Filmrecension

En liten bokhandel i Paris
Betyg 2
Svensk biopremiär 17 februari 2023
Regi Sergio Castellito

En film om en medelålders man som driver en bokhandel i Paris och har en dotter som blivit sängbunden och slutat tala efter en olycka. En film som vill mycket och som skulle kunna bli en mysig hyllning till litteratur och konsten att berätta men som aldrig berör. Filmen bygger på den store filmskaparen Ettore Scolas sista manus som han aldrig hann förverkliga till en film. Jag tror att det är där problemet sitter. När någon tar över och ska ”förverkliga” en annan kreatör verk finns det alltid en stor fälla att resultatet stryker under originalets stil så mycket att det blir överdrivet, klyschigt, banalt och fyllt av klichéer.

Jag skulle verkligen vilja tycka bättre om denna film. Men bilderna är vackra men ack så sockersöta. Att miljön är uppbyggd i en studio signaleras lång väg.

Karaktärerna är svåra att känna något för. Speciellt huvudpersonen bokhandlaren Vincenzo och den helt galna lögnaktiga unga kvinnan som Yolande som rusar in i bokhandeln och ska föreställa en ung kvinna som sprudlar av liv och energi. Men hon nej, hon är alldeles för uppskruvad för att vara sympatisk och när Vincenzo har den usla smaken att falla för henne då tappar han också mitt engagemang. De är alla som karaktärer utklippta ur en bok men som inte fått kött och ben utan tragglar fram som pappersbitar.

Ettore Scola skrev och regisserade några av de mest kända europeiska filmerna som Vi som älskade varann så mycket, En alldeles särskild dag och Fula, skitiga och elaka. 2016 gick legendaren bort vid 84 års ålder och hans sista manus blev inte filmat. Nu har hans vän och regissörskollega Sergio Castellito filmat manuset med honom själv och Oscarnominerade Bérénice Bejo (The Artist) i huvudrollerna.

Det är tydligt att regissören med filmen vill säga något om litteratur och film. Det håller och är engagerande i tio minuter, men sedan är allt övertydligt och det är omöjligt att engagera sig i berättelsen om en medelålders man som blir kär i en helt galen ung kvinna. Samma tema har berättats förr, både med sämre och bättre resultat. Att ta sig an en stor regissörs manus är en svår utmaning, det är helt klart.

Knorr
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 januari 2023
Regi Mascha Halberstad

En underbar film, perfekt för barnfamiljer som vill gå på bio tillsammans, till exempel under sportlovet. Denna animerade familjefilm är skapad i Nederländerna med oerhört snyggt stopmotion-utseende och har svenska röster. De animerade karaktärerna är skickligt gjorda och fångar personligheter mycket träffsäkert. Trots att det är dockor upplevs de väldigt levande.

Huvudpersonen är nioåriga flickan Luce. Hon önskar sig en hund men eftersom hennes pappa är allergisk kommer den önskningen aldrig att förverkligas. Strax före hennes födelsedag dyker hennes morfar Ture upp. Ture har bott i USA i många år och varken Luces mamma eller faster blir glada när Ture dyker upp. Vad Luce inte vet är att morfar Ture varit slaktare och blev portad i 25 år från stadens stora tävling korv-tävling efter att han råkat i slagsmål med en annan slaktare under tävlingen.

Morfar Ture kommer med idén att köpa en griskulting i födelsedagspresent åt Luce. Hennes pappa är inte allergisk mot griskultingar. Luce och hennes mamma och pappa är vegetarianer. Mamman engagerar sig mycket i sin trädgård där hon odlar grönsaker. Trädgården är mammans stora intresse. Men trots att mamman är grönsaksälskare och inte vill att djur ska dödas har hon inte särskilt stor förståelse för djurs karaktär. Luces mamma verkar inte ens vara någon djurvän. Hon blir inte alls glad över att få en griskulting i familjen och ställer som krav att den ska lära sig att bajsa i en sandlåda som en katt för att få stanna. Självklart får griskulting inte heller röra trädgårdens odlingar.

Luce älskar sin griskulting, som får namnet Knorr. För att få behålla Knorr anmäler hon sig till en valpkurs tillsammans med Knorr, för att kunna lära Knorr det den måste kunna för att få stanna i familjen.

Kanske en och annan kött-ätande förälder inte är glad över att filmen är tydlig med att korv görs av grisar och ofta av griskultingar också. Men med tanke på hoten mot vårt värld med klimatet och miljön är det bara bra om fler blir vegetarianer eller veganer eller åtminstone minskar sitt intag av kött.

Knorr är baserad på en barnbok av Tosca Menten. Regissören Mascha Halberstad har tidigare arbetat med animationerna till filmerna Taking Chances och How to Survive. Tillsammans med producenten Marleen Slot driver hon animationsstudion Holy Motion Studio.

Knorr hade världspremiär på Berlins filmfestival. Filmen har vunnit Gyllene Kalven, Nederländernas motsvarighet till Oscar i de mest åtråvärda kategorierna Bästa film, Bästa regi och Bästa produktionsdesign.

Det är en rolig film och många karaktärer kan vi nog alla känna igen från våra liv. Charmig, hjärtevärmande och lagom spännande för barnen. Ja den är spännande för oss vuxna också. En välgjord bra familjefilm med stort hjärta.

Mörkret Har Fallit I Sjumilaskogen
Betyg 1
Svensk biopremiär 15 februari 2023
Regi Rhys Frake-Waterfield

Det finns dåliga dagar och även riktigt dåliga dagar. Sedan finns det de tillfällen då en film som Mörkret Har Fallit I Sjumilaskogen måste upplevas. Att göra något galet eller hysteriskt kan – ibland, resultera i stor underhållning. Det kan antingen bli vansinnesbriljans – I Huvudet På John Malkovich, eller ett projekt som är så uselt att den uppenbara bristen på kompetens blir oförutsedd komik, bästa exemplet på detta är den kultförklarade The Room.

På pappret har Mörkret Har Fallit I Sjumilaskogen goda förutsättningar att bli ett underhållande fiasko. Premissen, med en mordgalen Nalle Puh som ackompanjeras av en sadistisk Nasse, är helt enkelt för galet för att inte kunna roa. Den här korta och simpla summeringen av filmens premiss är dock avsevärt mer kreativ och intelligent än något som filmen och regissören Rhys Frake-Waterfield har att erbjuda.

Efter en kort och fantasilös introduktion, som ironiskt nog innehåller filmens mest påkostade sektion – en animerad sekvens, börjar mardrömmen. Utrustad med en budget som inte ens förmår att köpa tuggummi utan att övertrassera kontot borde Waterfield ha förstått att humor och självironi är de mest effektiva verktygen för att övervinna de ekonomiska begränsningarna. Att manuskriptets intellektuella kapacitet får b-filmen Sharknado att framstå som ett verk av Samuel Beckett gör inte saken bättre. Någon form av ödmjukhet finns dock inte att hitta här. Förutom lite ofrivillig komik är detta en iskall, hjärtlös och motbjudande film vars själ och hjärta inte går att hitta.

Istället för att vända och vrida på Puh-elementen åsidosätts de istället. Snart förvandlas allting till en frånstötande sörja av kroppsvätskor som förolämpar hela skräckgenren. Här finns inte ens tillstymmelse till skräck, obehag eller pulshöjning. Det enda som Waterfield verkar vara inställd på är blodsutgjutelse. Förutom en ynka sekvens – som äcklar mer än skrämmer, finns det inget av värde vad gäller psykologisk skräck eller ens något sådant som uppfinningsrika avrättningar. Den knapra budgeten verkar uteslutande ha finansierat grisblod, tarmar och inälvor från en lokal slaktare.

Och eftersom passion, god smak och förnuft har flytt från produktionen lämnas vi med en film som är rent dysfunktionell vad gäller ’’triviala ting’’ som skådespel och klippning. Skådespelet går överhuvudtaget inte att beskriva utan att drabbas av slaganfall och migrän. Ledordet för hela rollbesättningen verkar ha varit talanglös. Pjäser som spelas på dagis framstår som Ingmar Bergman-produktioner då de jämförs med detta. Klippningen är lika anmärkningsvärt usel och hackar upp filmen likt ett av sina offer.

Slutligen måste det göras ett – motvilligt, politiskt inlägg. Jag har vanligtvis en mycket hög tolerans för vad som kan visas på film. Kontroversiella fall som Straw Dogs och I Spit On Your Grave bär med sig tydliga artistiska meriter och blir därför aldrig pornografiska våldsstudier. Detsamma kan sägas om den senaste Scream-filmen som besatt en oväntat vass berättelse. I dessa fall uppfattas den enorma våldsverkan varken exploaterande eller sadistisk från filmmakarna. Men det sätt som Mörkret Har Fallit I Sjumilaskogen porträtterar sina kvinnliga karaktärer på får mig att vilja anmäla produktionen till konsumentombudsmannen. Skräckfilmer har en lång och – ibland, problematisk relation till porträtteringen av kvinnor. Men regissörer som John Carpenter, och även Tobe Hooper, har besuttit ett viktigt mänskligt organ som hittas bakom pannbenet. De har aldrig låtit sina filmer bli till själlösa våldsoriger, vars enda syfte varit att bestialiskt mörda personer av motsatt kön.

Men genom 84 plågsamma minuter utsätts publiken här för grotesk misogyni där de kvinnliga karaktärerna är dömda till att skrika, himla med ögonen och givetvis visa upp sig utan kläder. Det hela görs utan tillstymmelse till humor eller ironi vilket får det hela att framstå cyniskt och utstuderat. Någon självbevarelsedrift eller intelligens går inte att hitta bland dessa hjärndöda karaktärer vilket förtydligar deras roll som rena offerlamm. Det är första gången på länge jag känt ett sådant här obehag gällande kvinnosynen i en film.

Mörkret Har Fallit I Sjumilaskogen är – förutom att vara en usel skräckfilm, ett hån mot den goda smaken och anständigheten. Jag kan endast råda dem som är måna om sin mentala och fysiska hälsa att hålla sig långt borta från allt som har med detta själlösa monster att göra.

Magic Mike’s Last Dance
Betyg 2
Svensk biopremiär 10 februari 2023
Regi Steven Soderberg

Ibland kan det komma uppföljare som trots sin osannolika natur faktiskt är bra, tyvärr är Magic Mike och hans – påstådda, sista dans inte en sådan.

Då Steven Soderbergh regisserade den första filmen med Channing Tatum som titelfiguren, skapades en oväntad succé. Ämnet med manliga strippor var aningen chockartat för det i normala fall strikta Hollywood där nakenerotik inte kan nämnas utan att skapa stor – och onödig, kontrovers. Men även om ämnet verkade utlova en storartad nakenchock var den faktiska filmen något helt annat. Magic Mike visade sig vara en förklädd Steven Soderbergh-film årgång 2000, det vill säga: identitetslös, ointressant och slarvig. Efter framgångarna med Traffic har Soderbergh blivit till en sorts Woody Allen-kopia, utan dennes skandalösa privatliv, som producerar film på film i rasande takt utan eftertanke eller passion.

Det diskutabla ämnet visade sig endast vara ett förevändning för Soderberghs – numera, ständigt tafatta dramatik. Karaktärerna och händelserna var lika oförglömliga som fjolårets vinnare av Robinson. Men det har inte hindrat Soderbergh från att återvända till filmserien efter att ha stått över den första uppföljaren. Med tanke på hur förhållandevis nonchalant Soderbergh tog sig an ämnet senast hade i alla fall jag hoppats på någon form av svärta denna gång. En film där en aningen äldre Magic Mike fick grubbla på både det ena och det andra. Men Soderbergh är inte intresserad av att knyta ihop säcken med eftertänksamhet eller någon större respekt. Istället blir det hela en förkastlig upprepning av den usla Ocean’s Twelve där Soderbergh bestämde sig för att skapa en hutlös lekstuga och åka på Europa-safari. Magic Mike’s Last Dance följer olyckligtvis denna katastrofala formula till punkt och pricka. Vad som började som ett torftigt livsöde i Florida förvandlas nu till en osannolik tonårsdröm, där rikedom och det lyxigaste av London står i centrum. Hela utgångspunkten påminner om någon feltolkad version av My Fair Lady. Det sätt som berättelsen måste ta sig fram på för att rättfärdiga den absurda premissen får valfri Star Wars-film att framstå som allvarsam diskbänksrealism. Händelserna och upptågen har ingen rim eller reson och väldigt snart blir precis allt skrattretande i sin absurditet. Dock finns det bitvis ett underhållningsvärde då allting bara få skena iväg. Ett par sekvenser är till exempel så pass vansinniga att det det inte går att låta bli att skratta. Men det här är inte ett resultat av god regi, snarare en tursam olycka där det inkompetenta kaoset blir någon form av förvriden underhållning. Soderbergh tycks inte vara det minsta intresserad av att regissera eller kontrollera produktionen. Istället verkar han ha turistat runt på Londons gator medan ensemblen lever rövare. Salma Hayek och Channing Tatum har en kemi som är lika obefintlig som det svenska elstödet och deras romans – som ska vara filmens själ och hjärta, ekar tom. Det blir inte bättre av att samtliga karaktärer är lika välutvecklade som SJs senaste bokningssystem.

Allting tycks ha lekts fram och det finns ingen som helst omsorg om någonting. Mest flagrant blir detta i den uppsjö av erotiska danser som upptar det mesta av speltiden. För att tematiken gällande vuxendanser ska fungera behövs det antingen genuin sensualitet eller ett vulgärt chockvärde. Precis som första gången får publiken inte uppleva någotdera. Det görs fumliga försök att övertyga publiken om dansens emotionella värde genom en ansträngd berättarröst, men allt vi får se prov på är ett substitut för sömnpiller. Koreografin är ansträngd och så pass strikt att varje framträdande framstår likblekt. Då Soderbergh försöker koppla på erotiken blir resultatet lika romantiskt som att iaktta två skyltdockor placerade i märkliga positioner. Istället för att anamma den mer komiska dimensionen av filmen stirrar sig Soderbergh blind på att leka Fred Astaire, detta leder fram till en mördande tråkig final som endast påminner om en video på MTV.

Bitvis finns det ett underhållningsvärde i Magic Mike’s Last Dance, men Steven Soderbergh är oförmögen att se eller kapitalisera på dessa inslag. Allting mynnar ut i ytterligare en grå betongkloss i Soderberghs numera söndertrasade filmografi.

Asterix och Obelix: I drakens rike
Betyg 2
Svensk premiär 10 februari 2023
Regi Guillaume Canet

Kejsarinnan av Drakens rike fängslas efter en statskupp av prins Ding Tsin Qin. Hennes dotter prinsessan Tju si lyckas tillsammans med sin livvakt Sny Ting fly till Gallien. När hon träffar Asterix blir han genast förälskad i den vackra prinsessan medan Obelisk blir nockad av Sny Tings utstrålning. De båda hjältarna följer med till Drakens rike för att hjälpa till att befria kejsarinnan. Men även Cesar och hans romare är på väg för att inta Drakens rike.

En förälskad Obelix ( Gilles Lellouche) är den charmigaste i hela filmen. Att se ut som en randig ballong med mustasch och vara helt utan filter är oemotståndligt. När han dansar med sin kärlek Sny Ting eller blygt uppvaktar henne är det roligt. Asterix (Guillaume Canet) har fått en modernare roll med sina förslag om vegetarisk mat och att sluta slåss. Julius Caesar görs av Vincent Cassel, välkänd fransk skådespelare.
Zlatans omtalade roll i filmen är tyvärr alldeles för liten. Hans insatser är välfunna med anknytning till fotbollen Varför prata när man kan springa. Ni ville ha Antivirus och jag gav er Antivirus. Jag hade gärna sett mera av honom på duken. Han säger sina repliker själv. Annars är ju filmen dubbad och ibland stämmer inte mimik och tal .

Det här är den femte live-actionfilmen om Asterix och Obelix. Med en stor budget har man ändå åstadkommit en ganska medioker film. Trots en dubbad film tror jag få barn eller unga skulle förstå skämten. Och i ett rasande snabbt tempo avverkas de. Kanske för att man inte ska hinna tänka på hur dåliga de är. Den här filmen måste vara skapad enbart för vuxna Asterix och Obelix- fans som redan uppskattar allt med sina idoler.
Ett plus vill jag dock ge musiksättningen av filmen.