• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Perfect Days – en pärla, ett mästerverk, den här filmen är Zen

8 januari, 2024 by Rosemari Södergren

Perfect Days
Betyg 5
Svensk biopremiär 12 januari 2024
Regi Wim Wenders
Manus Wim Wenders och Takuma Takasaki

En vacker, lysande hyllning till det stora undren i de små detaljerna. Japans Oscarbidrag är poesi, filosofi, skönhet, utspelas i  Tokyo och berättar om en man som städar toaletter och är en sällsam Zen-mästare. Utan att han själv tänker på det och utan att någon i omgivningen förstår det är denna medelålders man, Hirayama, principen bakom Zen förkroppsligad. Den är den vackraste film jag sett på länge.

Hirayama är en medelålders man som lever ett enkel liv som toalettstädare i Tokyo. Allt han gör, utför han lugnt, metodiskt, utan stress och med fullt fokus. När han städar toaletterna gör han det perfekt. När han lyssnar på musik gör han det fullt ut. När han ler, då ler han. När han lyssnar, då lyssnar han. Han äter sin lunch i en park, under ett träd. Han älskar träd och kan sitta och bara titta på trädets krona. Ofta fotograferar han träd. Självklart gör han inte det med en kamera i en mobiltelefon. Han fotograferar med en liten kompakt kamera och lämnar in filmerna till framkallning.

Han lever ensam men är inte isolerad. Han har arbetskamrater, han möter människor genom jobbet och han går ofta till ett japanskt bad och han har sina favoritkrogar där han tar en drink eller två. Han är nöjd med sin tillvaro, han är harmonisk. Varje kväll läser han ett kapitel ur en William Faulkner-novell. Men vi ska inte låta oss luras och tro att det är grått eller tråkigt på något vis. Det händer saker hela tiden och vi får sakta veta saker om hans förflutna, vilket gör att Hirayama blir ännu mer fascinerande.

Filmen bjuder på underbara miljöer från Tokyo och ett extra stor plus för den fantastiska musiker från de kassettband som Hirayama lyssnar på. Det är en nostalgiresa till musik av Lou Reed, Van Morrison och Kinks med flera.

Koji Yakusho som har rollen som Hirayama är fantastisk. Han fick också pris för bästa manliga huvudroll på filmfestivalen i Cannes och det är verkligen välförtjänt.

Den som tror att film måste ha biljakten och annan action borde utmana sig själv. Våga sitta still och låta sig hänföras över livets oändliga skönhet. Det händer saker under ytan när vi öppnar ögonen för storheten i vardagen. Denna filmiska resa är en resa i nu:et.

Perfect days är vacker, ett mästerverk, som öppnar ögonen för skönheten i de små vardagsbestyren. Om att se och känna ett träds närvaro. Om att kunna betrakta ett träd och inte förvänta sig något mer än att bara vad där. Om skönheten i livet. Om att livet inte behöver handla om att bli världsberömd, att lyckan finns i våra egna sinnen och hur vi ser, hör, känner, smakar och luktar det som är precis där vi är. Om att göra det vi gör fokuserat. Den här pärlan, det här mästerverket, har allt som gör en film ska ha för att säga något av det viktigaste en film kan säga: Nu är nu.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Wim Wenders, zen

Filmrecension: Power Alley

5 januari, 2024 by Elis Holmström

Power Alley
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 januari 2024
Regi Lillah Halla

Den omtalade och enligt mig rejält överskattade Paradiset Brinner har nu fått ett brasilianskt syskon. Likt ett eko får vi ännu en gång följa ett gäng sammansvetsade unga kvinnor som befinner sig på samhällets lägsta trappsteg. Konsten att överleva, hoppas och kämpa för överlevnad står i det dramaturgiska centrumet även här. Men till skillnad mot den svenska – och hopplösa, motparten är Power Alley en solid, genomtänkt och betydligt mer trovärdig berättelse om kampen mot ett samhälle som vänt kvinnor ryggen.

Att vi har att göra med avskalad, spartansk och ofiltrerad diskbänksrealism råder det inget tvivel om. Hela Power Alley känns som om den är skapad med en vass täljkniv, utmejslad i hårt och svårarbetat trä. Utseendet är utan tillstymmelse till elegans, istället är det påträngande närgånget med närmast klaustrofobiska närbilder på avklädda och svettiga kroppar. Musiken är pulserande, kinetisk och närmast kaotisk, allt för att skapa intimitet kontra någon form av musikalsikt behag. Berättelsen är lika rak som horisonten och innehåller i princip inga exkursioner, all energi och tid läggs på den rudimentära berättelsen och avviker inte en millimeter ifrån den.

Regissören Lillah Halla är inte ute efter att bryta mallen för hur desperata och utmärglade människoöden kan presenteras på film. Istället är det som att hon designat hela sin film likt en målarbok. Varenda penseldrag läggs med precision inom linjerna, avvikelse är detsamma som allvarligt tabu och om det finns ett recept för hopplöshet följer Halla det till punkt och pricka. Det finns fördelar med denna strikta struktur. Framförallt medför det en målmedvetenhet som envetet tågar framåt. Genom att vara en så pass rak och kompromisslös finns det en tydlig drivkraft som ger flera sekvenser energi och värme, något som helt saknades i Paradiset Brinner. Denna drivkraft gör att det svåra och plågsamma blir hanterligt då det kantas av genuin gemenskap, där misären kan mildras genom vänskap och fantastiska föräldrafigurer. Power Alley innehåller ett antal mycket solida rolltolkningar från hela ensemblen där flera är debutanter. Detta kombineras med oväntat finstämd personregi och det är märkbart hur pass engagerad Halla är vad gäller sina karaktärer. Diskbänksrealism är dock inte komplett utan en bitande och påtaglig samhällskritik som pekar på vad som lett till de förkastliga förhållandena karaktärerna och publiken tvingas uppleva, respektive bevittna. Genom att belysa Brasiliens oerhört drakoniska och hänsynslösa abortlagstiftning skapas också en skrämmande parallell till ett antal västerländska nationer som successivt arbetar för att göra kvinnor till andra klassens medborgare. Samhällskritiken blir därmed oerhört aktuell och även påträngande – i en positiv mening.

Men samtidigt som målmedvetenheten att nå en specifik destination skapar nämnda fördelar innebär den också att filmen många gånger känns tunn. Segment som kunde varit avgrundsdjupa förblir ytliga och flera av de dramatiska hindren som karaktärerna möter känns alltför bekanta, ibland närmast artificiella. Mest problematiskt blir upplösningen som ter sig oerhört slarvig. Istället för att vara koncis och direkt – som resten av filmen, rör sig allt mot ett banalt klimax som trivialiserar mycket av det allvar som presenterats innan.

Power Alley må inte vara perfekt men det är en oväntat kompetent studie i hopplöshet men också vänskap och mänsklig motståndskraft.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Fyra små vuxna – ytlig film om polyamorösa förhållanden

30 december, 2023 by Rosemari Södergren

Fyra små vuxna
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 januari 2024
Regi Selma Vilhunen

En ytlig reklamfilm för polyamorösa relationer där den stora behållningen är Alma Pöysti. Hon är enastående. Hon är skälet till att filmen inte får betyg 1. Alma Pöysti är aktuell i flera filmer i år där hon visar sin bredd som skådespelare, som i Aki Kaurismäkis Höstlöv som faller och Fares Fares En dag och en halv och en roll i tv-serien baserad på Kerstin Ekmans roman Händelser vid vatten. Hon har nyligen avslutat arbetet med en film av Pirjo Honkasalo och hon medverkar i den internationella produktionen av Tove Janssons Sommarboken.

Här spelar Alma Pöysti Juulia, en politiker som aspirerar på att bli partiledare i sitt parti. Hon får reda på att hennes man, Matias som är präst, är otrogen. Han har att förhållande sedan lång tid med en yngre kvinna, Enni. Först blir Juulia ledsen, arg och knäckt. Men efter ett tag har hon kommer fram till att de borde ha ett öppet förhållande där Matias kan fortsätta att träffa Enni och om Julia träffar någon hon vill ha en regelbunden sexuell relation med får hon ha det. Hon samlar Matias och Enni och ger dem en guidebok om polyamorösa förhållanden. Efter ett tag träffar Juulia en dragshowartist, Miska, som hon inleder ett förhållande med.

Givetvis är ett sådant arrangemang inte helt smärtfritt och några vinner mer på det. För Enni är det inte lika roligt som för Juulia och Matias. Enni har ju bara Matias. Och så lyckas hon att bli med barn trots att hon påstått att hon har spiral. Det är förstås självklart att det är hennes strategi för att få ha Matias mer närvarande hemma hos henne. Miska är inte lika ensam som Enni, han har ju ytterligare ett förhållande,  en pojkvän i Stockholm.

Filmens handling är så förutsägbar och har ett mycket traditionellt upplägg: Problemet, hitta en lösning, några smärre motgångar och en gullig happy ending. Lite grann skrapar den på ytan och visar vissa problem som kan dyka upp men det är lång ifrån fördjupat.

Polyamorösa relationer är inget nytt under mänsklighetens historia även om dessa relationer oftast är till männens fördel, som harem som är tillåtet för en del stenrika män i islamstyrda länder och att män i muslimska länder får ha upp till fyra hustrur. Det finns också människor i västerländska länder som lever i öppna förhållanden, de är gifta men tillåter varandra att ha relationer vid sidan om.

Ett plus får filmen dock då trots att handlingen kretsar kring sexuella relationer är det ändå inte överdrivet många sexscener utan förhållandena skildras också på andra sätt. Sex är viktigt i relationerna som skildras men det handlar om annat också.

Ett stort minus får denna film däremot för hur den skildrar narkotikabruk som något som ingår i normalt vardagsliv för människor. Med tanke på att många fler dör på grund överdoser av narkotika varje år i Sverige än i gängkriminella skjutningar är det sorgligt och bedrövligt när drogmissbruk skildras som något som naturligt hör ihop med en myskväll. Jag menar inte att filmskapare har ansvar för att predika vad som är ett bra liv. Men alla som har någon susning om hur livet är vet att dels skördar narkotika många dödsoffer och dessutom ger knarkmissbruk mycket lidande till alla som lever kring en missbrukare. Om en film på något sätt ska skildra verkligheten borde den inte låta kokain ingå som något helt självklart när småbarnsföräldrar kopplar av. Från Folkhälsomyndigheten: Under 2022 avled 860 personer i Sverige till följd av läkemedels- och narkotikaförgiftningar. Av samtliga dödsfall 2022 stod de oavsiktliga överdoserna för 43 procent av fallen, 34 procent utgörs av suicid och i 23 procent av fallen har inte avsikten kunnat bedömas. Nu utspelas Fyra små vuxna i Finland men jag har svårt att tro att kokain och andra tunga droger är mindre farliga där än i övriga världen.

Fyra små vuxna – trailer from Folkets Bio on Vimeo.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Alma Pöysti, Knarkromantik, Polyamorösa relationer, ytlighet

Filmrecension: Ett sista race – på sin väg norrut, misständer det lite här och där

26 december, 2023 by Martin Moberg

Foto: Centrumbiografen, Ronneby

Ett sista race

Betyg: 3

Regi: Edward af Sillén

Manus: Edward af Sillén, David Hellenius och Lars Vasa Johansson

I rollerna: David Hellenius, Malin Åkerman, Jonas Karlsson, Johan Glans, Peter Dalle, Johan Ulveson, Ola Forssmed, Sara Soulié, Elsa Öhrn, Malte Gårdinger.

Årets julhelg är för svenska filmbesökare en riktig julafton, det då det är två storfilmer, som har premiär på juldagen; Hammarskjöld och Ett sista race. Det kan te sig som att det skulle inverka på ett negativt sätt på möjligheten att dra publik till biosalongen för båda dessa filmer men det är snarare så att biobesökare i blandat åldersspann faktiskt ser båda även när premiären sker samtidigt och så har det varit förut t ex när Oppenheimer och Barbie gick upp på bioduken exakt samma tidpunkt våren 2023.

Ett sista race är stjärnspäckad komedi, som berättar historien om streetracing-legenden Dennis (David Hellenius), som har levt hela sitt liv på fel sida om lagen och till slut mött konsekvenserna därav. Han har nu bestämt sig för att börja leva det ansvarsfulla och stilla livet med att driva en mack och tillhörande butik, men det är något som snart bryts upp när Dennis får reda på att hans dotter Hanna (Elsa Öhrn) ska delta i ett race med sin nya kille Charlie (Malte Gårdinger). Man kan lugnt säga att det tar direkt hus i helsike, inte ska dottern följa pappas fotspår.

För att stoppa Hanna från att åka med pojkvännen i den trimmade sportbilen beger sig Dennis och hans ex-fru Tove (Malin Åkerman) ut på en resa från starten i Hjo och de långa 134 milen till målet i Gällivare – allt för att helt enkelt hämta hem dottern. Det visar sig bli allt annat än enkelt och det blir istället en början på ett hisnande race med fart väl över de tillåtna fartgränserna, vi bjuds på höga farter och varvtal med hög oktan i tanken norrut genom Sverige. Det blir inga längre andhämtningspauser, när så mycket står på spel. Till slut blir det ofrånkomligt att racets deltagare får polisen hack i häl, men insatsen följer inte direkt reglementet.

Flera av karaktärerna lyfter filmen, som de facto dras med svagt manus. Claes (Johan Glans), som fanatisk elbilsentusiast med sug efter ständiga adrenalinkickar, TT:s kartläsare och medhjälpare Steffe (Ola Forssmed) försök att vara bra nog och på alla sätt smöra för TT fast det går åt pipan, och Blomman (Johan Ulveson) och Leffe (Peter Dalle) som två äldre raggare som med sin Åskfågeln gör sitt bästa för att hänga med i det sista och bästa racet mot norra Norrlands inland. Och Ulveson och Dalle gör det med en klockren humor sinsemellan, som funkar i vart fall på flera av de som såg filmen i eftermiddagens visning.

Handlingens bärande del då, håller den ihop det? Den är, utöver Dennis och Tove som vill få dottern på bättre tankar, det oundvikliga och sista racet mellan de sedan barnsben tävlingsinriktade TT (Jonas Karlsson) och Dennis. Inte ska det stå oavgjort i vunna race dem emellan, ställningen är en viss oturssiffra som återkommer och att få övertaget med en segers marginal det gör att alla fula knep alltid har varit och fortfarande är tillåtna i vart fall sett från TT:s perspektiv. Just det känns aningens krystat men kanske det ändå funkar att dra biopublik i jul och nyår.

Att de som är med och gör vägarna ytterst osäkra har sina problem att tampas med och drömmar om något annat bättre som att t ex äntligen flytta till varmare sydeuropeiska breddgrader och då ha nära till kan ni tänka er en Lidl-butik, det går med nöd och näppe ihop med huvudhandlingen. Slutbetyget når precis nivån bra det vill säga en svag trea, och det är de skådespelarinsatser som jag nämnt ovan som gjorde det utan dem hade det blivit en tvåa. Men för all del tycker man om att ha plattan i mattan, snutjag, hög oktan och buskishumor så får man sitt lystmäte här.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: David Hellenius, Ett sista race, Filmkritik, Filmrecension, Malin Åkerman

Filmrecension: Hammarskjöld – Persbrandt är filmens stora behållning

25 december, 2023 by Rosemari Södergren

Foto: Niklas Maupoix

Hammarskjöld
Betyg 3
Regi Per Fly
Manus Per Fly och Ulf Ryberg
Svensk biopremiär 25 december 2023
I rollerna Mikael Persbrandt, Francis Chouler, Richard Brake, Sara Soulié, Thure Lindhardt, Hakeem Kae-Kazim

Hammarskjöld är en av stora svenska biopremiärerna i jul och den har fått sju Guldbagge-nomineringar, bland annat är Mikael Persbrandt nominerad i kategorin Bästa manliga huvudroll för rollen som Dag Hammarskjöld. Den nomineringen är Persbrandt värd. För min del röstar jag för att han ska vinna den kategorin. Persbrandt är filmens största behållning.

Handlingen utspelas under ett par intensiva månader 1961. Svensken Dag Hammarskjöld har då ett år kvar på sin post som FN:s generalsekreterare. Världen levde under hotet från atomvapen med Kalla kriget. Sovjetunionen och USA stod allt som oftast på var sin sida i världens olika konflikter. I Afrika pågick avkoloniseringen. Flera länder blev självständiga men inte alltid under lugna former. I Kongo har regionen Katanga utropat sig som en självständig stat med stöd av framför allt Belgien och belgiska företagare som vill ha fortsatt tillgång till regionens rikedomar. Hammarskjöld är stridbar och kräver att Katangas utropade president avgår och låter Katanga åter ingå i Kongo. Hammarskjöld tar på sig uppdraget att mäkla fred och få enighet i Kongo, vilket inte ses med blida ögon varken av Belgien, USA eller Sovjetunionen. Dessa länder och flera andra har egna intressen av Kongo och Katanga.

Exakt hur handlingen följer verkligheten vet jag inte. FN gick in med fredsbevarande styrkor i Katanga på order av Hammarskjöld, men dessa FN-styrkor var samtidigt beredda att med våld köra ut Katangas legosoldater och föra dess president till förhandlingsbordet.

Filmen sätter igång många funderingar. Jag blir förvånad över att en generalsekreterare i FN var så drivande och var beredd att använda soldater för att tvinga fram enighet. Att han kunde vara kritisk mot stora nationer (framför allt USA, Sovjetunionen och Storbritannien) som då styrde världen. Han till och med uttalade att diplomatin inte fungerade längre i Kongo-konflikten. Det är uppenbart att han fick starka fiender som var redo att gå över lik. Och att flygplanet han åkte i över Nordrhodesia för att mäkla fred störtade berodde på en attack, det är nog mycket troligt.

Hammarskjöld beskrivs som en stark kämpe för avkolonialiseringen och för de afrikanska ländernas frihet och som en stark kämpe för demokrati, rättvisa och mot rasism. Det går inte att låta bli att dra paralleller till vår tid där FN istället vikt sig totalt för skurkstater som är diktaturer. FN:s människorättsråd (UNHRC) uttalade sig i juli emot människors rätt att kritisera religion. Detta skedde  under påtryckningar från länder där kvinnor inte har samma rättigheter som män. Att flera av dessa länder öppet förtrycker kvinnor, det tiger FN om. Så det känns dubbelt sorgligt att en sådan stridbar ledare för FN troligen blev dödad. Det är som att FN därefter blev allt svagare och bugar alltmer åt diktatorer. Denna film sätter onekligen igång många tankar.

Persbrandt gör rollen enastående och filmen har en lång rad duktiga skådespelare varav flera duktiga svenska skådespelare Mattias Nordkvist och Sven Ahlström och danske Thure Lindhardt som bland annat känns igen från Bron. Filmen lockar säkert en stor publik, speciellt många som är över 60 år och som minns denna tid eller har nära anknytning till Kongokrisen. Mer än 6.000 svenskar deltog i FN:s styrkor där.

En svaghet är att det är för många frågor som faller till marken utan svar. Vi ser attacker på människor i afrikanska byar, men vem och varför kan vi bara spekulera om. Som porträtt av en människa är Hammarskjöld fascinerande och mycket bra men handlingen utöver det är både rörig och ganska seg.

Dag Hammarskjöld var inte gift och han höll sitt privatliv mycket hemligt. Han bodde i en lägenhet med sin butler och en apa, för övrigt en jättesöt apa i filmen. Regissören och manusförfattaren har då bestämt att han måste ha varit homosexuell och ger honom till och med en påhittad kärlekshistoria. Suck. Det är ännu ett sådant där exempel på den stora okunskapen om att det finns många människor som är asexuella. Det är samma fördom som speglas i filmen Hilma om Hilma af Klint där hon skildras som homosexuell eftersom hon aldrig gifte sig. Det asexuella spektrat är brett och det finns många som ingår där som kan ha djupa relationer men helst utan sex. Det är ibland att göra det lite lätt för sig att alltid dra slutsatsen att den som inte är gift med någon av motsatta könet alltid är homosexuell. Å andra sidan är det klart att eftersom det inte rådde något öppenhet kring homosexualitet på den tiden och det också var förbjudet i många länder finns det förstås en möjlighet att Dag Hammarskjöld dolde det.

Egentligen skulle jag vilja vet mer om Dag Hammarskjölds uppväxt, vem han var och hur han hamnade som generalsekreterare i FN. Vad påverkade honom att bli så starkt övertygad?

Spännande fakta om honom i wikipedia får mig att vilja veta mer:
Dag Hjalmar Agne Carl Hammarskjöld, född 29 juli 1905 i Jönköping, död 18 september 1961 nära Ndola i Nordrhodesia (nuvarande Zambia), var en svensk nationalekonom, jurist, ämbetsman, diplomat, adelsman och författare.

Hammarskjöld är främst känd för att han från 1953 fram till sin död verkade som FN:s generalsekreterare och som sådan avled på sin post när det flygplan han färdades i störtade i djungeln i Nordrhodesia i september 1961. Även om teorier att planet skulle ha skjutits ned genast uppstod, fastslog tidiga utredningar att kraschen varit en olycka. Senare försök att klargöra svenskens öde har dock fått fram uppgifter som pekar mot att olyckan egentligen var ett mord.
Hammarskjöld efterträdde 1954 sin far som ledamot av Svenska Akademien (på stol 17) och blev därmed den första akademiledamot som efterträdde sin förälder.
Hammarskjöld tilldelades postumt Nobels fredspris år 1961.

Filmen sätter igång tankar och funderingar och har många duktiga skådespelare, men den kunde gärna fått skildra lite mer bakgrund. Emellanåt är den lite seg.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dag Hammarskjöld, Filmkritik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 115
  • Sida 116
  • Sida 117
  • Sida 118
  • Sida 119
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 505
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in