Film

The Silent Hour
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 november 2024
Regi Brad Anderson

Det är nästintill otroligt hur regissören Brad Anderson lyckats fördärva sitt renommé totalt sedan den otroligt sluga och suggestiva The Machinist, en film som kändes som en blandning mellan Christopher Nolans Memento och David Lynch Blue Velvet.
The Machinist var lysande och bjöd på en oerhört snillrik vändning, den borde tagit Brad Anderson till en betydligt mer förnäm position än den han befinner sig i nu. För vad som följt efter denna triumf har varit filmer av så pass låg kvalitet att man kan fråga sig om Andersons förmåga blivit kidnappad och hållen som gisslan på obestämd plats. För inget kan förklara kolossala kalkoner som den vedervärdiga Transsiberian eller andra minimala projekt så obetydliga att ingen kan minnas dem.

The Silent Hour är en otäck påminnelse om hur skev och förstörd Anderson numera är som regissör, det mest uppseendeväckande är istället det faktum att filmen tilldelats en privilegierad biodistribution, något som framstår närmast löjeväckande med tanke på vad som har fått se sig delegerat till valfri streamingtjänst. För någonstans där, bredvid de hemska dussinfilmer som har Adam Sandler i huvudrollen eller tonvis av likbleka europeiska produktioner har The Silent Hour ett perfekt hem.

Om filmvärlden hade ett veritabelt pulvermos vore The Silent Hour den perfekta representanten. Det vi får är smaklöst, torftigt och totalt oinspirerat. Anderson eller någon av de medverkande kan inte ens bemöda sig med att krydda sörjan med någon som helst inspiration eller entusiasm. Tanken är – någonstans, att skapa en tät thriller där en mycket simpel premiss är tänkt att maximera spänningshalten. Men detta kapsejsar likt skeppet Vasa eftersom hela filmen bygger på en penibel gimmick där Joel Kinnaman – genom uselt skådespel, låtsas vara drabbad av en mycket allvarlig hörselskada. Premissen att frånta huvudpersonen i en thriller/actionfilm hörseln må låta som en god grund för att få igång adrenalinet, men då genomförandet är av bedrövlig sort blir det endast krystat.

Inte förbättras situationen av att Brad Anderson helt förlorat förmågan att skapa spänning eller potenta överraskningsmoment. Viljan att chockera med oväntade vändningar faller lika platt som då Edward Blom ställde upp i Melodifestivalen, detta eftersom allt telegraferas cirka tjugo minuter innan det inträffar. Alla skeenden är så pass uppenbara och glasklara att man kan fråga sig om Anderson haft utgångspunkten att alla biobesökare aldrig sett en film i hela sitt liv.

Då ingenting ger resultat verkar allt och alla ge upp, då får publiken istället smaka på en infantil final med ett patos som borde förses med en kariesvarning. The Silent Hour är definitionen av grå, själslös fogmassa, lika minnesvärd som en grå måndag i november.

XXL
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 november 2024
Regi och manus Kim Ekberg & Sawandi Groskind
Originalmusik Johannes Hagman & Michael Cedlind
Medverkande Astrid Drettner, Georgios Giokotos, Marianne Carlsson, Enkete Mungbaba, Ken Mai, John Holm, Farah Muse, Teri-Anne Brink, Marianne Lehtimäki, Katja Kiuru, Hilperi, Elsie Andersson, Leila Aissat-Isung

En film som spretar åt väldigt många håll men som inte känns riktigt färdig. Det känns som att är det högaktuellt med det gamla rådet till alla som skapar något: ”kill your darlings”, är en uppmaning att våga klippa bort också scener man själv är vansinnigt förälskad i men som som ändå inte stöder berättelsen. Handlingen kretsar kring två syskon, Enzo och Magda, som har en trasig relation som de försöker lappa ihop genom en gemensam resa till Helsingfors.

Vi får följa dem köpa vodka och annan starksprit och se när de häller i sig drycken i den lilla hytten på båten, vi får höra deras tankar och vad de läser. De är en rörig handling som ofta stannar till med närbilder alldeles för länge på allt möjligt. Det är segt och tungt att tvinga sig att se klart filmen.

Under ett samtal de två syskonen har när de promenerar säger Magda att hon kommit fram till att personer som kan känna mycket i sina hjärtan inte är bra på att förmedla konst eller kultur av något slag. Det som går någon till en bra konstnär är att han eller hon inte har stort hjälpta, att han/hon/hen inte kan ta till sig allt vackert i livet i sitt hjärta. Därmed menar hon att Enzo inte kan vara konstnärlig. Tja, vad ska man säga? Filmen är fylld av reflektioner av det slaget som kan känna igen från samtal då jag var tio-elva år. Kanske är filmens mest lämpad för tio-elva-åringar?

Det som gör filmen ännu mer rörig är att dåtid och nutid, fantasier och drömmar, vävs samman på ett ganska ostrukturerat sätt. Jag ser ändå ett embryo till något som skulle kunna bli en unik och fascinerande film, men då behöver den klippas om en hel del och en del scener skulle behöva spelas in på annat sätt. För mig känns det som att filmen inte är klar ännu.

I ett pressmeddelande berättas:
XXL hade premiär på Göteborgs Filmfestival 2024 med fyra fullsatta visningar. Det var den enda filmen som visades på 35 mm av uppemot 250 filmer från hela världen vilket gav filmen stor uppmärksamhet, bland annat i Dagens Nyheter. Svenska Dagbladet skrev om en “varm hybriddramakomedi inspelad under lågbudgetflagg”, som lämnade publiken “positivt överraskad”. XXL har därefter antagits till flertalet internationella filmfestivaler, bland annat FiD Marseille och Warsaw International Film Festival.

Den som tycker om film som går sin egen väg och struntar i sedvanliga dramaturgiska metoder kan säkert uppskatta XXL mer än jag gjorde. Men jag ser två filmskapare, Kim Ekberg & Sawandi Groskind som skrivit manus och regisserat, som har utvecklingsmöjligheter och kan slå till med något mer genomarbetat som kan bli mästerligt i framtiden.

Den vilda roboten
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 oktober 2024
Regi Chris Sanders

Ur en lång rad animerade succéer, som Lilo & Stitch och Draktränaren, från Dreamworks kommer nu ytterligare en animerad film – den här gången baserad på den bästsäljande romansviten om The Wild Robot med just den titeln. Då det är en barnfilm visas den här med svensk titel, undertext, tal och musiktolkning. Det är en vacker sång, även på svenska, som passar både melodiskt och textmässigt in i resten av filmen och dess teman om att finna mod, utvecklas och våga vara den man är – men också finnas där för varandra och både hjälpa och lyfta varandra istället för av elakhet klanka ner på andra för att de exempelvis inte är som de själva.

Det är en fin och vacker animation, dock med väldigt högt tempo – och det känns som den är gjord för en modern publik med kort attentionspan. Det är mycket jakter fram och tillbaka med få lugna stunder och pauser där varken robotar, djur eller publik kan andas. Men de finns, och de är välkomna. Men precis som tempot är högt som på sociala medier är filmens apokalyptiska framtoning av världen lik den doomscrolling många av oss ständigt möts utav. Den vilda roboten är uppspolad på en strand och utöver naturen finns ingen civilisation att finna – vilket senare understryks av både Golden Gate bron och städer under vatten. Roboten – en restprodukt av människan och vår förödande produktion som skadar naturen mer än bidrar till den – finner sig vilsen bland djuren och utan ägare eller familj. De har nämligen inget behov av människans uppfinningar och bekvämlighetssträvan utan klarar sig bra själva. Såklart. Hela dess funktion med AI och maskinlärning – som just nu utvecklas i rask takt och med visserligen fantastiskt resultat men också hög energiomsättning – är i fel kontext helt överflödig. Vilket också blir en fin kommentar om att en som person kan känna sig vilsen i livet och samtidigt känna sig ouppskattad utan att passa in – vilket kan tyda på att en bara är på fel plats och inte är undermålig som människa. Det finns således mycket att hämta i filmen både för vuxna och barn – filmen har nämligen mycket hjärta och fina saker att säga om familj, ibland skapad än bara organiskt framväxt, och tillhörighet. Tyvärr ges känslan av framstressade bilder och situationer att det sägs mer i ord än bilder och gester – vilket gör att känslan av att filmen har mer hjärta än själ.

Ändå är det en väldigt fin och rolig film. Mycket humor, både glättig och uppfostrande sådan – men också en hel del mörkare humor som kanske passar äldre bättre. Och när den vilda roboten möter en gås som ser den som mamma, och den växer upp i ”fel” kontext, får den både oväntad roll och vänner längs vägen. Samtidigt som den själv försöker hitta sin plats i världen med tillhörighet. Vilket är som vi många vet lättare sagt än gjort. Så när den stackars gåsen som växer upp med roboten senare kommer i kontakt med andra gäss är de väldigt otrevliga och direkt elaka mot den något udda gässlingen som inte riktigt passar in och är som ”alla andra”. Men senare lär den unga gåsen sig att flyga och får träffa en äldre fadersgestalt som bildligen tar den under sina vingar och släpper in den i värmen. Vilket senare blir någonting hela djurriket får lära sig om, att acceptera varandra och att hjälpa varandra istället för att stöta ut det de inte känner igen sig i, när den onaturligt hårda vintern som klimatkrisen skapat hotar att utrota dem alla. Vilket blir ytterligare en lektion för både unga och vuxna: att om vi ska överkomma framtidens utmaningar kan vi inte titta på ”vi och dom” utan hur vi tillsammans kan jobba mot en värld på branten mot undergång.

Den vilda roboten, bortkommen från sina tillverkare, blir tillslut uppjagad för att tas tillbaka igen – men får då understöd från de djur som tidigare försökt förstöra den. Läxan är lärd och det okända är inte längre skrämmande utan en del av samhörigheten, och det blir en fin illustration om natur mot industrialismen och hur den måste kämpa i självförsvar för överlevnad. Men tillslut inser roboten att den inte hör hemma där utan måste i ett sista självuppoffrande gest lämna sina nyfunna vänner och familj för att de inte ska drabbas vidare av robotar som med våld förstör för dem. Men det känslomässiga band som skapats mellan roboten och gåsen tar inte slut för det utan i en fin sista bild lägger de pannan mot varandra och utan ord berättar vikten av den familj de inte fötts till utan skapat själva längs livets resa. Det är rätt fint i en annars ganska ytlig gestaltning som annars mest berättar snarare än visar sina känslor. Men till slut görs det alltså rätt.