• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: In Restless Dreams: The Music of Paul Simon – lysande, hänförande, inspirerande

14 augusti, 2024 by Rosemari Södergren

In Restless Dreams: The Music of Paul Simo
Betyg 5
Svensk biopremiär 16 augusti 2024
Regi Alex Gibney
Kommer på svenska biografer 16 augusti 2024

The Sound of Silence, Bridge over Troubled Water, The Boxer, Cecilia och vidare över sex decennier – Paul Simon har både med Art Garfunkel och som soloartist bjudit på många älskade klassiska sånger. När han nu presenteras i en dokumentär är filmen lika överväldigande imponerande och infångande som hans musik. Filmen är tre och en halv timme lång – vilket behövs för att på ett rättvist sätt ens närma sig en presentation av en vår tids stora musikskapare och artister. Den känns inte lång för en enda sekund. Jag skulle kunna sitta och ta in filmen och musik en timme till.

I filmens inledning möter vi honom under arbetet med albumet Seven Psalms som han släppte i maj 2023. Paul Simon är där över åttio år och har förlorat hörsel på ena örat och ändå kämpar han för att hitta lösningar för de utmaningar sämre hörsel för med sig under produktionen av albumet. Albumet rör sig kring de existentiella frågorna och är hans femtonde album som soloartist och det första med nyskrivet material sedan Stranger to Stranger (2016). På albumet medverkar Voces8 och Paul Simons fru Edie Brickell.

Med start från den studion får vi följa hans liv och karriär med början från uppväxten i Queens i New York med grannpojken Art Garfunkel några hus bort och hur de började sjunga i stämmor tillsammans och lyckades som tonåringar få ett skivbolag att ge ut deras första skiva och vidare till den första succén och vidare genom solokarriärens toppar och dalar med Sydafrika-turnén och albumet Graceland och samarbetet med Miriam Makeba fram till den senaste utgivningen, Seven Psalms.

Privatlivet berörs på en lagom nivå och berättar också om vigseln med Carrie Fisher, ett äktenskap som varade i sex månader. Vi får en inblick i hans liv som barn och bussen han tog till skivaffären och vi får höra om musiken som påverkade honom som barn och tonåring och vi får höra berättelsen hur han träffade sin nuvarande fru Edie Brickell. Jag tycker privatlivet och det personliga berörs på ett bra sätt, inte för djupt grävande i det personliga och barnen slipper bli exponerande. Trots allt är det hans skapande som är det intressanta och det som är imponerande och inspirerande.

Självklart innehåller filmen mycket musik. Ibland går det inte att sitta still, fötter och ben och hela kroppen bara måste följa rytmen. Speciellt med sången Cecilia han framförde med Art Garfunkel i Central Park och uppträdandena i samband med Graceland. Då kan i alla fall inte jag sitta still. Vi får en inblick i hur det gått till inne i studion, hur sånger och musikinstrumentens ljud satts samman till dessa musikaliska mästerverk. Resultatet blir ännu mer imponerande när jag får se och höra hur Paul Simon arbetat tillsammans med producenterna.

Det känns konstigt att publicera en recension som inte är särskilt lång med tanke på vilket enormt arbete och hur mycket tid som gått åt för att skapa denna dokumentär och i förhållande till vilket enastående arbete som ligger bakom Paul Simons sex decennier av skapande.

Denna dokumentär är makalös, den är lysande, den är magnifik, i särklass, hänförande, storartad och jag hoppas att den blir en inspiration för fler regissörer och producenter att ge oss fler dokumentärer med stora artister från vår tid. Det finns fler som är värda att uppmärksammas i en film som denna.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Dokumentär, Filmkritik, Filmrecension, Paul Simon

Filmrecension: Big Boys – karaktärerna för mycket av klichéer

12 augusti, 2024 by Rosemari Södergren

Big Boys
Betyg 2
Svensk biopremiär 16 augusti 2024
Regi Corey Sherman
Medverkande Isaac Krasner, David Johnson III, Dora Madison, Taj Cross, Emily Deschanel m fl.

Hmm. 14-årige Jamie ska åka på campingtur med sin storebror Will och favoritkusinen Allie. Filmen marknadsförs med beskrivningen: en innerlig och rolig queer coming-of-age film om sexuellt uppvaknade – om drabbande förälskelse, att gå vilse och hitta sig själv.

Njae. Jag skriver inte riktigt under på det. Queer börjar bli ett ganska missbrukat ord som uppenbarligen säljer bra. Att en 14-årig pojke blir imponerad av en ung man i trettioårsåldern behöver inte nödvändigtvis ha med sexuell läggning att göra. Filmen har visats på flera HBTQi-festivaler runt om i världen och räknas till queer-filmer. Jag kan tycka att människor inte måste kategoriseras in i särskilda fack redan som 14-åringar. Att en tonåring blir imponerad av en vuxen av samma kön behöver inte nödvändigtvis betyda att vara hela livet homosexuell. Attraktion och dragning till en annan människa behöver inte alltid handla om sex.

Jamie är 14 år och det är klart att han funderar på mycket sådant som många ungdomar funderar på. Hans kusin Allie har skaffat en pojkvän, Dan. Jamie blir inte helt förtjust när han får reda på att pojkvännen också ska med på campingturen. Planen var att det var en kusinträff. När Dan dyker upp tillsammans med Allie känner Jamie sig först undanskuffad och nertryckt. Dan är mycket av en karlakarl: han är manlig och vältränad och en man som är händig och fixar saker. Dan har mer gemensamt med Jamies storebror Will än med Jamie. Jamie klagar också i smyg till Will att han känner det som att Dan inte tycker om honom.

Men efter ett tag slår Jamie om. Han ska ha kepsen bak-och-fram, som Dan har. Han söker kontakt med Dan och babblar och pratar med Dan så mycket han kommer åt. Stackars Dan får nästan ont i öronen, tänker jag. Jamie är väldigt pratig, det är som att han gömmer sig själv genom att prata extra mycket. Som att pratet blir en mur då han inte vågar visa vem han är. Jamie är överviktig och han har inget vidare flås och är långt ifrån någon idrottstyp, snarare ganska klumpig. Det känns som att hans svada är hans sätt att skydda sig då han är överviktig. Kanske är han mobbad i skolan? Det får vi inte veta något om.

Ett av filmens minus är att vi aldrig kommer nära karaktärerna. De är alla ytligt beskrivna.
Att ungdomar kan se upp till lärare eller idrottstränare eller andra vuxna är inget nytt – måste det nödvändigtvis betyda att den unge som beundrar någon vuxen av samma kön är queer? Har inte alla någon gång beundrat någon som är äldre än den själv? Vi får inte reda på något om Jamies pappa. Det betyder att vi inte vet om Jamie har någon manlig förebild i familjen eller har någon manlig förebild bland släkt och vänner. När nu Dan dyker upp måste Jamies beundran tolkas som sexuell? Visst kan det vara så men det kan lika gärna vara så att Jamie får en manlig förebild i Dan. Dan är inte heller en trådsmal atlet även om han ser vältränad ut. Dan kan mycket väl väcka en längtan inom Jamie att också bli mer manlig och vältränad. Dessutom finns det många fler sätt människor kan fungera, allt är inte antingen hetero- eller homosexualitet. Det finns människor som är bisexuella, asexuella, demisexuella, a-romantiska med mera, med mera.

Ett annat minus i filmen är att den har drömlika sekvenser som hänger i luften. Jamie verkar ha någon slags drömmar om campingens toalettutrymme där personer dyker upp och säger saker från hans undermedvetna. Men dessa hänger i luften och följs inte riktigt upp.

En detalj i filmen som jag tycker är intressant är att se denna typ av campingplats. Det är ett skogsområde som fungerar som en campingplats där campare hyr ett område för sina tält eller husvagnar. Det är en skog men samtidigt en campingplats. Det betyder att det finns gemensamma utrymmen för toaletter och duschar.

Jag skulle vilja ge den högre betyg av ett skäl: filmen vågar gå i ganska lugnt takt och låter berättelsen puffra på utan inte stora åthävor. Men det räcker inte för högre betyg då karaktärerna är för mycket av klichéer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Nova & Alice – engagerande och når ofta in på själen

10 augusti, 2024 by Linou Gertz

Nova & Alice
Regi Emma Bucht
Betyg 4
Visas under Way Out West, ordinär biopremiär 13 September 2024

Musikfilm, filmer om musiker, är ofta på tapeten – ofta i form av dokumentärer men ibland också fiktiv form där sångarna eller banden spelas av andra och gestaltas mer konstnärligt än konkret – och här bjuds på vi en unik kombination av de två formerna där skådespelarna Hedda Stiernstedt och Josefin Asplund spelar de fiktiva musikerna och artisterna Alice och Nova. Alice är en stjärna på dekis och som fortfarande lever på sin tio år gamla mello-hit men som i övrigt har en karriär som mest står på tomgång. Nova är tvärtemot henne glödhet och snarare i startgroparna och vinner pris. Då de har samma manager, spelad av Johan Rheborg, föreslår han att de ska slå sig samman för en sommarturné och dra nytta för att ge varandra skjuts. Först verkar det inte riktigt gå, men då Nova av personliga skäl ändrar sig blir det ändå av. Det är vanlig narrativt grepp men som ändå lyfts fram bra så det känns inte krystat eller uppenbart upprepat.

Trots sin längd, nästan två timmar, känns filmen nästan för kort och hade mått bra av av ytterligare 20-30 minuter (eller kanske mindre sexscener och mer fokus på handlingen) för ibland känns den lite genomstressad, som när de snabbt åker iväg på turné och de nämner bråk och missuppfattningar som skedde tidigare i repen inför turnén – vilket vi aldrig ens får se så det känns som vi inte riktigt får någonting att greppa tag i och relatera till vilket lämnar en viss känsla av tomhet. Vilket också går igen när Alice och Nova finner varandra på turnén, alltså känslomässigt, och det blir väldigt plötsligt istället för att byggas upp under tid så det känns mer organiskt. Det fungerar ändå, men lämnar en ändå med en känsla av att det går från noll till hundra på väldigt kort tid – vilket känns sådär när de först ogillar varandra och utan vidare övergång plötsligt älskar varandra och vill ha sex – men även mycket mer än så.

Det är inte bara den relationen mellan stjärnorna, utan även deras respektive och familjer – Alice har man och barn som komplicerar hennes känsloliv och professionella framställning, och Nova har bara en komplicerad relation till sin moder då pappan flytt landet för Paris och egen musikalisk karriär. Mamman är inte så stöttande, minst sagt, och det är sorgligt hur de inte riktigt kan prata med varandra. Dessa olika relationer och bestyr ger filmen viss tyngd utöver det musikaliska.

Vanligtvis brukar en nämna städer, som Stockholm eller New York, som huvudrollsinnehavare i olika filmer – men då den omfattande turnén tar oss (och karaktärerna) runt så mycket får vi aldrig riktigt någon relation till platserna utan istället är det verkligen musiken som är den som lyfter filmen tar sin speciella plats. Utöver nyskriven originalmusik av Jimmy Lagnefors har även Molly Sandén och First Aid Kit skrivit låtar till filmen och det ger verkligen ett otroligt lyft till filmen.

Mycket av dramat utspelar sig på hotell, hemma i huset hos Alice, men också på konsertscenerna såklart. Speciellt dramatiskt blir det på Way Out West där mycket utav handlingen och relationerna kulminerar och dras till sin spets. Mycket känslor rörs upp och klashar på bästa (eller för karaktärerna värsta) vis. Managern får plocka upp spillrorna, och Johan gör verkligen en riktigt bra rollprestation som är värd sin egen applåd (han är såklart rolig i Solsidan, som filmens regissör Emma Bucht också regisserat avsnitt utav, men ingenting som kräver samma scennärvaro som här) och får göra någonting annat än att försöka gynna sin egen karriär. Han försöker alltid lyfta sina klienter, mest för egen vinning (som hela idén med turnén) men gör här mer medmänskliga insatser och får hålla ihop allting som en superhjälte i vanliga kläder.

Tyvärr är känslan av att det stressas fram även återkommande mot slutet. Personliga problem som etablerats tidigare får aldrig något riktigt slut och uppbrott blir aldrig riktigt så brinnande då vi mest får beskedet om dem men aldrig se de riktiga konsekvenserna eller vad de faktiskt leder till. Vilket är synd på en annars engagerande film som ofta når in på själen och porträtt av trassliga liv och relationer – men som aldrig riktigt vågar gå sönder i helhet och visa det allra trasigaste i slutändan.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: The Substance – en modern body horror masterpiece utan dess like

10 augusti, 2024 by Linou Gertz

The Substance
Regi Coralie Fargeat
Betyg 5
Visas under Way Out West, ordinär biopremiär 18 September 2024

I sin långfilmsdebut Revenge vägrade manusförfattaren och regissören Coralie Fargeat att stångas med rape-revenge-genren (sprungen ur klassikern I Spit On Your Grave) utan att forma den efter sina egna tankar och visioner. Lika okonventionellt och egensinnigt tar hon nu sig an body horror genren med ännu större stilsäkerhet och unikum – för vilket hon prisades för bästa manus under filmfestivalen i Cannes tidigare i våras. Välförtjänt, kan jag nu konstatera.

Inledningsvis får vi se en Hollywood Walk of Fame-stjärna läggas till Elisabeth Sparkles (spelad av briljant Demi Moore i absolut mästerlig återkomst) ära, varav dess liv från fans som fotas med den till snabb föråldring som gestaltas över människor som går över den över lång tid – och förfallet i hennes karriär när ingen längre bryr sig om den utan mest bara spiller mat över den. Det är ett väldigt snyggt sätt att gestalta en karriär i dalande och en fallande stjärna utan att visa en enda bild från hennes faktiska utövande. Men trots att detta är en skräckfilm är den också väldigt rolig, utan att försöka vara det genom billiga skämt, vilket snabbt visar sig när en producent tar ett telefonsamtal under tiden han tar en piss och sedan utan att tvätta händerna går ut till affärslunch och äter skaldjur med bara händerna. Närbilderna på munnen och maten som mosas däri är lika äckliga som skrattretande. Det är svårt att beskriva utan måste upplevas. Vilket stämmer rätt bra med resten utav filmen också faktiskt.

För att vidare demonstrera filmens okonventionella beskrivning av en stjärna i fritt fall är när hennes billboard-reklam tas ned – vilket fångar Elisabeths uppmärksamhet till den grad att hon råkar ut för en bilolycka. På sjukhuset introduceras hon därefter inför ”The Substance” vilket leder till det ”alla kvinnor vill ha” (ytterligare en konvention regissören leker med): ungdom, fast kropp, inga rynkor. Men hon får inte detta själv, utan får föda fram en yngre version av sig själv – Sue, som lika grymt men mer lekfullt spelas av Margaret Qualley – vilket först verkar som en väldigt bra idé men senare, såklart, ska visa sig inte vara det. För hur roligt vore ett mirakel utan konsekvenser?

Men i och med detta vittnar det inte bara om Elisabeths egna besatthet av föryngringen utan hela samhällets, och mer konkret i detta fallet underhållningsbranschens. För när Elisabeth blir ”för gammal” och kastas åt sidan blir hon istället utbytt mot Sue som blir uppskattad för sin fasta rumpa, lår, bröst och stora leende. Speciellt cheferna och de manliga tittarna uppskattar henne. Men hon själv likaså. Så till den grad att hon ofta bryter mot de regler och överenskommelser som kommit med The Substance och deras gemensamma varande trots två olika kroppar. Hon blir snabbt girig av uppmärksamheten och självsäkerheten som kommer med den snygga kroppen, vilket först inte får några konsekvenser – i alla fall inte för henne själv – men som kastar Elisabeth under bussen betydligt mer. Men det är en låg kostnad för henne när karriären stiger snabbt.

Vad som börjar ganska lugnt och metodiskt, och komiskt, blir senare blodigt och brutalt. Citat som yttrats i vissa scenarion för att lyfta den specifika situationen återanvänds senare och får helt annan slagkraftighet när det slås in mot huvudkaraktärerna, och i förlängningen tittaren, och fullständigt golvar oss. Mentalt och fysiskt. Silkesvantarna åker av och återvinningen, både den kroppsliga och spirituella, blir blodig och våldsam. Vilket både skrattas åt och lämnar mig med vidöppen mun. Filmen går ofta till platser, bildligt talat, jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Vilket är ett väldigt gott betyg såklart. Och trots sin extremitet går den inte att värja sig mot utan bara fullständigt kapitulera inför. Speciellt när Sue först hyllas för sin talang och skönhet, och sen trakasseras som monster efter att hon visat sig stå under konsekvenserna trots allt. Sluttampen är så extrem och blodig att jag både häpnas och skrattar åt det. Vilket fångar filmen till punkt. Och för att perfekt ringa in temat om återvinning avslutas döden på samma stjärna vi började på. Vilket är liksom resten av filmen briljant skrivande – och utförande. Hela filmen är en modern body horror masterpiece utan dess like.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Tid att älska – gripande men skulle vara ännu bättre som tv-serie

9 augusti, 2024 by Rosemari Södergren

Tid att älska
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 augusti 2024
Regi och manus Katell Quillévéré

En film som griper tag i mig om kärlekens många olika aspekter och former. Om kärlek över många slags gränser, om kärlek eller brist på kärlek från en förälder till ett barn, om vänskapens många ansikten. Filmen bygger delvis på verkliga händelser, regissören Katell Quillévéré har inspirerats från sin egen familjs historia då hon upptäckte att hennes mormor hållit sitt förhållande och barn med en tysk soldat hemligt under hela sitt liv.

Filmen är episk och mer som en roman då händelserna spänner över mer än tjugo år och mellan en del scener är det stora tidsgap. Det gör att den mer är som en filmatiserad roman än en film. Den tar upp många olika aspekter vilket är en styrka men samtidigt en svaghet i filmen, den spretar iväg åt lite för många olika håll. Berättelsen skulle göra sig ännu bättre som en tv-serie där karaktärerna och deras relationer och utveckling kunde fördjupas.

Inledningsscenen i denna film är en av de starkaste och mest omskakande inledning och den väcker många, många tankar om hämnd och hat och bristen på förlåtelse. Scenen är inspelad i svartvitt vilket ger en dokumentär känsla och börjar med att folket på gatorna i Paris firar andra världskriget slut och välkomnar de amerikanska soldaterna. Men ganska snart blir scenen mörkare då invånarna letar upp kvinnor, framför allt unga kvinnor, och rakar bort håret från deras huvuden, binder fast dem och målar hakkors på dem. Om kvinnan är gravid får hon ett stort hakkors målat på den putande magen. Det är kvinnor som varit tillsammans med tyska soldater. Folkmassan som slår dem och sparkar dem och samlar in dem utstrålar dödligt hat.

Det är en svår scen att se. Den sätter igång så många tankar och känslor och funderingar. Hur kommer det att gå när och om kriget mellan Israel och Hamas får ett slut och hur kommer det att gå i Ukraina när och om Ryssland förlorar sitt försök att ta över landet? Kommer människor som på något sätt har med ryssar att göra att bli behandlade skoningslöst? Det är inte omöjligt. Mänskligheten har nog inte blivit mer civiliserad sedan slutet på andra världskriget. Om jag ser hur mycket hat och hämnd som frodas. Tänk bara på Irans härskare som ska hämnas på Israel för att israelerna dödat en ledare för terrorsekten Hamas som dödade tusentals på en musikfestival 7 oktober 2023. Hat och hämnd göds runt om i världen.

Nu handlar denna film bara delvis om efterskörden efter andra världskriget. En av de unga kvinnor som fått håret avrakat och fått ett hakkors på sin gravid mage lyckas fly. I nästa scen har det gått några år och denna kvinna, Madeleine, har skapat sig ett nytt liv på en annan ort i Frankrike där hon lever med sin son.

En dag på sitt arbete som servitris träffar hon François, en rik och vänlig student. De blir förälskade och gifter sig ganska snabbt. Madeleine är dock inte den enda av dem som har en mörk hemlighet hon döljer. Hon upptäcker efter ett tag att det finns skäl till varför François ville gifta sig så fort.

Berättelsen tar många vändningar och är verkligen inte förutsägbar. Under tjugo år hinner mycket hända. Det är också en skildring av efterkrigstidens Europa där olika idéer poppar upp och jazzen gör sitt intåg. François och Madeleine öppnar en jazzklubb dit framför allt amerikanska soldater kommer. Där dyker Jimmy upp, en charmig ung amerikansk soldat som vinner både François och Madeleines hjärta. Räkna med vacker musik av Amin Bouhafa och tjusiga miljöer och dräkter tack vare Florian Sanson, Camille Bougon-Pigneur och Virginie Destiné.

En del i filmen som gör ont i hjärtat är Madeleines sons rop på kärlek. Madeleine kan inte knyta an till honom. Det är förfärligt men också förståeligt. Om omgivningen får reda på att sonen har en tysk soldat till far skulle både han och Madeleine råka illa ut. Madeleines familj har förskjutit henne och övriga omgivningen skulle inte acceptera dem.

En av filmens styrkor är att alla karaktärerna är mänskliga, ingen är perfekt, ingen är någon felfri hjälte, ingen är bara ond. De dumma handlingar var och en gör är begriplig även om de inte är sympatiska ageranden.

Filmen har fått en del priser:
VINNARE – BÄSTA FILM – ANGOULÊME FRANCOPHONE FILM FESTIVAL
VINNARE – BÄSTA SKÅDESPELARE VINCENT LACOSTE – ANGOULÊME FRANCOPHONE FILM FESTIVAL
VINNARE – BÄSTA REGISSÖR KATELL QUILLÉVÉRÉ – SUNNY BUNNY LGBTQIA+ FILM FESTIVAL

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 96
  • Sida 97
  • Sida 98
  • Sida 99
  • Sida 100
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 635
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

vecka 45 2-6/11 2026 Göteborgs … Läs mer om Allsångsbetonad minnesföreställning gör succé – David Anthin & Martin Bagge med program om Evert Taube på Göteborgs Stadsteater

Upproret – ”Dom kan inte med oss”: Rock med attityd och svenska rötter

Betyg 3 (5) Det är alltid lite extra … Läs mer om Upproret – ”Dom kan inte med oss”: Rock med attityd och svenska rötter

Fontaines D.C. – Från O-Baren till Hovet, en resa som fortsätter att växa

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Fontaines D.C. – Från O-Baren till Hovet, en resa som fortsätter att växa

Sveriges första musikvideofestival

I Lund arrangeras en musikvideofestival … Läs mer om Sveriges första musikvideofestival

Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

Forever Young kommer att vara temat som … Läs mer om Forever Young i fokus när Göteborg Film Festival firar 50 år

Skulden – en ny brittisk kriminalserie på SVT skildrar mörkläggningar inom polisen

I den brittiska kriminalserien Skulden … Läs mer om Skulden – en ny brittisk kriminalserie på SVT skildrar mörkläggningar inom polisen

Spirituellt och överraskande uruppförande i Riddarhuset av Theorins modernistiska verk A busstop in Vasco da Gama

A busstop in Vasco da Gama Av Dan … Läs mer om Spirituellt och överraskande uruppförande i Riddarhuset av Theorins modernistiska verk A busstop in Vasco da Gama

Strålande utförda aktioner centrerade kring lysande vokaljazz – In One Breath av Peter Asplund Aspiration

Peter Asplund Aspiration In One … Läs mer om Strålande utförda aktioner centrerade kring lysande vokaljazz – In One Breath av Peter Asplund Aspiration

Filmrecension: Wicker – vacker, magisk med doft av Oscarspris

Wicker Betyg 5 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wicker – vacker, magisk med doft av Oscarspris

En vacker och lekfull fullträff – Bobo Stenson trio i Lerum

1/11 2026 Dergårdsteatern i Lerum … Läs mer om En vacker och lekfull fullträff – Bobo Stenson trio i Lerum

Godzilla Minus Zero – storslagen och medryckande

Godzilla Minus Zero Betyg 4 Svensk … Läs mer om Godzilla Minus Zero – storslagen och medryckande

Filmrecension: Jävla karlar

Jävla karlar Betyg 3 Svensk biopremiär 6 … Läs mer om Filmrecension: Jävla karlar

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in