• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Höstlöv som faller

13 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

Höstlöv som faller
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 oktober 2023
Regi Aki Kaurismäki

Den finländske regissören Aki Kaurismäki är känd för att ha en högst unik egen stil, hans filmer är tidlösa och ofta förmedlar de en finsk vemod. Få kan lika starkt skildra detta. Med Höstlöv som faller vann han Jurypriset i Cannes 2023.

Vi får följa två ensamma människor i möts i klassiska Kaurismäki-miljöer från Helsingfors. Två ensamma människor som möts och lite, lite grann öppnar sig för möjligheten att trots allt hitta någon de kan älska. De är båda så sorgligt ensamma att jag nästan vill gråta. Samtidigt blir jag arg i början av filmen och ställer mig frågan: Varför måste människor ur arbetarklassen skildras som så misslyckade individer som tycks leva att glädjelöst liv?

Jag hade dock invändningar mot filmens första halva. Jag var till och med lite besviken. Människor från arbetarklass skildras inte lika ofta i film som medelklassen eller överklassen eller den kreativa klassen som konstnärer och författare. Jag värjer mig lite mot när den skildras så bedrövlig som i Höstlöv som faller, att de och deras liv skildras så tragiska och nästan utan något ljus eller något glädje i livet.

Alma Pöysti spelar Ansa som först jobbar som snabbköpskassörska men för sparken och då får jobb först på en bar och sedan på en tågstation. Ingen skådespelare kan väl spela lika olycklig som Alma Pöysti. Ett paradexempel är filmen ”En dag och en halv” som går på Netflix. Ansa är så ensam att hon bara har en tallrik och bestick för en person hemma. Denna ensamma Ansa möter en ännu ensammare byggarbetare som är alkoholist, Holappa som spelas av Jussi Vatanen.

Jussi Vatanen och Alma Pöysti gör två imponerande rolltolkningar. Och det finns många uttryck hos Alma Pöysti. Med små medel kan hon förmedla så mycket.

En scen från filmens början sätter tonen: NN har tagit med sig en förpackning middagsmat som ska värmas i mikron. Hon värmer den men när hon tar ut den slänger hon den. Var den bränd eller hade hon tappat aptiten? Det vet vi inte. Men hon slänger den och sitter sedan stilla, ser tom ut och skaffar inget annat att äta. Det är så sorgligt.

Kan det bli annat än mörkt? Ja det finns små ljusstänk som tar sig igenom. På sitt sätt är filmen väldigt romantisk, på ett handfast jordat sätt. Dialogerna är helt underbart ordfattiga, karga och väldigt rakt på sak. Filmen är rolig och varm, mänsklig och överraskande, trots allt, trots mörkret och den grå tristessen.

Aki Kaurismäki bygger upp sitt eget tidlösa universum. Ansa lyssnar på radio via en radioapparat som ser ut att komma från 1950-talet. Mycket i filmen är hämtat från trettio, fyrtio och femtio år sedan. I början av filmen har de bara fasta telefoner. Samtidigt är det vi hör ur radion rapporter från ryssarnas attacker mot Ukraina i nutid. Musiken är till övervägande delen gamla finska kärleksvisor. En tidsblandning som gör att filmen inte kan placerar i någon bestämd tid utan den är tidlös. För den filmhistoriskt intresserade finns många små detaljer att upptäcka, som filmaffischer från filmer som Kaurismäki berättat att han inspirerats av som filmskapare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Aki Kaurismäki, Filmkritik, Filmrecension, Höstlöv som faller

Filmrecension: Trolls 3

13 oktober, 2023 by Elis Holmström

Trolls 3
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 oktober 2023
Regi Walt Dohrn, Tim Heitz

Problemet med den tredje filmen om de små leksakstrollen är varken det ’’aningen’’ fattiga ursprungsmaterialet eller att en filmserie – som få brytt sig om, nu når sin tredje episod. Det överhängande och mest uppenbara felet är istället produktionsbolaget Dreamworks, förutom den oväntat fyndiga Mästerkatten 2 har studion blivit till en sorglig och desperat institution som nu funnit sin identitet – att producera malande material som är lika spännande som en repris av en VM-match.

Även om Pixar och Illumination haft motgångar har de försökt bibehålla en identitet. Båda har också tillgång till häpnadsväckande teknologi som alltid lyckas imponera med obeskrivligt vackra landskap och färger. Se bara till Super Mario Bros. Filmen som var ett visuellt under. Men Dreamworks är inte bara steget efter utan ett par årtionden, både tekniskt och vad gäller förmågan att berätta en historia som funkar för små som stora.

I Trolls 3 är denna totala slentrian och bristande kreativitet i full blom. Om det fanns ett sätt att uppnå ett optimalt stadium av ointresse har Trolls 3 sannerligen lyckas. Det beror inte på att filmen kraschar ned i något filmhelvete som gör det hela olidligt, istället är det att varje beståndsdel är opersonlig, själlös och mekanisk. Hela presentationen och attityden känns som ett tafatt försök att närma sig den mest hopplösa av meme-kultur, med krystade och helt ointressanta skämt. Vad som än dyker upp liknar det en kemisk produkt där det enda som spelat någon roll är en artificiell formula som – på pappret, borde kunna attrahera publik. Det är ett par klumpiga popkulturella vinkningar, Justin Timberlake och Anna Kendrick – som återigen skänker sina röster till huvudkaraktärerna och ett soundtrack som våldför sig på en rad olika klassiska poplåtar genom att köra dem genom en förkastlig remix.

Vad som än presenteras är det utan minsta entusiasm eller kreativitet. För att vara en film som har att göra med älskade barnleksaker är filmen lika glad i livet som den deprimerade roboten Marvin från Liftarens Guide Till Galaxen.
Det enda som överhuvudtaget inte går att förkasta är att filmen är betydelselös och fullkomligt harmlös. Det är helt enkelt omöjligt att bli provocerad av ren och skär kreativ likgiltighet, men inte ens ett litet plasttroll förtjänar sådant ointresse av en filmskapare.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Tillsammans 99 – underhållande nostalgi

13 oktober, 2023 by Elis Holmström

Tillsammans 99
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 oktober 2023
Regi Lukas Moodysson

Man kan föra in en rad olika cyniska och måttligt artiga spekulationer varför Lukas Moodysson – en av Nordens mest melankoliska och – på senare år, minst kommersiella regissörer, väljer att göra något så o-originellt som en uppföljare.

Moodyssons karriär har de senaste åren endast kunnat beskrivas som besynnerlig till rent förkastlig med makabert skräp som Ett Hål I Mitt Hjärta och det något misslyckade försöket att slå igenom internationellt med Mammut. Att återvända till en av sina mer omtyckta och kommersiella framgångar känns därför förståeligt, som ett led i att stabilisera den skakiga banan.

Då det kommer till att följa upp gigantiska action- eller skräckfilmer är ledordet oftast större och bättre, den sistnämnda visar sig ofta vara svårt att åstadkomma. Men för filmer som verkar inom det rent dramatiska presenterar uppföljare andra problem. Berättandet och karaktärerna måste upplevas som relevanta och addera ett mervärde i följetongen. Förutom Gudfadern Del 2 finns det få lyckade uppföljare till dramatiska filmer, se bara till Oliver Stone som gick på en kolossal mina med den helt skrattretande Wall Street: Money Never Sleeps

Och även om Tillsammans 99 är en – många gånger, underhållande film lyckas den aldrig övertyga om sitt existensberättigande bortom ett krasst kommersiellt syfte. Med den brasklappen ur vägen är det dock anmärkningsvärt hur Moodysson använder filmen som något av en hyllning till två specifika filmer. Festen av Thomas Vinterberg samt Richard Linklaters Boyhood. Samma dramaturgi och struktur från Vinterbergs klassiker är uppenbar, hur en oskyldig sammankomst snart blir till ett infernaliskt kaos. Även om flera uppföljare har implementerat karaktärernas och aktörernas åldrande vill Moodysson närma sig den närmast dokumentära kontinuiteten som Linklater baserade sin film på, hur livet har ändrats radikalt för vissa av karaktärerna och hur det stått still, till och med backat för andra. Avståndet på 23 år tillåter – på pappret, en genuin studie i förändringar, både för karaktärerna och samhället, som var en lika viktig aktör som människorna i den första filmen.

Dock är den kreativa potentialen mer intressant än det faktiska slutresultatet.
Tillsammans 99 väljer gärna det säkra före det osäkra, detta genom att låta flera relationer utvecklas minimalt. Det saknas större dramatisk svärta som var närvarande i del ett, framförallt hos den sena Michael Nyqvists alkoholiserade familjefar. Och genom att följa Vinterbergs berättarstruktur blir flera av de dramatiska vulkanutbrotten väntade och några av de mer intressanta interaktionerna och relationerna blir helt åsidosatta. Den gigantiska ensemblen är ytterligare en faktor i denna negligering. Mängden personer är för många och flera av de mer intressanta har alltför lite speltid. Skådespelet är också en blandad kompott, Gustaf Hammarsten är lika stabil som sist i rollen som den hopplöst optimistiska Göran, däremot är Anja Lundqvist inte det minsta kapabel att göra sin problematiska karaktär Lena till något annat än ett frustrerande överspel.

Många gånger känns berättelsen tunn och menlös, det hela känns snarare som en spontan idé utan större baktanke. Men det finns också tillfällen som överträffar originalet. Det är framförallt skådespelet mellan Shanti Roney och Jonas Karlsson, som är betydligt mer mänskligt och varmt än då Ola Rapace axlade rollen som Lasse. Även Olle Sarri som den hysteriske Erik är alldeles lysande och erbjuder filmens mest kaotiska och komiska stund då Moodysson låter kaoset braka loss.

I slutändan blir Tillsammans 99 något av ett frågetecken, då allting väl kulminerar känns det endast som en charmig tillbakablick, inte en snillrik studie om förändring och mognad. Dock går det inte att undkomma att Moodysson skapat en underhållande men aningen mållös film som helt och hållet förlitar sig på nostalgi.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: In the Land of Saints and Sinners – överraskande, spännande och rolig irländsk Vilda Västern

11 oktober, 2023 by Rosemari Södergren

In the Land of Saints and Sinners
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 oktober 2023
Regi Robert Lorenz
Medverkande Liam Neeson, Kerry Condon, Ciarán Hinds, Jack Gleeson, Colm Meaney m.fl.

En både överraskande, spännande och rolig actionfilm från Irland. En vilda västern från Irland med en lång rad av de mest internationellt kända skådespelarna som Liam Neeson, Kerry Condon, Ciarán Hinds, Jack Gleeson, Colm Meaney.

Händelserna utspelas 1974 – en tid då en våldsam konflikt mellan protestanter och katoliker eller mellan de som ville att Nordirland skulle vara en del av Irland och de som vill att Nordirland skulle vara en del av Storbritannien. Det var sprängdåd och många som blev ihjälskjutna. I filmens inledning får vi se några unga IRA-medlemmar utlösa en bomb utanför en pub i Belfast. En pub där några av deras fiender håller till. Till dessa IRA-medlemmars förskräckelse kommer några barn förbi puben sekunderna före explosionen och tre barn dör under attacken. IRA-medlemmarna (egentligen vill jag kalla dem IRA-terrorister för det är svårt att definiera dem som något annat egentligen eftersom många civila drabbades av deras dåd) flyr till Irland och gömmer sig i en avlägsen irländsk by.

Liam Neeson spelar huvudpersonen, Finbar, en lönnmördare som bestämmer sig för att gå i pension och försöka bli en god samhällsmedborgare som uppskattas av befolkningen i den lilla irländska byn. Finbar inbillar väl sig att byborna inte begriper vad han sysslar med. När han slog igenom gjorde han några filmroller jag var imponerad av men sedan Liam Neeson inte medverkat i filmer som imponerat på mig. Men i den här rollen är han bra, riktigt bra.

Men då han sagt upp sig som lönnmördare och börjar anstränga sig för att vara snäll mot människor upptäcker han att en ung man regelbundet misshandlar en liten flicka. Det är inte så lätt att hålla sitt löfte att inte döda mer när han möter sådant. Det visar sig vara mer komplicerat än han tänkt sig att sluta ta till våld.

Det blir en riktig rörig situation då den unge vidriga mannen tillhör IRA. Att attackera IRA är farligt.

Att filmen fungerar så bra beror på flera saker. Först och främst är det en lång rad duktiga skådespelare utöver Liam Neeson, som Kerry Condon (The Banshees of Inisherin), Ciarán Hinds (Belfast, Tinker Tailor Soldier Spy) och Jack Gleeson (Game Of Thrones). De är ju samtliga erfarna och duktiga skådespelare. Ciarán Hinds har jag nog aldrig sett göra någon dålig insats.

Filmen har fantastiska vyer över den irländska bygden, förstås. Jag gillar hur ljud och musik samverkade med bilder och dramaturgin i filmen. Det är en underhållande berättelse med ett par oväntade vändningar.

Det är samtidigt en film som på sitt sätt är aktuell. Konflikten på Nordirland har lagt sig men världen plågas av flera vidriga konflikter idag, som Rysslands attack mot Ukraina och Hamas attacker mot Israel. Vi är långt ifrån en fredlig värld idag och som denna films berättelse visar för våld alltid med sig mera våld.

Filmens regissör, Robert Lorenz, är rutinerad och vet hur man formar en stark film. Som producent har han vunnit Sscar två gånger, för American Sniper och Letters from Iwo Jima.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Irland, Liam Neeson, Nordirland

Filmrecension: The Exorcist: Believer

6 oktober, 2023 by Elis Holmström

The Exorcist: Believer
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 oktober 2023
Regi David Gordon Green

Lagom tills att den bortgångne William Friedkins mest klassiska film Exorcisten fyller femtio år har det blivit dags för ytterligare en uppföljare. Att det överhuvudtaget går att skriva ytterligare en uppföljare är närmast absurt. Trots sin status som en av filmhistoriens mest ikoniska filmer – oavsett genre, har Exorcisten inte behandlats med någon större respekt vad gäller att lämnas ostörd. Istället har den överösts med fortsättningar, spin-offs och tv-serier. Oftast har resultatet var förfärande uselt, alltifrån den – ökänt, gräsliga Exorcisten II: The Heretic och Exorcisten Begynnelsen, vars inspelning var så kaotisk att det resulterade i två filmer, en av Renny Harlin och den andra signerad Taxi Driver-författaren Paul Schrader. När det nu blivit dags för produktionsbolaget Blumhouse att ta sig an serien används samma modell som för nyversionerna/uppföljarna till John Carpenters Halloween. Endast den första filmen behålls som berättarmässig grund, allt annat kastas överbord.

Dock spelar det ingen roll vilka narrativ knep och knåp som plockas fram. Faktum kvarstår att Exorcisten förblir en engångsföreteelse, dess element och unika berättande lämpar sig inte alls för att bli något publikfrieri med nostalgiska och regelmässiga inslag. Det finns flera anledningar till varför så få – om någon, kunnat skapa en liknande film som originalet. Sättet filmen väljer att skapa en av de mest utdragna och syrefattiga förspelen är en fullkomlig mästerklass. Och då chockmomenten väl träffar publiken är det – än idag, med en sällan skådad kraft, detta då dramatiken och den visuella chocken går hand i hand.

Att kräva samma kapacitet till att begeistra och traumatisera vore rent absurt, men samtidigt uppstår den ständiga frågan, vad är egentligen poängen med detta ? Regissören David Gordon Green genomför inledningsvis en vördnadsfull charad, upptakten och startsträckan pågår i en smärre evighet och skräcken förekommer endast genom kraftiga ljud. Den långsamma och systematiska uppbyggnaden ger aningar om samma strukturella briljans som Friedkin erbjöd, att skräckutbrottet kan komma när som helst finns som en inneboende laddning. Det finns fler paralleller med originalet, även här står en ensamstående förälder i centrum. Relationen mellan far och dotter, som spelas av Leslie Odom Jr. och Lidya Jewett, är både genuin och trovärdig. Men när det blir åka av blir det uppenbart att substansen och existensberättigandet är lika med noll.

Då skräcken gör entré – med den obligatoriska demoniska terrorn, börjar filmen implodera. Från att ha varit en – knappt, kompetent imitation blir det hela mållöst och fullkomligt förvirrat. Det finns en svag ansats att närma sig tematik om förlorad och återvunnen tro, vikten av sammanhållning och tolerans mellan spirituella och religiösa uttryck, men någon fullkomlig vision går inte att hitta. Istället blir det en uppsjö tafatta och ointressanta vinkningar till klassiska repliker och scener. De många religösa uttrycken som peppras in stup i kvarten känns rent artificiella och har ingen som helst bäring på berättelsen.

Chockfaktorn är också tragisk, istället för att försöka innovera och – med modern teknik, ärra publiken, får vi en rad förkastliga repriser som inte ens förtjänar att putsa originalets smutsigaste skor. Visuellt är det lika spännande som en vägg av grå betong. Till och med den kontroversiella ’’tredje filmen’’ av William Peter Blatty bar med sig samma visuella DNA som Friedkins original, med ett kornigt och jordnära foto, som fick det osannolika på duken att kännas helt autentiskt. Här presenteras allting med en själlös färgpalett och en lika oinspirerad komposition, det känns inte som någon vördnadsfull hyllning, endast ett jobb, en regnig måndag i november.

Filmens totala irrelevans summeras bäst av Ellen Burstyns återkomst, tänkt att vara än mer triumfartad än den gången Jamie Lee Curtis återvände till Halloween 2018. Tyvärr är Burstyns insats indikativ för hela filmen. Det är trött, irriterat och sövande trist, den totala tristess och desperation som Burstyn utstrålar får publiken att känna det enda minimala obehaget under speltiden på drygt 100 minuter. Än mer komiskt blir det i och med Burstyns ärliga uttalande att den enda anledning till hennes medverkan var substantiell ekonomisk kompensation som skall gå till att finansiera ett stipendium. Det faktumet är det enda anmärkningsvärda och minnesvärda som The Exorcist: Believer har att erbjuda.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 124
  • Sida 125
  • Sida 126
  • Sida 127
  • Sida 128
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in