Film

En bekant beröring
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 augusti 2025
Regi Sarah Friedland

Demens är svåra tillstånd, eller sjukdomar. Det finns många olika varianter och sorter. Under senare år har det kommit flera filmer som på seriöst sätt tagit sig an detta ämne, som är brett och djupt och kan skildras på många sätt. En bekant beröring hyllas många och har helt klart berört många filmkritiker. Jag ger den godkänt, absolut. Den är bra och välgjord men griper mig ändå inte på djupet. Inte som Human Forever (kulturbloggens recension) i regi av Jonathan de Jong som hade svensk biopremiär 29 november 2024.

Human Forever är att dokumentär: Den 24-årige vårdinnovatören Teun Toebes har ett uppdrag: att förbättra livskvaliteten för personer med demenssjukdom. Han har bott på en sluten avdelning på ett vårdhem i flera år när han bestämmer sig för att ta sitt uppdrag till nästa nivå. Under en resa jorden runt utforskar han och hans gode vän och filmskapare Jonathan de Jong hur demens hanteras i andra länder och vad vi kan lära av varandra för att göra framtiden vackrare och mer inkluderande.

Egentligen är det inte rättvist att jämföra en film med en annan film – då recension nu ju ska handla om En bekant beröring som hade en hyllad världspremiär på Venedigs filmfestival där den tog emot priser för bland annat regi och skådespeleri, och agerade öppningsfilm på den prestigefulla New Directors/New Films i New York. Anledningen till att han alls tar upp Human Forever är att jag rekommenderar alla som ser någon film om demens att också se Human Forever. Den kompletterar bilden av demens och hur vi i världen och samhället bemöter demenssjuka och borde bemöta dem istället.

En bekant beröring handlar om Ruth, en kvinna åttioårsåldern som flyttar till ett äldreboende då hon börjat bli dement. I filmen får vi följa hennes kamp för att minnas. Hennes kamp för att inte glömma. Bitvis är det gripande och det är en film som skildrar något som många möter: åldrandet och ifrågasättande av vem vi är och vad är vår identitet?

Det är något vi bör fundera på, alla möter säkert någon som drabbas av demens. Flera svenska filmkritiker har gett denna film allra högsta betyg. Jag tycker absolut den är värd att se men ändå griper den inte tag i mig. Kanske är det något med teaterveteranen Kathleen Chalfant i rollen som Ruth som inte känns bra för mig. Kanske är det att bilderna, fotot, miljöerna, händelserna, kryper fram. Det är medvetet för att fånga känslor på djupet förstås men ändå blir jag inte engagerad.

Ett plus med stillheten och de långsamma scenerna är att det inte blir cirkus som i en del andra filmer om demens. Det finns så många sorter av demens och de flesta som har någon av dessa sjukdomar eller tillstånd är inte dementa dygnet runt hela tiden. Denna film skildrar demenssjukdomen och den drabbade på ett ärligt sätt.

Det är något som inte stämmer
Betyg 1
Svensk biopremiär 29 augusti 2025
Regi Martina Haag

För första gången på årtionden känner jag mig inte det minsta kvalificerad att diskutera en film. Inte som ett resultat av att dess ämne är för komplext eller något jag inte besitter tillräckliga kunskaper i att bedöma. Inte heller för att filmen ifråga är så pass abstrakt och svårtolkad att det inte går att summera. Istället framträder min egen osäkerhet då Martina Haags regidebut är av så katastrofal kvalitet att det enda organ i vår samhälle som kan göra en vettig bedömning är statens haverikommission.

Det går överhuvudtaget inte att använda normala verktyg – än mindre begrepp, för att beskriva det monster som kommer släppas lös på ont anande biobesökare. Här finns inslag som lämnar mig mer skrämd och skakad än något som kunde beskådas i den omåttligt brutala skräckfilmen Bring Her Back, som hade premiär tidigt i augusti detta år. Att Martina Haag debuterar som regissör har varit en stor del av marknadsföringen, detta då hon även står bakom den bästsäljande roman som filmen bygger på. Att det skulle finnas finnas trevande och lite osäkra inslag är därför inte förvånande. Få debutanter kan leverera fläckfria alster, men debuter kan också innehålla goda inslag och signalera att det finns potential. Eftersom Haag har sin egen text som förlaga borde det också förenkla processen att gå från författare till regissör, likt hur en musiker borde kunna framföra sin egen lyrik kontra någon annans.

Olyckligtvis för Martina Haag – men i synnerhet för oss tittare, är dessa stödhjul inte till någon som helst hjälp. För väldigt snart är det inte bara något som inte stämmer utan precis allt. Haag bemästrar inte fundamentet vad gäller filmskapande, personregin är så pass trubbig och grov att karaktärerna påminner om totala clowner. Skådespelarna lämnas vind för båg och Alexandra Rapaport kämpar febrilt för att bevara sin anständighet, men det är svårt eftersom Haag placerar alla sina skådespelare i rävsaxar i och med groteskt kass dramaturgi.

Haag tycks inte ens behärska sin egen prosa, sättet den framförs av skådespelarna och hur det hela regisseras är chockerande. I ett försöka att addera djup och skapa paralleller mellan huvudpersonen Petras vuxenliv och uppväxt, får vi otaliga tillbakablickar. Detta är lika klassiskt som förutsägbart, och det borde inte vara några konstigheter att presentera två berättelser sida vid sida. Men då vi har att göra med en regissör som inte ens kan dirigera trafik på en enfilig väg rämnar även detta. Haag saknar allt form av disciplin och binder aldrig ihop sina scener, flera ögonblick som borde vara djupt emotionella eller förstärka dramatiken fullkomligt imploderar då Haag aldrig återkopplar till dem på ett vettigt sätt. Dessutom är flera scener rent ofärdiga och ingenting känns det minsta sammanhållet. Snart ser hela filmen ut som de mardrömsaktiga hus vi fick ta del av i Arga Snickaren, där det saknas tak, golv och värme. Haag saknar disciplinen att slutföra någonting, hon är som en nyfiken hundvalp som springer efter allt hon ser. Till slut känns det som om det bara kastas saker och ting mot väggen, detta gör att vi får lite tamt sex, fylla, psykos och ett slut som hör till det sämsta vi sett på mycket länge.

Det hela blir ett än mer grymt skämt då filmens snåriga distributionshistorik undersöks. Filmen är ett av många offer som tvingats hitta ett nytt hem efter att Viaplay började kapsejsa ekonomiskt. Det innebär att Det Är Något Som Inte Stämmer legat i träda i ett antal år, varför just detta projekt skulle räddas förblir dock en obesvarad fråga.

Men något kan Martina Haag glädjas åt – hon lyckas få filmens ynka speltid på knappt 100 minuter att kännas som tio livstider. Detta är så uselt att man kan fråga sig om Haag missförstått arbetsbeskrivningen, detta är inte regi utan djuphavsdykning, inget annat förklarar varför vi når dalar så låga att publiken behöver tryckkammare efteråt.

The Roses
Betyg 3
Svensk biopremiär 29 augusti 2025
Regi Jay Roach

Potentialen för något bortom det storslagna står och väntar då Benedict Cumberbatch och Olivia Colman sammanstrålar. Det är två skådespelare vars talang och kapacitet många gånger går bortom det mänskliga. Duon kan på egen hand bära upp en hel film oavsett manuskript, addera sedan den geniala komikern Kate McKinnon samt den lyssnade Allison Janney och succén borde vara ett faktum.

Men även skinande potential och ingredienser av högsta kvalitet kan slå fel då de ska dirigeras av en filmskapare utan vidare förmåga. Jay Roach är en regissör som fått det – oförtjänta, privilegiet att genomgå filmvärldens motsvarighet till My Fair Lady-förvandlingen. Detta fenomen kan enklast beskrivas som de gånger branschen bestämmer sig för att övertyga sig själv – och allmänheten, om att regissörer och skådespelare, med ytterst tveksam historik, helt plötsligt ska in i förvandlingsskåpet och manifestera någon sorts gömd talang. Reese Witherspoon och Matthew McConaughey är två exempel där deras aningen mer dramatiska insatser i Walk The Line samt Dallas Buyers Club resulterade i varsin – oförtjänt, Oscar. Jay Roach som pendlat mellan att vara medioker till rent bedrövlig genomgick denna metamorfos med Trumbo och senare Bombshell. Filmer vars ämne var avsevärt mer allvarligt och svart än den – exempelvis, horribla Dinner For Schmucks. Dock gick inte bristen på talang och fingerfärdighet att maskera ens med solida ämnen som McCarthyism och MeToo-rörelsen.

Roach har nu blivit anförtrodd den oerhörda uppgiften att ta Cumberbatch och Coleman till nästa nivå, kanalisera deras talanger och bjuda på något oförglömligt. En uppgift han misslyckas med kapitalt i filmens första halva, något som blir än mer oförlåtligt då The Roses är en nyversion av Danny DeVitos The War Of The Roses från 1989 som i sin tur bygger på boken av Warren Adler med samma titel. Därmed finns ett narrativt fundament som borde resultera i lysande dialog, magiskt skådespel och syrlig brittisk humor. Istället serveras en ofokuserad, tam och ytterst slarvig film som inte tycks kunna hantera någonting. Alltför stora delar av The Roses skapar otäcka associationer till trassliga och obekväma repitioner, där kemin och bekvämlighetsfaktorn är mer eller mindre obefintlig. Trots de två titanerna till skådespelare verkar Roach inte förstå hur han ska hantera någon av dem, både Coleman och Cumberbatch får istället hantera scener som känns rent triviala där de tvingas iscensätta torftig komik som varken är fyndig eller vidare vass. Att Roach saknar kapaciteten att nyttja aktörer av denna kalibern är uppenbart då han fortfarande regisserar med samma slapphänta stil som då han lät Robert De Niro göra hela sin karriär till åtlöje i Meet The Parents.

Allt mynnar ut i flamsiga och helt uddlösa sekvenser som är lika minnesvärda som en regnig och kall måndag i november. Efter ett tag känns det hela som ett gruvligt och provocerade slöseri där Roach försöker dölja det faktum att han är ute på skräckinjagande djupt vatten. Det är endast Kate McKinnon som tycks tolerera eller kunna hantera den grundlösa bristen på kunskap, detta genom hennes numera patenterade hysteriska – men djupt underhållande, agerande. Att vi har att göra med ett manuskript av Tony McNamara, som var ansvarig för adaptionen av Poor Things, är svårt att tro då all udd och skärpa filats bort, detta för underlätta för Roach och dennes bristfälliga kompetens.

Först i filmens mitt hettar det till, då tycks Coleman och Cumberbatch ha att fått nog av att styras av en vettlös humbug. För då går filmen från att vara glättig och menlös till att bli en aningen mer lättsam version av Noah Baumbachs Marriage Story. Och då de två huvudrollsinnehavarna drabbar samman i hänsynslöst verbalt krig får vi äntligen se på hästkrafter och skådespel utan hastighetsbegränsningar. Då förolämpningarna och svavlet haglar är det hela närmast förtrollande, då Cumberbatch växlar upp gör Coleman detsamma. Deras skådespel är ständigt fokuserat, flexibelt och kapabelt att expandera bortom stratosfären. I dessa stunder kan man glömma bort den risiga regin och att majoriteten av filmens känns som en ren – och menlös, transportsträcka. För i stunderna då de hettar till bevittnar vi skådespelarbriljans alltför episk för att beskrivas.

The Roses klarar sig med nöd och näppe fram till betyget godkänt, allt som ett resultat av en oerhörd arbetsseger av sina två magnifika huvudrollsinnehavare.