• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Mary Queen of Scots – fantastiskt välgjord tragedi

5 februari, 2019 by Rosemari Södergren

Mary Queen of Scots
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 februari 2019
Regi Josie Rourke
I rollerna: Saoirse Ronan, Margot Robbie, Jack Lowden, Joe Alwyn, Gemma Chan m fl.

Mary Queen of Scots fick sammanlagt två Oscarnomineringar, en för Bästa kostym och en för Bästa makeup & hår. Jag tycker att det var snålt. Filmen är en fantastiskt välgjord kostymfilm, så de två nomineringarna lär filmen ta hem. Men den skulle helt klart haft fler nomineringar. Det är ett historiskt, starkt berörande drama om två kvinnor som sitter på var sin tron under 1500-talet i England och Skottland, men egentligen har ingen av dem makt. Makten sitter männen på ändå. Och den kvinna som försöker spela med i männens maktspel och ta för sig, den kvinnan överlever inte.

Mary Stuart var arvtagare till tronen i Skottland men fanns också med bland de som kunde göra anspråk på den engelska tronen efter drottning Elizabeth I. Mary Stuart var katolik och när hon var 15 år tog protestanter över i Skottland, likaså var England protestantiskt och drottning Elizabeth var protestant. Mary Stuart skickades då till Frankrike för att gifta sig med den franske kejsaren. Frankrike var katolskt. Som 16-åring blev hon krönt till drottning i Frankrike men som 18-åring blev hon änka.

Som 18-årig änka återvände hon till Skottland för att göra anspråk på den skotska tronen, där hennes halvbror regerade. Hon är fast besluten att härska som mer än bara en galjonsfigur. På så sätt hotar hon många andra som är ute efter makt och framför allt får hon mäktiga fiender inom den protestantiska kyrkan, eftersom hon är katolik. Hon gör också öppet anspråk på att ärva den engelska tronen efter drottning Elizabeth.

Det är en rätt mörk del av mänsklighetens historia som skildras, men svek, uppror och konspirationer, med makthungriga människor som kan offra sin bästa vän i kampen om makt.

En av filmens intressanta spår är skillnaderna mellan Mary och Elizabeth. Elizabeth gifter sig inte och beter sig mer som en man, men hon anpassar sig också och när det är jobbiga beslut låter hon männen ta dessa beslut. Mary däremot ger sig inte utan är envis in i det sista. Nu tror jag inte hennes öde beror på att hon var kvinna som försökte ha makt. Eller i alla fall var det bara en del i vad som orsakade hennes öde. Det är många män som faller offer i maktkamper också. Och kampen mellan katoliker och protestanter var hård och grym och hon var nog blåögd som trodde att det skulle gå att alls regera som katolik under den tid då protestanterna tagit över.

Saoirse Ronan i rollen som Mary Stuart Margot Robbie i rollen som drottning Elizabeth I borde båda fått nominering för sina rollprestationer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Göteborgs filmfestival 2019 del II

4 februari, 2019 by Mats Hallberg

Fransyskan Julie Bertuccelli är kvinnan bakom den stora produktionen Claire Darling, en komplex film med flera bottnar.  Huvudrollerna görs med frenesi  av 75-åriga ikonen Catherine Deneuve och Chiara Mastroianni. Vi befinner oss i en nordfransk by som gästas av ett tivoli. Berättelsen bygger på en roman, vars förståelse hade underlättats om årtal angetts inför varje scen. Huvudkaraktärerna mor och dotter  bär på oläkta sår, har således en frostig relation efter fatala följder av arbetsplatsolycka vid stenbrott som fadern ägde. De båda i centrum  personifieras av  tre individer i helt olika åldrar. Excentriska, åldrande Claire har i filmens nutid fått ett varsel, därför sätter hon spontant igång med att auktionera bort omfattande samlingar, trots att hon är av åsikten att ”vackra föremål lyfter själen och håller en sällskap.” Dottern får reda på vad som pågår. Och ett märkvärdigt pussel läggs av Bertuccelli med åtskilliga flashbacks. Filmen behandlar sådant som sökande efter trygghet, tyngden av plågsamma minnen, förluster och försoning.  Att dramats förvirrade madame har behov av exorcism, ger viss  antydan till spoilervarning. Fantastiskt foto, mystifierande berättarteknik och glödande skådespelarinsatser!  

Island var i ropet  så till grad att tidningen Filmkonst tryckte upp en volym (2000), för att täcka det isländska filmundret. Senast att översköljas av priser är  Woman At War (pris i Cannes, Nordiska rådets filmpris med mera) i regi av Benedikt Erlingson (känd från von Triers Direktören för det hele). Kameran följer den medelålders körledaren Halla vars borgerliga  välanpassade tillvaro, fungerar som täckmantel för hennes  klimataktivism. Med förbluffande förslagenhet gäckar hon länge myndigheterna när hon utför attentat mot öns elförsörjning, särskilt adresserat mot aluminiumindustrin. Filmen är en originell dramakomedi, kryddad med extremt  strapatsrika aktioner i det karga landskapet. I det manus regissören varit delaktig i finns en underström: längtan efter att få adoptera hos Halla och hennes andligt sökande tvillingsyster har gjort att båda ansökt. Tre musiker jämte körsångare i folkdräkt dyker ständigt upp, vilket ger en humoristisk prägel mitt i actionscener. Ser en överväldigande tour de force-prestation av Halldora Geirharaösdottir  och en klurig berättelse med eskalerande driv och vackert foto. 

 

 

Vet inte om det är befogat att påstå att det är en trend, men osedvanligt många filmer jag sett denna långa vecka har porträtterat märkvärdiga kvinnoöden. Ytterligare ett sådant som går utanpå det mesta skildras i Moa – landsmodern.  Duon som tillsammans med femhundra statister gjort denna dramatiserade dokumentär, heter föga förvånande Maj Wechselmann och Ebba Witt Brattström. (Till saken hör att jag i Kulturbloggen intervjuade Maj W när inspelningen  ännu pågick.)  Med socialt patos visas  hur Sverige utvecklades, från att ha varit ett efterblivet klassamhälle.  Heroiska driftiga överlevaren Moa lyckas mot alla odds bli en storsäljande författare. Scenerna från guidandet  vid hennes stuga, väckte min nyfikenhet på  nytt resmål.  Filmmakarnas snirklande  äreminne över en autentisk hjältinna, vårt enligt dem första #metoo-vittne,  är därtill en skoningslös vidräkning med Svenska akademin, dåtidens patriarkat på parnassen och litteraturvetaren Sonja Erfurth.  Vill betona inte bara det  förunderliga biografiska materialet, utan också det poetiska bildspråket av en oförtruten veteran, som jag av en slump träffade dagen före utanför presscentret.  Efter visningen pratade Maj W bland annat om sin kamp för att få ut dokumentären på biografer. (4)

Varför inte fortsätta på den inslagna vägen? Gloria Bell heter aktuella filmen av chilenske regissören Sebastian Lelo, om en frånskild kvinna i försäkringsbranschen som letar efter partners på mogendisco. Produktionen råkar vara en amerikansk remake på Lelos genombrottsfilm. Julianne Moore syns i varje bildruta när hon magnifikt gestaltar sin rollfigur, vars namn är liktydigt med filmens titel. I övrigt välfungerande Gloria har synnedsättning, men inte värre än att hon kör bil. Kuriöst nog ska hennes dotter gifta sig med en svensk surfare. Gloria Bell tycker om att testa aktiviteter – dans och klämmiga låtar är hennes elixir. I sitt planlösa sökande efter ny kärlek träffar Gloria charmige Arnold (John Turturro). Trots att de uppnår lycka och njutning av att umgås uppstår efterhand komplikationer, vilket innebär mer konflikter än romantik. Mycket blir uppenbart även utan repliker, visar att relationer på jämlika villkor är en komplicerad företeelse. Turturro förmedlar ,oftast lågmält, skiftningar mellan lycka och förtvivlan, medan den firade karaktärsskådespelaren Julianne Moore är fullkomligt suverän på humörsvängningar. Snygg estetik avseende bildvinklar och närbilder, medryckande soundtrack och ett psykologiskt narrativ; i en film som ändå inte påverkar i den utsträckning som jag förmodat.

Bryter mönstret genom att redovisa White Boy Rick, en biopic om en tonårsgrabb i Detroit uppväxt i kriminell familj vars fetischism för vapen är fullständigt sanslös. Tillägnar mig ett kriminaldrama från 80-talet som skildrar hur en destruktivt kaxig drop out, tar sig in i de svarta knarkgängen, blir värvad av FBI, genom att vara alltför girig uppbackad av fifflande farsa hamnar han i förödande våldsspiral. Filmen korsklipper flashiga bling-bling miljöer med ruffiga interiörer. Ämnet är inte ovanligt. Korruption och massivt inflöde av crack, ett antal ihjälskjutningar och nära anhörig (storasyster) drabbad av droghelvetet utgör ramverket. Det ovanliga är konsekvenserna av att FBI svek sin infiltratör. Som ett gripande appendix allra sist (i och med att det handlar om ”based on a true story” må det vara tillåtet att avslöja den sorgliga intrigen) hörs rösten från Richard Wersche Jr. , det vill säga den livstidsdömde i Michigan som suttit längst av alla som dömts för annat än våldsbrott. Bruce Dern och Jennifer Jason Leigh syns i biroller, medan flitige Matthew McConaughey spelar mot Richie Merritt i rollerna som skrupulös far respektive tonårsson utan spärrar. Har aldrig tråkigt, fast blir inte jätteengagerad, bortsett från upplösningen. Regissör Yann Demange har fått till en schyst rulle.

Även om jag var relativt nollställd inför svenska spektakulära Eld och Lågor, utmynnade den i besvikelse. Historien om två familjer dedikerade till att driva rivaliserande nöjesfält på Djurgården, bygger på verkliga händelser. Skrämmande nog kallades de hårt skuldsatta konkurrenterna för tattare. Hjälten i denna färgsprakande storsatsning (John Lindgren) blev sedermera långvarig chef för Gröna Lund, efter att hans Nöjet hade stängts för gott. Eld och lågor av duon Mårlind & Stein är på samma gång ett hopkok av våldsam äventyrsfilm och kärlekshistoria med sagoskimmer. Bildberättandet är väldigt påkostat med anmärkningsvärda specialeffekter och tricks, kanske för att spegla att vi betraktar skeendet på två tivoli. I rollistan märks Robert Gustafsson, Lennart Jähkel, Pernilla August och Helena Af Sandberg. Mest trovärdig är utan tvekan Albin Grenholm som den kärlekskranke kavate John, ansatt från flera håll. Tyvärr läggs alldeles för mycket krut (göteborgshumor?) på det bombastiska anslaget, vilket medfört att instuderandet av persongalleriet försummats. Att införliva anakronistisk musik i en film som utspelas under andra världskriget, framstår mest som ett udda grepp. Trots uppskruvat tempo blir resultatet ljummet, med på tok för mycket distansering. En lycklig, emotionell scen på sluttampen, åtföljd av fyndigt meddelande från de rivaliserande mödrarna, är ändå värd att framhållas extra.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Eld och lågor – en historia med mycket av allt

4 februari, 2019 by Birgitta Komaki

Eld och lågor
Betyg 4
Premiär 14 februari 2019
Regi Björn Stein, Måns Mårlind

En historia med mycket av allt. Kärlek, dramatik, intriger och bitter fiendeskap. En nästan sann historia med grund i det Stockholmska 1940-talet. En romantisk historia som symptomatiskt har premiär på Alla hjärtans dag , den 14 februari.

På Djurgården i Stockholm konkurrerar de två nöjesfälten Gröna Lund och Nöjesfältet med varandra. De ligger på var sin sida om Allmänna gränd. Liksom sina ägare har de olika profil. Gröna Lund anses lite finare och ägs av Gustav Nilsson som har läst till ingenjör medan Nöjesfältet är mer för arbetarpublik. Ägare Johan Lindgren har en bakgrund som sågverksarbetare och har drivit ambulerande tivoli runt om i Sverige. I Europa pågår andra världskriget men här krigar ägarfamiljerna med varandra. När de unga arvtagarna Ninni (Frida Gustavsson) och John (Albin Grenholm) blir kära i varandra skakas familjeimperierna.

Trots att Gröna Lund är nästan en institution för stockholmare och många turister från andra landsändar tror jag det är få som känner till historien bakom. Därför är det extra spännande .
En sann historia men berättad som en Romeo och Julia historia. Ibland svävar filmen på romantiska moln och däremellan krass verklighet med bristande intäkter och vardagsproblem.
När unga John dansar fram genom nöjesfältet eller Ninni svävar fram är det mycket romantik. Eller när hjärtesorg råder och blommorna faller från klänningen tyg. Jag hade gärna velat lära känna personerna i filmen lite mer. Lite saknar jag realismen från Vår tid är nu men det här är en helt annan film

En invändning jag känner är att filmen försöker greppa för mycket. Motståndsrörelsen, nazisympatier , desertör från kriget , homosexualitet och mycket mer kommer in i filmen men försvinner i historien. När Johan Lindgren blir kallad för tattare är det verkligen svensk samhällshistoria men den motsättningen tas inte upp. De är trådar som kunde ha lämnats utanför eller utvecklats mer. Nu blir de hängande i luften och tar energi från själva historien.

Det här är en underhållande film och den kommer säkert att locka en stor publik. Med skådespelare som Lennart Jähkel (helt suverän) , Pernilla Augus , Robert Gustafsson, Helena af Sandeberg och Eddie Endre och det unga kärleksparet. Ett stort omfamnande och hjärtevärmande äventyr för romantiker som tror att kärleken alltid vinner.

Och nästa gång på Grönan så kommer jag att minnas filmen och tänka på historien som jag inte visste fanns.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Gröna Lund, Recension, romantik

Filmrecension: White Boy Rick – njae

29 januari, 2019 by Rosemari Södergren

White Boy Rick
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 februari 2019
Regi Yann Demange
I rollerna: Matthew McConaughey, Richie Merritt, Jennifer Jason Lee, Eddie Marsan m fl.

En 15-årig pojke, Rick, blir tvingad av polisen att infiltrera en drogkartell med svarta. Rick bor tillsammans med sin pappa i 1980-talets Detroit, en stad som är korrumperad på alla plan. Några poliser har dragit ut på krig mot den försäljning av den vidriga drogen drack som härjar i staden. Poliserna har högt ställda mål, de vill komma åt stadens korrumperade borgmästare och en de mutade poliserna.

Filmen bygger på verkliga händelser och det är alltid en utmaning att skapa drama av verklighetens människor. Jag är tveksam till resultatet i den här filmen. Rick spelas av ännu rätt okända Richie Merritt. Vi kommer säkert att se mer av honom även om hans rollprestation inte är särskilt imponerande i den här filmen. Han har i stort sett samma ansiktsuttryck hela tiden, oavsett vad som händer.

Det är också lite svårt att känna sympati för Rick efter ett tag. Han bor med sin pappa, grannar till farfar och farmor. Såväl Rick och hans pappa som farmor och farfar bor i egna hus, inga lyxhus men ändå egna hus. Även om de inte är rika tillhör de inte de allra lägsta. De borde egentligen kunna försörja sig på annat än de kriminella vapenaffärerna som sedan utökas till knarkförsäljning.

Rick har en syster som han tycker mycket om, hon går nästan under på grund av sitt drogmissbruk. Trots detta kan Rick gå in för att bli knarkhandlare. Där förlorar han alla mina sympatier.

Filmen har väl som syfte att visa hur den lilla människan utnyttjas och hamnar i kläm när myndigheter spelar sina spel. Rick blir manipulerad av det system som ska beskydda honom, bara för att överges av sina poliskontakter och slutligen bli dömd till livstids fängelse. I filmen påpekas att han fått längre fängelsestraff än män som dömts för mord. ”Jag har inte mördat någon”, säger Rick. Hoppsan. Har inte crack dödat många? Han är skyldig till många människors död.

Filmen bygger också väldigt mycket på stereotyper av svarta kriminella som vi sett i många filmer redan liksom de svarta kvinnorna som är bra nära porrartister och ovanpå de alla de korrumperade poliserna. Det är en film vars innehåll vi sett många gånger tidigare och då i bättre förpackning.

Filmens behållning är Matthew McConaughey i rollen som Ricks pappa, Richard Wershe Sr. Han är en duktig skådespelare och gör en mycket trovärdig roll och en pappa som det går att känna med. Kanske filmen skulle fått högre kvalitet om den handlar mer om pappans synvinkel.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Korrumperade poliser, Recension, Scen

Filmrecension: The Favourite – en unik underbar film

29 januari, 2019 by Rosemari Södergren

The Favourite
Betyg 5
Svensk biopremiär 25 januari 2019
Regi Yorgos Lanthimos
I rollerna bland annat Olivia Colman, Emma Stone och Rachel Weisz

Den grekiske filmregissören Yorgos Lanthimos hittills bästa film, enligt mig. Yorgos Lanthimos är redan kultförklarad och har radat upp en lång rad kritiker-hyllade filmer. Jag har inte tillhört hans största fans. Ingen film av honom har jag ogillat men jag har inte höjt dem till skyarna heller. Men nu har han skapat en helt unik film, otroligt rolig och tankeväckande, snygg, elegant, ironisk och absurd. Den är nominerad till bästa film inför Oscarsgalan. Om den inte vinner är det skandal. Den har fått tio Oscarsnomineringar och det skulle inte förvåna mig om den kammar hem de flesta av dessa kategorier.

Det här är en kostymfilm och en helt underbar berättelse om en maktkamp mellan tre kvinnor, i ett hov där människor mest är till för prydnads skull där de stoltserad med sina löjliga peruker.

Handlingen kretsar kring drottning Anne (spelas av Olivia Colman, som nog gör sitt livs roll här) i 1700-talets England. Drottningen var gravid 17 gånger lyckades inte få ett enda barn som levde mer än några dagar. Huset Stuart dog ut med henne. I filmen är hon en bitter, rätt förvirrad medelålders kvinna med en nära vän, Lady Sarah Marlborough. Det är egentligen Lady Sarah (spelas av Rachel Weisz) som styr. Drottningen behöver inte befatta sig med något av rikets angelägenheter, det sköter Lady Sarah.

Så anländer Lady Sarah kusin Abigail (spelas av Emma Stone) som blivit utfattig då hennes far gått i konkurs och sålt henne till en fet tysk. Hennes kusin låter henne få vistas vid hovet och sakta börjar drottningen få tycke för Abigail och då börjar en grym maktkamp mellan de två kusinerna. Drottningen spelar med i det fula spelet.

Filmen är elegant gjord och en film jag kommer att se flera gånger.

Fakta om regissören Yorgos Lanthimos (från wikipedia) regisserade reklamfilmer, musikvideor och kortfilmer på 1990-talet. Han gjorde långfilmen Kinetta från 2005 tillsammans med en grupp vänner som gick med på att arbeta gratis. Hans nästa film, Dogtooth från 2009, blev ett internationellt genombrott och vann bland annat Un certain regard-priset vid filmfestivalen i Cannes, Bronshästen vid Stockholms filmfestival och en Oscarsnominering för bästa icke-engelskspråkiga film. Manuset skrevs tillsammans med Efthymis Filippou som sedan dess har varit medförfattare till alla Lanthimos’ filmer. Dogtooth följdes 2011 av Alper och 2015 av den engelskspråkiga debuten The lobster, för vilken Lanthimos vann Prix du Jury i Cannes och nominerades till Oscar för bästa originalmanus. Hans andra engelskspråkiga film, The killing of a sacred deer, vann manuspriset vid filmfestivalen i Cannes 2017.

Han är gift med skådespelerskan Ariane Labed.[3]

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 281
  • Sida 282
  • Sida 283
  • Sida 284
  • Sida 285
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in