Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Filmrecension

Filmrecension: Disco Boy – från Belarus till Frankrike och främlingslegionen

by

Disco Boy
Betyg 3
Svensk biopremiär 11 augusti 2023
Regi Giacomo Abbruzzese

En film som är svår att betygsätta. Den är högaktuell och samtidigt magiskt mystisk och skildrar inte allt i en rak följd. Tankar, drömmar och känslor gestaltas på ett sätt så att det av och till är svårt att veta vad som är vad, svårt att avgöra vad som är berättelsens verklighet. Berättelsen är tidlös, då varken mobiltelefoner eller datorer är med men samtidigt är innehållet högaktuellt och börjar i Vitryssland, vidare till Frankrike och sedan till Niger Delta, en delstat i södra Nigeria vid Nigerflodens utlopp i Atlanten och hamnar sedan tillbaka i Frankrike.

Aleksei (spelas av Franz Rogowski) lämnar i smyg sitt hemland Belarus tillsammans med en vän. De lyckas ta sig ut från Belarus till Polen som fotbollssupportrar. I Polen avviker de och ger sig iväg mot målet, Frankrike. Varför de vill just till Frankrike vet vi inte riktigt från början. De berättar för en lastbilschaufför de får lift med att de ska på en festival eller konsert med techno-musik.

Vägen till Frankrike är snårig emellanåt där de måste ta sig fram i ogenomtränglig skog och mot slutet ta sig över vatten. Under sista sträckan över gränsen förolyckas hans vän och Aleksei får ta sig fram i Frankrike själv. Han tar sig till Paris och går med i Främlingslegionen. Han lyckas bli antagen och om han står ut i fem år kommer han att få franskt medborgarskap.

Den nigerianska staten sslår hårt mot befrielserörelsen MEND. I Disco Boy får vi följa Jomo, en ung man i Niger Delta som kämpar med en gerillagrupp för att deras område ska bli av med oljeföretag som suger ut området med stöd av regering och politiker. När gerillagruppen kidnappar två fransmän hamnar Aleksei med sin trupp i Främlingslegioner där på uppdrag att befria de kidnappade. Jomo och Aleksei möts och denna korta träff påverkar dem båda för alltid.

Jag brukar oftast uppskatta filmer som inte berättar allt glasklart. Magiska stämningar kan säga mycket mer ibland. Det kan bli fantastiska filmer när filmskaparen inte använder traditionell dramaturgi utan istället talar till oss via känslor som förmedlas genom bilder utan ord. Men det är lite för mycket sådant för att jag ska helt sluka filmen. Många scenbilder är medvetet suddiga, dimmiga. Det fungerar inte perfekt. Inte för mig i alla fall. Filmen skulle vunnit på att klippas om lite, tänker jag. Antingen ta ännu ett steg mot det otydliga eller berätta lite mer realistiskt. Inte ens filmens titel är tillräckligt träffande.

Franz Rogowski som spelas Alex är ett skäl till att filmen ändå får betyg 3. Utan hans rollprestation hade den fått lägre betyg. Franz Rogowski är en duktig och intressant ung tysk skådespelare som briljerade i huvudrollen som Hans Hoffmann i filmen Den stora friheten, som gick på bio 2021.

Filmrecension: Dancing Queen – en riktig feelgoodfilm för ungdomar

by

Dancing Queen
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 augusti 2023
Regi Aurora Gossé

En söt berättelse, främst med målgruppen barn och ungdomar, om att acceptera sig själv och veta att man duger som den man är. I denna coming-to-age-film från Norge får vi följa tonåringen Mina. Hon tillhör inte det coola gänget i skolan även om hon inte utsätts för mobbning. På första skoldagen i sjunde klass kommer ett bombnedslag som förändrar henne totalt och hon vill bli en av de coola eleverna.

Mina är duktig i skolan i teoretiska ämnen och har ofta alla rätt på proven. När första dagen i sjunde klass startar kommer en ny elev till skolan, E.D. Win (spelas Viljar Knutsen Bjaadal). E.D. Win har tiotusentals följare på Instagram och är en av de bästa norska hiphop-dansarna. Och han är snygg. Mina faller pladask för honom fast hon förstås inte alls borde ha någon chans hos honom. Mina är inte direkt snygg och hon gör inget åt sitt utseende heller. Hennes glasögon täcker halva ansiktet och hon är knubbig eller överviktig, beroende på vem som beskriver henne.

E.D. Win samlar hela skolan på skolgården och berättar att han ska sätta ihop ett dansteam som ska tävla på en stor danstävling med honom. En audition som arrangeras för att dansare ska väljas till hans team. Mina bestämmer sig för att lära sig dansa för att komma med och hon drömmer om att bli tillsammans med E.D. Win.

En nörd som vill tillhöra de coola eller någon som drömmer om att bli duktig dansare och är redo att göra allt för att nå sitt mål – det är två teman vi sett i många filmer tidigare. Men filmens skapare lyckas ändå överraska oss emellanåt med en del oväntade vändningar och skildringarna av karaktärerna har mer djup än ofta annars. Mina spelas så bra av Liv Elvira Kippersund Larsson, vilken ung talang. Henne kommer vi att få se mer av i norsk film. Hennes bästa vän Markus spelas av charmiga Sturla Harbitz. Dansläraren Shaan spelas av Cengiz Al. Karaktärerna är alla trovärdiga och ingen är överdrivet elak eller överdrivet perfekt.

Filmen är engagerande och har massor av bra dans-scener, förstås. En ungdomsfilm som jag rekommenderar. En riktig feelgood-film för ungdomar.

Filmrecension: Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutant Mayhem

by

Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutant Mayhem
Betyg 2
Svensk biopremiär 2 augusti 2023
Regi Jeff Rowe

Teenage Ninja Mutant Turtles må inte placera sig högst på listan över personliga favoriter vad gäller populärkulturella uttryck men jag har ändå en varm relation till varumärket. Den numera trettio år gamla animerade serien förblir en rolig, lättsam och effektiv actionsåpa som än idag är svårt att inte ha väldigt roligt med. Turtles är också unika på så sätt att de har antagit en rad olika skepnader under åren. Den ursprungliga serietidningen skapad av Peter Laird och Kevin Eastman är en oväntat våldsam och mörk berättelse som inte alls skulle kännas igen av den generation som kom att associera de fyra ninjabröderna med lättsamma äventyr. Spelfilmerna har också spretat vad gäller ton och genre. Den första filmen från 1990 försökte blanda det skojfriska tramset från den animerade serien med mer glåmiga inslag. Nu senast fick vi två outhärdliga filmer där Michael Bay stod som producent. Detta innebar givetvis motbjudande sexsim, groteskt skådespel från Megan Fox och värdelös action.

Därför hoppades jag att Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutant Mayhem skulle vända på skutan och hitta en innovativ och modern infallsvinkel. Flera av människorna bakom de makalösa Spider-Verse filmerna har också lånats in, något som märks på den rustika estetiken och animationen som hittar en perfekt balans mellan att framstå digital och analog. Det finns inte heller några större förväntningar på att en animerad Turtles-film skall vara extraordinär. Regissören Jeff Rowe och manusförfattarna – med bland annat skådespelaren Seth Rogen i spetsen, har därmed öppet fält att slå publiken med häpnad.

Om Mutant Mayhem endast hade varit en tafatt kopia av någon av de två Spider-Verse filmerna hade det varit mer än tillräckligt, framförallt med tanke på den pina som Bay-filmerna utsatte publiken för. Ingen kan begära att samma höga kreativitet och snillrika berättande skulle gå att överföra utan vissa problem. Men Mutant Mayhem är inte ens värd att rengöra de trendiga sneakers som Spider-Verse protagonisten Miles Morales vandrar runt i. Istället är det en plågsamt hjärtlös, trött och slarvig film som till slut känns cynisk och manipulativ.

Problemet är inte viljan att rida på den eminenta våg som är Spider-Verse, istället är det den totala bristen på färdigheter för att genomföra en sådan imitation som blir Mutant Mayhems fall. Seth Rogens manus försöker desperat att kanalisera samma ungdomliga och oemotståndliga entusiasm. Även om det kläms in ett patos med potential, välmenande karaktärer och stora mängder action känns det inte det minsta genuint. Rogens rötter som komiker är tydliga då filmen ständigt vill förlita sig på kaosartad komik. Att forma om serier och dess karaktärer till något som är helt skilt från ursprunget må vara kontroversiellt hos de mest inbitna, rabiata och militanta fansen, men borde snarare anammas som något positivt och behövligt. Se bara till Greta Gerwig som lyckats skapa en helt egensinnig version av Barbie. Nyckeln till en lyckad nytolkning är inte val av genre, mängden humor eller allvar, det är en fråga om utförandet. Är kompetensen tillräckligt hög, regin solid och visionen uppriktig? Tyvärr så misslyckas Mutant Mayhem med att uppfylla någon av de livsviktiga kriterierna.

Därför blir också filmens konstanta tillit till humor och trams snabbt utmattande. Även de mest galna upptågen känns tafatta och regisseras med provocerande apati. Förutom ett par måttligt charmiga referenser till andra popkulturella fenomen känns varje försök till komik plågsamt ansträngt. Det blir inte bättre av att all dialog slår rekord i att vara ensidig. Seth Rogen och de andra författarna verkar helt inkapabla till att förse de olika karaktärerna med distinkt språkbruk. Oavsett vem som talar är det som att ingen besitter ett unikt ordförråd eller sätt att uttrycka sig på. Om det inte vore för att karaktärerna har olika stämmor hade det varit enkelt att tro att det var en och samma person som talade, något som bara understryker det miserabelt slarviga manuskriptet.

Lika livlöst och trött är röstskådespelet. Säga vad man vill om Pixars Elementärt, men vad gäller röstskådespelet, framförallt Leah Lewis i huvudrollen, fullkomligt förnedrar man det som vi får se prov på i Mutant Mayhem. Ensemblen är sannerligen inte befriad från talangfulla aktörer, Paul Rudd, Rose Byrne och Jackie Chan är bara några av de som lånat ut sina röster. Men inte ens dessa – vanligtvis, karismatiska skådespelare tillför något av värde, istället verkar det som om alla medverkar under tvång. Många gånger kan man fråga sig om det inte är en artificiell intelligens som läser upp replikerna, det skulle förklara det helt döda framförandet.

Inte ens i den självande sista minuten, då filmens patos om acceptans och familj skall ställas i rampljuset, ger det några utslag på publikens emotionella mätare. Istället känns budskapet lika påklistrat som en politisk slogan som far förbi i bakrutan på en bil.

Mutant Mayhem må vilja introducera Turtles till en ny publik men också tillfredsställa gamla anhängare. Men då genomförandet är provocerade är det tyvärr bara att konstatera att detta är ytterligare ett platt fall. Hur mycket jag än vrider och vänder för att försöka hitta något positivt förblir det en omöjlighet, något som på fullaste allvar smärtar.

Filmrecension: War Pony – svårt att veta om jag ska skratta eller gråta

by

Annajosefinepettersson@hotmail.com

War Pony
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 augusti 2023
Regi Gina Gammell och Riley Keough
Manus Gina Gammell, Bill Reddy och Franklin Sioux Bob

Vi får följa två ungdomar från den amerikanska ursprungsbefolkningen som på var sitt håll kämpar för ett drägligt liv, ibland på lagligt sätt men minst lika ofta kriminellt. Med tanke på att filmen handlar om människor från ursprungsbefolkningen i USA och den utspelas i ett reservat där de bor är det väldigt annorlunda. Den magi som brukar omringa berättelser om ursprungsbefolkningen i film och litteratur är ersatt av en socialrealistisk skildring av två unga fattiga tonårspojkar. Genom att bryta från den traditionen är filmen unik, men den är lite för riktningslös, lite för mörk. Av och till är situationerna de två ungdomarna hamnar i absurda och det är svårt att veta om jag ska skratta eller gråta. Det är väldigt sorgligt att unga människor kan vara så utsatta under sin uppväxt.

De två ungdomarna, Matho och Bill, lever i Pine Ridge-reservatet, ett Lakota-Sioux-reservat i South Dakota. Matho (spelas av LaDainian Crazy Thunder) är i tolvårsåldern och lever med en våldsam pappa. Men när pappan upptäcker att Matho spätt ut pappans Meth med salt och sålt blir han utkastad och måste hitta någon annanstans att bo. Han hamnar hos en kvinna som samlat flera hemlösa barn och ungdomar som säljer knark och annat för henne och i gengäld har mat och boende och viss förtjänst.

Bill (spelas av Jojo Bapteise Whiting) är 19 år, ungefär. Som jag uppfattar hans ålder. Han bor hos sin mamma som hjälper honom att ta hand om hans ena son eftersom sonens mamma sitter i fängelse. Det är lite osäkert om varför barnets mamma sitter i fängelse. Det är lite signifikativt för hur Bill och de övriga lever. Allt är för dagen och ingen långsiktig plan för något finns. Det handlar bara om att ta sig igenom dagarna på bästa möjliga vis. Bill har en son till med en annan ung tonårsflicka. När Bill hittar en hund, en pudel, väckts något i hans hjärta och han köper hunden och börjar ta hand om den, börjar drömma om att avla valpar och gå inkomst – men något annat väcks inom honom också. Han försöker få en bra relation till det ena barnets mamma och börjar försöka bli ansvarsfull. Bills relation till hunden är en av filmens finaste delar.

De två pojkarna, Matho och Bill, möts nästan aldrig, förutom mot slutet. Gemensamt för dem båda är att de är påhittiga, de har mycket av entreprenörskap inom sig och en stor förmåga att pruta och förhandla om pengar. Under andra tryggare förutsättningar, i en annan miljö, skulle båda två kunna ha en strålande framtid.

Det är en väldigt sorgligt berättelse. Att barn och unga kan leva på det sättet utan trygghet i ett land som rikt land USA är skamligt.

Filmens styrka är dess autencitet och de duktiga två huvudrollsinnehavarna. I rollerna syns amatörskådespelare som själva är uppvuxna i reservatet. Filmen vann Caméra d’Or för Bästa debutfilm i Cannes. Filmens svaghet är att den puttrar på i stort sett i samma takt och har inget dramaturgiskt skede. Det är också svårt att riktigt komma nära de två huvudrolls-karaktärerna.

Filmrecension: Talk To Me – skräck med realistisk substans

by

Talk To Me
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 juli 2023
Regi och manus Danny och Michael Philippou
I rollerna Miranda Otto, Sophie Wilde, Joe Bird, Marcus Johnson och Alexandra Jensen

En skräckfilm som ger skräckfilmsfantaster en underhållande, skrämmande, läskig upplevelse men som också ger funderingar kring liv, död, sorgarbete och tonåringar, för oss som helst vill ha mer än enbart underhållning av en film.

Mia (spelas av Sophie Wilde) är en tonåring som förlorat sin mamma och sörjer henne djupt. Hon har ett jobbigt förhållande med sin pappa. Framför allt är problemet att Mia och hennes pappa aldrig riktigt kan prata om mammans död och sina känslor kring detta. De bär sin sorg var för sig. Mia hänger mest med sina två kompisar syskonen Riley (Joe Bird) och Jade (Alexandra Jensen) och deras mamma Sue (Miranda Otto från Sagan om ringen-filmerna).

Ett gäng ungdomar har hittat en metod som ger dem kontakt med andevärlden, det vill säga andar efter människor som dött. En av ungdomarna har fått tag på en porslinshand som sägs vara porslin som täcker en hand efter ett medium som dött. Genom att röra handen kan de få kontakt med andar. De har dock fått en bestämd: att den tid de släpper igenom andarna får inte pågå längre än 90 sekunder. Om de låter anden vara där längre tid kommer den att ta över människan och den personen blir som död. Den som håller i handen, det är den personen som anden går in i en stund. Dessa andar som kommer är demoner, ingen av dem är särskilt snäll och vill inte människorna väl.

Ungdomarna har jättekul, det är skrämmande med ändå spännande och de spelar in det som händer. Självklart händer det att någon låter det pågå längre än 90 sekunder. Det vore ingen skräckfilm annars. Så långt är det en vanlig skräckfilm som vi sett många olika varianter av. Det som gör att det blir intressant också för den som inte älskar skräckfilms-genren rakt av är hur dessa okontrollerbara övernaturliga krafter släpps in av den som har djup sorg. En sorg som inte bearbetats eller hanterats utan fått växa inom den unga tonåringen Mia. För henne blir denna lek med kontakt med de döda viktig eftersom hon hoppas få kommunicera med sin mamma.

Denna film är så snyggt och skickligt berättad med både musik och ljud som är en del av handlingen. Den är snillrikt komponerad med oväntade vändningar. Vill man samtidigt att en film har något att berätta utöver underhållningsvärdet av att den kittlar skräckfilms-nerven så har den absolut något att säga om vikten av att bearbeta sorg genom att tala med varandra. Därför är titeln på filmen genialisk. Talk To Me. Den är skrämmande och samtidigt har den något att säga. Att prata med varandra vid sorg är helt nödvändigt för att läka.

Filmen är långfilmsdebuten att två australiska tvillingar, Danny och Michael Philippou.
Talk To Me hade världspremiär på Adelaide Film Festival och valdes därefter ut för till Sundance-festivalen där den hyllades av bland andra Jordan Peele, Ari Aster, Steven Spielberg och Stephen King. Om du blir nyfiken på dessa filmskapande tvillingar kan du kika in på deras YouTubekanal RackaRacka.
Kanalen blev känd för videor med fartfyllda skräckparodier, som där McDonalds maskot Ronald McDonald visar sig vara en psykopatisk mördare. RackaRackas första stora hit var videon Harry Potter vs Star Wars, som fick sju miljoner tittar på bara en vecka och vann två priser på 2014 års Australian Online Video Awards.

Hollywood Reporter skrev om Talk To Me:
Filmen anammar snyggt den skrämmande tanken att sorg och trauma kan bjuda in mörka, främmande krafter. Den ger välkommet nytt blod åt skräckgenren.

Det skriver jag under på.

För den som är intresserad av spiritualistiska tankar kring Talk To Me.