Filmrecension

Sick of Myself
Betyg 4
Svensk premiär 30 juni 2023
Regi Kristoffer Borgli

Signe lever med sin pojkvän, som är konstnär. Själv arbetar hon på café. Medans hans karriär går uppåt känner hon sig allt ensammare och mer osedd. Vid en olycka vid caféet blir hon hjältinna och en tanke föds hos henne. Hur ska hon bli uppmärksammad och någon man ser? När hon läser om medicinen Lidexol och dess effekter hittar hon svaret på sin undran. Det leder till oanade följder,

En hejdlöst underhållande film med mycket svärta. Med många scener som biter sig fast. Vardagliga scener där Signes motiv och gränsöverskridande blir satirisk komik. Egentligen är filmen en sorglig komedi i narcissmens tidevarv. Att vara någon är
viktigast i livet. Att göra karriär bli lyssnad på och synas i sociala medier.

Kristine Kujath Thorp gör Signe till någon man skrattar åt men också kan identifiera sig med och känna medlidande med. Hon blöder, hon kräks, hon deformeras och hon driver allt till absurdum. Det är helt galet men omvärlden är också galen.

Kombinationen av en trovärdig dialog och en otrolig historia, som skulle kunna vara sann gör filmen unik. Gå och se, den säger mycket om vår tid.

Blomster
Betyg 2
Svensk biopremiär 16 juni 2023
Regi Neil Wigardt

En lång LSD-tripp eller någon liknande drog. En ung tjej hänger med ett gäng ungdomar en sommarnatt med rave och droger. Allt flyter på, lite oklart och luddigt, som om jag som tittare också är med där och är påverkad. Jag har väldigt svårt för filmer som mer eller mindre är en hyllning av droger eller skildrar starka droger som en normal del i livet utan några större problem. Det gör mig väldigt ledsen, både för att jag själv har närstående som dött eller farit illa av droger och för att jag under min uppväxt förlorade skolkamrater i överdoser eller i trippar som slog snett.

Filmleverantören beskriver filmen så här:
Ung förälskelse, kicksökande och hallucinatorisk svensk sommarnatt i Neil Wigardts visuellt explosiva debut.

Att unga gärna berusar sig är ämnet i säkert mer än femtio procent eller kanske nittio procent av filmer och tv-serier. Ofta skildras det också som något som hör naturligt till ungdomen och väldigt sällan visas det som är en alltför vanlig följd: många unga dör i överdoser både i Sverige och i hela världen. Varje år dör uppemot 900 personer i Sverige till följd av läkemedels- och narkotikaförgiftningar. Tre av fyra dödsfall beror på överdoser eller att personen tagit sitt liv, visar en genomgång av statistik från flera myndigheter. Det är många fler än gängkriminellas skjutningar resulterar i. Självklart förväntar jag mig inte att filmer behöver ha som syfte att upplysa om faran med droger. Men jag är ändå skeptisk till att alla ungdomar använder droger och jag är kritisk till när det så oförblommat skildras som något positivt att droga sig med starka medel.

Vad jag förstår ska vi av filmen känna att vi är med i detta kompisgäng där var och en accepteras som den är och får ha vill bakgrund och vilken sexualitet som helst. Det är inte direkt den första ungdomsfilmen som skildrar sådana kompisgäng. Det är väl det normala idag?

Vi får följa dessa ungdomar som under ett dygn rör de sig från skogsrave till hemmafester. De blandar alkohol och droger helvilt.

För mig var det plågsamt att se filmen, jag fick ont i magen och såg inom mig alla de känner som varit fast i missbruk eller vuxit upp med anhöriga med missbruk. Den enda anledningen att den fick högre betyg än 1 är de många små samtalen som tar upp existentiella frågor om meningen med livet, som när en av de unga männen säger att han vet hur allt kommer att sluta. Alla dessa små med reflektioner om kärlek och existens, omg klimatförändringar och om att hitta sig själv.

Min Ensamstående Mamma
Betyg 2
Svensk biopremiär: 8 september 2023
Regi Emanuele Crialese

Min Ensamstående Mamma ser till ytan ut att vara ett koncentrerat och laddat familjedrama där två personlighetskriser blir till en malström för en redan ytterst dysfunktionell familj. De flesta dekonstruktioner av familjer brukar ske med intimitet och försiktighet – som The Ice Storm av Ang Lee. Emanuele Crialese som står som regissör väljer istället att presentera sin film likt ett fotoalbum där sammankopplingen mellan bilderna endast är fullt förståelig för dem som förekommer i motiven, vi i publiken får istället själva fylla i många av luckorna. Detta leder till en rad spridda scener som är menade att fånga den emotionella berg- och dalbana som är familjelivet, det kan vara alltifrån helgfirande till de mest mörka stunder.

Att fokusera på strukturen framför det intima behöver inte vara ett felaktigt beslut. Många regissörer har klarat sig bra på att göra relativt kallsinniga filmer som bländar och trollbinder genom perfekt mekanik och teknik. Se bara till Christopher Nolan som i sina bästa stunder briljerat genom att skapa film som liknar ingenjörsmässiga under, där berättarstrukturen och idéerna harmoniserar bortom förstånd och förklaring.

Men det räcker inte bara med att vända upp och ned på traditioner och mönster, någonstans måste det också finnas en genuin vision som avser att åstadkomma något. Det behöver inte nödvändigtvis vara ett tillfredsställande slut som pliktskyldigt ger svar på alla frågor. Man brukar säga att resan är viktigare än målet men varken åkturen eller slutdestinationen är särskilt märkvärdiga vad Min Ensamstående Mamma anbelangar.
Crialese är uppenbart fascinerad av att leka med förväntningar och struktur, detta leder till en rad oväntade sekvenser som dyker rakt ned i det surrealistiska och drömlika. Dessa är tänkta som en form av emotionell förlossning, att genom ett tydligt stilbrott visa på längtan efter något annat än den ensidiga vardagen. Men eftersom Crialese glömmer bort att det måste finnas en koppling – eller ett mått av empati, för karaktärerna på vita duken blir dessa scener endast bisarra, i vissa fall provokativt löjeväckande. Då det görs ett kreativt val att prioritera form framför emotionellt engagemang bör utförandet vara fläckfritt, något som – givetvis, inte är fallet. Den lilla spänning som byggs upp försvinner som dammpartiklar i en orkan då Crialese irrar runt och aldrig kan fokusera filmen på något som intresserar tittaren. Sekvenser som är menade att vara hjärtevärmande framstår märkligt avslagna och pliktskyldiga. Väldigt sällan har ordet riktningslöst varit mer träffande vad gäller att beskriva en film, det är en kaotisk samling sekvenser som vägrar att samsas.

Det enda som blir något sorts ankare är Penelope Cruz. Trots en ytterst problematisk italienska, som är trasigare än svensk hushållsekonomi, får vi se prov på Cruz ständigt pålitliga scennärvaro som kan fascinera i vilken kontext som helst. Tyvärr vill inte Crialese inse att han har tillgång till en skådespelare i världsklass. Cruz blir istället andra fiol till debutanten Luana Giuliani, som blivit sadlad med en karaktär som är obegripligt platt och slarvigt skriven. Trots potential att utforska ett barn i identitetskris blir sekvenserna med Giuliani mest surmulna och utmattande kavalkader i tjurighet och ansträngt grubblande.

Först mot slutet börjar Crialese presentera scenarion och sekvenser som känns relevanta och intressanta. Då förekommer plötsligt en stor medmänsklighet och en specifik sekvens blir oväntat känslosam då Cruz tillåts agera fritt och inte bli placerad på avbytarbänken. Men när något av substans väl har framträtt visar sig filmen vara redo att packa ihop och gå hem. Någonstans där är det uppenbart att allting varit förgäves och att Crialese endast lyckats med uppgiften att misslyckas fatalt.

Trots en stark Penelope Cruz och en berättelse med potential att brinna blir slutresultatet endast poänglöst.

The Flash
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 juni 2023
Regi Andy Muschietti

När det kommer till The Flash finns det inte bara en elefant i rummet utan en hel flock. Även för den som inte följer filmindustrin och dess många intriger har huvudrollsinnehavaren Ezra Millers (Miller har pronomen they/them på engelska och kommer därför tilltalas med hen i denna recension ) diverse olaga upptåg inte gått att undvika. Miller sitter nu på så många anklagelser och brottsmisstankar att man kan börja misstänka att hen inlett någon sorts bisarr form av metodskådespel för Flash ärkefiende Reverse Flash, i stället för den ordinarie och titulära superhjälten. Utöver det kantas DC och dess filmuniversum av tumult. James Gunn är i full fart med att starta om det mer eller mindre kollapsade försöket att lansera ett massivt filmuniversum – DCEU, som kunde konkurrera mot rivalen Marvel Cinematic Universe.

De senaste två DC-filmerna har också gått dåligt ekonomiskt och mottagit svidande kritik. Först med den gräsliga Black Adam som var så usel att jag än idag får sömnproblem då jag erinrar mig den upplevelsen. Den oväntat charmiga Shazam Fury Of The Gods visade sig inte heller falla någon i smaken. Därför är det glädjande att konstatera att The Flash är en utmärkt actionfilm och den bästa DCEU-filmen någonsin.

Att återigen dra upp de synder regissören Zack Snyder begått, vad gäller att suga musten, glädjen och livet ur DC på film, känns onödigt. Trots den lojala, närmast sektliknande, skara fans Snyder har går det inte att komma ifrån den grop som grävdes med filmer som Man Of Steel och Batman V Superman: Dawn Of Justice. Projekt som försatte hela DCEU satsningen i djup koma. Andy Muschietti är sannerligen inte en regissör som associeras med glädje och livlighet, framförallt efter de – enligt mig, ganska ointressanta adaptionerna av Stephen Kings tegelsten IT. Muschietti har dock valt att inte äntra projektet med någon bister uppsyn. The Flash känns istället som en enda lång hyllning till det tidiga DC, det vill säga serietidningarna och deras guldålder under 40- och 50-tal. En tid som idag har lämnat ett bestående intryck där män i mantlar besitter superkrafter och stoppar rånare. Genren har utvecklats sedan dess, men i dagens bästa DC-tidningar finns det spår av samma naiva optimism och berättarglädje som inte har några problem med att vara löjlig och humoristisk.

The Flash och Muschietti lyckas ta dessa koncept och integrera dem fläckfritt genom hela filmen. Trots stora insatser, där hela existensen står på spel, är det i grund och botten ett härligt och otroligt humoristiskt äventyr som tar inspiration från Tillbaka Till Framtiden och vansinnet som uppstår i och med tidsresor. Men humorn leder också till flera stunder av beundransvärd extas, detta är mest märkbart i filmens inledande actionscen. En sekvens som inte har några problem att kombinera vansinnig action med löjeväckande scenarion som kunde framstått infantila om det inte vore för att Muschietti genomför dem med sådan övertygelse.

För att vara en film som i grund och botten mynnar ut i ett patos som understryker vikten av försoning, acceptans och att inte kedja sig fast vid sitt förflutna känns The Flash som en enda lång tillbakablick, och det inte negativt menat. Stunderna då superkrafter först prövas, eller hur det största av kriser kan avföras med en klackspark, påminner om hur Sam Raimi regisserade den allra första Spider-Man-filmen. Samma precision och kraft som Raimi visade upp är förvisso inte närvarande, men det finns tydliga spår. Men den sanna favoriten i repris är – såklart, Michael Keaton. Efter mer än trettio år får vi se Keaton som en åldrad, bitter och ensam Bruce Wayne. En roll som Keaton fullkomligt briljerar i, faktum är att Keaton aldrig varit en bättre Batman. Med hjälp av digitalteknik och en mer flexibel dräkt bjuder Keatons Batman på en rad fantastiska actionscener. Sedan till det verkliga frågetecknet, Ezra Miller…

Att separera konstnär och person är inte alltid en så lätt uppgift. Och initialt går det inte att skaka av sig en mycket olustig känsla då Miller – sedan Justice League, valt att porträttera Barry Allen/Flash som neurotisk och udda, något som inte gör publiken mer bekväm. Men Miller lyckas till slut övertyga genom att göra Allen oväntat intelligent och empatisk. Hen bidrar till att göra den mycket grovhuggna emotionella kärnan potent nog för att göra filmen medryckande och intressant bortom det bombastiska.

Även om det finns mycket att gilla i The Flash finns det också problem som tyvärr håller filmen ifrån de riktigt höga betygen. Många gånger om haltar filmen vad gäller att få igång berättelsen, flera sekvenser känns överflödiga och onödiga. Först mot filmens mitt får filmen en mer greppbar form. Slutsekvensen ska applåderas för sitt försök att bryta trenden att kulminera i en massiv strid mot en motståndare med gudalika förmågor. Men tyvärr är klimax rörigt, forcerat och ger inte det fullkomliga avslut – för det snart döda DCEU, som utlovats. Slutligen måste de digitala effekterna rentav fördömdas. I en tid då flera har ifrågasatt kvalitén på specialeffekter tar The Flash priset vad gäller totalt inkompetens. Flera nyckelsekvenser, som involverar människor, ser ut som smältande leksaksfigurer, vilket gör det omöjligt att inte dras ur upplevelsen. Finalen är också den sektion där effekterna är som mest beklämmande och det är ofattbart att de kunnat stämplas som färdiga.

Trots felen är det svårt att inte vara imponerad över vad Andy Muschietti åstadkommit, ett stycke god underhållning som visar att DC har eldkraft nog att konkurrera med vem som helst… Om det hade gjorts rätt från början vill säga.