• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecenions: Proxima

27 maj, 2020 by Anastasia Bark


Proxima
Betyg 3
Svensk Biopremiär 15 maj 2020
Regi Alice Winocour

Om man skulle sammanfatta ”Proxima” med ett citat skulle nog det följande citatet vara det allra mest passande: ”Den perfekta astronauten existerar inte. Liksom den perfekta mamman inte existerar”. På samma vis existerar inte den perfekta människan, skulle kunna tilläggas. Detta sorts besvär (att inte kunna lyckas bli perfekt) gäller nog en hel del av oss, inte bara Sarah Loreau (Eva Green) som försöker att finna balans mellan sin roll som mor och sin roll som blivande astronaut i ”Proxima” – filmen genomsyras av detta dilemma som många kvinnor idag kan bemöta i sina arbetsliv, särskilt inom arbetsplatser där kvinnor än inte är en del av vardagen.
Det verkar som att en del av de som sett filmen verkar ha förväntat sig mer action eller till och med sci-fi med tanke på att filmens tema är rymden, men trots att filmen kretsar kring rymdtemat är det egentligen andra teman som tar betydligt mer plats – såsom att finna balans mellan moderskap och karriär, kvinna på mansdominerad arbetsplats och stress som är relaterad till rymdförberedelser. Det är dessa tre röda trådar som tydliggör sig under filmens gång, och när det gäller förmedlingen av dessa tre svårigheter som Sarah Loreau får handskas med lyckas filmen suveränt. Filmen är egentligen inte särskilt dramatisk utan visar i realistiskt ljus på hur det är att förbereda sig inför en rymdresa, hur det kan vara att få kalla fötter innan man tar en lång resa (denna gång en resa som innebär att resenären kommer att lämna jordklotet ett tag) och vilka svårigheter en kvinna kan möta på en mansdominerad arbetsplats. Särskilt är processen av förberedelserna inför rymdresan väldigt detaljrik och framstår som realistisk och väl framlagd. Dock skulle allt det ovannämnda egentligen kunna behandlas i en dokumentärfilm. Om ”Proxima” hade varit en dokumentärfilm skulle man kanske kunnat ha undvikit de uppenbara mamma-saknar-barn-klichéerna som filmen här och där lider av. Dessutom är det ibland svårt att inte sucka åt Sarah Loreau som visserligen inte borde förväntas vara den perfekta astronauten men som under filmens gång inte verkar kunna undvika att ständigt glömma bort att ta sitt ansvar som någon som inom en snar framtid ska skjutas upp i rymden – allt detta rättfärdigas I filmen med mamma-saknar-barn-klichén.
Allt som allt (bortsett från de oundvikliga suckarna denna film framkallar vid diverse tillfällen) var det intressant att se den detaljrika processen som de inblandade måste genomgå innan en resa till rymden. Det måste också tilläggas att skådespelarna framförde sina diverse roller på ett autentiskt sätt vilket ledde till att filmen kändes ännu mer realistisk.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Proxima

Filmrecension: Barn – en stark film

24 maj, 2020 by Rosemari Södergren

Barn
Betyg 4
Svensk biopremiär 22 maj 2020
Regi Dag Johan Haugerud

Två skolbarn, båda tretton år, grälar och den ena, en flicka, slår till pojken med sin skolväska. Pojken faller ihop och dör. Dag Johan Haugeruds film Barn vad Dragon Award på Göteborgs filmfestival 2020 och är som det står i filmens pressinformation: ett gripande politiskt och känslomässigt laddat drama. Henriette Steenstrup, en av huvudrollsinnehavarna i den starka skådespelarensemblen, vann även priset för bästa skådespelare vid filmfestivalen i Göteborg.

Filmen skildrar människor och deras reaktioner så trovärdigt att det av och till känns som om det är direkt från verkligheten och jag sitter som en fluga på väggen och kan se och registrera allt som händer och alla människors reaktioner, lögner och strategier för att klara att gå vidare efter en sådan tragedi. Hur känslor av skuld klibbar fast vid människor och hur svårt det är att vara människa när det värsta händer: att ett barn dör och att ett barn orsakar denna tragedi.

Det finns vissa delar i berättelsen som jag kan vara lite skeptisk till. Då jag själv förlorat ett barn kan jag sakna mer djup i skildringen av föräldern som förlorar sin son. Där finns en hel del som skulle kunna bli skarpare i berättelsen.

Filmen är två och en halv timme. Ganska få filmer håller för att vara nästan en timme längre än normallängden men här är det en fördel. Karaktärer hinner fördjupas mer och det är ämnet värt. Även om filmen bara hade handlat om att förlora ett barn hade längden på filmen fungerat men filmens storhet bygger på att den sätter in händelsen i det komplicerade sammanhang där det mesta i livet faktiskt utspelar sig. 13-åriga Lykke,som knuffar till pojken som dör är dotter till en framstående socialistisk politiker. Jamie, pojken som dör, är son till en högt uppsatt nationalistisk politiker.

Ingen människa lever totalt isolerad från omgivningen och absolut inte skolbarn. Är Lykke en levande bomb och måste hon flyttas från skolan innan ännu mer händer? Skolkamraten Johanne som ofta klagar på Lykke till sin mamma, berättar hon sanningen? Vi får se många spektran på hur människor agerar vid tragedier och kriser.

Genom att det är en flicka som knuffar en pojke och inte det vanligaste i filmer att det är två pojkar som bråkar bryter filmen med traditionella mönster. Det är bra och fungerar väl och intressant är att det i filmen inte görs någon sak av att det råkar vara en flicka som är den som orsakar någons död. Det gör att åskådaren själv får betrakta sina reaktioner kring kön och eventuella fördomar.

Filmen väcker många frågor och en av dess kvaliteter är att den inte försöker ge oss färdiga svar utan omsorgsfullt och med medkänsla för hur det är att vara människa skildrar hur det är att vara människa och ställer frågor om vad det är att vara barn och vad det är att vara vuxen, frågor vi kan fortsätta fundera på själva och diskutera vidare kring.

Kortfakta om filmen: BARN är regisserad av Dag Johan Haugerud och bland huvudrollerna syns bland andra Henriette Steenstrup (Ragnarok, Lilyhammer, Lyset fra sjokoladefabrikken), Andrea Braein Hovig (Hope, Lyset fra sjokoladefabrikken), Thorbjørn Harr (Vikings, 22 July, Svenskjävel) och Adam Pålsson (Innan vi dör, Bron, Dirigenten, Avenue 5)

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: De förbannade åren – en film som helt enkelt måste ses

11 maj, 2020 by Rosemari Södergren

De förbannade åren
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 maj 2020
Regi Anders Refn
Manus Anders Refn och Flemming Quist Møller
Originaltitel: De forbandede år

En storartad film om livet för en dans familj under de första åren av tysk ockupation av deras land under världskriget. En mycket mänsklig film där det känns som att jag är nära karaktärerna, kan känna med dem och förstår dem även om jag inte håller med dem alla gånger. Filmens handling ställer viktiga frågor om vad som är rätt och fel och om hur stort ansvar har en enskild människa.

I centrum för handlingen. står den framgångsrike fabrikören Skov. När Tyskland ockuperar Danmark förändras tillvaron för honom och hans familj. En väninna till hans fru dyker upp med sin man, på flykt från Nazi-Tyskland, då de är judar. De ber om skydd och aningslöst säger fabrikör Skov att han ska prata med sin vän polischefen för att kunna hjälpa dem.

Fabrikör Skov, tror jag, är en mycket typisk människotyp. Hans fru vill att de ska vägra ha med nazisterna att göra. Men fabrikören vill inte tro att det verkligen är så illa att människor blir dödade. När hans företag går dåligt börjar han motvilligt producera på uppdrag för den tyska marknaden, ett beslut som ivrigt stöds av många i hans omgivning. Alla tror att tyskarna kommer att vinna kriget och ta över allt. De bara anpassar sig och ser till att få bra ekonomi i en värld som oundvikligt är på väg att bli nazistisk. Hur lätt är det inte att förklara bort sitt ansvar? Eller har vi ansvar för något mer än våra närmaste? Och vad kan vi göra om det är med livet som insats?

Givetvis har fabrikören barn, de fem barnen Michael, Aksel, Knud, Valdemar och Helene som går olika vägar. Michael ansluter sig till tyskvänliga Frikorps Danmark, medan Aksel går med i den danska motståndsrörelsen. De sorglösa jazzfansen Knud och Valdemar fortsätter att roa sig, samtidigt som dottern Helene förälskar sig i en tysk ubåtsofficer. Upplagt för konflikter i en familj där fabrikören helst vill tro gott om alla. Filmen är så bra och värd att ses av många. Hoppas corona-krisen försvinner snabbt så människor kan gå till biograferna igen. Denna film är värd att ses på stor duk, fast den går bra att se hemma också, förstås. Ses bör den oavsett.

Att ens land plötsligt blir ockuperat är en kris, en händelse, som påverkar livet och samhället på otaliga sätt. Det finns fortfarande några äldre danskar som upplevt detta, även om de var barn då. I Sverige finns människor som flytt till vårt land från krigsdrabbade länder men den som har sina rötter sedan flera generationer tillbaka i Sverige har varken själv upplevt detta eller någon fått höra något anhörig berätta om sådana upplevelser. Rent existentiellt har Sverige och en del andra västländer under ett par decennier varit i en slags skyddad bubbla där inget riktigt farligt verkat kunna hända, med undantag av några djupa tragedier som tsunamin och Estonia. Just nu när Sverige och en stor del av världen lever i corona-krisen börjar vi kanske att inse att stora kriser kan inträffa som förändrar samhället i stort. Därför känns det som att det är oerhört väl tidsmässigt synkat med premiär av denna film nu.

Filmen grep tag i mig och trots att den är längre än normallängd skulle den gärna fått vara ännu något längre. Den är två och en halv timme och det märktes att filmskaparen hade mycket mer att berätta för ibland, speciellt under sista halvtimmen, var berättelsen ibland för snabbt berättad. Händelser som skulle behövts vara med var bortklippta. Att det kändes som att filmen ibland saknade några scener är ett av skälen till att den inte får ännu högra betyg. Det andra skälet är att tyskarna inte skildrades lika trovärdigt. Deras karaktärer var lite för grovs tillyxade och byggde för mycket på klichéer. Men i övrigt är film helt fantastisk. Snyggt filmad, duktiga skådespelare och en fängslande berättelse. Och glädjande nog verkar det komma en fortsättning. Refn, som tillsammans med Flemming Quist Møller även skrivit manus, planerar nu del två i filmberättelsen om familjen Skov. Fast, kanske det skulle fungera ännu bättre som tv-serie där karaktärerna kan fördjupas än mer?

Filmdistributören berättar om filmen: De förbannade åren, som skildrar andra världskrigets grepp om en dansk familj under de första ockupationsåren 1940-1943, blev en succé på danska biografer. Guldbaggebelönade Jesper Christensen och Bodil Jørgensen från Badhotellet har huvudrollerna i Anders Refns film, som hittills setts av nästan 400 000 personer i hemlandet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Jesus Rolls – vad har den att säga egentligen?

7 maj, 2020 by Rosemari Södergren

The Jesus Rolls
Betyg 2
Svensk biopremiär 8 maj 2020
VOD-premiär 8 juni 2020
Regi John Turturro

The Jesus Rolls är en spin-off på kultfilmen Big Lebowski, regisserad av John Turturro, som också spelar huvudroll Jesus Quintana. I Big Lebowski var den excentriske bowlaren Jesus Quintana en sidofigur, fast framträdande. Nu står han i centrum, på egna ben.

Filmen får mig att känna att jag slösat bort tiden med att se den. För vad är meningen med den? Vad har den att säga egentligen? Att jag inte ger den ännu lägre betyg är för att skådespelarna har en slags tilldragande värme sinsemellan och där är en och annan skruvad scen som har sina poänger. Men i stort sett känns filmen rätt meningslös.

Jesus Quintana har precis släppts ur fängelset, villkorligt frigiven för sitt goda uppförande och förmodligen också för sitt enastående bowlande som gett fängelset fint pris. Utanför fängelsemurarna möts han av sin vän och kumpan Petey. De två drar iväg på rätt idiotiska saker direkt: de stjäl en bil, mest för att den har sådan fin orange lackering och det ena ger det andra och rätt som det är har det fått en kumpan, fransyskan Marie.

Marie har ett problem. Hon kommer ihåg varenda en hon haft sex med, men tyvärr har hon aldrig fått orgasm. Jesus och Petey lyckas inte heller att ge henne den upplevelsen, men de är delaktiga i det som gör att hon ändå får uppleva det. Och? Tänker jag. Det är rätt svårt att engagera sig i deras liv och beteende där de lever ur hand i mun och bryter sig in i andras bostäder och bor där och stjäl andras bilar. Vad är det för roligt med att andra människor blir drabbade? Jag har väldigt svårt att engagera mig i filmen och även om jag kan skratta någon gång är det mest plågsamt att spendera tiden det tar att se klart.

Vi har väl alla olika humor, så det finns väl en och annan som skrattar gott och ser det roliga i filmen. För mig måste en film, eller bok eller tv-serie, säga mig något. Det behöver inte vara genom-seriöst, det behöver inte vara djupsinnigt, men på något sätt ska det engagera mig. Det gör inte The Jesus Rolls. Att jag ändå inte ger bottenbetyg 1 beror på att skådespelarna har viss charm.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: It Must be Heaven – Träffsäker allegori över Palestina, ett tudelat land

7 maj, 2020 by Petter Stjernstedt

Pressbild

It must be heaven
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 maj
Regissör: Elia Suleiman

Det är skruvat och träffsäkert ner på minsta atomnivå i Roy Andersson-doftande It Must be Heaven, Elia Suleimans politiska allegori över Palestinas blödande sår. Men övertydlig symbolik får föreställningen att sjunka något i grad.

Om själviskhet. Längtan. Förtryck och politisk kontroll. Om ringlande ormar som ödmjukt bugar sig inför människan. Bitska grannar som slänger glåpord efter varandra. Om nonchalanta poliser och pansarvagnar som domderar fram på gatorna.

Det är Palestina. Ett splittrat land och palestinierna, ett utsatt folk. Elia Suleiman beskriver med lupp landets plågade själ. Med Roy Anderssonska tablå-bilder berättar han om polisstaten, om övervakning och om konflikter och bråk som ligger och ruggar under ytskiktet.

Det är kargt och kvavt i den instängda lägenheten där Elia har sitt utsiktstorn. Egoismen når toppnivåer när ungdomar kastar sig över första lediga parkbänk mitt framför näsan på pensionären. Den ensamme mannen Elia vandrar ensam runt på Palestinas torg och gator. Han inspekterar, ser poliser som leker med sina redskap och som förföljer kvinnor som vore det deras egen skugga.

Som film är It Must be Heaven ( Nominerad till både Grand Prix och Guldpalmen i Cannes) lika politisk som humoristisk, en smart och syrlig satir om ett tudelat Palestina vars sårskårpor blöder utan hejd. Det är lätt att tycka om regissörens slapstick och torra komik. Hans ärliga osminkade porträtt över ett land ochd dess folk sätter ord på det outtalade.

Trots tunga ämnen är det lätt att ta in historien. Med Suleimans lätta hand och briljanta inramning av händelsefölopp, hans situationskomik som rör det tryckta läget i landet, blir vi upplysta och väl underhållna. Rasismen finns alltid där. De hatade, ignorerade exotifierade paelestinerna är en folkgrupp som en antingen skyr eller skrattar åt. Taxichauffören som skjutsar Elia till flygplatsen ringer närmast tvångsmässigt sin fru för att berätta om palestiniern som sitter i hans bil, exotiskt värre. Men det finns viss övertydlighet, överanvända schabloner som scenen där poliser jagar en ängel, frihetens symbol. Och i bakgrunden hör vi en brummande Nick Cave ljuda- ”I got no Future”.

Jag fattar noll av den inbyggda okommenterande sexismen som säkert anspelar på Palestinas kvinnosyn. Här hade förklaringsmodeller behövts i pedagogiskt syfte. Men trots fadäser här och där är detta en bedårande film om ett splittrat land och dess folk som på daglig basis förtrycks av sina grannar. Elia är en både vågad och skicklig regissör som förtjänar all credd. När Palestinas motsvarighet till Roy Andersson öppnar sin käft då bör vi alla lyssna.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 244
  • Sida 245
  • Sida 246
  • Sida 247
  • Sida 248
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in