• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Summerland – förförande vacker om livets viktiga frågor

21 oktober, 2020 by Rosemari Södergren

Summerland
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 oktober 2020
Regi: Jessica Swale
Manus: Jessica Swale
Medverkande: Gemma Arterton, Gugu Mbatha-Raw, Penelope Wilton, Tom Courtenay, Lucas Bond, Dixie Egerickx

En film som totalt förför mig. Jag älskar den, fast jag egentligen ser filmarens knep väldigt tydligt och till stor del är den rätt förutsägbar, fast med några riktiga överraskande vändningar. Men den är vacker och även om den delvis är en form av film som jag sett många versioner av så bryter den mot en del alltför vanliga trender och undviket en del enkla klichéer.

Filmen utspelar sig på brittiska landsbygden under andra världskriget och jag är svag för brittiska filmer, speciellt de som inte utspelar sig i nutid (även om det finns oändligt många sådana mästerliga filmer också). När de utspelar sig på brittiska landsbygden eller i mindre ständer blir det ett extra plus. Dessa miljöer lockar och fascinerar mig. Dessutom har denna film, som så många brittiska filmer, en lång rad duktiga skådespelare. Penelope Wilton som säkert många känner igen från serien Downtown Abbey är en skicklig skådespelare. Ett yngre ansikte är femtonåriga Dixie Egerickx som spelar Edie – och det gör hon imponerande bra.

Handlingen kretsar kring författarinnan Alice (spelas som ung av Gemma Arterton och som äldre av Penelope Wilton) är en stark och självständig kvinna under andra världskriget. Hon är lite för självständig för ortsborna. Rykten går på bygden att hon är en häxa eller en spion för nazisterna. Hon har dock en hemlighet. Att hon är ogift och lever ensam beror inte bara på att hon ägnar sig tid åt att skriva utan också att hon har en kärlekssorg i bagaget, hon har haft en stor kärlekshistoria som yngre med en annan kvinna, något som det inte går att vara öppen med i den tidens Storbritannien. Kanske anar bygdens invånare detta?

En dag tvingas hon att ta hand om Frank, en skolpojke som evakuerats från London. Britter runt om i landet hjälps åt på detta sätt för att barn ska kunna komma ifrån London som bombas hårt av de tyska naziflygen. Alice vägrar att ta hand om honom men blir övertalad att låta honom stanna en vecka. Att Alice och Frank sakta hittar en gemenskap, det är förstås förutsägbart. Men hur detta skildras är unikt och mycket berörande.

Att barn evakuerades under kriget var vanligt. Jag känner människor som växt upp i andra länder som var med i andra världskriget också och som evakuerades. Dessa länder och deras befolkning har på det sättet en vana av och förståelse för att hjälpas åt under kris. Det är väl något som saknas i Sverige då vårt land aldrig var med i något av världskrigen. Det märks under denna pandemi av corona, till exempel, där andra länder tar betydligt allvarligare på pandemin. I Sverige tillåts trängsel på bussar mitt under pandemin med mera. Jag tänker att filmer som skildrar människor under kriser kan berätta mycket för oss som bor i ett land som Sverige.

Filmen är dock mer än en berättelse om solidaritet i ett krisdrabbat land. Den handlar om mänskliga relation, om sorg, om att tala med varandra och om att våga vara den man är och om fördomar och frihet från fördomar och om fantasins kraft.

Filmleverantören skriver om filmen i ett pressmeddelande:
Från Storbritanniens starkaste nya röst, den Olivier Award-vinnande och banbrytande författaren och regissören Jessica Swale, inspirerar publiken med ett ärligt och samtida tema – en intensiv och emotionell resa av självupptäckt, kärlek och vänskap.

För mig handlar filmen både om det som nämns ovan men också om de existentiella frågorna, om liv och död och om hur viktig fantasin är.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Palm Springs – Skruvad måndag hela veckan med en pangduo vid rodret

18 oktober, 2020 by Petter Stjernstedt

Pressbild

Palm Springs
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 16 oktober
Regissör: Max Barbakow
Manus: Andy Siara
Medverkande: Andy Samberg och Cristin Milioti.

Vad göra om en fastnar i en tidsrepa? Om brölet från den ständigt entusiastiske bröllopsarrangören alltid blir förmiddagens inledande ton. Om hur ens kyliga relation ständigt tvingar sig på och gör sig påmind… Vad gör man när alla bröllopsgästers minnen sträcker sig lika långt som en guldfisks? Man gör det bästa av situationen och lever livet till fullo, festar loss och leker fram sitt narrativ. Ja, I alla fall om du frågar huvudrollsinnehavare Nyles. Han är mannen som av misstag fastnar i en tidsspricka och efter ett oräkneliga antal självmordsförsök och välplanerade aktioner i syfte att ta sig ur den obekväma situationen till slut ger upp och inser att realiteten endast är det som han ser framför sina ögon. Det är en ständigt pågående dokusåpa om brudparet som planerar gifta sig men vars bygge är bräckligare än vad som först till synes. Det är den naiva flickvännen till en urledd Nyles som varje dag gråter ut över relationen som från dag ett klassats som dödsdömd. Men trots dödläget ger noll krut i att ändra på situationen och skicka fram ”göra slut- kortet”. En dag sker en förändring när brudgummens syster hamnar i samma fälla. Plötsligt har Nyles fått en partner in crime.

Palm Springs är en rolig tillskruvad tidsresefilm om två individer med vitt skilda perspektiv. Den ena lever Carpe diem med noll intresse av att blicka bakåt. Den andre plågas av förgången tid och har en övertygelse om att tidens tand forma oss till individer. Tron om att visad sårbar och mer ärlighet gentemot den andre kommer leda till en djupare relation står benfast. Men även Sarah lever i förnekelse och vägrar att ta sig an sina egna tillkortakommanden.

Ett upplägg som  låter väl så klyschigt. Kanske för att det är precis det. Men i Max Barbakows trygga famn är det mycket som varieras. Det tillskruvade, absurda i filmens blodomlopp får mig att baxna. Dynamiken de två cynikerna emellan är för att dra en klyscha elektrisk. Det syrliga kommentarerna om livets futtighet träffar helt rätt i solar plexus. Skådespelarna Andy Samberg och Cristin Milioti är perfekta i sina respektive roller, roliga och träffsäkra. Med speltiden tar filmen flera oväntade vändningar. Palm Springs är svår att förutse. Och de finurliga genre-hyssen kittlar på helt rätt ställe. Samtidigt serveras vi en familjär kärlekshistoria och lekfullheten till trots lyckas regissören trampa på flera genreminor. Filmens manus är knivskarpt och innehåller lika del humor som medmänsklig värme. Hur förblir vi en människa i en värld där allt vänds upp och ner? Och finns det i en tidsdimension där ingen minns nåt om gårdagens bravader fortfarande en poäng att hålla fast vid ideal och övertygelser? Vad är ens meningen när livet blott består av en dag? Roliga och djupsinniga funderingar ställs i Palm Springs, den utsvävande kultfilmen som i ett svep vänder upp och ner på en genre och bjuder på hickskratt efter hickskratt. Det är sällan repriser varit så underhållande.

Petter Stjernstedt

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt

Filmrecension: Los Lobos – en av de bästa filmerna jag sett i år

15 oktober, 2020 by Rosemari Södergren

Los Lobos
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 oktober 2020
Regi Samuel Kishi Leopo

En film som talar direkt till våra hjärtan och känns långt ner i magen. Vi följa Lucia, en ung mamma, som emigrerar från Mexico till USA med sina två små pojkar, i jakt efter ett bättre liv. Filmen vann filmfestivalen i Berlin, en av de prestigefyllda internationella filmfestivalerna. Ett mycket välförtjänt pris. Los Lobos är stark, berörande, engagerande och en film med många överraskande vändningar och samtidigt känns den så verklig, så realistisk. Det är som om jag som publik är med där, jag är en fluga på väggen som kan betrakta allt som händer.

Det är en film om hur utsatta människor som vill kämpa för ett bättre kan vara när de tar sig till USA och samtidigt är det en film som lyfter fram en del hopp om mänskligheten. Och framför allt fokuserar den på barnens perspektiv.

Vilken ålder de två små pojkarna, Max och Leo, har sägs aldrig i filmen men jag skulle gissa på att Leo är i fyra-fem-årsåldern och Max något år äldre. Hur legal invandrare deras mamma är kommer inte heller fram. Helt papperslösa verkar de dock inte vara men någon skola tycks inte finnas för dem, eller så är Max för liten för skolan. Leo är definitivt för liten. Någon barnomsorg finns inte tillgänglig och någon släkt har de inte. Mamman måste jobba för att få ihop pengar och pojkarna måste vara ensamma hemma i den lilla lägenheten. Lägenheten är i stort sett ett rum bara plus att där finns en toalett.

Reglerna för pojkarna är enkla: de ska inte öppna dörren för någon, de ska lära sig engelska och de ska ta hand om varandra. Deras mamma spelar in några regler för dem på en kassettbandspelare och sedan får de hålla sig inne i lägenheten. Det är hemskt att se hur de spelar fotboll i lägenheten med en hoprullad papperslapp. Ganska snart blir dagarna de lämnas ensamma i den nedgångna lägenheten mycket långa då mamman börjar jobba dubbla skift.

Los Lobos har svensk biopremiär lite före det amerikanska presidentvalet. Jag önskar att röstande människor i USA också för se filmen. Att barn måste få vara barn och måste få bättre liv än många utsatta invandrare och papperslösa har, det borde alla tänka på när de röstar. Detta är en film som stärker engagemanget för att försöka förändra världen, inget barn skulle behöva leva som dessa småpojkar – och ändå har de en mamma som älskar dem och gör allt hon kan för att skapa en bättre framtid för dem.

”Vi är vargar och vargar gråter inte, de är modiga och de håller ihop” säger mamma Lucía till sönerna Max och Leo. Los Lobos betyder vargar på spanska – och de två små pojkarna är fantasifulla och skapar sin egen berättelse om superhjälte-vargarna.

Givetvis går det inte att stänga av världen utanför lägenheten. Där finns andra barn, pojkar som spelar fotboll och där finns både farliga och ofarliga saker. Ingen kan nog i längden stänga inne en nyfiken pojke.

Jag är full av beundran för filmen. Handlingen är stark och berörande och skådespelarna så bra. Hur har regissören fått tag på dessa fantastiska små pojkar? Filmen in inspelad i miljöer som känns oerhört äkta och trovärdiga. Det är helt klart en av de bästa filmerna jag sett i år.

Filmen är delvis baserad på regissören Samuel Kishi Leopos mammas egna erfarenheter.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: De Gaulle: Motståndets pris en stark film – som känns på flera sätt

13 oktober, 2020 by Rosemari Södergren

De Gaulle: Motståndets pris

De Gaulle: Motståndets pris
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 oktober 2020
Regi Antonin Baudry

Filmer om den brittiska och den amerikanska kampen mot Hitler och de tyska nazi-styrkornas frammarsch finns det relativt gott om. Men andra världskriget skildrat från Frankrikes vy är inte lika vanliga på svenska biografer. Att Frankrike och deras makthavare under brinnande krig har en del att skämmas över har skildrats i den starka tv-serien En liten fransk stad, där vi får se hur fransk polis bistod tyskarna med att förfölja och gripa både judar och kommunister. Ett gripande som förde med sig en säker död för många franska judar och kommunister. Filmen De Gaulle skildrar också en del av denna tid då franska makthavares undfallenhet och eftergivenhet mot de tyska nazisterna inte är så mycket att vara stolt över.

De Gaulle handlar förstås om den franske politikern och generalen Charles de Gaulle som blev en legendarisk karaktär i Frankrike. Han var den ende som förmådde Frankrike till motanfall mot de framvällande tyska pansardivisionerna i maj 1940 och befordrades till brigadgeneral innan han från London ledde de fria franska trupperna under resten av andra världskriget. Han var regeringschef 1944–1946 samt 8 januari 1959–28 april 1969 Frankrikes president.

Filmen handlar om händelserna i maj 1940 då den franska regeringen bestämmer sig för att lägga sig platt för de tyska ockupationsstyrkorna och De Gaulle manade fransmännen till att inte ge upp och kämpa mot den tyska ockupationsmakten. Han reste till London för att möta den brittiske premiärministern Winston Churchill och då De Gaulle uppmanade till motstånd mot tyskarna blev han förklarad som förrädare till Frankrike av den franska regeringen. Han talade via radio till det franska folket dagligen från Storbritannien. Hans insats gjorde honom till en stark symbol för motståndsrörelsen och en stor hjälte för folket.

I filmen är De Gaulle en hjälte och det är skrämmande att tänka på hur det kunde blivit om inget motstånd funnits i Frankrike. Att De Gaulle senare under sin era stod för annat som jag inte odelat sympatiserar med är ett annat ämne.

Filmen har flera styrkor. Att se händelser från andra världskriget ut andra ögon är brittiska eller amerikanska är redan det intressant. En stark del av filmen är skildringarna av alla människor som flyr undan de tyska nazisterna. Också De Gaulles familj, fru och tre barn varav den yngste har mongolism, flyr för sina liv. Det är förfärligt att se hur människor tvingas att fly under krig och det gör ont att inse att detta händer än idag i olika delar av världen – och det finns människor som vill stänga dörren för de flyende. Filmen visa frockså solidariteten som fanns mellan britter på markplan som hjälpte flyende fransmän. De Gaulle fick bära en stor oro för sin familj samtidigt som han kämpade för att Frankrike inte skulle ge upp.

General de Gaulle spelas av sexfaldigt Césarnominerade Lambert Wilson, bland annat känd för rollen som Jacques Cousteau i Jacques – Havets utforskare och som Merovingian i The Matrix Reloaded, Revolutions och den kommande fjärde delen.

De Gaulle är en stark film som känns på flera sätt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Misbehaviour

12 oktober, 2020 by Rosemari Södergren

Misbehaviour
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 oktober 2020
Regi Philippa Lowthorpe

Miss World-tävlingen är för många en symbol för hur kvinnor degraderas till att vara enbart ett kuttersmycke. 1970 attackerades den tv-sända Miss World-tävlingen av kvinnorörelsen Women’s Liberation Movement. Misbehaviour är en underbar film om kvinnorna som låg bakom denna protest och vi får också följa några av de kvinnor som tävlade.

Miss Grenada, Miss USA och Miss Sweden (Gugu Mbatha-Raw, Suki Waterhouse och Clara Rosager).

Keira Knightley spelar huvudrollen som Sally Alexander som är en ambitiös medelklasstjej som lyckats komma in på universitetsstudier som vuxen. Hon har ett barn, är skild men har en sambo som hjälper till och tar hand om flickan så Sally kan satsa på studier. Hon är ambitiös men märker hur universitetet på många sätt är männens värld, patriarkatet styr och det är svårt för en kvinna att göra karriär inom den akademiska världen. Hon träffar Jo (spelas så bra av Jessie Buckley) en mycket mer rebellisk ung kvinna. Jo och Sally blir en stark kombination som får fart på demonstrationen.

Kvinnogruppens demonstration och attack hade stor betydelse för kvinnorörelsen under 1970-talet så det var roligt och intressant att se filmen. Bland annat får vi se Greg Kinnear som spelar Bob Hope, showens programvärd som jagades från scen av aktivisterna med mjölbomber och slagord.

Det är ingen nyhet att både män och kvinnor kunde försvar männens rättigheter och menade att det är självklart att män hade rätt att bedöma kvinnor som om de vore boskap och ange deras mått med mera. Vi har sett detta skildras på många sätt i både film, tv-serier och i litteratur. Och troligen kommer det att behöva skildras många gånger till. Miss World-tävlingen existerar ju fortfarande även om den kanske i inte sänds under samma stora rabalder i västvärlden som den sändes då.

Filmens karaktärer är mer skildrade som typer än några djupgående personporträtt, men det fungerar bra för den här typen av film. En fundering filmen sätter igång är hur världen hade sett ut om inte så många kvinnor kämpat för kvinnors rättigheter. Det är inte lika illa idag som då men det finns mycket kvar att förändra.

Skrämmande är hur programledaren blixtsnabbt kunde får fram en mörkhyad tävlande för Sydafrika då han konfronterades av journalister som ifrågasatte att Sydafrikas tävlande var en vit och det landet hade apartheid. Journalister pressade honom också om att det alltid var en vit kvinna som vann tävlingen. Programledaren såg direkt till att Sydafrika hade två tävlande, en färgad och en vit. Den färgade unga kvinnan blev dessutom nummer två i tävlingen. Vann gjorde, otippat, Miss Grenada, Jennifer Hosten, som blev tävlingens första mörkhyade vinnare vilket väckte uppmärksamhet. Hon spelas av Gugu Mbatha-Raw. Förhandstippad som vinnare var den svenska kvinnan, Clara Rosager som spelas Marjorie Christel Johansson.

Det är en lång rad av duktiga, kända skådespelare i filmen utöver de redan nämnda, exempelvis
Phyllis Logan från Downton Abbey som Sallys mamma, Lesley Manville som Bob Hopes fru Dolores och Rhys Ifans från Notting Hill som Eric Morley, mannen bakom Miss World-konceptet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 234
  • Sida 235
  • Sida 236
  • Sida 237
  • Sida 238
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in