Filmrecension

6 mars 2023 startar årets Tempo Dokumentärfestival.
Som alltid är det ett digert och spännande utbud av dokumentärer som visas.

Under rubriken Digitala speglingar botaniserar festivalen bland dokumentärer som på olika sätt reflekterar en värld som präglas av en digital verklighet.

I samband med årets fokus har Tempo bjudit in flera olika skribenter att formulera sig på temat.

Ett pressmeddelande skriver:
Det har gått trettiotre år sedan den första digitalkameran och World Wide Web introducerades för världen. Konsekvensen är att de gångna tre decennierna har präglats av att bilder och information överförs med stigande intensitet.

Stig Björkman skriver om årets invigningsfilm And the King Said, What a Fantastic Machine!:
– Jag antar att du som läser det här har en kamera. Årets invigningsfilm And the King Said, What a Fantastic Machine! berättar om fotografiets utveckling och det digitala livets påverkan på vår mänskliga självbild.

Susanne Regina Meures film Girl Gang är den första djuplodande inifrånskildringen av en influencers arbetsliv och vardag. Kaly Halkawt skriver om filmen:
– Det är lätt att klanka ner på unga tjejer som säljer smink och ännu mer på de som konsumerar det. Girl Gang blundar inte för den kritiken, men istället för att ställa influencern till svars för hur hennes kanaler bidrar till en destruktiv konsumtionskultur så visar filmen hur vuxenvärlden uppmuntrar den.

I årets fokus utmanas och kompliceras bilden av den digitala persona vi presenterar på sociala medier. Här kan man bland annat se Manifesto som vann pris för bästa film i Envision Competition på filmfestivalen IDFA. Regissören Angie Vinchito har i sin formförnyande kollagefilm sammanställt videos som ryska barn och ungdomar publicerat på YouTube som visar upp det förtryckande samhället inifrån med helt nya bilder. Filmen visas i samarbete med DIA lördag 11 mars med efterföljande panelsamtal om våld, barnkultur och dokumentära metoder.

I Theo Montoyas debutfilm Anhell69 skildras en ung queer generation i Medellín, Colombia. Här rör sig relationerna mellan liv och död och filmens namn är taget från den bortgångne vännens instagramnamn som flimrar förbi som ett digitalt spöke. Som förfilm visas Palmer Lydebrants Stockholm, 1982. Visningen görs i samarbete med Cinema Queer som efteråt gör en av sina klassiska bar-takeovers torsdag 9 mars.

Alma Gonzalez-Campo gestaltar med kortfilmen Blå lagunen 2017 sommarkvällsminnen med vänner och fest. Den rappa klippningen mellan suddiga stillbilder och rörliga videos har en ny och experimentell rytm som motsvarar känslan av att scrolla genom mobilens bildbibliotek.

Den underbart urblekta 00-talsestetiken i ryska Marusya Syroechkovskayas How To Save a Dead Friend är antitesen till det polerade uttrycket som dominerar på sociala medier. Här presenteras en film som tack vare de billiga digitalkamerorna har kunnat filma en vänskapsrelation över tolv års tid och återge den med vibrerande närvaro.

2013 vann Mia Engberg Tempo Documentary Award för Belleville Baby. Filmen följdes upp med Lucky One och bildar nu en trilogi med den avslutande delen Hypermoon! Engbergs Secrets of the Sun som är med i forskningsprojektet premiärvisas också under festivalen. Här formas ett filmiskt berättande som möter åskådaren på egna villkor i visuell tystnad, med utrymme att fylla i med egna bilder och narrativ. Filmerna visas tillsammans med kortfilmen The Last Name of John Cage av Margaux Guillemard som Engberg samarbetat med över flera år.

Om invigningsfilmen
Hyllningskörerna regnar över Axel Danielsons och Maximilien van Aertrycks film And the king said what a FANTASTIC MACHINE när den har visats på filmfestivalerna i Sundance och på Berlinale. Vad kan väl vara bättre att öppna dokumentärfestivalen med än en film om människans relation till kameran? Filmen får svensk premiär när den inviger Tempos 24:e festival måndag 6 mars på Rivals anrika biograf.

Einari Paakkanens finska feelgood-pärla Karaoke Paradise berättar om hur karaoken blev Finlands nationalklenod och visas på Finlandsinstitutet, en sann kulturhuspärla som bjuder in till film- och barkväll fredag 10 mars. Efter filmen bjuder Tempo in till fest med karaokesång! Biljetterna har redan börjat gå åt så passa på att köp din biljett redan idag!

Film och samtal
För den som är intresserad av en lättsam film om något som är svårt vill vi särskilt tipsa om danska regissören Sanne This An Eternity of You and Me (bilden) som visas onsdag 8 mars och söndag 12 mars. Ett kammarspel i mjukisbyxor, så beskriver regissören filmen om sin och partnerns svårighet med att skaffa barn. Aldrig förr har man sett processen med infertilitetsbehandlingar, ett vanligt problem som få pratar om, skildrat med så mycket värme, humor, kärlek och hopp. Efter visningen 8 mars samtalar regissören om filmen på Årsta Folkets Hus Bio.

Nyligen hade Karin af Klintbergs dokumentär om Carl XIV Gustaf Kungen premiär och filmen mottogs med lysande recensioner! Filmen specialvisas på Tempo lördag 11 mars och på torsdag 9 mars håller af Klintberg i ett samtal på Teater Tre som diskuterar Hur gör man en icke förutsägbar film om kungen, och varför?

I Staffans Juléns Kärlek på svenska reser regissören över hela Sverige för att intervjua människor om det vackraste och svåraste som finns, kärleken till en annan människa. Intervjuerna är utgångspunkten för författaren Marit Kaplas bok med samma namn som filmen. I samband med visningen söndag 12 mars läser Kapla ur boken, ackompanjerat av specialskriven filmmusik komponerad av Philippe Boix-Vives och framförd av Anders Lagerqvist, violin, och Philippe Boix-Vives, elektronik. Efteråt följer ett samtal med Staffan Julén och Marit Kapla om deras dokumentära samarbete, modererat av Folke Tersman, professor i filosofi och ställföreträdande VD för Institutet för Framtidsstudier. Kärlek på svenska är den första filmen i dseminarieserien Jakten på det autentiska som arrangeras av Kulturhuset Stadsteatern och Institutet för framtidsstudier, i samarbete med Tempo Dokumentärfestival.

Internationella festivalfavoriter i årets program
Årets internationella program innehåller dokumentärer från det gångna året, som ger en spännande utblick i världen. De flesta av dessa internationella filmer saknar svensk distribution. Här är några guldkorn:

Jumana Mannas film Foragers är en dokuthriller om natur och politik. Örterna akkoub och za’atar växer vilt i Palestina men att plocka örterna har förbjudits av de israeliska myndigheterna. I filmen möter vi några av de människor som gör motstånd mot förbudet. Genom torr humor och en blandning mellan dokumentära och iscensatta scener blir filmen en skarp samhällskritik som nästan kan betraktas som en satir över försöken att reglera naturen. Den 10 mars visas filmen i samarbete med Filmklubben Moderna Museet med ett efterföljande samtal med regissören Jumana Manna.

Anhell69 av Theo Montoya tar sin början inne i en likbil som cirkulerar i Medellín, Colombia – en stad utan fäder, härjad av fattigdom och drogkonflikter. Regissören castar sina vänner i vad som skulle bli en erotisk spökfilm men som istället blir en grym inblick i en hemlig värld utan framtidstro, men där man tycks fri att leva ut sina innersta lustar. En väldigt mörk och personlig film, som vann finaste priset på Dok Leipzig i höstas. Filmen visas med förfilmen Stockholm, 1982 av Palmer Lydebrant. Efter filmvisningen den 9 mars bjuder Cinema Queer in till en bar take-over på Holly Bush, Götgatan 82.

Four Journeys av Louis Hothothot var öppningsfilm på IDFA förra året, och jag blev helt knockad när jag var där och såg den. Den handlar om att vara barn nummer två under Kinas enbarnspolitik. Ämnet är politiskt intressant, men framför allt är det regissörens brutala uppgörelse med sin egen familjehistoria och sitt eget liv, samt hans personliga sätt att berätta, som gör filmen omöjlig att värja sig mot.

Lo que queda en el camino av Jakob Krese och Danilo Do Carmo handlar om Lilian som flyr från Guatemala tillsammans med sina barn, och gör den långa, farliga färden mot USA:s gräns. Det är fascinerande hur filmskaparna lyckas skapa ett så intimt och nyanserat porträtt i ett så extremt utsatta läge. I takt med att Lilian och hennes barn kommer närmre sitt mål, öppnar hon också upp mer och mer kring varför hon egentligen flyr och om vem hon är.

Årets festival får besök av flera internationella regissörer – danska Sanne This (An Eternity of You and Me), tjeckiska Veronika Lišková (The Visitors) och schweiziska Susanne Regina Meures (Girl Gang) som alla deltar i samtal efter visningarna av sina filmer. I samarbetar med det vandrande dokumentärfilmsprogrammet DIA visas Angie Vinchitos film Manifesto på Biblioteket Live den 11 mars. Efter visningen följer ett panelsamtal med inbjudna gäster på temat rysk ungdomskultur, rädslans praktik och dokumentära montage mellan Stefan Ingvarsson, analytiker på Centrum för Östeuropastudier, Helena Hörnfeldt, docent i etnologi och Rebecka Bülow, filmkritiker.

För den som är sugen på något utöver rekommenderas visningen av den finska feelgood-pärlan Karaoke Paradise av Einari Paakkanen, där festivalen efter filmen bjuder in till fest med karaokesång på Finlandsinstitutet.

Tempo är en festival för dokumentära uttryck, det betyder att förutom film finns flera spännande konstformer i programmet, som radio och dokumentär scenkonst.

Lördag 11 mars är en dag full av aktiviteter! På Biblioteket Live visas ryske regissören Angie Vinchitos film Manifesto med efterföljande panelsamtal om rysk ungdomskultur, rädslans praktik och dokumentära montage mellan Stefan Ingvarsson, analytiker på Centrum för Östeuropastudier, Helena Hörnfeldt, docent i etnologi och Rebecka Bülow, filmkritiker.

På kvällen visas Tell Aulins Ola Magnell – Den motvillige rockpoeten på Reflexen, följt av regissörssamtal och livemusik med spännande hemliga gäster.

Helt Super
Betyg 1
Svensk biopremiär 3 mars 2023
Regi Rasmus A. Sivertsen

För ett par veckor sedan hade Mumier På Äventyr svensk biopremiär. En helt menlös, högljudd och fantasilös film som inte har någon som helst rätt att kräva biopubliken på pengar då det finns en uppsjö av alternativ – både på bio och streaming, som springer cirklar runt den.

Men från vårt kära grannland Norge anländer nu något minst lika hårresande hopplöst. Flera gånger måste jag nypa mig själv i armen för att inse att det inte är en ren repris av det horribla mumie-äventyret utan ytterligare en animerad film, försedd med lika mycket personlighet som en lyktstolpe. I mångt och mycket skulle recensionen för Mumier På Äventyr kunna klistras in här och vara helt korrekt vad gäller att beskriva Helt Super. Exakt samma problem, brister och misstag begås här.

Det enda som differentierar Helt Super är att den lyckas med konststycket att kännas än mer anonym än de färglösa mumierna. Den norska animationsstudion Qvisten verkar ha överlåtit hela det kreativa arbetet till en fokusgrupp. Det skulle i så fall förklara varför produktionen framstår som ett slätstruket lapptäcke, där varenda beståndsdel är avtrubbad, harmlös och generisk. Idén verkar ha varit att plocka på sig en rad olika inslag – där inget får vara det minsta uppseendeväckande, något som ska kunna attrahera precis allt och alla. För den spelintresserade förekommer det streaming, för den som gillar ’’superhjältefilmer’’ förekommer det färggranna superdräkter, för de lite äldre finns det en handfull skämt som drar åt det vuxnare hållet. Men i sitt försök att appellera till alla lyckas man endast göra en film som inte är till för någon. Det här är ett rent pulvermos till film som tillagats med sammanbitna tänder och en blick mot nästa löning.

Vad som än visas upp är det lika själlöst och tondövt som en propagandafilm. Inte för att det är något vidare spektakulärt äventyr vi har att göra med, det blir inga nervpirrande eller ens underhållande räddningar eller slag mellan det onda och det goda. Istället får vi uppleva sällan skådade ting som att tvätta, äta fiskpinnar och besöka farföräldrar på ålderdomshem.

Rasmus A. Sivertsen uppvisar samma entusiasm inför sin roll som regissör som om det vore permanent straffarbete som involverade att tömma latriner under hans återstående dagar. Det är genuint chockartat att se en påstådd familjefilm som inte kanaliserar eller utstrålar någon tillstymmelse till glädje eller kreativitet.

Att framhäva att berättelsen har brister vore en intergalaktiskt underdrift. Med en rekordkort speltid på knappt 76 minuter tvingas allt komprimeras och förenklas till banalt simpla nivåer. Karaktärerna har ett ’’djup’’ som får en plaskdamm att framstå som Marianergraven. När slutet väl kommer får vi smaka på ett patos som endast kan beskriva som en sockerbomb, detta slut är så pass sötsliskigt att den efterföljande norska sockerskatten borde försätta hela studion i konkurs.

Och i ytterligare ett desperat försök att nå största möjliga publik har det valts en minst lika utsmetad och menlös visuell profil. Målet verkar ha varit att efterapa valfri Disney-succé som Moana men den knappa budgeten – och den minst lika bristfälliga kompetensen, skapar en film som ser ut att höra hemma i det tidiga 00-talet med usel teknisk kvalitet och lika usel scenografi. Karaktärerna haltar fram som stopmotion-dockor i en fiktiv norsk stad som är lika charmig som en soptipp. Av någon helt oförklarlig anledning har det lagts ned ett stort jobb på att få lusekoftorna att se autentiska ut. Detta inslag verkar ha absorberat hela budgeten då de ikoniska norska ylletröjorna ser helt förträffliga ut.

Men det är också den enda ljuspunkten i hela filmen… Filmen är mer korrekt beskriven genom ett enkelt byte av adjektiv i titeln, det är inte Helt super utan Helt uselt.

TÁR
Betyg 4
Svensk premiär 3 mars 2023
Regi Todd Field

Lydia Tár är en kvinnlig dirigent i ett yrke som domineras av män. Ett yrke som innebär makt och berömmelse för den som lyckas. Och Lydia har en otrolig erfarenhet och en
fantastisk karriär. Belönad och respekterad och omgiven av beundrande musiker och
publik. Med självklar auktoritet uttalar hon sig om musik och kompositörer. Ingen i omgivningen ifrågasätter hennes uttalanden och hennes makt.

Men makt korrumperar och Lydia utövar härskarteknik mot sina elever och sin omgivning. Skickligt manövrerar hon bort de regler som gällt och tar över makten.
Hennes behandling av assistenten Francesca (Noemie Merlant) och förflyttningen av Sebastian (Allan Corduner) vars öron blivit för gamla är tydliga exempel på hennes maktfullkomlighet.

Men den manipulerande offentliga Lydia har också en privat sida. Hennes relationer
är helt på hennes villkor och hon har inget medlidande. Hennes enda varma relation är till dottern Petra. Hon tar det hon vill ha och avslutar andra utan pardon. Men hon får också betala ett högt pris.

Cate Blanchett gör rollen som Lydia Tár så intensivt och självklart att man glömmer att
filmen är en fiktiv dokumentär. Man glömmer också att den är 2 timmar och 38 minuter lång. De musiker som refereras till är verkliga och bidrar till att historien känns autentisk.

Filmen om Lydia Tár väcker många känslor. Den inledande intervjun är ett prov på intellektuellt bollande och väcker frågan om filmens handling. När filmen sedan början väcker Lydia mest känslan av en kall person med narcissistisk läggning. Kombinationen av makt och hennes personlighet gör att hon blir en person som är beundrad och fruktad men också skrämmer.

När hennes värld rasar samman blir fallet hårt. Omständigheter som samlas och vänds mot henne blir till ett drev från alla håll. Fortfarande inte särskilt sympatisk kan man ändå känna ett visst medlidande med henne. Filmen blir som en Metoo historia med omvänd förtecken. En Metoo som mer handlar om odemokratisk styrning än sexuellt utnyttjande. Ett alltid aktuellt ämne och en historia som griper tag. Cate Blanchett bör absolut vara aktuell för en Oscars för sin roll.