• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Jojo The Rabbit -avväpnar den mest fördomsfulle med humorn som vapen.

17 november, 2019 by Petter Stjernstedt

Imdb

Jojo The Rabbit
Betyg 4
Regi Taika Waititi
Medverkande Scarlett Johansson,Sam Rockwell, Taika Waititi och Thomasin Mackenzie.

Aldrig har väl Hitler och andra världskriget skildrat på så roligt, humoristiskt vis. I alla fall inte sedan det begav sig med Chaplin’s Diktatorn. Och aldrig har väl en film innehållit så många Heil Hitlers! Taika Waititi är känd för sina kultförklarade komedifilmer som Hunt of Wilderpeople och mockumentärvampyrysaren ”What We Do in The Shadows”.

Jojo The rabbit följer humoristspåret, denna gång med fokus på andra världskriget och Hitlers undersåtar. Jojo är en nioårig pojke vars fascination till Hitler inte har några barriärer. På väggen i pojkrummet tapetseras väggarna med jugend-posters och på tröjärmen finner vi insytt med rött garn en svastika. Jojos alter ego är en en knasig Hitler-karaktär, humoristiskt spelat av Taika Waititi. Till pojken ger han viktiga råd om hur han ska agera i vardagen för att leva upp till förväntningar som finns på den ariska rasen. Hans mamma spelad av Scarlett Johansson är orolig för sin son som hon håller på att tappa till det tyska nazistväldet. Hon står på den andra sidan och kämpar med näbbar och klor för att rädda de utsatta judarna. Och så en dag konfronteras Jojo med en av de personer som av nazistpolare beskrivs som hemska troll med horn på huvet och som likt fladdermöss sover upp och ner i taket på natten. Fördomar och förutfattade meningar utmanas i en film som med skrattet som vapen avväpnad den mest fördomsfulle.

Likt en Wes Andersson målar Taika upp en färggrann arsenal av älskvärda karaktärer – den enögda Korpralen som nedgraderats på grund av funktionsvariation och som tvingas till att hålla i läger för tioåringar vars våta dröm är en tjänst som SS-soldat under Fuhrens kommando. JoJo’s mamma använder leken som redskap för att nå fram till sin hjärntvättade son. Jag faller pladask för de tillskruvade karaktärerna. Efter många okontrollerade skrattattacker lämnar jag biografen med ett stort brett leende på läpparna. Det är inte varje dag en film med hög dumhetsfaktor på humorskalan lyckas underhålla samtidigt som ett viktigt budskap levereras. Här är skrattet och gråten aldrig en hårsmån ifrån varandra. Men ibland slår pendeln över och det blir för många övertydliga brandtal. Regissörens känsla för detaljer samt den mysiga hembonade karatärsgarderoben gör att JoJo The Rabbit höjer sig över flertalet andra världskrigsskildringar. Inte visste jag att Hitler kunde vara så rolig. Och kanske är det just så vi bör tackla högerextremism och tunnelseende – med humor.

Arkiverad under: Filmrecension, Toppnytt

Filmrecension: Knives Out – helt fantastiskt mästerverk till puzzeldeckare, smart, snyggt och engagerande

16 november, 2019 by Rosemari Södergren

Knives Out
Betyg 5
Svensk biopremiär 29 november 2019
Regi Rian Johnson
I rollerna Chris Evans, Ana de Armas, Daniel Craig, Michael Shannon, Jamie Lee Curtis, Toni Collette, LaKeith Stanfield, Katherine Langford och Jaeden Martell

Låt dig inte luras av det lättsamma tilltalet i filmen, att den till ytan verkar vara en lättsam, underhållande, myspysig puzzeldeckare med en lång rad berömda skådespelare i rollerna som Jamie Lee Curtis, Daniel Craig, Don Johnson, Michael Shannon och Christopher Plummer. Knives Out är mycket mer än så. Filmen är utan tvekan något av det bästa som skapats på länge i sin genre men den har också ett samhällsmedvetet innehåll, men istället för att pracka det på oss finns det där och bubblar. Det finns i dialogerna och i fotots disposition. Framför allt har den något att säga om klassamhället och rasism, utan att den skriker ut det.

Det här är en sådan där film där jag sitter i biosalongen och glömmer att jag är i en salong. Jag är i filmen. Och jag vill inte att filmen ska ta slut. Jag vill vara kvar där med karaktärerna.

Till ytan är det en mordhistoria där vi ganska tidigt tror oss veta vem som gjort vad. Men det finns alltid mer under ytan och räkna med överraskningar.

Som i alla bra deckare har karaktärerna något att säga om mänskligt agerande. Här är det en stenrik deckarförfattare som har dött under mystiska förhållanden. Har han begått självmord eller är det mord? Daniel Craig spelar den egensinniga detektiven Benoit Blanc som engagerats på mystiskt sätt för att bistå den lokala polisen. Craig är helt underbar i en rolig drift med Agatha Christies deckarhjälte Poirot. När en berömde kriminalförfattare, Harlan Thrombey (spelas av Christopher Plummer) hittas död i sitt lantliga gods natten efter att han firat sin 85-årsdag är alla i hans familj misstänkta. Alla har något att vinna på hans död. Blanc får slingra sig igenom alla lögner och villospår. Det är fascinerande hur regissören ganska snart får oss att hoppas att den som verkar skyldig ska klara sig. Det är skickligt berättat. Ett helt fantastiskt mästerverk till puzzeldeckare. Smart, snyggt och engagerande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Daniel Craig, Filmrecension, Puzzeldeckare, Recension, Scen

Filmrecension: Mareld

16 november, 2019 by Birgitta Komaki

Mareld
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 november 2019
Regi Ove Valeskog

Fem skådespelare i skärgården för att spela in en film. En film med oklart manus som styrs av regissören och av de omständigheter som dyker upp. Samtidigt dokumenteras deras interna relationer, deras ageranden och de känslor som dyker upp. Ingen vet vad som skall hända och hur deras roller skall utvecklas.

Filmen börjar som en vacker idyll med förväntansfulle skådespelare, snaps i glasen och flirtig atmosfär. Men den idylliska ytan och de förförande blickarna djupnar och stämningen förändras. Skådespelarna är så bra och filmen är vackert gjord. Verkligheten kommer in och filmen blir en blandning av fantasi och verklighet. Det hela spetsat med gamla sägen från skärgården om ond bråd död. Mänskliga relationer blandas med övernaturliga fenomen och verkliga eller fiktiva mördare i en typisk skärgårdsmiljö.

Filmens grepp att spela in en film och samtidigt göra en film om inspelningen är inte ovanligt . Naturligtvis så påverkas båda av historien. Här greppar man mycket utan att ge en förklaring. Resultatet blir lite av ett kaos , ett experiment. Vem vänder sig filmen till? Är det en kriminalhistoria, ett relationsdrama eller en film om övernaturliga väsen?

Med så många bottnar i filmen så saknar man en viss struktur. Man önskar att filmen hade förankrats i botten för att sedan sväva ut . För det är bra och det är spännande och det är intressant med nya grepp.

Filmen är som diset i skärgården en höstmorgon, osynligt och synligt. Det finns där men ändå inte. Det är spännande och mystiskt men väldigt svårt att fånga. Som marelden som lyser vid hot.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: The Report – Fängslande men torrt om CIAs tvivelaktiga förhörsmetoder

14 november, 2019 by Petter Stjernstedt

The Report
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 november
Regi Scott Z Burns
Medverkande Adam Driver, Jon Hamm Michael C. Hall, Maura Tierney och Annette Bening.

Politiskt drama blandas med konspirationsthriller i den kittlande ”The Report”, Steven Soderberghs ständiga följeslagare Scott Z Burns debutverk. Efter 9/11 var USA desperata. Omvärlden krävde en syndabock att skylla det omänskliga brottet på. Och i sökandet använde sig CIA av brutala och högst ovetenskapliga förhörsmetoder för att nå ”Sanningen.
I uppdrag av senator Dianne Feinstein får idealisten Dan i uppgift att utreda CIAs agerande och tvivelaktiga förhörsmetoder av misstänkta. I berget av information och offentliga dokument finner han oroväckande fakta som pekar mot att CIA använt tortyr som redskap med förödande konsekvenser.

“The Report” är en fängslande och något torr skildring av den utdragna process på tiotalet år som ligger som grogrund till att Obama runt 2015 valde att förbjuda specifika tortyrverktyg som förhörsmetod av misstänkta. Specifikt handlar det om waterboarding – att dränka en annan människa genom att hälla vatten över dennes huvud som täckts med en tygpåse eller med hjälp av elstötar få den häktade att krevera. Scott Z Burns lyckas med konststycket att omvandla byråkratiskt dokumentationsarbete till en fängslande och moralisk berättelse om rätt och fel och gråzonerna däremellan och om det ansvar som vilar på Amerikas tunga axlar i en svår politiskt situation. Adam Driver som den något torre Dan är bra. Likaså gör Annette Bening i rollen som den övertygade demokraten Dianne en stark insats. Överlag håller skådespelet hög nivå, men samtliga arbetar i motvind med ett tunt dialogmanus och fattiga karaktärsbeskrivningar. Något fylligare karaktärsporträtt hade inte skadat, sen att vissa gestalter presenteras för att sedan i ena halvan av filmen försvinna helt känns inte som det klokaste regissörsbeslutet. Men det fråntar inte filmen från att vara en spännande thriller som når fram med att berätta något viktigt om vår samtid och också uppmärksammar en historisk händelse som fåtalet har kännedom om  i detalj. Däri fyller filmen sitt syfte. Och att närma sig det här ämnet och därmed tvingas mäta sig med giganter i genren som “Alla presidentens män” och nutida exempel som “Spotlight” är ett djärvt beslut. Scott Z Burns når inte hela vägen. Det fattas färgstarka karaktärer och ett upptrissat tempo för att nå målet. Även dramer som Stephen Spielbergs “The Post” är bättre på att ge en djupare förståelse för hur arbetet hos ett utredarteamet kan te sig. I ”The Report” redovisas mycket rakt upp och ned utan en mänsklig dimension. Vilka är dessa karaktärer vi ser framför oss? Till det ger filmen noll svar. Kanske är det aldrig syftet, men det blir något blodfattigt. Men med Scott Z Burns vid rodret känns två timmar på Park som ingenting. “The Report” är en väl researchad och underhållande bagatell till film med en Adam Driver som växer för var roll han tar sig an.

Arkiverad under: Filmrecension, Toppnytt

Filmrecension: I Lost My Body – Jeremy tar tecknad film till nya höjder

11 november, 2019 by Petter Stjernstedt

I Lost My Body
Betyg 4
Svensk biopremiär  29 november på Netflix
Visas på Stockholm filmfestival
Regi Jérémy Clapin
Medverkande: Alia Shawkat, Alia Shawkat och George Wendt

Fransmännen kan det här med animation. Från baguetternas förlovade land har vi fått filmpärlor som ”Trion från Belleville”, ”Illusionisten” och ”April And the Extraordinary World” som alla delvis eller helt är handmålade och 3d-animerade. ”I Lost My Body” är den senaste i mängden välgjorda animerade storverk, en film som fått stående ovationer i Cannes. Varje bildruta känns minutiöst genomtänkt och tempot och ljudläggning gör också sitt till den starka filmupplevelsen.

”I Lost My Body” handlar om Naofel som av misstag sågar av sin ena hand. Strax därefter vaknar högerhanden upp. Han är inlåst i ett kylskåp och är inplastad i en genomskinlig svårgenomtränglig plastpåse. Nu börjar handens jakt efter Naofel och den tillhörande kroppen. Handens äventyr tar oss till mörka tunnelbaneuppgångar med glupska råttor som hotar runt varje hörn, skyhöga hopp över skyskrapor och trafikerade motorvägar. Och hungriga, lekfulla hundar som älskar att smaska på ett finger eller två finns det gott av i stadsdelen. Samtidigt får vi tillbakablickar till Naofel tidigare liv,hur han och hans hand växer upp och tillsammans och upplever avgörande ögonblick, första greppet om en annan människa, första omfamningen, första gången en vidrör varm sand och låter den glida genom fingrarna och första handgreppet runt cykelstyret. Trauman från förr tynger Naofel och gör det svårt för honom att kunna gå vidare. Men så en dag stöter han på en person som helt ändrar riktning på Naofels kompassnål bort från en vilsen, planlös tillvaro och mot mera klarhet och uppriktighet.

Detaljrikedomen och ljudanläggningen imponerar stort på mig. Varje liten ljusglimt eller hårstrå från håriga råttor känns uttänkt. Detta är ett verk för kommande animatörer att ta lärdom av. Samtidigt är storyn en svindlande färd genom Naofels barndom och handens strapatser som leder hen fram till livshotande situationer. En om du så vill – actionfilm för animationsnörden i oss alla. Regissör Jérémy Clapin fångar det stora i det lilla och gör förhöjd dramatik av de enkla sakerna i livet. Hans pensel är vass och fylld av kulörer av alla tänkbara nyanser. Detta är Jeremys debut som animatör inom långsfilmsgenren. Och så mycket vågar jag nog säga – vi har knappast hör det sista från honom.

Arkiverad under: Filmrecension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 255
  • Sida 256
  • Sida 257
  • Sida 258
  • Sida 259
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in