• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: No Time To Die – Daniel Craigs Bond har gått från klarhet till klarhet — på gott och ont

29 september, 2021 by Redaktionen

No Time To Die
Betyg 3
Svensk biopremiär 30 september 2021

På iskallt uppdrag att recensera den nya Bondfilm — utan rätt att avslöja några spoilers.

Eftersom vi blev ombedda att inte berätta någonting om handlingen skriver jag bara det jag själv visste inför filmen: Det är Daniel Craigs femte och sista film, James Bond har gått i pension på Jamaica, en ny agent har axlat rollen som 007.

Det är anmärkningsvärt hur väl de lyckats hålla igång serien i så många decennier. Grunden för No Time to Die och den första filmen — Dr. No — är mer eller mindre den samma: en spion som springer runt och dödar massa fiender. Snacket inför den nya filmen har handlat mycket om hur “woke” Daniel Craigs porträtt av den maskulina hjälten har varit — och nog är No Time to Die uppenbart mer inkluderande än någon tidigare Bond-film. Ana de Armas (som tidigare spelat mot Craig i Knives Out) spelar exempelvis en CIA-agent som är minst lika mycket av en actionhjälte som Bond själv när de hamnar i knipa på en kubansk nattklubb.

Skurkarna — som leds av Safin (Rami Malek) — ser ut som Paris Saint Germain-spelare med TikTok-frisyrer.

Ända sedan Daniel Craig tog över rollen som James Bond i Casino Royale (2006) har filmerna gått från klarhet till klarhet — med betoning på att vi hela tiden ska komma till en slafs förståelse, få ett djupare porträtt av 007. Detta är på gott och ont. Jag saknar tvetydigheten och oklarheten. Med No Time to Die känns serien färdig, vi har fått svar på alla frågor vilket tyvärr lämnar mig lite meh …

Det bästa med filmen är just hur episk den är. Filmens längd (nästan tre timmar) känns betydligt kortare än så. Det är verkligen en final med allt vad det innebär. Filmen flirtar även med detaljer från de tidigare filmerna.

En episk final med många överraskningar och känslolägen på bekostnad på mystiken. De försöker gå på djupet och förklara Bonds psyke till den grad att allt får lite för mycket klarhet.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Ninjababy

29 september, 2021 by Birgitta Komaki

Ninjababy
Betyg 4
Svensk premiär 29 oktober 2021
Regi Yngvild Sve Flikke

En film som är den varmaste och roligaste jag har sett på länge. Om att vara tvungen att växa upp och ta beslut fast man inte vill.

Rakel (Kristine Kujath Thorp) vill inte ha en baby. Hon är 23 år, en modern tjej med många projekt på gång .Hon har bara inte bestämt vad hon vill göra med sitt liv. Hon träffar många killar och hon har sex med dem som hon vill. Men alltid med kondom och P-piller. Så händer det att hon blir gravid och det är för sent för abort. Och hon som absolut inte vill bli bunden av en baby.
Det är inte kärlek – det är en spermie. Men vem är pappan? Så börjar jakten på vem som är pappan. Är det Aikidoläraren (Nader Khademi) eller Pitt-Jesus (Arthur Berling) eller någon annan? Den ena efter den andra kan räknas bort.

En hjärtlig, humorfylld film om en allvarlig sak. Rakel och hennes kompisar talar om allt med varandra från mens till sex. Inget är tabu för dem. En film som låter tjejer vara sig själva utan att försöka vara till lags för att bli omtyckta. Att tjejer vågar ta för sig av livet på samma sätt som killar alltid gör. Rakel blir ändå tvungen att mogna och den lilla figuren som hon tecknar blir hennes samvete och ofödda baby.

Oönskade graviditeter är ett ganska vanligt tema på film men här har regissören
skapat ett porträtt av Rakel som skiljer sig från andra filmer. Hon blir en person man kan tycka om och förstå även om man inte håller med henne.

Filmen har fått fyra Amandapris i Norge (motsvarar guldbaggar) för regi, manus, skådespelerska och manlig biroll. Den har också fått priser i Austin och Berlin.
Det är den verkligen värd. Hoppas den ses av många i Sverige också.

Arkiverad under: Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Earth: Muted – skrämmande om vart världen är på väg

23 september, 2021 by Rosemari Södergren

Earth: Muted
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 september 2021
Av Mikael Kristersson, Åsa Ekman och Oscar Hedin Hetteberg

Utan bin bär fruktträd ingen frukt. Världens bin står under ett stort hot. Filmen är inspelad i Kina där de vilda pollinerande insekterna försvunnit på grund av överanvändning av bekämpningsmedel i dalgång. Fruktodlarna tvingas flytta upp på berget dit förgiftningen av mark och träd ännu inte dödat alla bin. Jordbrukarna tvingas pollinera sina träd för hand och för att skydda frukten från larver måste varje frukt skyddas med ett hölje som tas på för hand innan träden besprutas.

Vad kommer att hända med vår värld när bina försvinner? Vad händer med frukten? Kommer frukt att bli en dyr lyxvara som bara de rika har råd med? Vad händer med blommor och annat som är beroende av bin?

Denna dokumentärfilm följer tre människor och deras familjer och livsöden. Det blir så påtagligt hur ekosystemet är på väg att kollapsa när människor nu förstör vår relation till naturen.

Dalgången i Kina är inte unik. Det finns fler platser i världen där pollinatörer inte längre överlever. Hanyuan-dalen i Kina är inte alls unik! Det finns fler platser där pollinatörer inte kan överleva. Mandelfälten i Kalifornien. Kakaoplantagen i Ghana. Även här i Sverige är en tredjedel av våra 270 vilda biarter på väg att försvinna.

Allra mest hotade är områden med monokultur i odlingen. Lösningen på problemen är att odla mer småskaligt och ekologiskt för att på så sätt få tillbaka en mer diversifierad och större biologisk mångfald.

Earth: Muted är en föraning om vilken framtid vi har att vänta om vi inte ändrar vårt sätt att leva. Men filmen är inte en dokumentär som viftar med pekfingret. Inte uppenbart i alla fall. Den skildrar livet för några av de människor som lever på att odla frukt i Kina och det blir så tydligt vilka gigantiska klyftor vi har i denna värld. En av männen som är i 60-årsåldern berättar att han aldrig fick gå i skola för hans föräldrar hade inte råd med det. Nu kämpar han med frukten för att ha råd att betala utbildningar för sina barnbarn. Vi får också höra föräldrar säga till sin lilla flicka som ska börja i skolan att hon måste se till att få högsta betyg i minst två ämnen. Finns det några föräldrar i Sverige som skulle säga något sådant till sin sexåring som börjar i förskolan? Här hyllar vi leken och vill att barn ska få vara barn. Det blir så tydligt hur olika uppväxt barn har runt om i världen. Dessa klyftor mellan människor har relation till det samhällssystem som råder i världen där människan rubbat balansen i naturen och samtidigt låter klyftorna öka mellan fattiga och rika, både sett över hela världen och inom enskilda länder.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Titane – spränger gränser på ett spekulativt sätt

23 september, 2021 by Birgitta Komaki

Titane
Betyg 1
Svensk premiär 8 oktober 2021
Regi Julia Ducournau

Vilken j-a film , så känner jag när filmen är slut. Om jag inte visste att den har vunnit Guldpalmen i år skulle jag ha utbrast ”Värsta B-rullen i år. ”Men även med den vetskapen så tycker jag att filmen är ett mysterium.

Den börjar med en bilolycka där flickan Alexia blir skadad och får en titanplatta inopererade skallen. Den fortsätter med en bilutställning där den vuxna Alexia är en av alla tjejer som halvnakna kryper, dansar och smeker sig själv och bilarna för publik.

Utan att avslöja mer så fortsätter filmen med flera mord och efter halva filmen sker en radikal förändring i Alexias liv. Andra delen av filmen är en ännu otroligare historia än första delen. Filmen är som två akter.

Det är en mycket rå film. Kanske är Alexia en robot eller kanske hjärnskadad. Kanske vill filmen visa att ondskan kan förändras av kärlek. När pappan säger ”Jag struntar i vem du är. Du är min son och det kommer du alltid att vara. Paralleller till den förlorade sonen i Bibeln ligger nära. Eller är avsikten att göra en skräckfilm eller thriller. Det är mycket nakna kroppar, våld och våldsam sex. Det är sektliknande danser i trans, brandmän omgivna av eldhav och ett mycket symboliskt avslut. Det är också en historia som ingen kan tro på.

Oavsett vad Julia Ducournau har för vision och mening med filmen har den blivit mycket omtalad. En film som försöker spränga alla gränser och som gör det på ett spekulativt sätt.

Agathe Ruselle, Vincent Lindon och Garance Marillier är en stark trio som säkert bidragit till utmärkelsen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen

Filmrecension: Ett litet land – berättelse om kriget ur barnets perspektiv

19 september, 2021 by Rosemari Södergren

Ett litet land
Betyg 4
Svensk biopremiär: 24 september 2021
Regi Eric Barbier
Medverkande: Jean-Paul Rouve, Isabelle Kabano, Djibril Vancoppenolle

Ett berättelse om ett krig betraktat ur ett barns ögon. Vi får följa Gabriel som är tio då oroligheterna i de två afrikanska grannländerna Rwanda och Burundi ökade och blossade upp i ett förfärligt inbördeskrig där ländernas två folkslag, hutuer och tutsi, mördade varandra.

Det kan tyckas som långt bort, en annan världens och för drygt trettio år sedan. Men det är obehagligt skrämmande nära oss. Det finns paralleller till hur det kan se ut här i vårt land och i Europa idag. Det som kan verka som lättare missförstånd mellan olika grupper kan mycket väl vara frön som gror och växer till en tornado av krig som inte går att stoppa. När två grupper börjar se på varandra som grupper och inte individer utan grupptillhörigheter stämplar individen som mindre värd, då är något som kan bli farligt: När vi inte längre ser varandra som individer utan drar alla som tillhör en grupp över en kam.

Litet land” utspelar sig under de blodiga åren i början av 1990-talet då inbördeskriget i Rwanda ledde till ett av de värsta folkmorden i modern historia. Filmen är baserad på Gaël Fayes hyllade debutroman med samma namn.

Gabriel är tio år i filmens början. Han bor i Burundi tillsammans med sin lillasyster och sin pappa som är vit fransman och hans mamma som är tutsi från Rwanda. Tutsier är i fara i Rwanda, därför har Yvonne, Gabriels mamma, flytt från Rwanda. Men också i Burundi märks det oro mellan de två grupperna hutuer och tutsi. Gabriels familj är förhållandevis välbärgad. De har anställda som är hutuer. När Gabriels nya cykel blir stulen tar en av familjens anställda med honom till hutuernas område för att leta upp cykeln. Det är ett betydligt fattigare område än där Gabriel bor.

Vi får följa händelserna ur barns perspektiv, som hur Gabriel tjuvlyssnar på vad de vuxna pratar om. Han och hans vänner är barn och de leker som barn gör men samtidigt hänger ett hot över dem. De blir också indragna i oroligheter och i skolan blir det slagsmål mellan hutuer och tutsi. Gabriels bästa kompis är liksom han själv hälften tutsi och hälften fransman. När oroligheterna accelerera tvingas de ta ställning till vem de är: fransman eller tutsi.

Krig, oavsett om det är inbördeskrig som i Rwanda och Burundi eller andra krig, det drabbar alltid barn också. Ingen kan förbli opåverkad. Att uppleva krig och våld ger outplånliga spår i människor. I Sverige har många sluppit krig under flera generationer, men det finns också många som flytt till Sverige och som har upplevelser av hur det är att leva i krig. Jag tänker att en film som denna kan förhoppningsvis också öppna förståelse för de som flyr krig.

Skälen och orsakerna till det våldsamma inbördeskriget i Rwanda och Burundi under 1990-talet är flera. Men ändå, som någon svarar ett barn som frågar om vad det är för skillnad mellan hutuer och tutsi: det är egentligen obegripligt att de krigar, de ser egentligen lika ut, ingen stor skillnad. De kommer från samma länder och har samma religion.

Det är klart att det finns orsaker som bäddade för fiendskapen: klasskillnader, arv från kolonialism, historiska skillnader med mera. Men för ett barn är det ingen skillnad och egentligen borde det inte finnas någon ursäkt till krig och våld.

Jag tycker sällan om filmer om krig, men denna påverkade mig och berörde mig starkt. Den berättar så konsekvent allt ur barnets perspektiv och det känns som att jag är med där i filmen, som att jag är ett av barnen eller att jag är ugglan eller hunden. Filmen är en kärleksförklaring till barn och deras rätt till glädje. Mitt i krig kan barnen ändå finnas stunder av glädje i att gunga högt eller dansa.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 211
  • Sida 212
  • Sida 213
  • Sida 214
  • Sida 215
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in