Film

Min oväntade bror
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 februari 2025
Regi Emmanuel Courcol

En av de vackraste hyllningarna till musik jag sett. En varm hyllning till kulturens kraft att förena människor. Det är så befriande med en film som låter berättelsen ta den tid den behöver och att det inte behöver vara action och full fart. Det som händer handlar om vad som rör sig inom människor: känslor, tankar, minnen, förhoppningar och samtidigt en film om samhällsklasser och vilka stora skillnader det är att ta sig fram inom kultur, beroende på bakgrund. Ett ämne som är minst lika aktuellt i Sverige idag: det är oerhört tydligt att det bra mycket lättare att ta sig fram inom kultur och media för den som kommer från övre medelklassen än den som kommer från fattigare bakgrund. Ett annat stort plus för denna film är att den inte är det minsta förutsägbar, den har flera olika vändningar.

Thibaut är en berömd dirigent som har hela världen som arbetsplats. Han har en intensiv tillvaro men allt vänds upp och ner när han svimmar under en konsert. Det visar sig att han har en dödlig form av leukemi och hans enda chans att överleva är en transplantation av benmärg. Men det är svårt att hitta en donator som har rätt värden för att det ska fungera. Störst chans är med ett syskon. När han syster testas för kunna donera benmärg avslöjas att hon inte är hans syster. Thibaut adopterades som baby, vilket han inte hade en aning om. Tur i oturen är att hans adoptivmamma vet vem som är hans biologiska mamma och också vet att han har en biologisk lillebror som adopterades av en annan familj.

Thibaut ger sig av för att träffa sin lillebror, som heter Jimmy. Thibaut övertalar honom att donera benmärg. De två bröderna har växt upp under helt olika förhållanden. Jimmy arbetar i köket på en fabrik som är nedläggningshotad i en stad där en majoritet är industriarbetare och många hotas av arbetslöshet. Jimmys uppväxt har varit helt annorlunda än Thibauts uppväxt i ett välbärgat hem med stort intresse för kultur av olika slag och där Thibaut fick en gedigen utbildning inom musik.

Det är tankeväckande berättelse som visar hur olika liv människor lever. Filmen är som så många franska filmer rollbesatt av duktiga skådespelare som är helt naturliga i sina rolltolkningar. Benjamin Lavernhe är helt rätt i rollen som Thibaut Desormeaux och Pierre Lottin är oerhört äkta som Jimmy Lecocq.

Min oväntade bror är Emmanuel Courcols fjärde film som regissör, och han har också skrivit manus tillsammans med sin hustru Irène Muscari samt Oriane Bonduel och Marianne Tomersy.

Emmanuel Courcol, regissören, säger om brödernas relation i filmen:
– Thibaut kommer från en värld där förstklassig kultur och utbildning är naturligt, och går att erövra om man är ambitiös och tävlingsinriktad. Men när han säger till Jimmy att han också borde tänka så blir det helt fel. Thibaut har goda avsikter, men han har fått en bättre start i livet, och om hans bror försöker komma ikapp honom och följa hans regler kan det gå illa.

Min oväntade bror är nominerad till Césarpriset för bästa film, originalmanus, ljud samt klippning, och skådespelartrion Benjamin Lavernhe, Pierre Lottin och Sarah Suco kan få varsin César för sina insatser den 28 februari när priserna delas ut.

Det är en varm och unik film som skildrar kulturens mäktiga kraft att förena människor. Ett stort, stort plus för att den bryter mot den så dominerande film-dramaturgin. Min oväntade bror bygger inte på att det är en stor konflikt som ska lösas med en biljakt eller ett stort krigsslag i slutet och det handlar inte heller om att en Rocky-figur ska vinna högsta priset. En film om livet och musiken.

A Complete Unknown
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 februari 2025
Regi James Mangold

Om A Complete Unknown hade kommit för tio år sedan hade den med största sannolikhet hyllats som en kolossal triumf. Ett stycke utsökt film som med fantastiskt hantverk gestaltar Bob Dylans mest kreativa år. Men filmer om musikaliska storstjärnor och deras snåriga liv är nu förtjänta av samma kritik som filmer om män och kvinnor i färgglada dräkter fått utstå.

Med filmer som Bohemian Rhapsody, Rocket Man och Bob Marley: One Love är det som på engelska kallas för musical biopic en utstuderat förutsägbar och ofta totalt ointressant premiss för en film. En stor del av problemet är att filmerna vägrar att ändra profil eller struktur. Oavsett om det är Ray Charles eller Amy Winehouse som får sitt liv presenterat på film återkommer numera förutsägbara sekvenser och lika uppenbar tematik. Det är uppgång och fall, resan tillbaka från botten till toppen och kändisskapets höga pris.

Regissören James Mangold var själv delaktig i att starta denna genre i och med sin biografi om Johnny Cash döpt efter sångarens legendariska låt Walk The Line. En film som – trots flera inslag som idag skulle kunna klassas som genreklyschor, hör till det bästa genren gett oss. Trots en simpel berättelse demonstrerade Mangold en fantastiskt hängivenhet och en oväntad uppriktighet som fick filmen att framstå genuin men framförallt varm.

Och nästan 20 år senare vill Mangold återskapa magin som ledde till det stora genombrottet. Denna gång höjs insatserna genom att ta sig an Bob Dylan, en musiker som går bortom det normala på de flesta sätt och vis. Mangold vill ännu en gång skapa en bred, öppen och lättillgänglig film som skildrar en specifik period i Dylans liv.

Men tillskillnad mot skildringen av Johnny Cash och dennes liv och evighetslånga kärlek till hustrun June är A Complete Unknown splittrad, ofärdig men framförallt alltför ordinär.

Dock är det svårt att helt och hållet kritisera Mangold för att slutresultatet är långtifrån så magiskt som det kunde ha varit. Bob Dylan är en av historiens mest enigmatiska, komplicerade, för att inte säga svåraste personer, vad gäller hans kameleontiska artisteri för att inte tala om personligheten. Detta i kombination med hans historiska gärningar där han skapt album och låtar som – för att uttrycka det milt, har förändrat historiens gång, har gett Dylan en sorts oförstörbar aura där hans absurda och många gånger motbjudande beteende ursäktats till rent perversa nivåer.

Denna ovilja att faktiskt komma till slutsatsen att Dylan är långtifrån sympatisk som människa blir också djupt problematisk för filmen då porträttet av Dylan blir oerhört vagt och klent. Flera gånger presenteras sekvenser där Dylan lever rövare och demonstrerar en megalomani som får vår egen Börje Ahlstedt att framstå lika ödmjuk som en försynt liten skogsmus. Det finns inget fundamentalt fel med att visa upp historiska personer som djupt problematiska vad gäller deras person, men Mangold och manusförfattaren Jay Cocks vågar inte ens tillkännage att deras subjekt inte är guds bästa son vad gäller mänskliga kvalitéer. Istället framstår filmens narrativ som snedvridet apologetiskt där Dylans ofta frånstötande beteende skall förklaras med än mer diffusa och oklara förklaringar. Berättelsen hade istället mått bra av att skildras mer som Dylans memorerar. Där väljer Dylan att berätta de många episoderna ur sitt liv på ett oväntat distanserat och jordnära sätt, det finns inget överdådigt eller storslaget över någonting, istället är det små anekdoter och diskussioner med diverse personer – kända som okända, som förklarar och ger en mikroskopisk insikt i personen.

James Mangold väljer istället en traditionell struktur som aldrig är abstrakt eller vidare djup. Sättet genombrottet skildras är lika självklart som det är kusligt bekant. Vi får montage som dränks i Dylans musik där korta ögonblick summerar framgångssagan. Och som i så många andra musikaliska biografier görs det ingen ansträngning att förklara varför Dylans musik briljerar i sin historiska kontext. Det förekommer dock en rad tafatta sekvenser som försöker koppla samman de mest dramatiska händelserna under 1960-talet med Dylans artisteri, sekvenser som mest känns som utfyllnad. Att filmen är traditionell i form och utförande är förståeligt då en mer snäv och abstrakt historia knappast hade kunnat skaffa sig åtta Oscarsnomineringar, något filmen i huvudsak är intresserad av. Detta är i mångt och mycket exemplariskt lockbete för just priser och utmärkelser, alla bitar finns på plats och om det inte vore för ett antal styrkor hade det hela varit en av de mer cyniska filmerna på länge.

För det finns också fantastiska höjdpunkter som är rent euforiska. Först och främst Timothée Chalamet i rollen som Dylan själv, detta kan vara det absolut bästa porträttet av en musiklegend som någonsin skådats. Även om Chalamet inte får någon vidare hjälp av manuskriptet skapar han en version av Bob Dylan som är skrämmande lik, det är inte bara rösten och utseendet utan hela kroppsspråket ned till de minsta gesterna. Sättet Chalamet kopierar Dylans nasala sångröst är minst lika imponerande och inte sedan Joaquin Phoenix spelade Johnny Cash i Mangolds Walk The Line har ett porträtt av en musiker framstått såhär pass genuint och autentiskt. Det är så pass bra att man kan glömma att det i grund och botten är en imitation. Nästan lika bra är Monica Barbaro i rollen som Joan Baez, Barbaro besitter en fantastisk sångröst och skapar en Baez som är självständig och minst lika bestämd.

Mangold lyckas också skildra extasen och förundran kring själv musiken, precis som den fantastiska Live Aid-sekvensen från Bohemian Rhapsody. Scenerna då vi får se Dylan spela in mästerverket Highway 61 Revisted är fullkomligt makalösa, detsamma gäller då Chalamet och Barbaro sjunger Blowin In The Wind ihop. I dessa stunder är extasen så pass extrem att man kan förlåta att helhetsintrycket av A Complete Unknown är så pass ordinärt och vardagligt att den tangerar att vara medioker.