• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Oppenheimer – två högaktuella frågor präglar filmen: atombomber och yttrandefrihet

19 juli, 2023 by Rosemari Södergren

Oppenheimer
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 juli 2023
Regi Christopher Nolan

Omskakande film om utvecklingen av atombomben. En film som väcker många många tankar. Den är tre timmar men den tiden känns ändå inte lång, detta är långt ifrån någon lättsam underhållande film utan ett filmkonstverk som väcker många frågor och funderingar. Varför ska människor utveckla bomber som liksom atombomber kan förstöra hela världen eller varför borde de inte utvecklas? Argument för och emot presenteras på många sätt i filmen.

Två högaktuella ämnen för vår samtid präglar filmen: atombomber och yttrandefrihet.

Robert Oppenheimer var fysiker som fick ansvaret för att leda den grupp som utvecklade atombomben åt USA under andra världskriget. Han samlade flera av den tidens berömda och etablerade vetenskapsmän omkring sig. Uppdraget lyckades och gav avtryck i hela världen med bomberna över Hiroshima och Nagasaki. Oppenheimer var aldrig pacifist men efter att bomberna skördat så många civila människoliv började han ifrågasätta bomberna och han hade starka åsikter kring utvecklandet. Bland annat pläderade han för att Sovjetunionen för maktbalansen skulle antingen vara involverade i den amerikanska utvecklingen eller få information, så ingen sida i det kalla kriget kunde förstöra den andra delen av världen.

Som alltid när Christopher Nolan gör film är det ingen rak berättelse med traditionella handlingsutveckling, det är ingen rak berättelse men ändå är den mer lätt att följa handlingen i än i många andra av hans filmverk. Handlingen bygger framför på två olika förhör – Oppenheimer (Cillian Murphy för en enastående rollprestation här) ska säkerhets-klassas ett par år efter att atombomben släpptes och Lewis Strauss (spelas så bra av Robert Downey Jr.) den politiker som rekryterade Oppenheimer utfrågas i samband med att han eventuellt ska bli minister. Handlingen pendlar mellan dessa förhör, som dock inte inträffar samtidigt i verkligheten.

Oppenheimer har varit vacklande i sin tro på om det är etiskt försvarbart att utveckla bomber som kan förinta hela vårt jordklot. Får en forskare som jobbar med hemligstämplade projekt ha några ifrågasättande tankar? Oppenheimer menar att för balansen mellan världens stora nationer bör USA samarbeta med Sovjetunionen. Ett problem är att Oppenheimer som ung sympatiserat med en del av socialismen ideér och hans fru varit medlem i det amerikanska kommunistpartiet.

En viktig fråga som genomsyrar filmen är yttrandefriheten. Strauss var ansvarig för den hårda utfrågningen och behandlingen av Oppenheimer åren efter andra världskriget. Var det rätt att ifrågasätta Oppenheimers lojalitet med USA för att han framförde tankar som stred mot den rådande inställningen bland makthavare?

Cillian Murphy lär bli Oscarsnominerad för sin roll här. Om någon inte redan upptäckt hans storhet som skådespelare lär han nu ta plats bland de stora namnen. En lång rad intressant skådespelare är med i filmen som Emily Blunt som Kitty Oppenheimer, Kenneth Branagh som Niels Bohr, Josh Hartnett som Ernest Lawrence, Matt Damon som Leslie Groves, Gustaf Skarsgård som Hans Bethe, Rami Malek som David Hill, Tom Conti som Albert Einstein och Casey Affleck som Boris Pash och många, många fler.

För den som är intresserad av vetenskap och vetenskapshistoria finns många berömda forskare med i filmen som Albert Einstein,

Filmen väcker viktiga frågor som världens befolkningar behöver ta itu med. Atombombens hot är större än på länge, inte bara med tanke på Rysslands angrepp på Ukraina och att Nato planerar ut atomvapen runt om i världen. Flera andra länder utvecklar atomvapen. Det finns ungefär 12.500 kärnvapen som är placerade runt om i världen, främst i kärnvapenstaterna Frankrike, Indien, Israel, Kina, Nordkorea, Pakistan, Ryssland, Storbritannien och USA. Utöver det så finns det cirka 100 kärnvapen utplacerade genom Nato i Belgien, Italien, Nederländerna, Turkiet och Tyskland.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Atombomb, Christopher Nolan, Cillian Murphy, Oppenheimer, Yttrandefrihet

Filmrecension: Barbie – en dråplig betraktelse av patriarkatet

19 juli, 2023 by Rosemari Södergren

Barbie
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 juli 2023
Regi Greta Gerwig

En underhållande film med mycket dans och musik – en dråplig betraktelse av samhället och i synnerhet av patriarkatet. Första halvan av filmen är mycket bättre än andra halvan. Jag skrattade en hel del men efter halva filmen hade de flesta skämten redan utryckts på olika sätt och det mesta var egentligen redan berättat då. Det sker ingen större utveckling av frågeställningar och handlingen är rätt förutsägbar, men absolut humoristisk och underhållande.

I Barbiedockornas värld härskar Barbie och allt är rosaskimrande perfekt, ljust och alltid skojigt, varje dag är lika lycklig, en förljugen värld utan sjukdom, sorg eller andra svårigheter, dag och och dag in i evigheters evighet. Skildringen av Barbies värld är snarlik den värld många influencers visar upp av sin värld. Men Ken är inte så lycklig, för hans enda uppgift i livet är att få Barbies uppmärksamhet.

Barbie vaknar en morgon har förändrats. Hennes fötter är förändrade och hon går inte längre på tå utan har normala människofötter och hon har börjat tänka på livets jobbiga sidor och hon kommer till och med att tänka på döden. För att reda ut allt och för att bli den vanliga Barbie måste hon lämna sin låtsasvärld och ta sig igenom en portal som för henne till den verkliga världen. Med på färden följer Ken. I rollerna som Barbie och Ken: Margot Robbie och Ryan Gosling, både helt rätt i sina roller.

Ken upptäcker att i den verkliga världen har män makten – och det sätter igång filmens skildring av patriarkatets makt: en underhållande fundering kring politik och maktstrukturer. Det är roligt och tål att skärskådas. Men jag skulle nog vilja se fler aspekter kring fenomenet Barbie.

I filmen hävdas att skaparen av Barbiedockorna ville ge flickor och kvinnor mod att tro på sig själva, att våga ta för sig i livet. Det är ett påstående som jag inte köper rakt av. Den bild av kvinnor som Barbiedockorna står för är en utseendefixerad yta där kvinnor ska gå med högklackade skor och vara sminkade och ha stora bröst. En kvinnobild som, åtminstone tills nyligen, brukade användas för att prångla ut reklambilder på bilar med Barbie-liknande kvinnor på huven.

I den verkliga världen måste Barbie leta upp det barn som leker med henne och som tydligen har det jobbigt. Barnet, flickan, måste bli lycklig igen och sluta tänka mörka tankar – först då kan Barbie bli sig själv igen och slippa brottas med existentiella tankar. Den flicka som Barbie letar efter och hennes mamma har stor betydelse för handlingen, men här ser jag en brist i filmen. Handlingen hade vunnit på att fördjupa deras berättelse, det kunde nog ha gjort att filmen fått högre betyg.

Gerwig har regisserat Barbie från ett manus hon har skrivit tillsammans med Oscar-nominerade Noah Baumbach (”Marriage Story”, ”The Squid and the Whale”), baserat på Barbie av Mattel.

En baksida till filmen är att den delvis tycks vara skapad med syfte att hjälpa ett storföretag inom leksaksindustrin att sälja ännu mer. Från SVTs hemsida:
Långt innan premiären har den gett upphov till både memes, rosa mat på snabbmatskedjor och flera Barbieinspirerade kläd- och sminkkollektioner.
Resultatet av en påkostad och genomtänkt pr-kampanj av leksaksföretaget Mattel.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Barbie, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Marinette – filmen tar andan ur mig och träffar mitt i krysset

13 juli, 2023 by Rosemari Södergren

Marinette
Betyg 4
Svensk biopremiär 14 juli 2023
Regi Virginie Verrier

En omvälvande sann berättelse om en av de största franska fotbollsspelarna, Marinette Pichon som var den första kvinnliga franska fotbollsspelaren som blev proffs i USA. En starkt berörande film som tar andan ur mig. Den känns ärligare än de flesta filmer som utspelas i idrottsvärlden. Helt enkelt en av de bästa filmerna från fotbollsvärlden på länge. Marinette träffar mitt i krysset och går rakt in i hjärtat.

Damfotbollen i Frankrike har inte alls samma stöd från det franska fotbollförbundet som herrfotbollen. Damfotbollens spelare i landslaget och i den högsta serien har amatörstatus och måste ha andra jobb än fotbollen för att försörja sig och träna och spela fotboll på sin fritid. Marinette kämpade för att förändra den konservativa franska inställningen till damfotboll.

Berättelsen om hennes liv som fotbollsspelare är en engagerande och berörande skildring. Vi får följa henne från barnsben. Marinette Pichon blev förälskad i fotbollen som liten. Hon hade tur att möta en tränare för ett pojklag som lät henne vara med och träna och som såg hennes kapacitet och hon hade en mamma som kämpade för hennes dröm trots svårt motstånd från en våldsam pappa. Marinettes pappa misshandlade mamman och var alkoholiserad.

Vi får se både lojalitet och solidaritet mellan spelare och konkurrens och mobbning. Skildringen känns trovärdig. Marinette hade en fantastisk talang som anfallare och tränade hårt och kämpade men hon hade också motgångar och dalar.

Som svenskar bjuds vi på  en extra krydda i filmen då vi får följa Marinettes tid i det amerikanska laget i Philadelphia där Pia Sundhage var en av hennes tränare.

Det här inte en vanlig idrottsfilm där vi får följa någon som har en svår barndom och lyckas bli stor stjärna – denna berättelse är mycket mer än så. Vi får en skildring av damfotbollens tillstånd både i Frankrike och i USA. Det är tydligt att damfotbollen har mycket mer stöd i USA där det finns många professionella damfotbollsspelare. Kanske beror det på att herrfotbollen i USA ännu inte är lika stor som den franska herrfotbollen? Det är också en film om fördomar mot kvinnliga fotbollsspelare och om att våga vara öppet homosexuell.

Marinette Pichon har gjort mer mål och blivit utvald fler gånger till Frankrikes landslag än någon annan damfollsspelare. Filmen bygger på hennes självbiografi Ne jamais rien lâcher (Släpp aldrig taget). Filmen sätter fingret på fördomar, på damfotbollens utmaningar och framför allt är det en berättelse om en beundransvärd kvinna som med sin stora kärlek till fotboll besegrade svåra utmaningar. Ett extra plus för den fina rolltolkningen av Garance Marillier i rollen som Marinette.

Marinette går rakt in i hjärtat och hennes kärlek till fotbollen smittar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: damfotboll, Filmkritik, Filmrecension, Fotboll, Fransk filn, Franska fotbollslandslaget

Filmrecension: Houria – en av de vackraste hyllningar till dansens läkande kraft jag sett

9 juli, 2023 by Rosemari Södergren

Houria
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 juli 2023
Regi Mounia Meddour

Stark film om kvinnors kamp för frihet i länder som Algeriet, som även om kvinnorna inte är lika strikt hållna som i Iran och Saudiarabien ändå inte har samma frihet som män. Filmen överraskar mig och går på djupet med skildringen utan att vara övertydlig.

När jag läste om filmen innan jag såg den hade jag helt fel förväntningar. Jag hade läst att den handlar om Houria, en ung kvinna i Algeriet som drömmer om att dansa i den algeriska baletten. Hon försörjer sig som städerska, och fyller på kassan genom vadslagning i underjordiska tävlingar i djurslagsmål. Hon sliter hårt på sitt jobb och hon går på danskurser och hon tränar mycket hemma i sitt enkla boende. Jag trodde vi skulle se en film liknande många andra med temat fattig underhuggare lyckas förverkliga sin dröm att bli världsberömd. Men det är långt ifrån vad denna vackra, starkt berörande och realistiska skildring i lugn takt berättar om.

Houria råker ut för en tidigare terrorist som blivit förlåten av staten och som i en mörk gränd skadar henne svårt. Bara att lära sig gå igen tar lång tid under rehabiliteringen. Hon får också svåra mentala skador och kommer med i en grupp kvinnor som alla blivit utsatta för mäns våld. Ofta är det män som varit terrorister och som staten förlåtit som angriper kvinnor.

Trots att Algeriet inte har samma sharia-lagar som teokratiska diktaturer som Iran och en del andra länder som styrs av muslimsk lag är kvinnor långt ifrån fria. De behöver inte bära slöja eller andra kläder som döljer deras hår och de kan delvis få utbilda sig. Men när Houria kan identifiera mannen som skadat henne lägger polisen ned utredningen då mannen har vänner inom poliskåren.

Berättelsen är hoppingivande samtidigt som det är svåra omständigheter kvinnorna möter. Men genom sin gemenskap, genom att ställa upp varandra och genom att dansa tillsammans kan de hitta glädje och kraft. Utan stora åthävor skildrar filmen stora kvinnor i vardagen.

Houria är en av vackraste hyllningar till dansens läkande kraft jag sett.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Algeriet, Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Greatest Days – en film som vibrerar av livsbejakande glädje men också tar upp smärtan i livet

9 juli, 2023 by Rosemari Södergren

Greatest Days
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 augusti 2023
Regi Coky Giedroyc
Manus Tim Firth

En sprudlande musikalfilm som bjuder på massor av musik och dans. En film som vibrerar av livsbejakande glädje. Jag har ofta svårt för när filmen är för glada och genom-positiva, men denna film överraskar trots att musiken till stor del bygger på feelgoodmusik av Take That berättar den också om smärtpunkter i livet. Den handlar om kärlek till musik och hur viktig musik kan vara för oss både under uppväxten och i livet som vuxna, men den handlar också om att växa upp och kunna förena sitt unga jag med sitt vuxna jag och om att livet alltid går framåt. Det fungerar aldrig att försöka gå tillbaka till det som är över och förbi. Den tid som gått, den har gått.

Filmen bygger på en scenmusikalen The Band, som hade West End-premiär 2018 och numera framförs under namnet Greatest Days. En lång rad av Take Thats största hitlåtar som Never Forget, Back For Good, Shine, Rule The World och Greatest Days är med i scenversionen liksom i filmen.

Musik är något högst personligt och när en film bygger på musik av ett band färgas vår upplevelse av filmen av vår inställning till just den musiken. Take That står inte för min favoritmusik, vilket jag tror något sätter ned betyget. För den som älskar Take Thats musik är filmen ett måste att se, tror jag. En film med musik av The Cure hade troligen fått ännu högre betyg av mig. Kanske. För en film med musik av The Cure skulle knappast ha denna berättelse.

Huvudpersonen Rachel är i fyrtioårsåldern och arbetar på sjukhus med sjuka barn och i privatlivet lever hon med sin sambo och sin hund sedan många år tillbaka. Men hon vägrar att gifta sig fast hon älskar sin sambo. Varför hon vägrar att gifta sig får vi reda på i filmen så småningom.

När Rachel var femton år dyrkade hon ett pojkband. Tillsammans med sina fyra bästa väninnor bildade hon ett tjejgäng som tillsammans älskade den musiken. Pojkbandet och dess musik följde hennes dygnet runt och var en del i hur hon och hennes väninnor såg på livet. Musiken var ett stöd när livet var svårt, som när Rachels föräldrar bråkade och bråkade och till slut skilde sig. Det är väldigt fint gestaltat hur viktig musiken var. Jag tror vi alla som varit femton år och älskat något band eller musiker kan känna igen oss.

Som livet ofta är tappar tjejerna kontakt med varandra och lever olika liv. Tjugofem år senare ska pojkbandet återförenas och till sin stora förvåning vinner Rachel det fina priset att få ta med sig några vänner och resa till bandets återföreningskonsert i Aten. Hon väljer att bjuda med sina väninnor från tjejgänget. Det blir en tjejträff på planet, hotellet och i Aten som väcker många minnen till liv och både roligt och sorgligt kommer fram. Det blir gemenskap och skratt men också bråk och gräl. När de försöker återuppliva de personer de var som femtonåringar slutar det mer eller mindre med katastrof.

Det är en stark film med massor musik, massor bra sång och duktiga dansare och med en engagerande berättelse om att vara fyrtio år och hitta sig själv. På ett fint sätt visar den att möta livets smärta gör att vi också kan hitta glädjen.

Lite bakgrundsfakta om musiken och Take That:
Take That sätter sin prägel på filmen som medproducenter och genom att dyka upp i en cameoroll. De slog igenom på 1990-talet med storsäljande album som Take That and Party och Everything Changes, upplöstes 1996 och återförenades tio år senare. Idag består Take That av tre av originalmedlemmarna: Howard Donald, Gary Barlow och Mark Owen.

I rollerna, tjejgänget som tonåringar samt som vuxna:
Rachel: Lara McDonnell och Aisling Bea
Debbie: Jessie Mae Alonzo
Claire: Carragon Guest och Jayde Adams
Zoe: Nandi Hudson och Amaka Okafor
Heather: Eliza Dobson och Alice Lowe

I rollerna, pojkbandet The Band: Aaron Bryan, Dalvin Sol, Joshua Jung, Mark Samaras och Mervin Noronha

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Musikalfilm, Take That

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 134
  • Sida 135
  • Sida 136
  • Sida 137
  • Sida 138
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in