• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Jan Halldoff R.I.P.

23 juli, 2010 by Rosemari Södergren


Oj, jag kan inte fatta det:
Regissören Jan Halldoff har avlidit

Ur Dagens Nyheter:

Regissören och fotografen Jan Halldoff var en av 1970-talets mest omtalade regissörer, med filmer som ”Korridoren och ”Jack”. På fredagsmorgonen avled han, 72 år gammal.

72 är liksom ingen ålder.
Halldoff stod för de nya filmerna och förändringarna i samhället.

Hans långfilmsdebut var Myten”, med manus av Stig Claesson, men förmodligen minns vi honom allra mest för ”Jack” och ”Korridoren” som kom 1968 och var en samhällskritisk film om sjukvårdens förfall.

Enligt DN dog han efter en kort tids sjukdom.

Halldoff verkar ha varit en man som stod fast för sina principer, DN berättar:

Halldoff lämnade filmbranschen, och när DN:s Johan Croneman träffade regissören för en intervju 2007 förklarade han sitt beslut såhär:

–?Jag har blivit erbjuden många manus, särskilt åren efter det som skulle bli min sista film, men jag ville bara göra film som hade något att komma med, som sade något, och några sådana manus hittade jag aldrig.

Wikipedia är snabba, de har redan fått med dödsdagen:

Jan Harry Halldoff, född 4 september 1939 i Stockholm, död 22 juli 2010 i Stockholm, svensk regissör. År 1974 erhöll han utmärkelsen Silverspiken. Jan Halldoff är mest känd för att ha regisserat filmatiseringen av Ulf Lundells roman Jack (1976).

Regi

* 1982 – Klippet
* 1980 – Lämna mej inte ensam
* 1978 – Chez Nous
* 1976 – Jack
* 1976 – Polare
* 1974 – Det sista äventyret
* 1973 – Bröllopet
* 1973 – Stenansiktet
* 1973 – De hemligas ö (TV-serie) (okänt avsnitt)
* 1972 – Firmafesten
* 1970 – Rötmånad
* 1969 – En dröm om frihet
* 1969 – Porträtt av en stad
* 1968 – Korridoren
* 1968 – Rätt man
* 1967 – Ola och Julia
* 1967 – Livet är stenkul
* 1966 – Myten

Aftonbladet
och Svenska Dagbladet.

Arkiverad under: Film, Scen

Kärlek på italienska – tankar efter förhandsvisning

15 juli, 2010 by Redaktionen


Kärlek på italienska är en film med italienska skådespelare och Tilda Swinton. Tilda Swinton spelar Emma, en medelålders kvinna och mamma i en mycket rik italiensk familj. Händelserna utspelar sig i Milano kring milleniumskiftet, det märks genom den totala frånvaron av Internet i karaktärernas liv.

Tilda Swinton är bland de duktigaste på att spela onda karaktärer – nu får vi äntligen se henne spela en människa med både gott och ont.
Hennes karaktär, Emma, är ursprungligen ryska, men som ung kvinna träffade hon en rik ung italiensk afffärsman som gifte sig med henne och tog med henne till Italien. De har tre barn, två söner och en dotter. Sonen Edoardo tycks stå henne lite närmare.

I filmens början får vi följa hur den stora släkten träffas i familjen enorma hus och tjänstefolket dukar upp för fin middag. Emmas makes pappa, industriledaren, fyller år. Under middagen deklarerar han att han tänker dra sig tillbaka och han ger ansvaret för att sköta familjeföretaget både åt sin son men också åt sin sonson Edoardo.

Allt är filmat med en distans som gör att det är svårt att ta till sig människorna. Som tittare känner jag en kyla från dem – och det är också vad jag tror är meningen.

Cinezine berättar om filmens bakgrund:

Tillsammans med Luca Guadagnino har det tagit Tilda Swinton hela 11 år att planera och producera denna italienska film där hon också innehar huvudrollen. Detta innebär förstås att det borde finnas lite utrymme för misstag vilket stämmer väldigt bra rent filmiskt. Allt ifrån musiken till kamerarörelserna och färgerna är justerade till perfektion. Man blir riktigt imponerad av att det görs filmer som denna idag, där flera scener påminner bland annat om den bortgångne Ingmar Bergman i sin stil.

Mat har en stor betydelse i filmen, närbilder på maträtter och täta bilder när Tilda Swinton långsamt låter maten fylla munnen och vi ser hur hon njuter av och upptäcker varenda smakdetalj. Bilderna på mat är otroligt sexiga.

Tilda Swintons karaktär lever ett ytligt men oerhört välbärgat liv med vackra klänningar, lugnt och tryggt och ett gigantiskt ståtligt italienskt hus. Givetvis mullrar det under den polerade ytan. Hennes make har gett henne namnet Emma. Hennes riktiga namn är ryskt och det var så länge sedan någon såg henne som den hon är att hon glömt vad hon egentligen heter.

Att filmen handlar om kärlek rådet inget tvivel om. Det är både Emma som möter en stark kärlek som får henne att omvärdera livet, får henne att njuta av varje ögonblick, gör att hon ser livet med nya ögon – och hennes dotter som möter kärleken. Båda möter en kärlek som inte passar in i gängse mallen. Båda ger sig hän och bejakar kärleken, fast med lite olika resultat. Och där diskuterade vi som såg den här filmen en hel del kring.

Är filmen svart och menar att det är för sent att ge sig hän åt kärlek för den som är medelålders? Måste stark kärlek sluta med katastrof? Eller gör de det? Är kärleken värd mer än allt annat, värd alla offer?

Filmen har många bottnar och det är flera saker som bara berörs lätt som de klassskillnaderna: Tjänstekvinnan som inte på något sätt kan tänka sitt att äta mat tillsammans med Emma fast de efter så många år tillsammans har en tät relation.

Vi var två som såg den här förhandsvisningen tillsammans. Vi var överens om att filmen är stark och vi tyckte båda om att den inte är entydig, den har flera bottnar. Men vi upplevde båda att den var lite seg i början, det tog lite för lång tid för berättelsen att komma igång, lite för mycket som skulle förklaras för oss tittare.
Som betyg ger vi den en stark 3 på en skala 1-5.

Svenska Dagbladet gav filmen betyg 5

TT:s filmrecensent gav betyg 4.

SVD har skrivit lite om filmen också.
Intervju med Tilda Swinton i SVD.

Läs även andra bloggares åsikter om kärlek, recension, film, Italien, mat, sex, Tilda Swinton

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Italien, Kärlek, mat, Recension, Scen, sex

Recension av Knight & Day

13 juli, 2010 by Jonatan Södergren

Precis som Killers, som Kulturbloggen recenserade för några veckor sedan och du kan läsa om här, är Knight & Day en actionfylld romantisk komedi. Filmen handlar om den helt vanliga tjejen June (Cameron Diaz) som träffar den hemliga agenten Roy Miller (Tom Cruise) och hamnar mitt i händelsernas centrum. Biljakter. Explosioner. Et cetera, et cetera. Skillnaden är att Knight & Day faktiskt verkar ha ett manus.

Filmen börjar på en flygplats där June springer in i Roy. Två gånger. När de väl gått på flygplanet dödar Roy alla passagerarna medan June besöker toaletten. Tillsammans tvingas de kraschlanda planet samtidigt som de lär känna varandra.

Även om både Tom Cruise och Cameron Diaz gör bra ifrån sig i sina roller tycker jag inte sättet de faller för varandra är lika övertygande. Dessutom känns vissa filmsekvenser överflödiga, som att de egentligen inte är relevanta för själva handlingen.

Hursomhelst är platserna och actionscenerna snygga. De komiska undertonerna gör Knight & Day bättre än många andra filmer inom samma genre.

Om Junes val mellan om hon kunde lita på Roy eller inte bara hade utvecklats något, varit lite tydligare, så skulle filmen kunnat bli betydligt bättre. I slutändan får den en trea. Varken mer eller mindre.

Här kan du se filmens trailer:

Knight & Day har biopremiär den 14 juli.

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: Cameron Diaz, Knight & Day, Knight and Day, Tom Cruise

Recension av Dumma Mej!

12 juli, 2010 by Jonatan Södergren

Någon har stulit en pyramid från Egypten och nu måste Gru bevisa en gång för alla att han fortfarande är den bästa tjuven i världen. I sin mörka villa planerar han tillsammans med sina undersåtar den största kuppen världen någonsin skådat. Han ska stjäla månen.

För att genomföra planen måste Gru bland annat adoptera tre föräldralösa flickor. Det uppstår en konflikt. Kommer Gru att lyckas genomföra sin plan och bli det ondskefulla geni han drömt om eller ska Margo, Edith och Agnes få hans kalla hjärta att smälta.

Dumma Mej är gjord av Chris Meledandri som även ligger bakom de första Ice Age-filmerna. Bland de som lånat ut sina röster till filmens karaktärer finner vi några intressanta namn. Däribland Steve Carell, Russel Brand och Jermaine från Flight of the Conchords.

Filmen är rätt så snyggt animerad och innehåller flera scener som garanterat kommer få dig att skratta. Kanske inte samma mästerverk som den första Ice Age-filmen men helt klart en sevärd film för både stora och små.

Här kan du se filmens trailer:

Dumma Me har svensk biopremiär den första oktober. Om du vill läsa mer kan du besöka filmens officiella hemsida.

Arkiverad under: Film, Filmrecension Taggad som: Despicable Me, Dumma Mej, Russel Brand, Steve Carell

Nu har Tim Burtons Alice i Underlandet släppts på dvd

9 juli, 2010 by Redaktionen


Nu har Tim Burtons Alice i Underlandet släppts på dvd. Jag förmodar att det är något som många av oss Tim Burton fans har sett fram emot.
Den har kommit relativt snabbt på dvd. En fördel med dvd-versionen är förstås att den har två versioner: välj mellan engelskt och svenskt tal.
Om det är mindre barn som ska se den är det väl en fördel med svenskt tal, fast annars är väl versionen där Johnny Depp själv talar den givna.

Tim Burtons tolkning av Alice i Underlandet är som alltid med Tim Burton speciell och egen. Den börjar när Alice växt upp och blivit en ung kvinna som ska bli förlovad.
När hon var liten var hon i Underlandet. Fast det minns hon inte. Hon tror det är drömmar hon haft.

I Tim Burtons är Alice nitton år, nästan vuxen och på väg att giftas bort med en tråkmåns. I boken ”Alice i Underlandet” är hon sju år, i verkligheten var Alice Liddell tio år när Charles Lutwidge Dodgson hittade på sagan.

För att fundera över en på gränsen till tvångs-förlovning följer hon efter en kanin, trillar ner i hålet och återvänder till Underlandet.
Livet har inte stått stilla i Underlandet sedan hon var där senast, förtrycket från den onda röda drottningen är hårt och det går en legend att Alice ska komma tillbaka.

Det är som en slags sammanblandning av berättelsen om Narnia med Alice i Underlandet. Det är på gott och ont.

Att blanda animerat med spelfilm har sina utmaningar, men det är väl en av Tim Burtons styrkor. Det blir givetvis inga dåliga slutresultat när ett proffs som Tim Burton tar hand om en film.

Mottagandet på bio var rätt blandat. Johnny Depp är alltid Johnny Depp, han gör hattmakaren i Tim Burtons Alice i Underlandet. SVD gav betyg 3 och kallade den en moraliserande fantasy.

Jag missade Alice i Underlandet på bio. Om jag hade hunnit se den skulle jag så klart val 3D-versionen, för filmer som är delvis animerade är de som gör sig bäst med nuvarande 3D-teknik. I dvd-versionen faller det valet bort.

Eftersom det är Tim Burton bakom filmen är den galen, men den är inte fullt så galen som hans filmer brukar vara. Den är lite för snäll och kanske just som SVD skriver lite moraliserande. Jag är absolut mer förtjust i Burtons ”A nightmare before Christmas” där galenskapen och tokigheterna blommar ut med full kraft. Alice i Underlandet är lite snäll, vilket å andra sidan gör att den fungerar bra att se för barnfamiljer.

Den fick för övrigt betyg 3 av Expressen också
.

Här skrev JS från premiären av Alice i Underlandet på bio.

Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, 3D, Johnny Depp, Tim Burton, Alice i Underlandet

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen Taggad som: Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 626
  • Sida 627
  • Sida 628
  • Sida 629
  • Sida 630
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 637
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in