• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Memory – harmlös som en sovande vandrande pinne

13 maj, 2022 by Elis Holmström

Memory
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 maj 2022
Regi Martin Campbell

Att Liam Neeson har kysst sin karriär farväl och satt på en permanent autopilot är känt sedan minst ett årtionde tillbaka. Från att ha medverkat i moderna och tidlösa mästerverk som Schindler’s List är Neeson numera en parodi på sig själv. Till och med Jean Claude Van Damme och Chuck Norris har större variation i sina filmografier än Neeson.

Martin Campbell som står för regin befinner sig – om möjligt, i en minst lika desperat situation som sin huvudrollsinnehavare. Trots att han åstadkommit två omtyckta James Bond-filmer – Goldeneye och Casino Royale, som båda förnyade serien. Men efter att ha lanserat Daniel Craig som Englands – och världens, mest älskade spion har Campbell fått se sin karriär implodera. Den brutala udden och råbarkade attityden från Casino Royale blev snart trubbig med alltifrån den sömniga Mel Gibson-thrillern Edge Of Darkness till den apokalyptiskt usla Green Lantern

Med nyckelpersoner i professionell kris kunde Memory ha blivit en stilig comeback. Tragiskt nog för alla inblandade, inklusive biopubliken, visar sig Memory vara ytterligare ett klavertramp, om än inte lika flagrant som de sämsta Campbell och Neeson har utsatt publiken för. Memory försöker inledningsvis projicera en seriös och mörk aura. Flera aktuella ämnena som migration och främlingsfientlighet figurerar i intrigen. Neeson är aningen mer dämpad än tidigare och vi slipper se evighetslånga actionscener där det skapas ett skyfall av tomhylsor som faller mot marken.

Det här visar sig snart bara vara en fasad… Inom kort förvandlas hela filmen till en kaotisk gröt med uselt berättade, rörig struktur och urtrista karaktärer. Campbell verkar ha tappat all ork och lungorna går som på en kedjerökare som tvingats jogga upp för Kebnekaise, trots att ingenting av värde har åstadkommits. När dammen väl brister dränks allt och alla, det staplas stereotyper på hög och den stora konspirationen som driver berättelsen är totalt ointressant.

På actionfronten händer det inte heller mycket förutom lite lojt skjutande. Campbell är vanligtvis inte blyg för övervåld och brutala actionscener, men förutom lite blodsprut är Memory lika harmlös som en sovande vandrande pinne. En specifik sekvens är så pass erbarmligt genomförd att den liknar något ifrån en Saturday Night Live-sketch, med bedrövlig klippning och koreografi som får dansande valrossar att se ut som Michail Barysjnikov. Att vi slipper se Neeson leka actionhjälte är förvisso inget negativt, dock hade det varit uppskattat om det som förekommer emellan det sparsamma skjutandet hade varit av intresse.

Hela Memory består till 99 procent av fogmassa, några scener och konversationer som har relevans eller är intressanta, går inte att hitta. Kriminalthrillers av hög klass kan bygga upp en mystik och intensitet då karaktärerna redogör eller undersöker brottsplatser. Martin Campbell behandlar dessa element som om de vore drabbade av spetälska. Inte ens den kompetente Guy Pearce klarar sig ur detta då han tvingas läsa från ett manuskript som är lika spännande som att titta på gräsväxt i slow motion. Mitt i detta dyker Monica Bellucci upp som företagsversionen av Pomperipossa. Dessa fartgupp är staplade på varann vilket gör att filmen rör sig fram i snigelfart. Alla som kämpar med sömnsvårigheter kan nu ha hittat ett hjälpmedel för att underlätta situationen, sätt bara på valfri sekvens ur Memory och låt John Blund komma in genom sovrumsfönstret.

Memory bygger på den bortglömda belgiska filmen Mördare Utan Minne, som i sin tur är baserad på en bok. Men där originalet är en lågmäld och betydligt mer uppslukande historia så är detta den värsta sortens förvrängning. Originalet berör och studerar skräcken som är alzheimer och implementerar förvirringen i sin berättelse. För Campbell är denna horribla sjukdom endast en ihålig gimmick som varken skapar spänning eller empati för huvudpersonen. Som en sista örfil bjuds det på ett antiklimax av guds nåde i slutet av filmen, just då önskar hela publiken sig selektiv minnesförlust för att undkomma skräcken på duken.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Tuffa Gänget – oförargligt

13 maj, 2022 by Elis Holmström

Tuffa Gänget
Betyg: 2
Svensk biopremiär: 13 maj 2022
Regi: Pierre Perifel

Om filmbranschen hade haft en motsvarighet till Konsum eller ICA hade alla ingredienser som finnes i Tuffa Gänget hittats under den minst sagt osmickrande sektionen med billig fryst färdigmat.

Det är inget fel att följa en formula eller att spela efter regelboken. Till och med animationsmästare som Pixar och Studio Ghibli har en rad återkommande signum i sina filmer. Även den mest standardiserade och alldagliga film måste i alla fall kunna hålla ställningarna och se till att befinna sig sig på en relativt hög lägsta nivå. Tyvärr faller Tuffa Gänget handlöst vad gäller att uppehålla någon som helst standard.

Det är inget fel på filmer som är klara och enkla, se bara till Mad Max: Fury Road som mer eller mindre är en glorifierad biljakt i två riktningar. Om genomförandet kan fånga publiken kan alla berättelser engagera, oavsett innehåll. Tuffa Gänget är byggd av de mest bleka stapelvaror, animationen är stel och det visuella kan hittas i en rad animerade TV-serier, berättelsen är i det närmaste blandsaft där den enda ansträngningen är att tillsätta vatten. Det finns ett tydligt och rakt patos som är så pass förutsägbart att de olika Kalle Anka segmenten på julafton framstår som revolutionära vad gäller ordningsföljd. Alla dessa ingredienser är givna delar av många animerade filmer, men när de genomförs med en sådan slentrian som återfinns i Tuffa Gänget blir det närmast provocerande.

Karaktärsgalleriet består av en rad antropomorfiska figurer som till sitt yttre verkar ha både attityd och personlighet, men jag har stött på avsevärt mer färggranna och minnesvärda statister än någon vi möter i Tuffa Gänget. Sam Rockwell som ger röst åt den stora stygga vargen, med det uppfinningsrika namnet Wolf, gör en slapphänt och menlös Matthew McConaughey-imitation som saknar såväl intresse som ansträngning. Övriga aktörer klarar sig inte mycket bättre. Awkwafina degraderas till en marginell roll som anonymiserar den vanligtvis energiske och karismatiske aktrisen. Övriga roller fylls ut med hjälp av ett par gapiga prestationer från Craig Robinson och Anthony Ramos. Det är enbart Zazie Beetz som sticker ut med en charmerande insats.

Att majoriteten av aktörerna verkar måttligt passionerade eller intresserade kan dock ursäktas. Försök till humor är det ingen större brist på, men resultatet är oftast pinsamt. Ett antal plumpa skämt som involverar metangas återkommer gång på gång, resten fylls ut av platta referenser till sociala media och kändishysteri. I rätta händer hade det kunnat vara träffsäkert och underhållande, men med så här pass tafatt regi – av debutanten Pierre Perifel, blir det platt fall.

Det enda som räddar Tuffa Gänget från undergång är dess ofarliga natur. Även om inget som visas upp intresserar så är det genomgående oförargligt om än trist. I en tid då animerad film fått både nyanser och djup och tillåtit en enorm kreativitet så känns detta som en tidsresa tjugo år tillbaka till en tid när det räckte med att vara en digitalt animerad film för att locka publiken. Med tanke på konkurrensen och det övriga utbudet är detta nu minst sagt otillräckligt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Diorama – ett vardagsdrama med hög igenkänningsfaktor

5 maj, 2022 by Birgitta Komaki

Diorama
Betyg 4
Svensk biopremiär 6 maj 2022
Regi Tuva Novotny

Det börjar med aporna, fortsätter med religionen sedan kommer romantiken och jämställdheten. Och under 60-talet fri sex. Efter den genomgången börjar historien om Frida (Pia Tjelta) och Björn (David Dencik) och deras tre barn.

Den första euforiska kärleken och det sorglösa livet inleder filmen. Med frihet och åtrå och sex när som helst. Men tiden går och livet ändras. Rollerna blir uppdelade och kvinnofällan slår igen. Hon vill att allt skall funka, han drömmer sig bort. Livet blir jobb och vardag. När hon vill prata känner han sig påhoppad. När hon vill prata tar han det definitivt. Han hatar henne, hon har förstört allt. Den splittrade familjen och vårdnadstvist. Ett kärleks och seperationsdrama med alla ingredienser.
Filmen skildrar ett förhållande och en skilsmässa och de känslor det väcker. Både sorgligt, dumt och helt galet. Precis som ett förhållande kan bli när hatet växer. Det är en film att känna igen sig själv och andra i. Ibland blir det så galet att det blir komiskt.

Ett verklighetstroget förhållande som visar att kvinnor och män ofta talar olika språk.
Att vi alla har olika sätt att tackla livet och att livslång tvåsamhet kan vara en utopi som inte är så lätt att uppnå.

Jag tycker det är en bra film som gör att man lär känna personerna och att man kan förstå deras känslor utan att hålla med. Att det är en nordisk film ger extra trovärdighet till historien även om relationer alltid är universella. Att det bakom allt tjafs och drama finns en längtan till gemenskap och en önskan om kärlek är ändå hoppfullt.

De dioramor som bryter av filmen känns ganska fåniga och tillför ingen kunskap liksom Fråga doktorn i slutet av filmen. De påminner om pekpinnar till publiken. Både Pia Tjelta och David Dencik är övertygande i sina roller. Kul också med halva kändissverige i birollerna som lyckliga separerade par.

Ett vardagsdrama med hög igenkänningsfaktor.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Diorama, Filmkritik, Filmrecension, Tuva Novotny

Filmrecension: Eiffel

3 maj, 2022 by Birgitta Komaki

Eiffel
Betyg 3
Svensk premiär 6 maj 2022
Regi Martin Bourbolon

År 1889 hölls världsutställningen i Paris. Gustave Eiffel ( Romain Duris) vann uppdraget att skapa ett franskt bidrag till utställningen. Han byggde ett torn och han tog i ordentligt. 300 meter högt och med ett otal järnbalkar, bultar etc blev det ett unikt landmärke. Det som skulle vara ett tillfälligt bygge blev permanent när han bytte alla nitar mot bultar. Filmen beskriver Eiffels kamp för att bygga och genomföra den komplicerade konstruktionen. Även att få arbetarna med på den svåra uppgiften var en bedrift. Tornet fick mycket kritik från många håll och även efter invigningen ville många att det skulle rivas.

Parallellt med historien om tornet löper Eiffels kamp för kärleken. Den vackra Adrienne
(Emma Mackey) som han hade en historia med 25 år tidigare dyker upp i Paris som gift kvinna. När han träffar henne blir hon hans inspiration och kärlek på nytt.

Scenerna växlar mellan 1889 och den tid då Eiffel var en ung nyutbildad ingenjör.
Kameran kryper tätt in på personerna där den stannar mesta tiden.De vackra miljöerna och kläderna till trots så är det ändå Eiffeltornet som spelar huvudrollen i den här filmen. Trots två intensiva personer som kärlekspar glöder historien aldrig. Eiffel må vara en duktig ingenjör men någon älskare är han inte. Allt för stressig och burdus för romantik och Adrianne är vacker men fastlåst i ett äktenskap. De konkurreras snabbt ut av intressanta beräkningar och skisser av byggnaden. Den fantastiska konstruktionen och den bragd det var att bygga tornet är imponerande. När arbetarna klänger på balkarna får hela biosalongen svindel. Ett byggnadsverk för en omöjlig kärlek.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Doctor Strange in the Multiverse of Madness – överraskande finurlig

3 maj, 2022 by Rosemari Södergren

Doctor Strange in the Multiverse of Madness
Betyg 4
Svensk och internationell biopremiär 4 maj 2022
Längd Två timmar och sex minuter
Tillåten från elva år

För alla Marvel-fans är denna film självklart ett måste. Men till och med jag föll för denna film. Att den har mycket action är väntat. Det är egentligen filmens minus för min smak. Jag är inte så road av en massa slagsmål och våld. Jag är trött på budskapet att våld löser världens problem, trött på att den goda sidans våld ska hyllas medan den onda sidans våld är förkastlig. Och om den onda sidan dessutom ser ut som orcher i Sagan om ringen då tappar jag intresset totalt. Men denna Marvelrulle överraskar med både finurlighet och överraskningar. Visst det börjar med att några skrämmande bläckfiskliknande demoner jagar en ung flicka på gatan och Doctor Strange hoppar in för att rädda flickan från monstret. Men resten av handlingen är betydligt mer överraskande.

Själv är jag inte alls någon Marvel-nörd eller expert. Superhjältar som engagerar mig är hellre Stålmannen och Batman. I filmerna från Marvels universum är det ofta lite för många superhjältar att hålla ordning på för att engagera mig. Men i denna underhållande film fokuserar handlingen främst på några få och speciellt på Doctor Strange. Och den utmaning han möter är spännande och går att fundera vidare på för alla som har intresse för existentiella frågor. Nej filmen i sig är förstås inte ett inlägg i någon existentiell fråga men den har ändå ett sådant tema. Frågan som tas upp är: Finns det flera universum? Och vad skulle hända om människor kunde ta sig mellan olika universum?

En häxa som lever i vår värld har förlorat sina två barn, två pojkar. Nu vill hon ta sig till ett universum där hon lever tillsammans med sina två pojkar. För att kunna göra det måste hon stjäla förmågan att färdas mellan olika universum av en ung kvinna, America Chavez. Problemet är att häxan då måste döda America. Det finns fler problem. Det finns många farliga krafter som sätts igång då människor färdas mellan olika universum. Filmen sätter igång funderingar och tankar kring både universum och vad vi är beredda att göra för att få tillbaka någon vi förlorat. Ok, det är inte en djup seriös dykning i ämnet metauniversum, men det ger tankar.

Visst blir filmen av och till starkt influerad av tvspelsgrafik. Det är väl naturligt då en stor del av dess målgrupp är generation av tvspelare. Att det syns att det är grafik är nog själva tanken för att målgruppen ska känna sig riktigt hemma.

Vi som inte är tvspelare kan istället njuta av en lång rad duktiga skådespelare med Benedict Cumberbatch i nätet som Doctor Strange. Elizabeth Olsen har rollen som Wanda Maximoff som visar sig vara häxan, Scarlet Witch. Benedict Wong gör åter rollen som Wong. Och en skådespelare som gör internationell långfilmsdebut nu är unga Xochitl Gomez som är född 2006. Hon är sedan tidigare förmodligen mest känd som Dawn Schafer från Netflix-serien The Babysitter’s Club. Nu spelar hon America Chavez, en ung kvinna som har förmågan att flytta sig mellan universum. Hon får väl godtjänt för sin debut och vi lär utan tvekan få se henne i fler sammanhang.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 183
  • Sida 184
  • Sida 185
  • Sida 186
  • Sida 187
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in