Filmrecension

Passagerare i natten
Betyg 3
Svensk biopremiär 31 mars 2023
Visades på Göteborgs filmfestival 2023
Regi

Det är valnatt i Frankrike 1981 och förändringens vindar blåser. Så även hos Elisabeth (Gainsbourg), som nyskild måste ta sig an livet för att kunna försörja sina två tonårsbarn.

Det är en vacker, delvis sentimental resa genom 1980-talet och speciellt genom natten. Elisabeth som nyskild tonårsmamma har inte mycket till arbetserfarenhet och har svårt att få något jobb. Som ett rop på hjälp skriver hon ett brev till programledare för radioprogrammet Passagerarna i natten. Kanske skrev hon för att de lyssnade på det programmet när de anlände till Paris.

Programmet låter lyssnare ringa in och prata med programledaren. Elisabeth får jobb där. Hon ska svara i telefon och guida in lyssnare och se till att det är rätt slags personer som kommer fram till programledaren. Elisabeth blir mer och mer varm i kläderna och får så småningom också sitta och prata i radion.

En natt dyker Talulah, en vilsen ung flicka med drogproblem upp. Elisabeth tar henne under sina vingars beskydd och låter henne till och med bo med henne och hennes tonårsbarn.

Filmen är vacker men spretig och har svårt att riktigt greppa tag i något tema. Handlingen följer flera år och emellanåt är det stora hopp i tiden. Det är både en skildring av radiostationen, av tonårsbarnen, av relationen mellan Elisabeth och hennes pappa och en skildring av en vänskap med sex och om Talulah. Charlotte Gainsbourg är en av de franska skådespelerskorna men det räcker inte. Denna film är inte dålig men den är för spretig och ingen karaktär känns engagerande, vi kommer inte riktigt nära någon.

Visst förmedlar filmen en stämningsfull känsla från Paris och speciellt nätterna men jag hade gärna sett lite mer riktning i handlingen, då skulle de kunnat bli ett mästerverk.

Folk och rövare i Kamomilla stad
Betyg 2
Svensk biopremiär 31 mars 2023
Regi Rasmus A. Sivertsen

Efter att ha levererat en av de mest gräsliga barn- och familjefilmerna på år och dagar med Helt Super är regissören Rasmus A. Sivertsen och studion Qvisten tillbaka med en adaption av Folk och Rövare i Kamomilla Stad. Denna norska nationalklenod borde ha fått Sivertsen att skärpa sina sinnen och göra sitt yttersta.

Men det är uppenbart att en gammal hund inte förmår att lära sig sitta. Precis som Helt Super visar sig denna adaption vara ännu en färg- och själlös film som är tekniskt undermålig och minst lika bedrövlig vad gäller berättarkonst. Det fanns inte något större behov att berätta författaren Thorbjørn Egners saga med kirurgisk hänsyn till berättarmässiga detaljer – likt Christopher Nolans Memento. Grundberättelsen är en enkelspårig moralkaka som grundas i att även samhällets bovar och banditer kan bli anständiga medborgare.

Vad som gjort Folk och Rövare unik genom åren har varit Egners distinkta teckningar och de minnesvärda visorna. Båda förmedlar en varm och rustik känsla som lämpar sig under läslampan för både barn och vuxna. Berättelsen har också adapterats med enorm passion här i Sverige, framförallt genom en helt fantastisk adaption där bland annat Hans Alfredsson, Björn Gustafsson och Sven Bertil Taube medverkar.

Sivertsen väljer dock bort ’’onödiga’’ begrepp som välarbetat, egensinnigt och personligt. Det här är en produktion som visar minimalt intresse och som genomför precis allting med handen i fickan och ett tuggummi i munnen. Ännu en gång spökar det visuella. Denna gång görs det ett erbarmligt försök att efterlikna konkurrenter – och mästare, som Laika och Aardman Animations som briljerat med Coraline och Wallace & Gromit. Dessa två studios är genast igenkännbara genom sin hängivenhet till det analoga och mödosamma arbetet att jobba med stop-motion. Sivertsen och studion Qvisten försöker rida på denna våg genom att skapa karaktärer tänkta att efterlikna enkla dockor, fast med digital teknik. Slutresultatet är dock inte det minsta detaljerat, gediget eller ens attraktivt. Istället verkar de vara hämtade från marionettmästaren Gerry Anderssons avdelning för bortkastade alster. Samtliga karaktärer är lika döda som sillkonserver, i vissa lägen är de till och med skräckinjagande då de utrustats med iskall blick och ett rörelsemönster som hör hemma i en zombiefilm. Precis som Helt Super är filmens miljöer också under all kritik både tekniskt och designmässigt. Kamomilla ser ut som en övergiven High Chaparral-kuliss och allting framstår olustigt oinspirerat.

Att inte ens berättelsen kan presenteras adekvat är dock än mer chockerande. Den snart sjuttio år gamla barnboken visar sig inte vara tillräckligt lätt för någon av de inblandade. De mest välkända sekvenserna och visorna bockas av i en rasande fart, utan någon som helst omtanke. Det tycks många gånger som om Sivertsen gjort Gunde Svans kända ’’skynda, skynda’’-citat till sin permanenta livsstil, scener som kunde ha dröjt sig kvar – för att uppnå större komik, är snabbt över. Och när det inte sjungs om ’’Kasper, Jesper och Jonathan’’ dränks filmen i ett hurtigt och påträngande soundtrack som går i polemik med den lugna och gemytliga sagan som gick att uppleva i Egners bok.

Det som håller filmen ifrån att kapsejsa likt Helt Super är att det finns ett ramverk, nämligen grundberättelsen som visar sig vara oväntat stryktålig. Och i en kort sekvens väljer Sivertsen att göra en både snygg och elegant tolkning av Egners teckningar, en sekvens som får en att undra varför resten av filmen inte formgivits med samma skärpa och uppfinningsrikedom? Men detta känns som en genuint klen tröst då Folk Och Rövare i Kamomilla Stad exemplifierar menlöst och mediokert filmskapande. Men ett av berättelsens mest minnesvärda meddelanden verkar i alla fall gått hem, ’’annars så gör vi så lite vi kan, både Kasper och Jesper och Rasmus A. Sivertsen’’.

Världens lyckligaste man
Betyg 3
Svensk biopremiär 31 mars 2023
Regi Teona Strugar Mitevska

En berörande film om människor i Sarajevo, i det forna Jugoslavien, som i sin vardag möter människor som kunde stå på olika sidor i det infekterade inbördeskriget. Regissören Teona Strugar Mitevska är född och uppvuxen i det forna Jugoslavien. Hon var 17 år när kriget bröt ut.

I ett pressmeddelande berättar hon att kriget förändrade henne och de hon kände oå djupet, det upplöste allt hon lärt sig att tro på, har format henne, och är fortfarande en konstant närvaro i hennes liv.

Filmen skildrar 40-åriga Asja som anmält sig till en slags speed-dating-dag. Dessa arrangemang pågår en hel dag. Var och en har blivit ihopparad med en person som de anses kunna passa ihop med. De får sitta mitt emot varandra på ett bord och svara på frågor, de får göra olika lekar tillsammans dels i par och dels med hela gruppen. Asha har blivit ihopparad med Zoran, en jämnårig banktjänsteman.

Asha, liksom vi som publik, märker ganska snabbt att det är något som skaver. Vad är Zoran egentligen ute efter? Han avslöjar ganska snabbt att han har självmordstankar och att han mår dåligt.

Regissören har skrivit tillsammans med Elma Tataragic och bygger på verkliga händelser. Elma skadades under ockupationen av Sarajevo. Elma deltog inte i en dating-helg men hon upplevde det som filmen berättar på en workshop för skådespelare. På workshopen fick de i en övningar berätta om det värsta som hänt dem. Det visade sig att de upplevt samma händelse, fast ur olika synvinklar.

Filmen är intressant. Denna enorma organisation bakom dessa dating-dagar är fascinerande. Men filmens viktigaste berättelse och det som känns på djupet är förstås att inse hur svårt det kan vara för människor att leva tillsammans efter ett inbördeskrig. Men lite tappar filmen för att vissa delar är lite för övertydliga. Det är liksom svårt att tro på att Zoran går på en datinghelg när han är så djupt deprimerad och ångestfylld. Och hur kunde han veta vem Asha är och hur kunde ha ordna att bli ihopparad just med henne? Det är lite sådana detaljer som gör att filmen tappar lite sting. Men den är absolut sevärd.

Regissören har Teona Strugar Mitevska tidigare gjort den prisbelönade och uppmärksammade ”Gud finns, hennes namn är Petrunya”. Teona Strugar Mitevska är född 1974 i Skopje som numer ligger i Makedonien.

Motståndaren
Betyg 3
Svensk premiär 31 mars 2023
Regi Milad Alamo

Milad Alamo har gjort en film om flyktingtillvaro och främlingsskap. Han skildrar paret Iman och Maryam som flytt från Iran till Sverige.. De väntar på beslut om uppehållstillstånd. En tillvaro som består av väntan och oro för avslag. Orsaken till flykten är rykten om Iman som cirkulerat. Att han har varit en framstående brottare i Iran är tydligt. Där är brottning en nationalsport, en fysiskt manlig sport. Nu bor de på flyktingförläggning långt upp i norra Sverige med sina två små döttrar. Iman tar upp sin brottarkarriär i hopp om att det ska hjälpa dem få uppehållstillstånd i Sverige.

Bilden av flyktingförläggningen och deras tillvaro är deprimerande. Barnen står för glädjen men samtalet mellan makarna har tystnat. Deras roller ändras när de kommer till Sverige och det är svårt att leva i ett vacuum.

Milas Alamo har sagt att han vill skildra någon som kommer från det kontrollerade Iran till friheten i en demokrati där individen är fri att utvecklas. Men att man ändå tar med sig den person man var, att det är svårt att lämna sitt gamla jag. Samtidigt visar han
ett Sverige där flyktingar inte ens kan bestämma över sitt rum.

Filmen har många frågetecken och Iman är ingen person man lär känna. Det gör att man inte vet vem han är och vad hans problem är. Ett tema som byte av land, kultur etc hade varit intressantare om vi fått veta mer om honom. Speciellt som nyheterna från Iran är mycket aktuella just med sin moralpolis och kvinnoförtryck.

Iman görs av den iranska skådespelaren Peyman Moaadi. Han mycket känd i Iran och spelar in många filmer där. En utmärkt skådespelare som skapar bilden av en familjefar van att bestämma medan hustrun Maryam ( Marall Nasiri) har en mjukare roll. Med i filmen är också Ardalan Esmaili från Milad Alamos första långfilm Charmören. Också den om en iranier i Norden men brättad som en rak historia.

Motståndaren är en bra film med gott syfte men har lite för många frågetecken och uppslag för att gripa tag.