• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Scorsese gör film om George Harrison

15 juli, 2011 by Redaktionen

George Harrison, som brukar kallas ”den tysta Beatles-medlemmen”, ska porträtteras i en ny film. Den Oscarsbelönade producenten och regissören Martin Scorsese står bakom projektet. Källa: Svenska Dagbladet.

NME berättar mer:
The programme includes interviews with Eric Clapton, Terry Gilliam, Eric Idle, Paul McCartney, Yoko Ono, Phil Spector, Ringo Starr and Jackie Stewart. Oscar-winning director Scorsese has revealed that he is a huge fan of Harrison’s work.

George Harrison avled 2001. Dokumentären om honom ska heta ”George Harrison: Living in the material world”.

Filmen skapas med stöd och hjälp av hans änka och ska skildra Beatlesgitarristen George Harrisons och liv, med hjälp av aldrig tidigare visade fototgrafier, hemvideor och intervjuer med vänner och kolleger.

Filmen ska släppas på vd den 10 december men två delar ska sändas i amerikansk tv under hösten, enligt NME.

Relaterat: Expressen

Läs även andra bloggares åsikter om George Harrison, Scorsese, dokumentär

Arkiverad under: Film Taggad som: Dokumentär, George Harrison, Scorsese

Sverigerekord på bio för Harry Potter och dödsrelikerna, del 2, drog in mer än 13 miljoner kronor första dagen

14 juli, 2011 by Redaktionen

Harry Potter och dödsrelikerna – del 2, det sista äventyret i filmserien baserad påböckerna av J.K. Rowling, krossade alla tidigare rekord i Sverige och lockade hela 110.977 besökare till biograferna och spelade in 13.560.000 kronor första dagen, berättar ett pressmeddelande.

Harry Potter och dödsrelikerna – del 2 visades på ca 177 dukar och runt om i landet samlades fans i alla åldrar för att vara bland de första att se filmen. Premiärdagens resultat är den bästa premiärdagen för någon film i Sverige hittills.

– Efter ett decennium av Harry Potter-filmer är sista filmen verkligen en kulturell händelse. Vi är exalterade över att se en så bred publik ta till sig filmen. Det fantastiska resultatet är ett bevis på det otroliga arbete filmskaparna, skådespelarna och givetvis J.K. Rowling, lagt ned och som garanterar en plats i filmhistorien för filmserien många år framåt, säger en talesperson för Warner Bros Pictures.

Harry Potter filmserien var redan den mest inkomstbringande filmfranchisen någonsin. En milstolpe man uppnådde efter de första fem filmerna.

Filmen fick ju dessutom bra kritik, betyg 4 i Expressen, betyg 4 av oss på Kulturbloggen och betyg 3 i Göteborgsposten.

I Harry Potter och dödsrelikerna – del 2 ser vi Daniel Radcliffe, Rupert Grint och Emma Watson, i rollerna som Harry Potter, Ron Weasley och Hermione Granger. I övriga roller ser vi Helena Bonham Carter, Robbie Coltrane, Warwick Davis, Tom Felton, Ralph Fiennes, Michael Gambon, Ciarán Hinds, John Hurt, Jason Isaacs, Matthew Lewis, Gary Oldman, Alan Rickman, Maggie Smith, David Thewlis, Julie Walters och Bonnie Wright.

Filmen regisserades av David Yates, och är producerad av David Heyman, David Barron och J.K. Rowling. Manusförfattare Steve Kloves skrev manuset, baserat på boken av J.K. Rowling. Lionel Wigram var exekutiv producent.

Filmen har för övrigt slagit rekord i Nordamerika också, berättar SVD:

Den sista Harry Potter-filmen har slagit historiskt rekord i förskottsförsäljning av biljetter i Nordamerika. Storfilmen har dragit in 209,5 miljoner kronor i biljettintäkter inför premiären, skriver Hollywood Reporter.

Läs även andra bloggares åsikter om Harry Potter, rekord, biografer

Arkiverad under: Film Taggad som: biografer, Harry Potter, rekord

Irene Huss – Den som vakar i mörkret, recension

14 juli, 2011 by Redaktionen

Titel: Irene Huss – Den som vakar i mörkret
Betyg: 2
Premiär: 6 juli 2011 – DVD

Så var det dags igen för svensk kriminalfilm. Det kommer sex nya filmer om kriminalaren Irene Huss och man är redan klar med inspelningen av samtliga och först ut är Den som vakar i mörkret. Filmerna är baserade på författarinnan Helena Turstens karaktär med samma namn.

I Den som vakar i mörkret hittar två pojkscouter en kvinnokropp begravd på ett fält. Polisen kopplas genast in och man upptäcker snart att här ligger inte bara en, utan flera kvinnor begravda. Alla är de begravda med ett personligt föremål som representerar dem som personer. Jakten på en brutal seriemördare är snabbt igång. Under utredningens gång får Irene (Angela Kovács) en allt starkare och intensivare känsla av att vara förföljd.

I tidigare Huss-filmer (och många andra svenska krimfilmer och böcker), spelar privatlivet en stor roll i berättandet. Så även i denna. Jag såg filmen på premiärvisningen och hade då den stora äran att få en kommentar av regissören Richard Holm (Johan Falk, Beck) innan filmen började. Richard nämnde då bl.a. att det var extra kul att få göra en film om en kriminalinspektör vars privata liv inte var ensamt och dystert. Det är just vid de delar som utspelar sig kring familjen som filmen har en av sina största svagheter. Privatlivet får för mycket plats. Det stör och gör filmen mer förutsägbar. Storyn kring seriemorden går i sin tur aldrig in på djupet och jag upplever att den missar sitt mål. Det blir tunt och ytligt.

Ett nytt ansikte dyker upp i filmen, nämligen kriminalteknikern Elin Nordenskjöld som spelas av Moa Gammel. En frisk vind bland annars gråa, trista stofiler. Det enda problemet med hennes intåg är de kommentarer som läggs av kollegan Johnny Blom (Dag Malmberg). De känns några halvhjärtade försök till någon form av komik och smakar mest illa. Malmberg gör, liksom Moa och Angela, annars en bra insats rent skådespelarmässigt.

Filmen är knappt godkänd och får därmed en tvåa. Önskar kommande fem filmer tonar ner privatlivet och lägger mer fokus på det team bekämpar mordgåtor på Göteborgs gator.

Läs även andra bloggares åsikter om Irene Huss, deckare, dvd, recension, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Deckare, dvd, Filmrecension, Irene Huss, Recension

Enter the Void, recensionen

14 juli, 2011 by Redaktionen

Titel: Enter the Void
Betyg: 5
Premiär: 15 juli 2011

Filmens inledning är en färggrann och intensiv innehållsförteckning över den drogtripp vi skall komma att bevittna; en japansk neonskylts-dröm som kan komma att ge många tittare epilepsi av nyfikenhet för det granna och designmässigt futuristiska. Och om kombinationen ungdomar, drogproblem och Tokyo inte vore intressant nog finns där mer att finna. Som stilistiskt foto, svindlande kameraåkningar och vinklar man knappt kunnat drömma om innan. Samt de ständiga tripparna filmen lotsar en igenom, både från droger och den påverkade livsresan som görs när människor dör och lämnar kroppen.

Som många tidigare stilistiska filmkonstverk i historien kommer säkerligen även denna bli en vattendelare där en smal grupp älskar vad verket gör och vill säga; medan resten nästan förbehållslöst avskyr den för att anspela på ren experimentlusta snarare än filmisk renhet. Men som vanligt blir den senare delen de stora förlorarna, eftersom de väljer att sluta sina ögon och förbise det annorlunda och otroligt vackra (även om det till stor del handlar om sorg och upprepad process för att komma över den).

Men bakom det estetiska och alla experimenten finns även någonting annat; banden mellan människor som får dem att handla och hamna i trånga men ack så intressanta situationer. Vilket bildar en enhetlig och mästerlig cineastisk helhet när man korsbefruktar med flygturerna mellan gator, mardrömmar och husfasader som nödvändigtvis inte existerar utanför tankarna. För även om Sofia Coppola bjuder in till ett mer förlovande Tokyo i ”Lost In Translation” och Darren Aronofsky visar det perfekta exemplet på anti-drogpropagande med sin ”Requiem for a Dream” (som skolor borde visa för ungdomar i ung ålder istället för att varna dem om eventuella bieffekter som snarare intresserar och bjuder in till farliga experiment istället för att avskräcka) så erbjuder man här en slags förvriden mix som inte liknar mycket, om ens något, man sett tidigare. Och till skillnad från dem, och många andra filmer, är det här ingenting man bara tittar på. Det är någonting man upplever; en gränsöverskridande och virtuos sanndröm som förbluffar en, samtidigt som den tömmer ens sinnen från övriga intryck för att tillsist belägra dem helt. Med rätta!

Läs även andra bloggares åsikter om Enter the void, filmrecension

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Enter the void, Filmrecension

Filmrecension: ”La prima cosa bella”

7 juli, 2011 by Rosemari Södergren


Titel: La prima cosa bella
Betyg: 3
Premiär: 1 juli 2011

La prima cosa bella är ett vackert filmat italienskt familjedrama med duktiga skådespelare om konsten att försona sig med sitt liv och dess förutsättningar. Filmen har varit en publiksuccé i Italien och var landets Oscarsbidrag.

Anna Nigiotti är en vacker italiensk ung mamma som vinner en skönhetstävling där den vackraste mamman ska koras i Livorna i Toscana i Italien under 1970-talet. Männen i juryn flockas kring Anna och hennes lille son och hennes man blir båda illa berörda. Hennes make, Mario, klarar inte av alla mäns lystna blickar på Anna och i synnerhet är det hennes bakdel som drar klåfingriga pilska mäns fingernyp. Ganska kort tid efter tävlingen bryter stora grälet ut mellan Mario och Anna. Anna tar de båda små barnen med sig och lämnar maken, mitt i natten.

Anna och barnen, Bruno och Valeria, lever på alla möjliga håll därefter, på hotell, i en stuga på ett slottsområde, i en kemtvätts lokaler. Men var de än bor dras männen till Anna. Hon har ett sådant sensuellt utseende och en sådan lagom rundad kropp att många män vill ha sex med henne. Hon är en lättsam person, som vill leva livet fullt ut – och inte är rädd för att pröva nya saker.

Kanske är det inte den mest trygga uppväxten. Efter separationen bråkar föräldrarna också en del om vem barnen ska bo hos. Sonen, Bruno, tar mest illa vid sig, som vuxen är han drogmissbrukare.

Filmen skildras utifrån Brunos synvinkel och den handlar om flera tidsepoker som går i varandra. I nutid ligger Anna, mamman, på sjukhus med svår cancer och förväntas inte leva länge till och de två barnen samlas hos mamman. Filmen skildar olika händelser under deras uppväxt, minnen som tar tag i Bruno när han är vid sin mammas dödsbädd.

Den skildrar syskonens relation och hur de har olika roller i familjen och hur de också har helt olika relationer till mamman.

Skådespelarna är duktiga och det är skönt med filmer från icke-amerikanska filmbranschen, för då möter vi ansikten vi inte redan förknippar med en mängd andra tidigare rollkaraktärer. Visserligen spelas Anna av Stefania Sandrelli som haft roller i flera av Ettore Scolas filmer, men det stör inte upplevelsen av hennes rollkaraktär nu.

Varför jag inte gav önnu högre betyg beror dels på att mycket ändå var förutsägbart. Ett plus är att så svåra ämnen som försoning och livets alla trasiga människoöden kan skildras med värme utan att bli överdrivet humorflåsigt och inte heller för sorgligt sentimentalt.

Sonen, Bruno, framställs som att han har drogproblem. Han funderar på allvar till och med att ta av mammans smärtlindrande morfin. Men jag har svårt att köpa den delen. Han ser inte så nerkörd ut, ser inte så lidande ut. Han jobbar som lärare på en högskola men är mest på jakt efter droger för att lindra sin inre förtvivlan och för att slippa se den tomhet han känner. Den delen av berättelsen har jag svårt att tro på. En svårt missbrukande person kan ofta inte engagera sig så mycket i andra, som Bruno ändå gör. Men som helhet är filmen absolut sevärd, annars skulle den inte få betyg 3, och det är en stark trea.

Filmen fick betyg 4 i DN av Kerstin Gezelius som skrev:

Det är romantiskt. Det är italienskt. Det är starkt. Fingertoppskänslan i dialog och regi håller alltid koll på hur människor egentligen reagerar på saker och ting, när de filtreras genom deras överlevnadsstrategier, än på hur de borde reagera. Förloppen är drastiska men bildberättandet är så smidigt och situationerna så vardagliga att man inte märker när falluckorna öppnas och tårarna börjar spruta. Att allt det här hinns med på två timmar är också konstigt. Det hade lätt kunnat vara en dramaserie i tre, fyra delar och filmen påminner i sin känsliga väv mellan det moderna och det förflutna om tv-serien ”De bästa åren” (”Il meglio gioventù”) men är betydligt roligare och mer nostalgisk.

Regi: Paolo Virzì
Med: Micaela Ramazzotti, Stefania Sandrelli, Valerio Mastandrea, Claudia Pandolfi, Sergio Albelli mfl
Italien, 2010 (122 min)

Mer info om filmen på Folkets bios hemsida.

Betyg 3 i Expressen och betyg 4 i Göteborgsposten.
Relaterat: Svenska Dagbladet

Läs även andra bloggares åsikter om film, recension, filmrecension, La prima cosa bella

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension Taggad som: Filmrecension, La prima cosa bella, Recension, Scen

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 581
  • Sida 582
  • Sida 583
  • Sida 584
  • Sida 585
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 637
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul- Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in