• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Passion

27 januari, 2022 by Rosemari Södergren

Passion
Betyg 3
Svensk biopremiär 6 februari 2022
Visas på Göteborgs Filmfestival
Regi Maja Borg

En dookumentär av och om Maja Borg som kommer ut som kristen och anhängare av BDSM-ritualer. En stark dokumentär där jag imponeras av både regissören och övriga deltagare som lämnar ut så mycket av sig själva.

Efter att ha lämnat ett destruktivt förhållande utforskar filmkonstnären Maja Borg två rituella metoder: kristendom och BDSM. Vid en första anblick kan dessa två se ut att vara väsensskilda, men Maja Borg upplever att det finns en likhet mellan hur dessa två påverkar henne. Hon menar att de båda är helande krafter.

I ett pressutskick berättar Maja Borg:
– Jag var på en plats i livet där jag behövde förstå makt och längtan på helt nya sätt för att förstå någonting alls. För mig innebar det att träda in i två, för många motsatta och för mig ganska okända världar – BDSM och kristendom.

Jag är full av beundran av hur Maja Borg och övriga i filmen öppnar upp och bjuder in till deras värld. Men det vi får en inblick i är hur dessa människor hanterar BDSM. Någon förklaring på djupet om på vilket sätt det finns parallella drag mellan BDSM och kristendom tas inte upp, Inte särskilt tydlig, i alla fall. Jag tänker att regissören vill lämna över åt oss själva att dra slutsatser, men som tittare vill jag också förstå hur regissören menar att det finns likheter. De flesta av oss har en uppfattning om eller erfarenhet av kristendom och har sitt förhållande till vad det är att vara kristen, eller inte vara kristen. Men vad är det inom det kristna budskapet som, enligt Maja Borg, är liknande vad det är att vara master eller slav i ett BDSM-förhållande? Det är högst oklart.

Kristendom är, liksom alla religioner, inte en enda religion/filosofi/ideologi. En kristen från Livets ord ser troligen helt annorlunda på ganska mycket än en rysk ortodox kristen. Maja Borg verkar, som filmen visar i alla fall, hittat sin kristendom inom Svenska kyrkan. För många är Svenska kyrkan ett sammelsurium av idéer – och ett samfund som inte är tydligt med vad som är deras lära. Det mesta tycks kunna paketeras inom Svenska kyrkan, enligt en del jag känner som är aktiva inom andra samfund.

Min behållning av denna dokumentär är hur aktiva inom BDSM visar upp sina ritualer och berättar om hur de upplever dessa och vad det ger dem. Det är en ögonöppnare. Samtidigt är jag införstådd med att det är deras berättelse. Liksom det finns många olika sätt att vara kristen på finns det säkert många olika sätt att hänge sig åt BDSM.

Stilistiskt är denna dokumentär ren och oerhört vacker, då det mesta är filmat i svart och vitt och med Nuttalls sakrala musik. Det är en vacker upplevelse. Jag tror att filmen ger tittaren en hel del att fundera kring, vilket alltid är ett plus när en film sätter igång tankar.

Intressant är att filmen Passion kommer att ha visningar varje söndag fram till påsk. På tolv utvalda biografer kommer söndagsvisningarna att följas av samtal med Maja Borg, inbjudna gäster och publiken.

Bakgrundsfakta om Maja Borg:
Maja Borg är konstnär och filmare. Hens filmer och installationer som visas internationellt både på biografer och konstgallerier utforskar den mänskliga upplevelsen av kollektiva system och kategoriseringar såsom ekonomi, religion, sexualitet, kön och språk.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Nightmare Alley – visuellt under men brist på bra berättelse

27 januari, 2022 by Elis Holmström

Nightmare Alley
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 28 januari 2022
Regi: Guillermo del Toro

Nightmare Alley är – för att vara Del Toro, oväntat jordnära, den är befriad från fantasifulla och skräckinjagande filmmonster. Det låter på förhand som en ringare upplevelse då vi berövas möjligheten att fly undan vardagen i ny drömvärld av Del Toro. Trots bristen på amfibiska människor – eller talande ryska lik, så är Nightmare Alley en triumf vad det visuella anbelangar. De som sett de fantastiska dokumentärfilmerna från Del Toros ”andra bostad” döpt till Bleak House vet att den mexikanske filmfantasten är besatt av allt som kan sätta fantasin i rullning. Bleak House är en osannolik konstruktion som kunde agera filmkuliss till vilken skräck- eller fantasyfilm som helst. Rekvisita från Hellboy trängs med fullskaliga och otäckt levande statyer av Edgar Allan Poe och H.P Lovecraft.

Många gånger så känns Nightmare Alley som ett privat besök i denna märkliga, obehagliga men fascinerande värld. Det tivoli som en stor del av filmen utspelar sig på är så långt ifrån det industrialiserade och själlösa Gröna Lund som man kan tänka sig. Scenografin fullkomligt exploderar i ett regn av detaljer, de stämningsfulla miljöerna är så pass karakteristiska att de skulle kunna berätta sagor som utan problem kunde fylla ett och annat bibliotek. Att luta sig tillbaka och insupa denna fantastiskt iscensatta värld är en upplevelse i sig. Än mer imponerande är det faktum att Del Toro inte ens verkar anstränga sig för att presentera sin vision. Där andra visuella regissörer – exempelvis Wes Anderson, vrider ut och in på sig själva för att nå fram till ett slutresultat som är både unikt och bekant, så genomförs Nightmare Alley utan några prestationer eller ambitioner att förhäva sig själv, allt vi får se är genuint och skapat med en brinnande passion.

Där Del Toro tidigare alltid lyckats balansera det visuella med ett substantiellt innehåll så verkar det bara vara ytan som attraherar denna gång. Filmens berättade blir tyvärr lidande och många gånger förvånansvärt svagt, manuskriptet och karaktärsarbetet påminner i sina bästa stunder bara om en grov och halvfärdig skiss. Trots att Del Toro har lyckats samla en imponerande trupp skådespelare med fullblodsproffs som David Strathairn, Toni Collette, Willem Dafoe, Cate Blanchett och Richard Jenkins så finns det inte en enda insats som känns minnesvärd eller inspirerad. Bradley Cooper i huvudrollen är också lite av ett frågetecken. I filmens första halva, då Cooper tvingas agera med kroppsspråk och minimalistisk mimik, så är hans skådespeleri i det närmste amatörmässigt. Coopers styrka har alltid legat i hans charmiga och uppstudsiga attityd, men att agera plågad och tystlåten är ett område som han inre bemästrar. Det är först då hans karaktär blir mer talför som rollbesättningen känns begriplig.

Men allra mest förvånande är att Nightmare Alley känns återhållsam vad gäller att förmedla passion och värme i sin berättelse. Förvisso är detta en både brutal och otäck saga, men även i något så fruktansvärt som Francos Spanien i Pans Labyrint så lyckades Del Toro förmedla en ömhet i sitt berättande. The Shape Of Water blev hjärtevärmande genom sin finkänsliga porträtteringen av den udda romansen mellan Sally Hawkins och Doug Jones sjöodjur. Relationer mellan människor och monster har alltid varit ett essentiellt signum för Del Toro. Far- och sonrelationen i Hellboy mellan John Hurt och Ron Perlman hör fortfarande till de mest finstämda jag sett. Men några sådana stunder finns inte i Nightmare Alley, det hela känns – med Del Toros mått mätt, förundransvärt ytligt. I filmens andra halva blir bristen på ett solitt narrativ än mer uppenbar. Från att vara en djupdykning i det bisarra, så slår det om till att bli en blandning av Christopher Nolans The Prestige och superklassikern Blåsningen. Det bjuds på ett par spännande scener men de är alltför korta och underutvecklade. Allting avslutas med en ytterst tvivelaktig final vars patos känns både trött och otillfredsställande.

Nightmare Alley är ett visuellt under och Guillermo Del Toro är i sitt rätta element då han djupdyker i det besynnerliga och motbjudande. Men utan en riktigt potent berättelse så känns allting en aning menlöst.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Ur spår – en genuin feel good-film

27 januari, 2022 by Birgitta Komaki

Ur spår
Betyg 3
Svensk premiär 28 januari 2022
Regi Mårten Klingberg

En komedi om den slarviga Lisa som efter en strulig tid får hjälp av sin bror Daniel att få ordning på livet. Efter ett förhastat löfte till dottern blir hon tvungen att träna för att åka Vasaloppet. Daniel som är välbeställd VD tränar som en elitåkare. Pressad av infertilitet och hustruns krav blir träningen en fristad för honom.

Det är många trådar i filmen och mycket händer hela tiden. Den har många roliga
poänger och också lite sorgligt ibland.

9 mil på skidor, 15.000 åkare och en stor publik som alla skall ha husrum, mat och transport. Bilden av Vasaloppet som den jättetillställning den är bjuder på många poänger. Hela rörelsen omkring Vasaloppet med folk som sover i gympasalar , festar loss och kör över varandra i backarna är halva filmen. Den andra halvan är kärleksbekymmer och sammanträffanden vid exakt rätt tidpunkter.

Den är inte överraskande men det är underhållande och varmt och ganska roligt för det mesta. En genuint svensk feelgood-film. Och tryggt att veta att allt blir precis så bra som man förväntar sig.

Filmens största styrka är uppställningen av alla bra skådespelare med Fredrik Hallgren i spetsen. Han har en absolut närvaro i varje scen. Vis sin sida har han Katia Winter ,som flyttat hem till Sverige från USA och lärt sig mycket där. Rakel Wärmländer, Torkel Petersson, Matilda Källström och Leif Andree är andra som hjälper till med bilden av den svenska folksjälen i genuin Dalamiljö. Och Kalle Moreus inte att förglömma.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Laurent Garnier: Off the Record – en njutning med musiken och rytmen

26 januari, 2022 by Rosemari Södergren

Filmrecension: Laurent Garnier: Off the Record
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 januari 2022
Regi Gabin Rivoire

Filmtiteln har en medryckande underrubrik: Passionen hos en sann pionjär inom house och techno.
Det är en bra beskrivning av filmen. För den som är inne på house och techno är detta en fantastisk kärleksförklaring till både Laurent Garnier och musiken. Vi får en berättelse om hur musikstilen föddes runt om i olika länder och vi får en berättelse om vad den betytt för många rent politiskt.

Men också för oss som inte är stora fans av musikstilen ger denna dokumentär insyn och förståelse för musik och samhället.

Filmmakaren Gabin Rivoire har med sin kamera följt den franske house- och technopionjären Laurent Garnier på vägarna under flera års tid. Laurent Garnier berättar om sin barndom och ungdom och hur han hamnade inom house och techno. Det är ett fascinerande porträtt av en man som lever för och genom musiken och som gärna ger stöd åt andra, både unga och etablerade. Det jag också fascineras av är Laurent Garniers ödmjuka utstrålning och att han betonar att livet är mer än house och techno. Han betonar att för honom är det superviktigt att ha annat i sitt liv också. House och techno och att dansa hela natten är inte det enda i livet. Det är viktigt att kunna laga mat åt sin familj, att umgås och vara när familj och vänner.

Dokumentären är inte bara Laurent Garniers historia. Hela rave- och EDM-kulturens framväxt från 1980-talet till idag skildras och filmen är en hyllning till gemenskapen och livsglädjen som musiken och dansen ger.

House och techno och ravenätterna har inte vuxit fram utan motstånd. I en del länder har det funnits starkt motstånd från myndigheter och musiken har beskyllt för att ge skador på öron och att musikrörelsen är tätt sammanfogat med droger, ecstasy i synnerhet. När det gäller detta tycker jag dokumentären sticker huvudet i sanden och liksom döljer dessa problem. Musik på hög volym ger skador i hörseln på många. Det gäller förstås inte bara house och techno, det gäller i lika hög grad rock- och popmusik på hög volym och med mycket bas. Att ecstasy flödar i många rave-sammanhang är väl inte någon hemlighet. Jag hade nog önskat att dokumentären var lite ärligare på den punkten.

Även för mig som inte lyssnat så mycket på house och techno är filmen en njutning. Musiken, rytmen och berättelsen om hur en musikstil kunde växa fram som en motståndsrörelse och en dag bli så accepterad att symfoniorkestrar kan spela dess musik – det är en berättelse om rörelser i samhället. Det är en inspirerande film och tiden bara flög iväg.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Into The Storm – ger hopp och inspiration

21 januari, 2022 by Rosemari Södergren

Into the Storm
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 januari 2022
Filmen går upp på fysiska biografer men finns också att se online
Regi Adam Brown

En vacker och fantastisk film om en ung surfare. Det är en dokumentär om den peruanske surfaren Jhonny Guerrero som tagit sig till världstoppen i surfning trots att han fått kämpa i ett underläge som hade knäckt många.

För den som älskar surflivet är detta en film som måstes ses, men också för sådana som jag som aldrig surfat är det en underbar film. Jag blir så imponerade av dessa surfare som behärskar vind och hav. Jag är mållös av beundran av hur orädda de är och hur de kan ta sig fram på en liten surfbräda i vågor som är flera gånger högre än de själva.

Jhonny Guerrero är uppväxt i ett fattigt område där kriminalitet är den vanligaste karriären för ungdomar. Hans pappa sitter i fängelse, dömd till ett långt straff efter att ha deltagit i ett rån. Hans mamma som födde Jhonny Guerrero då hon var 16 år har ett litet barn till. Jhonny Guerrero drömmer om att kunna försörja sin mamma. Som åttaåring hittar han en trasig surfbräda och han fixar den och börjar lära sig själv att surfa. Han upptäcker att han älskar att vara i havet och att surfa. Han har en otrolig talang.

Denna dokumentär handlar om mycket mer än Jhonnys dröm och hur han kämpar. Den handlar lika mycket om att han får människor som tror på honom även när han strular till det. Han
år stort stöd av människor engagerade i surfvärlden. Då han blir beskjuten på öppen gata får han bo i en familj i ett tryggare område det par år.

Det är fascinerande och inspirerande att se det stöd en ung kille får men också att se den kärlek han har till sin familj och det område där han är uppväxt. Trots att det finns mycket skräp och kriminalitet är det i det område han har sina rötter.

Majoriteten av världens framstående surfare kommer från välbärgade familjer. Att någon från ett fattigt utanförskaps-område kan nå dit är inte bara ett föredöme för andra unga utan lika mycket ett exempel för vuxna att ta till sig: att genom att ge stöd och hopp åt unga kan deras liv förändras.

Det är starkt av både Jhonny Guerrero och hans anhöriga att ställa upp på att bli filmade så nära. Visst finns det mycket jag undrar över och skulle vilja veta mer om, men alla måste ha ett privat område i livet dit inte ens dokumentärfilmare för komma. Vi får träffa Jhonny Guerrero redan som 14-åring och sedan får vi följa honom fram till 18-årsåldern då han tog en femte plats på junior-VM. Jag undrar lite hur han kunde bli inspelad redan som 14-åring. Att dokumentärfilmare redan då följde honom är spännande.

Filmdistributören skriver om filmen: Into the Storm är en odyssé över liv, utanförskap och pånyttfödelse – om människan i stormen och stormen i människan. En surfdokumentär som tar sig in i hjärtat.

Jag kan bara hålla med. Denna dokumentär gör mig glad i hjärtat.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmrecension, Jhonny Guerrero, Surfdokumentär

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 196
  • Sida 197
  • Sida 198
  • Sida 199
  • Sida 200
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in