• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Kören – en film om Tensta Gospel Choir – om en härligt medryckande kör i sorg och glädje

24 november, 2021 by Birgitta Komaki

Kören – en film om Tensta Gospel Choir
Betyg 3
Svensk premiär den 26 november 2021
Regi Amanda Pesikan

En kör kan vara nästan som en familj och här är det en mycket brokig familj.
Med många olika personligheter och med olika bakgrund. Kören har funnits i
25 år och utstrålar mycket glädje och energi. När man ska åka på turné till gospelns hemstad Chicago har kören mycket förväntningar.

Ledaren är Cedwin Sandeman. Han vill att resan ska ge inspiration till kören. Men under resan dyker också problem upp. Problem mellan kör och dess ledare. Skillnaden mellan församlingarna i USA där alla i en gospelkör är troende och den svenska kören där alla inte är troende. I USA väcker det förvåning att man kan sjunga gospel utan att vara kristen. Många förväntningar kommer upp till ytan

Genom att belysa relation mellan grupp och ledare och betydelsen av visioner och tro sätter filmen fokus på gruppdynamik. Hur viktigt är det att alla har gemensam tro
eller finns det plats för oliktänkande?

Filmen ger inget svar på de frågor den ställer. Däremot skildrar den värmen och gemenskapen i kören. Att man ställer upp för varandra och accepterar varandras olikheter. Jag tycker också att man visar den utsatthet ledarens roll innebär.
Han är den enda vi lär känna i filmen, övriga blir mer statister runt honom.

En film om en härligt medryckande kör i sorg och glädje.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmrecension, Kören, Tensta Gospel Choir

Filmrecension: Encanto

23 november, 2021 by Rosemari Södergren

Encanto
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 november 2021

Om att duga som man är, om att ingen är perfekt och att alla måste få ha både starka och svaga sidor. Att acceptera varandra som man är och samtidigt en skildring av hur immigranter kan tyngas av krav på att vara extra duktiga för att bli accepterade. Disneys nya animerade storfilm Encanto talar mer till de vuxna än barnen, tror jag. I sällskap med vuxen är den tillåten för barn i alla åldrar, utan vuxen är åldersgränsen sju år. Jag är tveksam till att de mindre barnen förstår filmens budskap. Den är inte skrämmande och vi slipper trista slutkamper mellan onda och goda – så på det sättet är den barnvänlig.

Jag tycker det är så befriande med en film som från den amerikanska filmindustrin som inte nödvändigtvis delar in människor i onda och goda. I Encanto är människor precis som människor är, med positiva och negativa sidor och vad som är gott eller inte beror på sammanhanget.

Handlingen kretsar kring flickan Mirabel. Hon bor i en by högt upp i bergen i Colombia. Mirakel bor i ett magiskt hus med sin storfamilj Madrigal som styrs av hennes mormor. De bor flera generationer tillsammans och alla familjens medlemmar har magiska förmågor, utom just Mirabel. När hon genomgick ceremonin där hennes magiska förmåga skulle uppenbaras visade det sig att hon inte hade någon magisk förmåga. Hon är trots det stolt över att tillhöra familjen Madrigal.

Mirabels mormor kom till denna by med sina tre bebisar då hon och hennes man var på flykt. Mannen dödades av förföljare. Mormodern fick i samband med de tragiska händelserna ett magiskt ljus som aldrig kunde slockna och när hon bosatt sig i huset visade det sig att huset var magiskt och alla hennes barn och barnbarn hade fantastiska förmågor som gjorde familjen oerhört uppskattad i bygden. En av dem har förmågan att hela och läka människor, en annan är jättestark, en kan tala med djur, en kan göra allt vackert.

Men allt fantastiskt har en baksida och en dag börjar huset att sakta med säkert rasa. Magin är på väg att försvinna. Mirabel försöker hitta lösningen.

Filmen är till stor del en musikal med massor av fin musik med sydamerikansk touch.

Jag vet inte om filmen blir samma succé som många andra av de legendariska Disneyfilmerna men för mig är denna högsta grad sevärd – jag gillar verkligen att den inte delar in människor i onda och goda utan ser att vi alla är mer komplicerade än så.

Några av de svenska rösterna:
Sandra Kassman, Mirabel
Astrid Assefa, Abuela Alma
Camilo Ge Bresky, Félix
Tousin ”Tusse” Chiza, Camilo

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Disney

Filmrecension: Joe Bell

21 november, 2021 by Rosemari Södergren

Joe Bell
Betyg 2
Joe Bell har premiär för digitalt köp 29 november och att hyra från 13 december på de flesta plattformar (t.ex. SF Anytime, Viaplay, Blockbuster och Apple TV-appen).
Regi Reinaldo Marcus Green

Om sorg och hur vi agerar när en stor tragedi drabbar oss. Tyvärr känns filmen för sentimental och för tillrättalagd efter de verkliga händelserna. Filmen baserar på en verklig händelse: en pappa, Joe Bell, från Oregon som ger sig ut på vandring genom hela USA. Målet är New York.
Vandringen gör han för att längs vägen prata om tragiska konsekvenser av mobbning – försöka få människor att tänka om och förmå mobbare att sluta förtrycka och mobba. Joe Bell vill få människor att förstå att mobbning kan föra med sig svåra konsekvenser. Många unga människor dör för egen hand för att de inte ser någon utväg när de blir mobbade.

Ämnet är viktigt och delvis är filmen berörande. Det som gör att filmen inte når fram kan ha att göra med att det är ofta svårt att skapa drama från verkligheten, det finns en tydlig svårighet i att följa verkligheten för noga. Dramaturgin i handlingen kan förstöras av det. I denna film tror jag verkligheten fått styra för mycket. Ett annat minus är att skildringen av sorg är för ensidig och sentimental på ett typiskt Hollywood-manér. Som att säga ”jag älskar dig” löser alla problem och läker alla sår.

Det är flera saker orsaker som gör att filmen inte blir så berörande och stark som den kunde blivit. Att förlora ett barn är det mest smärtsamma en förälder kan uppleva. Hur det är att förlora ett barn kan den som inte drabbats aldrig någonsin förstå. Det finns en stor mur, en skiljelinje, mellan de som förlorat ett barn och de som inte förlorat något barn. Det finns en illusion som många tror på, tyvärr ofta också läkare och psykologer som möter föräldrar i sorg: Illusionen att att förlusten av ett barn någonsin kan gå över. Det gör den inte även om en del föräldrar lyckas leva som vanligt efter några år. Men de bär ändå med sig detta oläkliga sår inom sig. En hel del föräldrar tar sig aldrig tillbaka till en vanligt liv.

I Joe Bell är det tydligt att pappan brinner inifrån, han kan inte förändra det som hänt och därför försöker han komma ifrån smärtan genom att vandra. Han lurar sig själv och intalar sig att han gör det för sin son. Men han gör det för att slippa känna smärtan av sorg och förlust. Jag är kluven till om Mark Wahlberg är rätt person för rollen. Han är stark och vältränad, en ganska typisk amerikanska hjältekaraktär. Det kanske är bra för rollen men samtidigt känns han inte äkta.

Joe Bell tar upp ett ämne som många föräldrar kan känna igen. Att förlora ett barn är inte så ovanligt i Sverige idag. Självmordsfrekvensen bland unga är hög. Vi har dödsskjutningar och överdoser i droger. Jag tycker filmen skulle vidga karaktärerna och låta oss se mer av övriga familjen och få följa fler av de möten Joe Bell gör under sin vandring.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Rhino – rå, blodig med mycket våld

19 november, 2021 by Rosemari Södergren

Rhino
Betyg 2
Vinnare av Bronshästen på Stockholms filmfestival 2021
Regi Oleg Sentsov

En rå, våldsam, blodig film som ställer frågan om förlåtelse är möjlig för den som mördat? Rhino utspelas i Ukraina under 1990-talet och handlar om en ung man som blir kallad Rhino. Han är en småtjuv som blir värvad till en kriminell liga och där blir han allt mer dominant och våldsam och blir en ledare. Det är oerhört mörkt och utan hopp. Omgivningen där han växer tycks i stort sett tvinga honom till att bli kriminell. Brottslingarna styr bygden och den lokala polisen vågar inte gripa in på allvar.

Filmen blev 2021 års stora vinnare på Stockholms filmfestival. Regissören Oleg Sentsov vann Bronshästen för Bästa film och huvudrollsinnehavaren Serhii Filimonov fick pris som Bästa manliga skådespelare för rollen som den kriminella Rhino. Jag har svårt att förstå hur juryn kunde utse denna film till festivalens bästa film. Det finns flera filmer som jag skulle rösta före denna.

Filmens tema är intressant. Rhino sitter i en bil med en mystisk man och berättar om allt som hänt. Vi får Rhinos uppväxt och utveckling till totalt hänsynslös mördare och gängledare i filmskapare tillbakablickar med kortare avbrott med Rhinos mer filosofiska samtal i bilen med den gåtfulla mannen. De samtalar om livets mening.

Filmens plus är att den går att tolka på flera sätt, speciellt slutet. Jag ska inte avslöja slutet, det vore att delvis förstöra filmupplevelsen för den som väljer att se filmen. Men det går att tolka slutet symboliskt. Serhii Filimonov är duktig i rollen som Rhino och jag förstår att han prisades för sin insats.

Filmens minus är flera. Det är ett stort frossande i blodiga våldsamma scener. Det går att berätta om våldet utan att grotta ner sig så detaljerat, tänker jag. Karaktärerna är ytligt skissade. Att Rhino hamnade i klorna på de kriminella och blev alltmer våldsam är bara delvis begripligt. Övriga karaktärer är ännu mer ytligt beskrivna, som hans fru Marina och hans bästa vän Plus. Alla gängmedlemmar är likadant och det finns ingen karaktär som växer medkänsla, förutom Rhinos fru Marina.

Våldet är ofta obegripligt och överdrivet. Jag har svårt att ta till mig att kriminella dödar så lättvindigt och är stolta över det.

Göteborgsposten berättar:
Filmfotograf är Oscarsnominerade Bogumił Godfrejów och dramat ”Rhino” skulle egentligen ha blivit klart redan 2014. Men i maj samma år arresterades regissören Oleg Sentsov av ryska säkerhetstjänsten och dömdes utan juridiskt bärande skäl till 20 års fängelse. Det blev starten för en global protestaktion för Sentsovs frigivande.

Eftersom filmen vann filmfestivalen i Stockholm borde den få svensk distribution. Kanske ska den tolkas som en berättelse om det sönderfallande Sovjet. Den är mörk, grå, rå och mycket blodig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Rescue – fängslande, imponerande

18 november, 2021 by Rosemari Södergren

The Rescue
Betyg 4
Svensk biopremiär 24 november 2021
Regi E. Chai Vasarhelyi och Jimmy Chin

Fascinerande, imponerande och trots att jag redan från början vet att räddningen lyckas är denna dokumentära skildring ruggigt spännande. 2018 blev tolv pojkar från ett thailändskt fotbollslag och deras tränare instängda två kilometer in i ett grottsystem på grund av oväntad nederbörd. I The Rescue får vi följa räddningsaktionen då soldater och civila från flera länder samarbetade och som ett mirakel hittade de tolv pojkarna och tränaren levande och sedan med ett komplicerat system kunde föra dem levande ut från grottan.

Vi får följa hur äldre män som vigt hela sitt liv åt att på fritiden dyka i grottor ställde upp och hjälpte till att söka genom grottans gånger efter fotbollslaget. Dessa grottdykare var viktiga för att få ut fotbollslaget. De betydligt yngre och mer vältränade marinsoldaterna var inte utbildade i att dyka i grottor. Det är fascinerande att se vad människor kan åstadkomma. Vilka hjältar dessa grottdykare är och vilka hjältar alla är som medverkande och samarbetade.

Jag är också imponerad av hur filmskaparna lyckats berättade detta så fängslande. Hur de lyckats att rekonstruera händelseförloppet i en spännande och medryckande dokumentär, både med intervjuer och tidigare aldrig visat inspelat material från räddningsaktionen.

Jag minns när pojkarna och deras tränare blev instängda och världens alla medier rapporterade därifrån. Det var nästintill svårt att kolla nyheterna då utgången verkade hopplös. De tog många dagar innan grottdykare kunde hitta laget. Att pojkarna och tränarna ens kunde överleva så länge utan mat är en gåta.

Detta internationella samarbetet är en uppmaning och uppmuntran och inspiration som säger oss att det går att förenas världen över för att förhindra en tragedi. Detta bör vara en stark inspiration och influens till världens alla nationer och folk att tillsammans stoppa klimathotet.

Jag är väldigt nyfiken på hur det gått efteråt för dessa pojkar som var instängda i grottan i två veckor. Hur har den upplevelsen påverkat dem och vilken hjälp och vilket stöd har de fått för att bearbeta de som hänt? Men det är en annan film, som jag gärna också skulle vilja se.

National Geographics dokumentärfilm The Rescue är regisserad av E. Chai Vasarhelyi och Jimmy Chin, Oscarbelönade för dokumentären om friklättraren Alex Honnold och producerad av National Geographic. The Rescue har blivit shortlistad till Best Feature vid festivalen DOC NYC, en av de första och viktigaste evenemangen i den ”awards season” som leder fram till Oscargalan den 27 mars 2022.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Doklumentär, Shortlistad, The Rescue

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 203
  • Sida 204
  • Sida 205
  • Sida 206
  • Sida 207
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in