Filmrecension

One More Time
Betyg 3
Premiär på Netflix 21 april 2023
Regi Jonatan Etzler

40-åriga Amelia (Hedda Stiernstedt) fyller fyrtio år. Hon är rätt ångestfylld inför födelsedagen. Tiden har flytt iväg och hon känner att livet inte blev det hon hade förväntat sig som artonåring. I gymnasiet var hon populär, hade en av de snyggaste killarna som pojkvän och var eftertraktad både som flickvän och som kompis. Nu har hon inte lika många vänner och hon är singel och jobbet går inte särskilt bra heller. Hennes gamla vänner tycks alla ha lyckats mycket bättre i livet. Hon säger till en av sina få vänner att hon önskar hon kunde bli arton år igen.

Ibland kan det vara farligt att önska sig saker. Önskningarna kan gå in och det kanske inte är så kul som man trodde. Natten till sin födelsedag blir hon påkörd av en lastbil och när öppnar ögonen vaknar hon upp i sitt flickrum, hos sina föräldrar år 2002 på sin 18-årsdag. Först kanske det känns spännande och att hon får chansen att återuppleva sitt livs bästa dag och skapa livet som hon vill att det ska vara. Det är bara det att denna dag upprepar sig. I ett, hela tiden. Vad hon tar för beslut och vilka val hon är gör på sin födelsedag vaknar hon upp igen och igen av sina föräldrars falsksång när de uppvaktar henne på 18-årsdagen. Ja det är en slags remake av den klassiska filmen Måndag hela veckan med Bill Murray.

Helt klart är denna film inspirerad och influerad av Måndag hela veckan. I en scen tittar Amelia till och med på Måndag hela veckan tillsammans med en vän för att klura ut hur hon ska ta sig ur loopen som hon tycks ha fastnat i.

Det är framför allt en komedi och som många svenska komedier är karaktärerna inte helt realistiska utan något skruvade. Det tillhör själv formatet. Det fungerar godkänt och är väl nästa enda sättet att låta rollerna spelas. Förstås är det lite kluvet att inspireras så tydligt av en klassisk film. One More Time är rolig och underhållande men också väldigt förutsägbar. Måndag hela veckan är ändå klassikern och ett betyg högre.

Hedda Stiernstedt är en av senare års svenska skådespelare som är på väg uppåt i karriären. Hon slog framför allt igenom för den stora svenska publiken i tv-serien Vår tid är nu. Jag tycker att hon var mycket bra i den serien. Komedier kanske inte är hennes starkaste kort. Fast man vet aldrig, förstås.

Andra människors barn
Betyg 4
Svensk biopremiär 21 april 2023
Regi Rebecca Zlotowski
Skådespelare Virgine Efira, Roschdy Zem, Chiara Mastroianni

En eftertänksam film om stora känslor. Om att längta efter att få ett barn. Rachel är en fyrtioåring lärare som är engagerad i sitt jobb som lärare, omtyckt av både kollegor och elever. Hon är en ganska lycklig människa och har vänner och en syster och pappa som hon har bra relation med. Hon har till och med en bra vänskapsrelation till sitt ex. Men innerst inne skulle hon vilja ha barn. Fast den tanken eller känslan har hon inte riktigt erkänt för sig själv heller. Hon är fyrtio år och tiden för att kunna bli med barn rinner undan.

Rachel tar gitarrlektioner och där träffar hon Ali. De blir förälskade och inleder ett förhållande. Ali har en fyraårig dotter, Leila. Han är skild och delar vårdnaden om dottern med sin före detta fru. Rachel får finna sig i att det tar sin tid innan hon får träffa Leila. När hon väl får träffa Leila växer hennes känslor för Leila och hon vill bry sig om Leila som sitt eget barn, vilket inte går. Leila har en mamma. Att älska någon annans barn är inte alltid samma sak som att älska ett eget barn. Och Rachel får också finna sig i att alltid komma i andra hand. Leila är alltid Alis första prioritet och hennes mamma är alltid hennes mamma.

Rachel är en lättsam person och hon älskar livet, sina elever, sina vänner, sitt ex och sina gitarrlektioner. Hon börjar bry sig om mycket om Leila och hennes längtar efter att få ett eget barn växer.

Denna film är trovärdig och känns väldigt äkta. Rachel är väldigt charmig, ser bra ut och har lätt för att visa vänliga och omsorgsfulla känslor. Hon är klok och ger ett ärligt intryck. Men hon lurar ändå sig själv, hon vill inte släppa fram och erkänna sin sorg över att det verkar svårt att få barn för henne. Det är också svårt att leva i en relation där någon annans barn alltid kommer i främsta rummet. Att visa sin besvikelse då hon blir bort-prioriterad klarar hon inte riktigt av.

Denna film handlar inte bara om barnlöshet. Jag tänker att idag i Sverige där det finns många som lever i bonusfamiljer kan många säkert känna igen sig i känslorna kring förhållanden med andras barn iblandade.

Andra människors barn är en film som väcker känslor och ger säkert publiken en del att prata om. Regissören har låtit berättelsen flyta fram i ett lugnt tempo och låter kameran vila på framför allt Rachels och Alis ansikten och låter oss förstå mycket genom små rörelser. Skickligt regisserad och berörande berättelse.

Evil Dead Rise
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 april 2023
Regi Lee Cronin

När Sam Raimi regisserade den första Evil Dead-filmen befann sig skräckfilmen i ett aningen stramt fack. Filmer som Exorcisten och Halloween hade förvisso briljerat men var oerhört allvarsamma produktioner som inte drog på smilbanden. Raimi valde en annan väg, genom att tillföra mörk och bisarr humor föddes en unik och oerhört älskad film som än idag anses vara en klassiker inom genren. Evil Dead har under åren byggt upp en skara nitiska fantaster som idag är orubbliga i sin hängivenhet till filmserien. De två uppföljarna har också blivit omfamnade av fantasterna då Raimi valde att gå än längre, vad gällde att göra filmerna till hänsynslöst våldsamma komedier som älskade att skratta åt sig själv.

Men försöket att uppdatera serien till 00-talet har visat sig svårt. Nyversionen från 2013 var en grotesk upplevelse som gjorde allt för att värja sig från den självironi och humor som är en pelare för seriens unika identitet. Resultatet var en anonym sörja som idag är omöjlig att minnas. Förväntningarna inför ytterligare ett nytillskott har därför inte varit särskilt höga. Regissören Lee Cronin har inte heller åstadkommit några stordåd, bokstavligen menat, hans tidigare filmer varit så små att de får Gamla Stans bakgator att framstå rymliga. Det finns med andra ord inga större anledningar att förvänta sig något annat än ytterligare ett menlöst mähä.

Men ibland slår en blixt ned från klar himmel … Evil Dead Rise visar sig vara en oväntat laddad, skarp och underhållande film som spelar alla sina kort rätt. Formulan som Raimi satte upp för mer än fyrtio år sedan är inte helt lätt att efterlikna. Rise är sannerligen inte fullkomlig vad gäller att följa i dess unika fotspår. Humorn är spretig och känns forcerad i ett flertal scener. Det förekommer också en helt menlös intrig som framstår som en usel ursäkt att fylla ut speltiden till dryga 90 minuter. Försöken att bygga några emotionella band mellan karaktärerna känns som bäst taffliga och håller inte vatten ens om livet hängde på det.

Cronin lyckas dock kompensera för dessa brister genom ett gigantiskt engangemang och en brinnande passion. De regissörer som en gång växte upp med filmserier som exempelvis Star Wars eller Evil Dead, har frälsts och döpts i dem. Se bara till Gareth Edwards och Rogue One. Dessa unga filmskapare är som gjorda för att föra facklan vidare genom en passion som originalskaparna inte längre bär med sig. Cronin verkar flera gånger ha förvandlats till ett barn i en godisbutik. Seriens klassiska inslag behandlas med lika stor vördnad som om då Louvren bevarar Mona Lisa. Cronin är dock inte alltför låst vid det förflutna, han bär med sig ett större allvar än Raimi.

Flera sekvenser blir därför oväntat laddade och krypande otäcka genom effektiv regi som får uttjatade skräckklyschor att framstå som inspirerade. Vid ett tillfälle lyckas filmen till och med alstra fram snillrik psykologisk skräck som gärna hade fått vara än mer framträdande. För övrigt är skräckelementen helt och hållet baserade på att demonstrera massaker utan dess like. Serien har alltid varit känd för sin ohämmade förmåga att stympa, stycka och förgöra mänskliga kroppar. Denna tradition fortsätter även här. I filmens marknadsföring skryter man med att det behövdes 6500 liter låtsasblod under hela produktionen. En siffra som känns underdriven då den mängden blod tycks förekomma i varannan sekvens. Våldet blir dock aldrig pornografiskt eller cyniskt, istället blir det som en extrem krydda som adderar till att bygga upp en förvriden och förförisk fantasivärld.

Ett inslag som också måste applåderas är den helt utomordentliga ljusdesignen. Evil Dead Rise bombarderar tittaren med den mest aggressiva ljudbild jag hört på år och dagar. Detta skapar en förvånansvärt fysisk upplevelse som mörbultar tittaren. Givetvis förkommer även de aggressiva kameraåkningar och udda kompositioner som blev lite av ett signum för Raimis filmer.

Genomförandet är lysande och Cronin vet exakt hur han skall maximera sitt material. Flera referenser är också implementerade med precis rätt mängd kärlek och respekt, något som skapar en pulserande stämning i salongen. Även skådespelet är oväntat stabilt, främst genom en god insats av Lily Sullivan som lyckas med att uppdatera det vanligtvis menlösa skräckvåpet till en handlingskraftig och sympatisk karaktär som utan tvekan har potential att bära upp både en och två uppföljare.

Evil Dead Rise är en uppfriskande överraskning som har alla möjligheter att göra serien till en spelare av rang i en genre som kantas av slentrian och brist på engagemang.