The Bikeriders
Betyg 2
Svensk biopremiär 23 augusti 2024
Regi Jeff Nichols
The Bikeriders vill signalera något farligt, vågat och hjärtligt. Det är – på ytan en film som vill ta sig an motorcyklar, gemenskapen kring dem och en tidsperiod då naivitet, uppror och hämningslöshet stod på dagordningen. Det skulle kunna vara en studie i vad som gör motorcykeln till ett sådant potent verktyg, både som fordon och som poetisk metafor för för frihet och våghalsighet.
Men allt det där är bara att förglömma då regissören Jeff Nichols tar sig an ämnet.
The Bikeriders må bjuda på motorcyklar och läderjackor i överflöd, men slutresultatet är bland det mest håglösa och tafatta som kan upplevas på en biograf.
Att slutresultatet är av sådan erbarmlig karaktär är dock inte svårt att förstå då vi ser till Nichols CV. Att göra slarvsylta av potentiellt bra berättelser är närmast en av regissörens expertiser, se till den hopplöst identitetslösa Loving, som berörde ett av USAs viktigaste domstolsbeslut som ledde till den konstitutionella rätten för svarta och vita att gifta sig. Att en film om ett motorcykelgäng och dess manliga egon, signerad Nichols, skulle vara än mer uddlöst är därför föga förvånande.
Det mest anmärkningsvärda med The Bikeriders är avsaknaden av någon som helst energi, kreativitet eller vilja. Tanken är att berätta en saga om vänskap och hur ett gemensamt intresse gradvis förvandlas till ett okontrollerbart monster där våld, maktbegär och paranoia kapsejsar hela skutan. Men då Nichols regisserar det hela som om han befann sig i en djup koma spelar det ingen roll att filmen – desperat, försöker övertyga publiken om allvaret och dramatiken. Den kollektiva reaktionen är densamma som då någon berättar att den överfulla lägenhetsfestens enda toalett har fått totalt stopp.
The Bikeriders är så pass livlös att det nästan är omöjligt att inte sträcka sig efter telefonen och slå ett akut samtal till larmcentralen. Sättet filmen stapplar fram, rosslar och hostar ger kalla kårar, det är som att befinna sig i ett bårhus. Personregin påminner om den som George A. Romero nyttjade för att dirigera sin horder av zombies. Jodie Comer och Austin Butler, som är tänkta att utgöra filmens pulserande hjärta, skapar samma sensuella och passionerade energi som två våta pappkartonger. Butler mumlar, grymtar och tittar snett in i kameran. Comer fortsätter att bjuda på ett skådespel som befinner sig någonstans mellan det amatörmässiga och det rent skrattretande. Denna gång har hon utrustat sig själv med en förkastligt gnällig amerikansk accent som skär i trumhinnorna. Överlag verkar inte en enda aktör ta filmen på allvar, istället liknar åbäket en lektimme på dagis där alla är fria att göra precis vad de vill. Se bara till Tom Hardy som bestämt sig för att visa sina absolut sämsta sidor som skådespelare, vilket innebär tonvis med grymtande och bisarra röstlägen som ger skräckinjagande associationer med hans clownkonster i Venom. Det hela tangerar snart att framstå som en bortklippt Saturday Night Live sketch, där alla spelar över och där absolut ingenting är på allvar.
Inte ens då filmen försöker att släppa loss emotionellt blir resultatet något annat än en likgiltig axelryckning. Alla försök till något som helst engagemang är bortom patetiska.
Visuellt är filmen precis lika ointressant som dess dramatiska kvalitéer. Ett motbjudande platt och identitetslöst foto omger allting och misslyckas kapitalt med att sälja in 60-talet då kameravinklar – och åkningar är alltför anakronistiska.
The Bikeriders må ha ambitioner att flörta med det farliga och vågade, men slutresultatet är hopplöst tråkigt. Istället för en frustande motorcykel, redo att ta över motorvägen, får vi en unken gammal flakmoppe vars tvåtaktsmotor osar och stinker.
Hela handlingen kretsar dock inte kring Maria utan även kring underhållaren Lili som efter sin moders död får ett barn att ta hand om, och då det är av samhället fördömt som ”idiot” på grund av sin neurodivergenta handikapp är hon av rädsla för att pressen ska skriva ned hennes karriär och liv så flyr hon Paris för Rom i hopp om att undslippa nedlåtande artiklar och ryktesspridning. Hon har passats upp av en prins genom sitt jobb och lockats med ett rum i staden vilket hon nappar på för att undkomma pressen och hoppas kunna smälta in i sin nya anonymitet. Dock är hon inte helt inkognito där, utan känns igen av tidigare vänner och bekanta. Samtidigt försöker hon få barnet inskriven på ett läroinstitut för ”idioter” (återigen ett kvitto på dåtidens modernitet och hur långt vi kommit) där Maria Montessori är läkare – och först försöker hon bara bli av med barnet, men efter att få se hur mycket de kan lära sig och utvecklas med Montessoris metoder stannar hon kvar och låter sig häpnas både av de nya metoderna men också sina egna känslor.