• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Waterproof – peppigt om kvinnlig frigörelse i Jordanien

7 mars, 2020 by Petter Stjernstedt

Tempo dokumentärfilmfestival

Waterproof
Betyg 3
Svensk biopremiär
Visas på Tempo dokumentärfilmfestival
Regi: Daniela König

Khawla är Jordaniens första kvinnliga rörmokare. Och hon utbildar fler kvinnor att laga rör och dra vatten- och rörledningar i hemmet. Det går bra för Khawla. Pengarna rullar in. Därmed bestämmer hon sig för att sadla om och med sina dinarer köpa sig ett kontor. Men mitt upp i alltihop blir hon stämd, anklagad för korruption. Hennes närmsta kollega Aisha får uppdraget att ta över den tidigare verksamhet för blivande och nuvarande rörmokare. Först tvekar Aisha, men hon bestämmer sig till slut för att pröva. Waterproof är en film om kvinnlig frigörelse och självständighet i ett Jordanien som ligger långt efter i den feministiska kampen. Hur kvinnor som inte kunde något om rörläggning plötsligt har självförtroendet att besöka en man på egen hand och hjälpa honom med ett praktiskt arbete han själv inte klarar av. Det är peppande att se hur kvinnorna växer och hur de så självklart tar plats i rummet. Befriande nog gör filmen ingen poäng av att männen är motiga till förändringen. Snarare är alla runt ikring Aisha stötande. Anklagelserna om korruption kan vara en patriarkal sak, män som känner sig hotade av en kvinna som tar plats. Men det är oklart. Just balansen mellan att berätta en stark historia om kvinnlig frigörelse utan pekpinnar gör detta feel-good-drama väl värt sin biobiljett.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Summerwar – chockartat om gemenskap och drillning under nasseflaggans glans

7 mars, 2020 by Petter Stjernstedt

Tempo dukumentärfilmfestival

Summerwar
Betyg 4
Svensk biopremiär
Visas på Tempo dokumentärfilmfestival
Regi Moritz Schultz

Vad är det hos en tolvåring som får den att lockas av vapen och militärutrustning, att sommar efter sommar återvända till lägret Azov Regiment för Ukraniapatrioter? Svaret är tudelat. Det är personligt och varierar från ungdom till ungdom. Någon söker gemenskap. Medan nån annan ser det som en chans att få briljera och inför andra få känna sig duktig på något.

Jasmin och Jastrip har varit på lägret ett otal antal gånger. Där på militärläger för barn drillas tio- till femtonåringar av sin överman. De
tränar på att hålla i ett vapen och springer kilometer efter kilometer i lera, regn och rusk. Tuffa tag med skrubbfyllda fötter och trötta ben är vanligt förekommande. Men i stort signalerar lägret gemenskap, enighet och kompisar. Det är här man umgås med sina nära. Här man får göra spännande, coola saker som går långt utöver den vanliga grådastika ukrainska verkligheten. Att få skjuta Kalashnikov och få träna på gruppbaserade attacker mot fienden är kittlande upplevelser som har en väldoft av makt.

Det är just detta som gör Summerwar så bra. Hur dokumentärfilmaren Moritz Schultz lyckas måla en bild över campet med en färgrik pensel, hur han visar på komplexiteten i grundfrågan om varför man väljer nåt liknande över religiöst eller scoutsommarläger. Sånger om nazismens framtåg och högerextrema symboler återkommer som inslag på lägret. Men här i dokumentären antyds bara dessa emblem. Kanske är det för att lägerledarna gett strikta order till ungarna om att inte vifta med dessa signalföremål framför dokumentärfilmarna.

Summerwar är en chockartad filmupplevelse som borde vara ett walk up call för alla de som tror idéer från andra världskriget och Hitlers regim är ett minne blott. Militärläger för barn är ett utbrett fenomen i både Ukraina, Ryssland och USA. Och det är av högsta vikt att dokumentärer som denna visas så vi får se sanningen i vitögat. Hur barn i tidig ålder radikaliseras. När Jimmie åker till Greklands gräns för att upplysa flyktingar om att Sverige är fullt patrullerar tolvåriga barn på andra sidan sjön i uniform med Kalashnikov runt axeln, förbereds långsiktigt att möta fienden. Frågan är – Vad är värst. Pest eller kolera? Eller är det bara två sidor av samma fenomen? Högernationalismens fula ansikte har aldrig känts mer lockande när barn i mångfald färdas mot lägren. En sommar fylld av äventyr, vänskap också lite nassesång på det.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Margaret Atwood – A word after a word after a word is power – svindlande om en av vår tids verkligt stora tänkare

5 mars, 2020 by Petter Stjernstedt

IDFA

Margaret Atwood – A word after a word after a word is power
Betyg 3
Svensk biopremiär Våren 2020
VIsas på Tempo dokumentärfilmfestival
Regi: Nancy Lang

”Jag planerade aldrig att bli en populär författare men en skicklig sådan”. Margaret Atwood är kanadensaren, den dystopiska sci-fi-författaren som flera gånger om omtalats för nobelpris och som på senare tid i och med filmatiseringen av tv-serien The Handmaid’s tale med Elisabeth Moss i huvudrollen vunnit nya fans och byggt ny mark för sina dystopiska berättelser.

Som barn växer hon upp tillsammans med lilla-syster Ruth och broder Harold. Av en engagerad moder skolas de hårt där hemma. Barnen mer eller mindre tvångsmatas med böcker, som medicin för allt. För vissa biter det lite extra. På universitet är Margaret utstickaren. Hon säger det hon tänker och ber aldrig om ursäkt. Som kvinna är hon förbjuden att vistas i skolans bibliotek där man förvarar verk av de stora manliga poeterna. Hon kommer från en tid då kvinnors rättigheter var högst begränsade och det återkommande mantrat var att kvinnans plats var i hemmet. Som kvinna finns det fem yrken att välja på – sekreterare, hemekonom, sjuksköterska, lärarinna eller textilarbetare. Margaret väljer endera. Hon vill bli författare och få skriva böcker som kan förändra världen. Idag ligger hon bakom storverk som Alias Grace, Oryx och Crake och Tjänarinnans berättelse, böcker som var långt före sin tid, som lyckades spå in i framtiden. I Tjänarinnans berättelse (Boken som The Handsmaid Tale baseras på) beskriver Margaret ett samhälle där kvinnor enbart fungerar som surrogater. Enligt Margaret handlar det inte om sci-fi. Hon hittar aldrig på, utan skriver om det som faktiskt sker runt ikring henne, om Ronald Reagan, Trump och den våg av högerextremism som vi ser svalla över Europa. Feministiska värden har idag åsidosatts, menar hon, med inskränkt aborträtt och HBTQ-personer vars existens ifrågasätts i flera länder världen över.

Idealisering är en farlig sak. I fel händer kunde detta blivit platt fall, en dokumentär som enbart hyllar en legend och plikttroget i kronologisk ordning redovisar för hennes bravader. Men i och med smart regi undviker man de värsta fallgroparna. Framförallt stavas förtjänsten Margaret Atwood. Hon är en älskvärd dam med hundra strängar på lyran. Förutom författarskapet är hon en engagerad aktivist som kämpar för alla kvinnors rättigheter. Hon är komikern som drar roliga anekdoter och som syrligt skrattar åt de morbida sätt flickor behandlades på förr i tiden. En i publiken frågar hur det kommer sig att hon kan tala om allt detta så lättvindigt. “Jag är gammal, säger Margaret. Så här är hon Margaret. Alltid svar på tal och alltid en smart tanke att dela med sig om hur saker och ting hänger samman, en riktig mansplainer, men en älskvärd och omtänksam mansplainer som förtjänar all credd i världen.

Filmiskt är detta inget extraordinärt. Regissören kämpar i bakvatten med ett manus med för många teman och kronologiskt väl redovisande narrativ. Men det är njutningsfullt på alla plan att få lyssna till en av vår tids verkligt stora tänkare, en siare som skänker hopp om att en bättre värld är möjlig och ett måste. Bara motkrafterna är nog bastanta kommer alltid Revolution att vara ett faktum och längst fram i ledet ser vi den snart 82-åriga Margaret. Vem sa att pensionärer inte kaunde kicka ass?!

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Toppnytt

Filmrecension: The Gentlemen

21 februari, 2020 by Rosemari Södergren

The Gentlemen
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 februari 2020
Regi Guy Ritchie
I rollerna Matthew McConaughey, Colin Farrell, Hugh Grant, Charlie Hunnam och Michelle Dockery

En rolig, underhållande, smart film med duktiga stjärnskådespelare och grymt bra musik. Att få se Michelle Dockery från Downton Abbey som en gangsterbrud är en behållning i sig. Att se Colin Farrell som en boxningstränare med socialt engagemang och Hugh Grant som undersökande journalist med baksluga tankar och Matthew McConaughey som maffiakungen som vill gå i pension – är redan det värt biopengarna.

Matthew McConaughey spelar amerikanen Mickey Pearson, en man som tagit sig upp från botten av samhället till toppen som stenrik kung för ett super-lönsamt marijuanaimperium i London. Han har dock tröttnat på att vara kriminell och dessutom vill han tillbringa tid med sin fru och skaffa barn. Han vill sälja sitt imperium och har också fått en spekulant. En rolig detalj är hur imperiet är uppbyggt i samarbete med överklassen som behöver ekonomiskt tillskott för att hålla igång sina slott och herresäten.

Det finns många som är intresserade av att ta över imperiet eller att åtminstone roffa åt sig en bit av kakan. Intriger, våld, skjutande, mördande, planer smids på många håll, mutor och utpressning – alla ingredienser som brukar finnas med i gangsterskildringar.

Manuset är intelligent och där finns flera oväntade vändningar och skruvar.
Regissören Guy Ritchie har skrivit manus tillsammans med Marn Davies (Sherlock Holmes) och Ivan Atkinson (The Man From U.N.C.L.E). Ritchie slog igenom som regissör och manusförfattare 1998 med Lock, Stock and Two Smoking Barrels. Sedan dess har han gjort filmer som Snatch, RocknRolla, Sherlock Holmes och Aladdin.

The Gentlemen är en välgjord actionkomedi. Men jag har ändå svårt för att se filmer där våld och dödande är underhållning. Jag har har svårt för att se någon som hjälte som försörjer sig på droghandel. Det spelar ingen roll att, som Matthew McConaughey karaktär Mickey Pearson säger: ”ingen dör av marijuana”. Han menar därför att han är en bättre person och mer moraliskt hedervärd än kinesen som försörjer sig på heroinhandel. Det må vara sant att ingen dör av marijuana och det är också sant att alla som börjar röka marijuana inte går vidare till starkare droger. Det finns dock tillräckligt många som marijuana är inkörsporten till fler droger och som får sina liv förstörda – för att jag omöjligt ska kunna betrakta kungen över marijuanahandeln som hjälte. Dessutom försvarar denna maffiakung sin plats som kung med mord. Den som har sett någon av tv-serierna Narcos har fått en råare och mer sann skildring av vilka våldsdåd droghandelns kungar är redo att utföra. Så hur välgjord, rolig och överraskande filmen än är har jag svårt att smälta dess budskap. Filmen har fått censurgränsen 15 år och det är bra. Våld som skildras som underhållande bör inte släppas lös till yngre barn.

Men som sagt, det är en film som är välgjord på många plan.
Soundtracket till The Gentlemen bjuder på artister från Roxy Music och The Jam till David Rawlings och Mattiel samt en specialskriven låt av Manchester-rapparen Bugzy Malone, som själv medverkar i filmen. Christopher Benstead, Oscarbelönad för ljudmixen till Gravity, har skapat sitt första soundtrack till The Gentlemen.

Och den som inte har något problem med blod och mördande som underhållning lär sätta ännu högre betyg på filmen än jag gjort. Det går inte att komma ifrån att skådespelarna är skickliga och att det är en njutning att se dem agera.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Actionkomedi, Filmrecension, Guy Ritchie, Knarkhandel, Knarkkungar, Recension, Scen, Underhållningsvåld

Filmrecension: Min pappa Marianne – gripande, kärleksfull, sann historia

20 februari, 2020 by Birgitta Komaki

Min pappa Marianne
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 februari 2020
Regi Mårten Klingberg

En varm och generös historia om modet att våga vara den man är. En historia fritt berättad efter Ester Roxbergs bok Min pappa Ann-Christine.

När Hanna (Hedda Stiernstedt) återvänder till barndomsstaden Alingsås och sin trygga familj tror hon att inget har ändrats. Hon kommer tillbaka , arbetslös och från ett brutet förhållande
med pojkvännen och möter gamla kompisar som lever småstadsliv med man och barn. Det är ett liv hon inte vill ha och naturligtvis tycker hon att de är trista och lite inskränkta och utan vyer.
Nog känner hon att hon är frigjord och öppen mot världen på ett annat sätt. Hon gnabbas med brorsan, får ett vikariat på lokaltidningen och kliver in i den där rollen som barn ofta får i förhållande till föräldrar. Stöttad, omhändertagen och invaggad i tron att allt är som vanligt. Tillshon märker att något har ändrat sig mellan föräldrarna.
När hennes stora trygga far visar sig gilla att klä sig som kvinna, blir det en chock. Hon blir tvungen att ompröva sin relation till pappan, men mest av allt sina egna värderingar.

För pappan (Rolf Lassgård) är det en balansgång att göra det han måste. Att vara den han innerst inne är och att möta omvärlden och församlingen är han beredd på. Men rädslan att mista sin familj och att få dem att förstå är svårare. Makan (Lena Endre) vill inte prata om saken och vill inte att han går ut med kvinnokläder. Ändå accepterar hon en make i sidennattlinne i sängen bredvid.
Ofta när män klär sig i kvinnokläder är det underhållning, gärna burlesk humor. Här är det allvar , en nödvändighet för att leva sant. Men priset är högt när familjens samanhållning knakar.

Lassgård som pappa och präst är stor, vänlig och trygg och sedan som kvinna betraktar han prövande sin spegelbild. Med återhållet agerande visar han både glädjen och oron. Han är perfekt för rollen.
Med mycket mod och stolthet går han från sidennattlinnen till blommig klänning och högklackat.

Filmen är verkligen en feelgood-historia om ett svårt ämne. Att en man klär sig i kvinnokläder accepterar nog de flesta men att någon närstående man kommer i klänning till middag blir en helt annan sak. En gripande, kärleksfull historia som dessutom är sann.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Recension, Rolf Lassgård, Scen, Svenska filmer

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 247
  • Sida 248
  • Sida 249
  • Sida 250
  • Sida 251
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in