Filmrecension

Eden
Betyg 4
Svensk biopremiär 13 oktober 2023
Regi Andrés Ramírez Pulido
Originaltitel La jauría

En ond saga från en avlägsen plats djupt inne i den colombianska djungeln där bland annat giftiga flygfän och annat far runt men det farligaste ändå är människor. Den är mörk och skrämmande och oerhört välgjord. Unga pojkar hålls i ett fängelse-experiment långt in i djungeln där fukt tränger in och dagsljuset sällan får en chans att tränga fram. Djungelns alla ljud brummar och det känns som om jag är där, jag känner fukten.

De unga pojkarna som är i lägre tonåren får slita hårt med att röja upp där naturen har trängt undan byggnader. Det är ett tungt och slitsamt arbete för unga kroppar och däremellan har de pauser med terapi där de ska rabbla ramsor om hur de ska förändra sina liv och bli goda, laglydiga unga män.

Eliu, som är den pojke det mesta av handlingen kretsar kring, lyckas ganska väl att passa in i ungdomsfängelset, både med det hårda arbetet och terapin. Men så kommer El Mono dit, en ung pojke som Elin begått ett mord tillsammans med. Det förflutna som Elin vill komma bort från börjar tränga sig fram. Det är tungt och det är många starka känslor som brottas inne i både Elin och de andra pojkarna.

Men det är inte bara pojkarna som har ångest inom sig. De vuxna, fångvaktarna och poliserna, döljer något. Något ligger under ytan. Något stämmer inte, det känns. Hur kan en sådan anstalt över huvudtaget existera i ett land? Hur rättslösa är de unga pojkarna? Samtidigt kommer de flesta av dem från tragiska bakgrunder med pappor som misshandlar dem. De unga pojkarna har trots sin unga ålder begått grova brott, någon har till och med mördat. Det är en film som inte ger mycket hopp. Den klär av mänskligheten och avslöjar den våldsamma sidan av människor.

Det är inte något feelgood-berättelse. Tvärtom. Men det finns ett litet hopp ändå. Den är mystisk men också socialrealistisk, den är stark och den gräver sig in djupt inom mig. Jag kan inte skaka den av mig utan den tar sig in i mina tankar och jag funderar, tänker och känner, länge efteråt.

Filmen har vunnit GRAND PRIX och SACD Award under kritikerveckan i CANNES 2022 och vann Best Cinematography på Stockholms filmfestival.

Trolls 3
Betyg 2
Svensk biopremiär 13 oktober 2023
Regi Walt Dohrn, Tim Heitz

Problemet med den tredje filmen om de små leksakstrollen är varken det ’’aningen’’ fattiga ursprungsmaterialet eller att en filmserie – som få brytt sig om, nu når sin tredje episod. Det överhängande och mest uppenbara felet är istället produktionsbolaget Dreamworks, förutom den oväntat fyndiga Mästerkatten 2 har studion blivit till en sorglig och desperat institution som nu funnit sin identitet – att producera malande material som är lika spännande som en repris av en VM-match.

Även om Pixar och Illumination haft motgångar har de försökt bibehålla en identitet. Båda har också tillgång till häpnadsväckande teknologi som alltid lyckas imponera med obeskrivligt vackra landskap och färger. Se bara till Super Mario Bros. Filmen som var ett visuellt under. Men Dreamworks är inte bara steget efter utan ett par årtionden, både tekniskt och vad gäller förmågan att berätta en historia som funkar för små som stora.

I Trolls 3 är denna totala slentrian och bristande kreativitet i full blom. Om det fanns ett sätt att uppnå ett optimalt stadium av ointresse har Trolls 3 sannerligen lyckas. Det beror inte på att filmen kraschar ned i något filmhelvete som gör det hela olidligt, istället är det att varje beståndsdel är opersonlig, själlös och mekanisk. Hela presentationen och attityden känns som ett tafatt försök att närma sig den mest hopplösa av meme-kultur, med krystade och helt ointressanta skämt. Vad som än dyker upp liknar det en kemisk produkt där det enda som spelat någon roll är en artificiell formula som – på pappret, borde kunna attrahera publik. Det är ett par klumpiga popkulturella vinkningar, Justin Timberlake och Anna Kendrick – som återigen skänker sina röster till huvudkaraktärerna och ett soundtrack som våldför sig på en rad olika klassiska poplåtar genom att köra dem genom en förkastlig remix.

Vad som än presenteras är det utan minsta entusiasm eller kreativitet. För att vara en film som har att göra med älskade barnleksaker är filmen lika glad i livet som den deprimerade roboten Marvin från Liftarens Guide Till Galaxen.
Det enda som överhuvudtaget inte går att förkasta är att filmen är betydelselös och fullkomligt harmlös. Det är helt enkelt omöjligt att bli provocerad av ren och skär kreativ likgiltighet, men inte ens ett litet plasttroll förtjänar sådant ointresse av en filmskapare.

Tillsammans 99
Betyg 3
Svensk biopremiär 13 oktober 2023
Regi Lukas Moodysson

Man kan föra in en rad olika cyniska och måttligt artiga spekulationer varför Lukas Moodysson – en av Nordens mest melankoliska och – på senare år, minst kommersiella regissörer, väljer att göra något så o-originellt som en uppföljare.

Moodyssons karriär har de senaste åren endast kunnat beskrivas som besynnerlig till rent förkastlig med makabert skräp som Ett Hål I Mitt Hjärta och det något misslyckade försöket att slå igenom internationellt med Mammut. Att återvända till en av sina mer omtyckta och kommersiella framgångar känns därför förståeligt, som ett led i att stabilisera den skakiga banan.

Då det kommer till att följa upp gigantiska action- eller skräckfilmer är ledordet oftast större och bättre, den sistnämnda visar sig ofta vara svårt att åstadkomma. Men för filmer som verkar inom det rent dramatiska presenterar uppföljare andra problem. Berättandet och karaktärerna måste upplevas som relevanta och addera ett mervärde i följetongen. Förutom Gudfadern Del 2 finns det få lyckade uppföljare till dramatiska filmer, se bara till Oliver Stone som gick på en kolossal mina med den helt skrattretande Wall Street: Money Never Sleeps

Och även om Tillsammans 99 är en – många gånger, underhållande film lyckas den aldrig övertyga om sitt existensberättigande bortom ett krasst kommersiellt syfte. Med den brasklappen ur vägen är det dock anmärkningsvärt hur Moodysson använder filmen som något av en hyllning till två specifika filmer. Festen av Thomas Vinterberg samt Richard Linklaters Boyhood. Samma dramaturgi och struktur från Vinterbergs klassiker är uppenbar, hur en oskyldig sammankomst snart blir till ett infernaliskt kaos. Även om flera uppföljare har implementerat karaktärernas och aktörernas åldrande vill Moodysson närma sig den närmast dokumentära kontinuiteten som Linklater baserade sin film på, hur livet har ändrats radikalt för vissa av karaktärerna och hur det stått still, till och med backat för andra. Avståndet på 23 år tillåter – på pappret, en genuin studie i förändringar, både för karaktärerna och samhället, som var en lika viktig aktör som människorna i den första filmen.

Dock är den kreativa potentialen mer intressant än det faktiska slutresultatet.
Tillsammans 99 väljer gärna det säkra före det osäkra, detta genom att låta flera relationer utvecklas minimalt. Det saknas större dramatisk svärta som var närvarande i del ett, framförallt hos den sena Michael Nyqvists alkoholiserade familjefar. Och genom att följa Vinterbergs berättarstruktur blir flera av de dramatiska vulkanutbrotten väntade och några av de mer intressanta interaktionerna och relationerna blir helt åsidosatta. Den gigantiska ensemblen är ytterligare en faktor i denna negligering. Mängden personer är för många och flera av de mer intressanta har alltför lite speltid. Skådespelet är också en blandad kompott, Gustaf Hammarsten är lika stabil som sist i rollen som den hopplöst optimistiska Göran, däremot är Anja Lundqvist inte det minsta kapabel att göra sin problematiska karaktär Lena till något annat än ett frustrerande överspel.

Många gånger känns berättelsen tunn och menlös, det hela känns snarare som en spontan idé utan större baktanke. Men det finns också tillfällen som överträffar originalet. Det är framförallt skådespelet mellan Shanti Roney och Jonas Karlsson, som är betydligt mer mänskligt och varmt än då Ola Rapace axlade rollen som Lasse. Även Olle Sarri som den hysteriske Erik är alldeles lysande och erbjuder filmens mest kaotiska och komiska stund då Moodysson låter kaoset braka loss.

I slutändan blir Tillsammans 99 något av ett frågetecken, då allting väl kulminerar känns det endast som en charmig tillbakablick, inte en snillrik studie om förändring och mognad. Dock går det inte att undkomma att Moodysson skapat en underhållande men aningen mållös film som helt och hållet förlitar sig på nostalgi.