It must be heaven
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 maj
Regissör: Elia Suleiman
Det är skruvat och träffsäkert ner på minsta atomnivå i Roy Andersson-doftande It Must be Heaven, Elia Suleimans politiska allegori över Palestinas blödande sår. Men övertydlig symbolik får föreställningen att sjunka något i grad.
Om själviskhet. Längtan. Förtryck och politisk kontroll. Om ringlande ormar som ödmjukt bugar sig inför människan. Bitska grannar som slänger glåpord efter varandra. Om nonchalanta poliser och pansarvagnar som domderar fram på gatorna.
Det är Palestina. Ett splittrat land och palestinierna, ett utsatt folk. Elia Suleiman beskriver med lupp landets plågade själ. Med Roy Anderssonska tablå-bilder berättar han om polisstaten, om övervakning och om konflikter och bråk som ligger och ruggar under ytskiktet.
Det är kargt och kvavt i den instängda lägenheten där Elia har sitt utsiktstorn. Egoismen når toppnivåer när ungdomar kastar sig över första lediga parkbänk mitt framför näsan på pensionären. Den ensamme mannen Elia vandrar ensam runt på Palestinas torg och gator. Han inspekterar, ser poliser som leker med sina redskap och som förföljer kvinnor som vore det deras egen skugga.
Som film är It Must be Heaven ( Nominerad till både Grand Prix och Guldpalmen i Cannes) lika politisk som humoristisk, en smart och syrlig satir om ett tudelat Palestina vars sårskårpor blöder utan hejd. Det är lätt att tycka om regissörens slapstick och torra komik. Hans ärliga osminkade porträtt över ett land ochd dess folk sätter ord på det outtalade.
Trots tunga ämnen är det lätt att ta in historien. Med Suleimans lätta hand och briljanta inramning av händelsefölopp, hans situationskomik som rör det tryckta läget i landet, blir vi upplysta och väl underhållna. Rasismen finns alltid där. De hatade, ignorerade exotifierade paelestinerna är en folkgrupp som en antingen skyr eller skrattar åt. Taxichauffören som skjutsar Elia till flygplatsen ringer närmast tvångsmässigt sin fru för att berätta om palestiniern som sitter i hans bil, exotiskt värre. Men det finns viss övertydlighet, överanvända schabloner som scenen där poliser jagar en ängel, frihetens symbol. Och i bakgrunden hör vi en brummande Nick Cave ljuda- ”I got no Future”.
Jag fattar noll av den inbyggda okommenterande sexismen som säkert anspelar på Palestinas kvinnosyn. Här hade förklaringsmodeller behövts i pedagogiskt syfte. Men trots fadäser här och där är detta en bedårande film om ett splittrat land och dess folk som på daglig basis förtrycks av sina grannar. Elia är en både vågad och skicklig regissör som förtjänar all credd. När Palestinas motsvarighet till Roy Andersson öppnar sin käft då bör vi alla lyssna.