Filmrecension

Little Richard: I am everything
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 maj 2023
Regi Lisa Cortés

En hissnande färd in i rockens rebelliska sfär med en av de stora förgrundsgestalterna i rockens historia. Little Richard, en av rockens pionjärer får komma till tals i denna dokumentär. Hans energi, hans explosivitet, han rebelliska mod, hans unika pianospel – allt flödar och ger oss en berörande och upplyftande inblick i hans liv och musik.

Denna dokumentär bjuder på massor av musik, klipp från konserter och uppträdanden med Little Richard. Han inspirerade och influerade många av de stora legendariska musikerna som Mick Jagger, David Bowie, Paul McCartney och Tom Jones. Flera av dem berättar i dokumentären om hyr de inspirerats och influerats av honom. Mick Jagger fascinerades av hans sätt att röra sig. David Bowie inspirerades, inte oväntat, av hans fantastiska dräkter. Little Richard hade en ovanligt stark förmåga till att knyta kontakt med publiken, vilket talade till Tom Jones. I dokumentären berättar Paul McCartney hur startstuck han blir när han träffade Little Richard.

Little Richard föddes 5 december 1932 i Macon, Georgia. Hans födelsenamn vara Richard Wayne Penniman. Han var ett av elva syskon. Hans far var kristen predikant vilket innebar att Richard tillbringade mycket tid i en gospelkör under uppväxten. Han blev så småningom utkastad från familjen då han var öppen med sin homosexualitet. Fast när framgångarna kom och han blev rik välkomnades han hem igen.

Little Richard kallade sig själv för ”arkitekten bakom rock’n’roll” och det är det många som skriver under på. Han valdes in i Rock and Roll Hall of Fame under det första intagningsåret 1986.

En av hans stora hits, Tutti Frutti, släppte han 1955. Wikipedia berättar att han och bandet The Upsetters roade sig med att avsluta varje framträdande med låten. När den skulle spelas in på skiva ändrades en del av texten, eftersom den innehöll anspelningar på homosexualitet. Joe Lubin var också med och skrev det som är den nuvarande texten i Tutti Frutti. Coverversioner har gjorts av bl.a. Elvis Presley, Carl Perkins, Pat Boone samt Jerry Williams.

Little Richard levde ett färgstarkt liv och hade olika perioder i sitt liv. Han försökte leva som heterosexuell och gifte sig, han hade drogmissbruk en period och var nyfrälst kristen en annan period.

Denna dokumentär bjuder ett möte med en av de mest explosiva, fascinerande och modiga av rockens stora legender men det är också en historisk resa om samhällets förändringar, om hur attityder förändrats genom åren.

Madeleine och taxichauffören
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 maj 2023
Regi Christian Caron

En berättelse om de där oväntade mötena som kan förändra ens liv. En berättelse om att förstå och hålla fast vid det viktigaste i livet och en uppmaning att ta vara på de fina stunderna och att inte ha så bråttom att man missar det som är mest betydelsefullt. Delvis ett förutsägbart tema och budskap men också med oväntade vändningar. En inbjudan till en resa genom minnen och en resa genom att sönderstressat Paris.

Charles är en pressad taxichaufför i fyrtio års-åldern i Paris som har svårt att få ekonomin och familjelivet att gå ihop. En dag får han en långkörning som ska ge bra betalt. När han hämtar upp kunden visar det sig vara en dam på 92 år. Damen, Madeleine, är på väg till ett ålderdomshem dit hon mer eller mindre tvingas flytta till på grund av hälsoskäl.

Madeleine visar sig vara en dam med överraskande erfarenheter. Hon föddes strax före andra världskriget och har upplevt mycket och varit med om krigets fasor, om glädjen vid freden, om femtiotalet på gott och ont: med patriarkatets förtryck och kvinnovåld men också en början på en frihet för kvinnor som sakta öppnar sig.

Det är en väldigt enkelt upplagd film, två människor oftast i en bil, några kortare scener då de tar en fika eller matpaus – allt från Paris-miljöer: Eiffeltornet och bilar och åter ingen bilar och bilköer. Det är mer som en teaterföreställning eller en roman att försjunka in i än en film.

Enkelheten är en styrka för denna film. Ibland flyttas vi bort från taxin och vi gör en tidsresa till Madeleines förflutna. Färden med taxi genom Paris för det omaka paret på en resa bakåt i tiden som ger nya perspektiv på nuet.

Ett skäl till att regissören lyckats få en sådan stark realistisk vänskaps-kemi mellan Madeleine och Charles kan bero på att de två huvudrollsinnehavarna Line Renaud (Jag är inte sömnig, Ring min agent!) och Dany Boon (Micmacs, Murder Mystery) är vänner även i verkliga livet. Det är bara att skriva under på vad filmens distributör skriver i ett pressmeddalande:
Tillsammans gör de denna resa genom ett långt liv med både ljusa och mörka passager till en sann njutning som lockar fram både skratt och tårar.

Filmen är hjärtevärmande och jag känner det som att jag smugit mig in i taxin, kanske är jag en liten fluga på fönstret som tjuvlyssnar och både roas och får perspektiv på livet, på vad som är viktigt. Liksom Charles öppnar sig och hittar känslor och minnen inom sig som han blundat för kan filmen också öppna betraktarens ögon och väcka minnen. Skälet till att den inte fick ännu högra betyg är att den trots en del överraskande situationer ändå är väldigt förutsägbar. Och att den ännu mer skulle passa som en teaterföreställning eller en roman.

Medelhavsfeber
Betyg 4
På bio sedan 28 april 2023
Manus och regi Maha Haj

I sidosektionen Un Certain Regard på filmfestivalen i Cannes prisades detta palestinska komedidrama med manusbucklan – dess motsvarighet till bästa manus. Det var välförtjänt för sin vardagliga men humoristiska skildring av två medelålders män som blir vänner lite av en slump.
När Jalal flyttar in i huset där Waleed bor är det knappast en diskret och tyst inflytt som sker. Istället får Waleed nästan varje morgon knacka på för att be Jalal sänka musiken som dundrar på som om han vore ensam i hela byggnaden. Men Jalal går inte med på att sänka musiken först – istället kräver han att Waleed kommer in på kaffe och lite kaka. Först då kan han tysta musiken.

Waleed har jobbat på bank men slutat för att istället satsa på sina författardrömmar. Han går också i terapi för sin depression som nästintill förlamar honom. Han vet inte riktigt om det hjälper – men när han tar upp det med sin psykolog invänder hon bara med att det tar tid och engagemang för att uppnå bra resultat. Även om hon har goda poänger finns det ändå någonting paradoxalt i hennes resonemang – de bygger på beroendeställning av hennes fortsatta vård, och hon får inkomst av att han är en återkommande patient (läs: kund), så vems intressen tjänar hon då? Cynikern kanske svarar sina egna, optimisten kanske honoms, realisten troligen bådas.

Vänskapen är, som oftast i så kallade Buddy comedies, till en början motsträvig och inte alls uppenbar – men utvecklas i lunkande lagom takt till någonting av en bromance. Men det är inte bara deras vänskapliga relation som avhandlas, utan även den mer familjära kärleken inom släkten och familjen. Visserligen går även de på sparlåga, vilket känns naturligt med tanke på Waleeds mående. Men han pratar ändå med sin familj, skjutsar sina barn till skolan, men det är ungefär allt han mäktar med. Lite lustigt ändå hur depression kan göra att en inte orkar med sig själv, utan den lilla kraft som finns kvar ändå går till de runtomkring oss istället.

Vänskap och familj är inte heller ända ämnet på tapeten, och utan vidare pekpinnar eller propagandaförsök tar filmen ändå upp viktiga ämnen som såväl religion, historia och politik. Men vad som gör den så galant är ändå hur den erbjuder perspektiv snarare än färdiga lösningar eller försök till att påtvinga tittaren färdiga lösningar eller tankemönster. Istället för ”tänk såhär” så säger den snarare ”såhär tänker Waleed och det är ett perspektiv värt att ha i beaktande”. Detta sker såväl mellan Waleed och Jalal som mellan honom och sonen i skolsammanhang och känns inte på något sätt forcerat utan tvärtom väldigt naturligt och vardagligt. Vilket är ett stort plus.

Det som komplicerar deras vänskap är egentligen två saker: Waleeds depression, och Jalals sidokarriär som småkriminell och hans törn i sidan med lokala gangstrar som börjar uppträda hotfullt mot honom på grund av en skuld han inte kan betala av. Men så ser Waleed en chans att kombinera dessa två och göra det till en möjlighet istället för en problematik, vilket leder till helt andra problem för dem båda, men också möjliga lösningar – och då de inte tycks kunna låta bli att vilja hjälpa varandra – eller sig själva – så går de ändå ihop och ser förbi varandras svagheter och problem för att kunna överkomma dem. Deras diskussion om depression, livet och döden blir en förstärkande filosofisk debatt värd att ha utanför biografen när eftertexterna har rullat. Även den med perspektiv och själslig dimension snarare än moraliska pekpinnar i uppläxande syfte. Och även om slutet kommer lite av en chock så kan den uppmärksamme ändå se den komma. Vilket vanligtvis kanske ses som ett minus men här blir ett lika hårt som logiskt slag i magen på tittaren.