• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Adults in the Room – varning för hur de rikaste gör de fattiga fattigare

8 juli, 2020 by Rosemari Södergren

Adults in the Room
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 juli 2020

En ruggigt träffande och varnande film om hur en kapitalstarka eliten i världen och inom EU och Euro-zonen i synnerhet är maktfullkomliga. Filmen skildrar hur omöjligt det är för den som är fattig att ta sig ur fattigdomen. I filmen handlar det om Grekland som 2015 är på ruinens brand, i kölvattnet av börskraschen som startade i USA 2007. Bakom lyckta dörrar försöker landets finansminister Gianis Varoufakis (Christos Loulis) rädda vad som räddas kan genom hårda åtstramningsförslag. Allt för att Grekland inte ska knuffas ut ur EU och ned i en evig skuldfälla. De lån som landet tvingas ta för att ta sig ur skulden genererar bara större skulder och åtstramningarna som Världsbanken och Eurozonen tvingar grekerna till gör bara problemen större och djupare. Dessutom sätter de rika kapitalstarka eliterna som styr eurozonen alla demokratiska regler ur spel.

Det är skrämmande. Ruggigt. Ja hemskt. Och det är precis den värld vi lever i nu. Jag håller på att läsa boken Därför har vi inte råd med de rika av professorn Andrew Sayer som noggrant redovisar hur den kapitalstarka översta eliten världen över härskar i stort sett oinskränkt. Det är precis samma fenomen som gör att de fattigaste i världen inte kan ta sig ur sin skuldfälla som Grekland som nation utsattes för.

Men det skulle lika gärna kunna handla om dagens EU eller hela världen. Covid-19-pandemin har påverkar företag och ekonomin runt om i världen och när de nu ska få hjälp att återhämta sig gäller det att se upp så inte de fattigaste om igen drabbas hårdast.

Adults in the Room är ett politiskt drama om maktspelet i EU under Greklandskrisen, men det handlar lika mycket om hur den rikaste eliten skapar sina egna regler som är mäktigare än någon demokrati.

Bakom filmen ligger den prisade grekisk-franske filmregissören Costa-Gavras som sedan 1960-talet gjort sig ett namn med politiskt laddade filmer som Oscarbelönade Z – han lever (1969), Försvunnen (Guldpalmen i Cannes 1982) och Music Box – skuggor ur det förflutna (som fick Guldbjörnen i Berlin 1989).

Gianis Varoufakis bok ‘Adults in the room: My Battle with Europe’s Deep Establishment’ ligger till grund för filmens manus.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Wretched – Charmig flört med skräckfilmsgenren

23 juni, 2020 by Petter Stjernstedt

Pressbild

The Wretched
Betyg 3
Svensk biopremiär 1 maj
Regissör Drew och Brett Pierce

B-filmskänsla, grumligt foto och undermåligt skådespel. Den ser inte mycket ut för världen, men The Wretched är en charmig skräckfilm gjord med glimten i ögat.

För om man blundar för den träiga machoismen, de utnötta klichéerna och det tafatta fotografiet har man en hyfsad matinékväll framför sig. Bänka er framför tv:n för här kommer nu The Wretched, skräck tillägnad och gjord av nördar. Bröderna Pierce är två relativt oprövade kort, två regissörer vars fascination för genren inte går att missta. Här finns groteska monster, förvrängda människoansikten och massor av härliga ”Hoppa-till-effekter”. Ta mig inte fel. Det här är ingen filmsensation. Det är bara långt över mina lågt ställda förväntningar.

En bångstyrig tonåring som tampas med föräldrarnas purfärska skilsmässa. Han hamnar i luven på en uråldrig häxa vars varelse bokstavligt talat har krupit in i skinnet på grannfrun. Det är kusligt så det slår när varelsen smyger runt på natten runt sommaridyllens röd- vitfärgade stugor. Vi hör buskagen prassla och taket knaka oroväckande. The Wretched tar till vara på troperna och bygger därutifrån upp en kuslig stämning. Det är skräckfilm av den gamla skolan med flera flörtar med klassika rysare som Rosemary’s Baby och Alien. Och en stor arsenal av gore och obehag serveras oss. Frågan är om leken med rysarelement borde höjts ytterligare i stil med Sam Raimis Evil Dead för att The Wretched skulle  lyfta än mer från marken. Varför beter sig mamman så märkvärdigt och varifrån kommer den glupska sexlusten hos grannfrun? Passa på när föräldrarna har gått och lagt sig och se detta oväntade charmtroll till rysare.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Toppnytt

Filmrecension: Papicha – Algeriet marinerat i konservatism och misogynitet

17 juni, 2020 by Petter Stjernstedt

Pressbild

Papicha
Betyg 3
Svensk biopremiär 15 juni
Regi Mouina Meddour

Det konservativa Algeriet har könsstereotyper från 50-talet samtidigt sker en revolution där unga kvinnor som fått nog av förtrycket tar till handling och ritar bröst på antifeministiska affischer, söker sig till högre utbildning eller vägrar bära slöja i det offentliga. Frihet är att bära de kläder man känner för och att dansa natten lång på klubbgolvet utan att få dömande blickar tillbaks. Men går det att rapa eller festa sig fram till frihet? Motståndet är de konservativa krafter som råder i samhället, normer där kvinnor ska veta sin plats i hemmet och där ett tygstycke runt ansiktet är ett måste för att få kallas en hederlig människa. Den unga studenten Nedjma är inte rädd för att sticka ut hakan. Hon med vänner river ner propagandistiska affischer om slöjtvång samt planerar för en större modeshow, där hon står som skapare av vackra kreationer av ull och silke som väntar på sin publik. Men bakom varje krök lurar farorna. Våldet finns alltid närvarande, män som vägrar släppa av henne från bussen då hon inte tar emot en av deras posters. Kvinnorna som bryter sig in på skolan och hotar professorer som lär ut genus till unga kvinnor. Nedjma är inte lättskrämd. Men en dag knackar döden på hennes port. Där och då förändras allt för den unge revoltören.

I Mouina Meddours Papicha skildras patriarkatet som förutbestämmer kvinnornas roll i samhället. Här finns mycket motstånd. Men också hopp- revolutionen när kvinnor överröstar männen i rummet och vägran att acceptera förtryckande könsnormer. Narrativt följer Meddours drama tematiskt liknande filmer som turkiska Mustang (2015) och tunisiska Skönheten och odjuret (2017). Jag irriteras av den typen av film som närmast pornografiskt badar i misär och förtryck utan att ha en tydlig sensmoral eller vägkompass. Vad vill Meddour säga? Att tjejer har det tufft i Algeriet? Hur förändrar vi den situationen? Filmen ger inga entydiga svar, annat än att kampen, som i stunder är obarmhärtigt grym och tuff, måste få fortlöpa.

Manuset är väl tunt och fyllt av stereotyper som arga gubbar, brutala våldtäktsmän och moderliga gestalter med visdomen som mellannamn. Visst finns nyanser i bygget, män som stöttar dem eller som både har ljusa och mörka sidor, men det räcker inte hela vägen. Ljuspunkten är fixstjärnan Lyna Khoudri som lyser med sin närvaro och vars lidande syns i varje bildruta. Trots banala svart-och-vit-målade karikatyrer och strömlinjeformat berättande är detta en viktig högst nödvändig film. Som en välbehövlig käftsmäll mot patriarkatet fungerar Papicha vars budskap är enögt. Det är kvinnorna som måste resa sig och samhället som måste protestera. De tysta måste öppna sina käftar för att stoppa den negativa utvecklingen. Annars kommer det som cementeras in i väggarna, mönster från förhistorien, aldrig att upphöra existera. Bara så får de sin revolution. Som Black Lives Matter hade filmen gärna fått visa på möjligheterna. Lite mera Feel Good till folket tack så mycket (Säger en Anti feel-good-kritiker som saknar viss nyansering här) Vad är annars poängen? Kämpa bör vi annars dör vi.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Toppnytt

Filmrecension: Da 5 Bloods – ojämn

13 juni, 2020 by Rosemari Södergren

Da 5 Bloods
Betyg 3
Svensk premiär på Netflix 12 juni 2020
Regi Spike Lee
Skådespelare Delroy Lindo, Isiah Whitlock Jr., Clarke Peters m.fl.

En ojämn film av filmgiganten Spike Lee när han tar itu med den amerikanska rasismen i samband med Vietnamkriget. Fyra svarta, åldrade Vietnamveteraner återvänder till Vietnam för att hämta hem kvarlevorna efter eb femte medlem i deras grupp. Det är den offentliga förklaringen men i hemlighet ska de hämta en resväska fylld med guldtackor som de gömt i den vietnamesiska djungeln, nära där liket efter deras femte medlem ska finnas. Ett jordskred ska ha gjort att kvarlevorna och guldtackorna blivit möjliga att hitta.

Spike Lee slår hårt mot hur svarta som deltog i de amerikanska trupperna i Vietnam diskriminerades, de fick oftast gå i främsta frontlinjen och riskera sina liv och de fick inte samma belöningar och uppskattningar som de vita soldaterna. Denna film skulle haft världspremiär på filmfestivalen i Cannes i maj men corona-pandemin satte stopp för den festivalen. Istället är premiären via Netflix på sätt och vis slumpartat men också vältajmat med den fruktansvärda händelsen i USA där en vit polisman mördade den svarte mannen George Floyd som gripits av poliserna. Ett mord som väckt en ramaskri av protester världen över och i många länder, liksom i Sverige, har tusentals demonstrerat mot det amerikanska polisvåldet och rasismen och trotsat mötesförbud som råder på grund av corona.

Bitvis är Da 5 Bloods träffsäker och engagerande. När film eller litteratur ger en inblick i miljöer och livsöden som skiljer sig från mitt liv och får mig att känna med människorna, får mig att förstå varför de känner som de gör och varför de agerar som de gör – då är kultur som bäst. Jag och många med mig i Sverige har aldrig upplevt att vara i krig eller vara soldat i en land med en annan kultur, som de svarta amerikanska soldaterna upplevde i Vietnamkriget. Av och till skildrar Spike Lee detta starkt och skickligt. Men bitvis använder han alldeles för billiga klichéer. Varför har Paul så usel relation till sin son? För att mamman dog då hon födde Paul. Det är inte första gången den förklaringen dyker upp till en misslyckad far-och-son-relation. Den grabbiga attityden mellan de fyra veteranerna känns inte helt äkta heller. Även om Spike Lees sätt att berätta ofta kan vara absurt blir många scener och karaktärer för stereotypa.

Spike Lee nuddar vid hur vietnameserna splittrades av kriget och han nuddar vid fransmännens misslyckande i Vietnam. Med båda dessa temat skulle han kunnat skapat något mycket intressant, men jag tycker han fuskar bort dessa möjligheter.

Av och till känns filmen både träffsäker och framför allt engagerande. Spike Lee, när han är som bäst, kan skruva till situationer så man både skrattar och gråter samtidigt. Det sker mest i första halvan av filmen, sedan känns det mesta som en splittrad raksträcka.

Kul var det dock att se den duktiga skådespelaren Delroy Lindo, som spelar Paul, göra en helt annan karaktär än advokatfirmans chef Boseman i tv-serien The Good Fight.

Sydsvenskans filmrecensent skriver att storyn blandar bleka och grälla stereotyper i en uselt konstruerad och seg variant på klassikern ”Sierra Madres skatt” med en skrattretande lättköpt knorr i finalen.

Jag håller med, fast jag tycker att filmen bitvis var bra, så jag kan ana vad den kunde blivit om den klippts ihop på lite annat sätt och hållit igen på en del sidohistorier.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

We are the One- När pandemin råder går filmfestivalerna samman

3 juni, 2020 by Petter Stjernstedt

We are the one-digital filmfestival

När alla filmfestivaler världen över ställs in på grund av Corona-pandemin blir det till att ställa om-. We are the one är den gemensamma digitala festivalen för alla filmentusiaster där ute. I vår ensamhet där hemma över en kopp te får vi avnjuta spektakulär filmkonst från hela världen. Passa på nu!

Mellan 29 maj och sjunde juni kan du via youtube-kanalen We are the one se gratis kortfilm och dokumentärer från flera större internationella filmfestivaler såsom Tribecca, Cannes, Berlin, Jerusalem, Venedig, San Sebastian och Rotterdam.

Kulturbloggen uppmärksammar ett axplock av alla filmiska guldkorn härifrån.

Toto
Tribecca filmfestival

Nono, en bestämd kvinna i sen pensionsålder, får en dag hem ett stort paket. Efter mycket bök och stök lyckas hon få in den genom dörren och den finner sin rättmätiga plats i garaget.  Vad gömmer sig under all kartong? Inunder finner Nono en enorm robot som gör allt vad kvinnan önskar. Till en början är hon skeptisk men snart ser hon fler användningsområden för roboten Toto. Han kan diska, hålla i den färska pastan, duka och så vidare. Men när dotter-dottern kommer på besök förändras allt. Detta är en söt liten film som med humor och värme beskriver kulturkrockar och olika förhållningssätt i livet. Välvärd en titt.

https://www.youtube.com/watch?v=1eh0wlWwp_M&t=625s

https://www.youtube.com/watch?v=Qg4jtCq9DtE

Egg
Tribecca filmfestival

Hon pratar och pratar och det perfekt tillagade ägget rörs aldrig. ”What a Waste of a perfectly cooked egg”. Mannen bredvid pratkvarnen drömmer sig bort. I hans dröm får ett tidtagar-ägg en avgörande betydelse ochd et slutar bokstavligt talat i äggexplosion. Ägget- din bästa vän, som får dig att gråta okontrollerat, som våghalsigt rör sig mot farozonen, som älskar och drömmer stora drömmar. Egg är en lekfull film om ägget, en gudabenådad  varelse alla suktar efter. För alla er som älskar ägg – i alla dess former och gestalter, detta är filmen för er!

Circus Person
Tribecca

https://www.youtube.com/watch?v=ioS4X7O2sZA

En kvinna gråtmild och chockad ligger i badkaret och sörjer. Hon gifter sig med en deprimerad konstnär och därmed tappar all livslust, men en dag finner hon cirkusen som ingjuter ny livslust i den känsloutarmade kraken.

Ett konstnärligt fotokollage med närmast Amelie-liknande stämning. Här är det knasiga, fantastiska det normala. Abstraktioner med svart-vita bildrutor där en mimande clown vandrar runt och försöker sig på att tyda livets gåtor. Mystiken i människan, det unika, svåråtkomliga, flyktiga. Hennes dagboksanteckningar blir som vaga minnen om en tid som flytt. Kollektivet som drar henne tillbaka från bilen och skapar ett skarpt leende på läpparna. Det vackra kropparna, målade med kol och vattenfärg.
Vad innebär ett nytt liv, att börja om på ny kula, att insupa det livet har att ge en.  Ritualerna, det lysande ögonen i mörkret som söker din kontakt. Ylandet i natten. Det vilda måste fram och väcks i mötet med den kringresande cirkusen. Circus Person är konstnärlig och egendomlig och en omöjlig film att motstå. Ett kärleksbrev till ditt tidigare jag och en film om att ta nya tag i livet och att komma ut på andra sidan starkare än någonsin.

The Distance Between Us and The Sky
Cannes filmfestival

https://www.youtube.com/watch?v=bK4rECAoXAE

I den Guldpalmen-belönade kortfilmen The Distance and the Sky träffar två personer varandra vid en bensinmack. Den ena behöver tanka. Den andra är strandsatt. Något som börjar som ett fientligt möte utvecklas snabbt till en sensuell stund mellan två attraktiva män. Närheten, cigarettröken och bensindoften skapar ett romantiskt skimmer som omringar filmen. När man påminns om romantiker som Wong Kar Wai , Hou Hsiao-Hsien eller Tsai Ming-Liang då har man gjort något väldigt rätt.

https://www.youtube.com/watch?v=KjWTCB1KGFg

Blood Rider

I Nigeria är det ständigt brist på blod. Tur då att såna som han finns. Han är blodmannen som aldrig är sen, motorcyklisten som alltid levererar, som varje dag med hjälmen på och med gasen i botten tar sig från ena staden till andra för att i rättan tid komma med sitt blodbud. Han är vardagshjälten, blodtransportören, som vi lätt glömmer. Precis som sjuksköterskorna idag bör vi praisa honom.

Mannen porträtteras som en actionhjälte. Alltid på språng och alltid i brådskande ärende. Han får inte en lugn stund över och kompisarna hans hinner knappt hälsa på honom förrän mobilen ringer. Bilarna och bussarna swichar förbi när han med sin hoj gasar i hundraåttio.. Han närmast flyger fram på motorvägen. Jobbet är hans liv och när det faktiskt handlar om liv  är det inte konstigt att han tar sitt uppdrag på största allvar. Den stora utmaningen blir att rädda en gravid kvinna i akut behov av nytt blod. Det handlar om minuter innan hon förblöder. Ska han hinna? Den skakiga kameran och snabba fotot skapar en intensitet som närmast ger en känsla av en actionfilm. En enkelspårig handling och ett glastunnt personporträtt lämnar en del att önska. Men det rafflande tempot gör att jag ändå sitter som klistrad framför tv:n. Som en hyllning till sjukvårdaren fungerar filmen, historien som tar oss med The Blood Rider under en vanlig dag. Själv sitter jag klistrad framför en blinkande skärm mest hela dagarna, snacka om kontraster.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 243
  • Sida 244
  • Sida 245
  • Sida 246
  • Sida 247
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in