Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Downton Abbey: The Grand Finale – ser ut som början på en ny historia

by


Foto Leonard Stenberg

Downton Abbey: The Grand Finale
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 september 2025
Regi Simon Curtis

Ska man följa upp populära tv-serier med långfilmer? De två hemska ”Sex and the city”-filmerna avskräcker, liksom den första ”Downton Abbey”-filmen.
Men den här når nästan upp till föregångaren, den ljuvliga andra filmen ”Downton Abbey – en ny era”.

Där uppstod en förtrollande magi som återkommer här, fast ännu mer kraftfullt och handfast. Det är som att rollfigurerna tagit över, blivit verkliga och tagit makten över sin berättelse.

Båda filmerna har regisserats av Simon Curtis, som är gift med Elizabeth McGovern, som spelar Cora Crawley. Min gissning är att närhet till skådespelarna är nyckeln till magin.
Hugh Bonneville fullkomligt briljerar när han får spela lord Grantham för sista gången. Nej, han ÄR den åldrade patriarken och adelsmannen som ser den gamla världen glida undan och få honom att förlora fotfästet.

Scenen när han besöker den pensionerade butlern Carson i hans stuga och de två plötsligt möts som jämlikar är ett mirakel av skickligt skådespeleri.

Synd bara att han inte får fortsätta sin ångestfyllda livsresa. Filmens bekännelse till en bokstavstrogen rom-kommunism gör tyvärr att det blir ett för sockersött och utdraget lyckligt slut där ingenting längre skaver.

Manusförfattaren och ”Downton Abbey”-skaparen Julian Fellowes har lånat sin egen idé från sin aktuella tv-serie ”The Gilded age” om New York-societeten, och berättar om en skandal, en skilsmässa, och en skild kvinna som inte får visa sig i mrs Astors närvaro (New York) eller i samma balsal som kungligheter (London}.

Det märkliga är bara, att till skillnad från någon enstaka skurk, blir hela omgivningen i denna skildring av år 1930 plötsligt feminister av 2020-talssnitt, och försvarar den stackars frånskilda, som förstås triumferar. Jag tror inte jag förstör något genom att avslöja det.

Det som däremot är oväntat, och väldigt sevärt, är hur Julian Fellowes på ett intelligent sätt tagit till sig Ediths ( spelad av Laura Carmichael) nya ställning efter att hon gift sig med Bertie och blivit markisinnan av Hexham.

Hon är i rank ovanför sina föräldrar och sin syster, och använder sin makt på ett för berättelsen spännande sätt, som gör henne till den här filmens främsta kvinnliga stjärna.
Tjänstefolket, då? De har faktiskt ganska undanskymda roller, med undantag för Daisy (spelad av Sophie McShera). Hennes nya kaxiga uppenbarelse kanske inte känns helt trovärdig, men hon är en favorit så jag har överseende. Hon får vara med i en sidohandling där en av filmens två skurkar finns.

Skurkfigurerna är för få, för isolerade, och får inte verka tillräckligt länge för att ge filmen den sälta den tyvärr saknar den sista halvtimmen.

Men bifiguren, den verklige dramatikern Noël Coward (spelad av Arty Froushan), väger upp mycket. Han är ett lyckokast, där han med sin respektlöshet vänder upp och ner på den världsordning som alltid rått i familjen Granthams värld.

Det finns inte på kartan att ett Downton Abbey-fan missar den här filmen. Bara scenen när hela familjen, uppklädda till tänderna, anländer till Ascots hästkapplöpning är värt priset för biobiljetten.

Är det slutet vi får se? Det sägs så, men jag tycker faktiskt att slutscenen ser ut som början på en helt ny historia.

Filmrecension: Min fem-års plan – ställer intressanta frågor om skillnader och likheter mellan Kina och västvärlden

by

Min fem-års plan
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 september 2025
Regi Karin Wegsjö

Kina är ett stort land som tar för sig i världen mer och mer. Hur är det vara ung kinesisk kvinna? I Karin Wegsjös dokumentär får vi följa tre unga, ogifta kvinnor från Kina: Amber, Jungya och Tingting – under åren 2016 till 2023. De tre kvinnorna är olika, har olika arbeten och olika drömmar men alla tre känner pressen från samhället och familj att bilda familj och skaffa barn. Två av dessa tre kvinnor flyttar till Norden under inspelningen utan att känna till att den andra flyttar dit. Det ger en intressant fördjupning av dokumentären: hur lika och olika är det kinesiska samhället och det finländska och det svenska? En av dem, Amber, bor en stor del av tiden i Finland, en annan bor i Sverige, Jungya, och den tredje bor i Kina. Att ha barn är den enda garantin för att bli omhändertagen och få hjälp och bli försörjd som gammal i Kina. Därför har deras familjer förväntningar på dem att de ska gifta sig och skaffa barn.

Karin Wegsjö gör det inte lätt för sig. I början är det lite rörigt och svårt att hänga med i vem som är vem av de tre unga kvinnorna men efter ett tag blir det tydligare eftersom de lever på så olika sätt. Skickligt hanterat av regissör och övriga filmteam.

En av de unga kinesiskorna, Tingting, har redan som mycket ung varit aktivist och hon har en flickvän. Hur ska hon få sin familj att acceptera att hon inte vill gifta sig med en man? Men eftersom det viktigaste är att skaffa barn behöver det inte vara så förfärligt att ha en flickvän istället. Det kan ju båda föda barn.

Det är en styrka i dokumentären att en av dem bor i Sverige och kan jämföra sina känslor och sin erfarenhet av det svenska samhället med det kinesiska. I Kina försöker myndigheter och makthavare på många sätt förmå och uppmana unga kvinnor att skaffa barn och att leva i familj betraktas som viktigt. Sverige ska vara med individualistiskt, enligt vad dessa kvinnor fått höra. Frågan är om det verkligen är så. När en människa hamnar i en kris-situation: hur mycket hjälper egentligen samhället? Det finns mycket ensamhet i Sverige idag. Jag är inte så säker på att den svenska vägen gör människor lyckligare. Jag tycker dokumentärens allra största styrka är att den sätter igång tankar och funderingar. Allt det som sägs under ytan, mellan raderna, gör dokumentären så bra.

Flera gånger uttrycks det i filmen att i Kina har den fattige ingen makt, inget inflytande över sitt liv. Har den fattige någon makt över sin situation i Sverige egentligen? Vem styr i Sverige? Att de med mycket finanser bakom sig, som banker, har mycket stort inflytande i Sverige, det är uppenbart.

Filmens tre huvudkaraktärer är alla födda under 1980-talet, den tid då Kinas makthavare genomförde enbarnspolitiken. En familj fick sällan ha mer än ett barn. Det gjorde att många flickor fick chansen till bra utbildning och fick resa utomlands. Deras familj satsade på dem eftersom de inte hade någon bror. Så för många unga kvinnor öppnades nya möjligheter, men samtidigt har kraven och förväntningar ökat att gifta sig och skaffa barn.

Filmens regissör Karin Wegsjö berättar i ett pressmeddelande:
Jag tror att var och en av oss bär på frågor och teman som återkommer i det mesta vi gör. Frågor som rör det mest existentiella. Mina frågor och mitt tema handlar om frihet, direkt eller indirekt. En personlig men också politisk drivkraft. För ca 15 år sen ledde detta tema mig till Kina och till starten på den långa resan med filmen Min femårsplan.
I början var jag själv mer fokuserad på Kinas politiska begränsningar men upptäckte de var ofta föränderliga, töjbara och oberäknelig. Genom möten och samtal visade det sig att en annan slags ofrihet fanns inom familjen som ofta styrdes av traditionella och hierarkiska strukturer- och av ekonomisk nödvändighet.

Genom att få se livet, världen och samhället, genom dessa tre unga kinesiska kvinnors ögon, ser vi hur världen förändras och vi ser fördelar och nackdelar med både det västerländska samhället och det kinesiska. I Kina finns inte samma gängkriminalitet som utvecklas i raketfart i Sverige, till exempel. Vad är vår individuella frihet värd om vi inte är trygga?

Filmrecension: Tre väninnor – Det komiska och samtidigt allvarliga balanseras på ett känsligt sätt

by

Tre väninnor
Betyg 5
Svensk biopremiär 5 september 2025
Regi Emmanuel Mouret
Rollerna Camille Cottin som Joan, Sara Forestier som Alice och India Hair som Rebecca.

Filmens huvudperson Joan arbetar som lärare. När termin startar träffar hon Thomas som är nyanställd på den tjänst som Joans nyligen avlidne man Victor hade innan sin död. Det får vi veta genom en berättarröst som visar sig tillhöra hennes döde man, som alltså för några ögonblick återvänder från det döda. Han återkommer sedan vid flera tillfällen under filmens gång som observatör och kärleksfull rådgivare kring Joans komplicerade möten med andra män. Den egoistiska kärlek som han kände för Joan när han levde har efter hans död omvandlats till en icke-egoistisk kärlek. Men för att vi skall förstå vad som utspelar sig i nuet återvänder vi med berättarens hjälp till det som hände ungefär ett år tidigare.
Vid ett tillfälle då Joan och hennes två väninnor Alice och Rebecca träffas berättar de för varandra om de senaste turerna i kärlekslivet. Rebecca säger inte så mycket, hon är snarare tyst och hemlighetsfull. Varför hon drar sig undan förstår vi senare när det visar sig vem hennes älskare mister X är. När Rebecca har gått och Joan och Alice blir ensamma säger Joan plötsligt att hon har slutat älska sin man och att hon har så dåligt samvete för det. Hon vågar inte berätta för Viktor eftersom hon inte vill göra honom illa. Hon tycker om honom men det är allt. Det är ingenting som Alice tycker är konstigt, hon har aldrig har älskat sin man Eric. Hon tycker nämligen att det är skönt med lite svalare förhållanden. Innan hon mötte Eric hade hon varit tillsammans med en man som hon var djupt förälskad. Eftersom hon var rädd för att mista honom led hon ständigt av svartsjuka, känslor som hon slipper i det svalare förhållandet med Eric.

Det hjälper inte Joan det minsta. Till slut berättar hon för Victor att kärleken är slut. Efter många turer är uppbrottet definitivt. Victor super sig full vilket göra att han kör av vägen och dör. Joans skuldkänslor blir ännu värre. Hon tycker att olyckan är hennes fel och att det är hennes fel att deras dotter Nina har förlorat sin pappa.

Mitt i sorgen och skuldkänslorna träffar hon den nya läraren Thomas igen. Han har fått en lägenhet i samma hus som Joan. Efter ett tag börjar de umgås med varandra. Deras två döttrar blir bästa vänner och vill till och med bli systrar. Thomas vill mer än bara vara vän men Joan säger att hon inte är mogen för att nytt förhållande. Plötsligt återvänder Victor som säger att han ser henne och Nina hela tiden och att hon inte behöver ha dåligt samvetet, allt är bra nu.

Men när Thomas vän Martin dyker upp blir hon plötsligt förälskad i honom och börjar fantisera om att flytta ihop.

Alice och Rebeccas lika trassliga kärleksliv pågår parallellt med Joans. I en dröm ser Alice ett telefonnummer som visar sig vara till en man. Vad betyder det? Ska hon ringa? Gör det säger Rebecca på ett sätt som gör att man börjar undra. Till slut ringer Alice upp mannen som visar sig vare en känd konstnär och som gärna vill träffa Alice. Åk, åk, åk säger Rebecca som dessutom villigt deltar i mörkläggningen av Alice dejt med konstnären. Men när Eric förstår att Alice dejtar någon annan blir han svartsjuk vilket inte Rebecca gillar. Och Alice börjar samtidigt bli tveksam till konstnären, Eric kanske inte är så dum ändå. Det gör att Rebecca, utan Alice vetskap, tar chansen att söka upp konstnären. Kan han vara något för henne.

Filmen slutar med en fest hos Alice och Eric. Till festen kommer plötsligt en galet förälskad Rebecca med sin lika förälskade helt nya bekantskap. Joan och Thomas är också där och Joan tänker kanske ändå. Eller kanske inte. Mannen som hon aldrig sett förut och som bjuder henne på en tårtbit, kan det vara han som ska fylla hennes liv med kärlek.
Regissören Emmanuel Mouret kallas ibland för de franska kärleksförvecklingarnas mästare. Här har han verklige lyckats trassla in väninnorna en massa förvecklingar som de på något sätt verkar vara mer eller mindre omedvetna om själva. En omedvetenhet som gör att vänskapen trots allt består. Det komiska och samtidigt allvarliga balanseras på ett känsligt sätt både genom aktörernas kroppsspråk och dialoger. Nästan som Woody Allen när han är som bäst.

Filmrecension: Film om Siw – en brist filmen igenom att så få andra röster kommer till tals

by

Filmen om Siw
Betyg 3
Svensk biopremiär 3 september 2025
Regi Stina Gardell

Regissören Stina Gardell tycks ha fått idén att göra en film om Siw Malmkvist när hon fick tillgång till artistens lådor med Super 8-filmer. Det är därför filmen börjar med gamla filmklipp på olika insekter (!).

Sen får Siw Malmkvist svara på om hon är rädd för att dö.
Men det är inte den privata Siw, eller hennes hemmainspelningar som är det intressanta med henne, upptäcker man när filmen segat sig fram ett tag.

Plötsligt får bilder och filmklipp på henne som sångerska och skådespelare filmduken att glöda. Surprise: Det är artisten som är grejen!

Stina Gardell, född 30 år efter den hon ska skildra, verkar inte riktigt ha koll. I en intervju säger hon att hon hade ”förutfattade meningar” om Siw Malmkvist och andra sångerskor i hennes generation, som ”borgarnas fruar” och ”de fina kvinnorna”.
Märkligt. Det är väl allmän kunskap att både Lill-Babs och Siw Malmkvist kom från enkla förhållanden. När barndomen i Borstahusen i Landskrona ska skildras får miljöerna inte riktigt liv. Inga syskon eller jämnåriga från den tiden kommer till tals.
Siw Malmkvists egen ganska glättiga syn på sin uppväxt får råda.
Det är en brist filmen igenom att så få andra röster kommer till tals. Det saknas också obekväma frågor.
Till exempel metoo-relaterade. Hur var det att vara ung kvinnlig artist i den manligt styrda nöjesvärlden på 50- och 60-talen?
Det är Siw Malmkvist som väljer vad hon ska berätta. Och visst har filmen sina poänger som en skildring av en både fysiskt och mentalt spänstig 88-åring. Men det är inte jätteintressant att följa hur hon flyttar från en lägenhet till en annan.
De privata filmerna som används ymnigt lägger sällan till något av intresse, utan gör att två timmar känns för långt.

Det är när vi får se och höra Siw Malmkvist sjunga i historiska filmklipp som det griper tag. Så snygg hon var, så bra hon sjöng, vilken livslust hon utstrålade!

En höjdpunkt är ett nummer som jag antar är från musikalen ”Nine”, där Ernst-Hugo Järegård hjälpte henne till ”det bästa jag gjort”.

Men analysen av hennes karriär saknas.
Vem var hon i den svenska musikhistorien? Hur bra sjöng hon egentligen?
Helt fantastiskt, tyckte de i Tyskland, och då dyker faktiskt en utomstående röst upp, en man som säger att en så glad och feminin gestalt hade man inte sett i Tyskland, fortfarande tyngt av efterkrigstiden, och så kommer ett magiskt klipp där Siw Malmkvist sjunger på tyska, helt självlysande på scen.

Tack och lov kommer Ann-Louise Hanson in i bilden, lyssnar på Siws tolkning av Quincy Jones ”The midnight sun will never set”, gråter och säger ”så jävla bra du sjöng”.
Det är när Siw Malmkvists unika gärning speglas av andra som filmen får liv och berättar om en banbrytande artist som den blygsamma huvudpersonen själv inte riktigt tycks kunna greppa.

Filmrecension: Vår gröna dröm – mer en film om en relation som skavde

by

Vår gröna dröm
Betyg 2
Svensk biopremiär 25 augusti 2024
Regi Mikael Wiström
I rollerna Thorbjörn Ställborn, Susanne Ställborn, Nikolina Ställborn, Emma Ställborn, Susanne Kössler, Lo Högberg m.fl.

Under 1970-talet var det många som bodde i olika former av kollektiv. I den här dokumentären får vi följa två numera äldre personer, Toba och Sussi, som drömde om att bygga ett nytt och friskare och sundare liv på landet. På 1970-talet, mitt i Gröna Vågens ideal, sökte de ett liv i harmoni med naturen och flyttar från storstan till landsbygden.

Decennier senare återvänder de med sin dotter Mimi till sina minnen och erfarenheter i denna dokumentär.

Toba berättar att han vill flytta ut på landet för komma ifrån det anonyma opersonliga livet i storstaden där droger tog över mer och mer. Tyvärr tycker jag att filmen mer är en berättelse om ett förhållande, om sprickor och missförstånd, svek och skilsmässa.

Denna dokumentär blev en besvikelse eftersom jag förväntade mig att huvudspåret för filmen skulle handla om att bo kollektivt på landsbygden och söka närhet till det naturliga. Utmaningar, framgångar, missförstånd, olika grupperingar, olika viljor, olika drömmar med mera kring att försöka leva nära naturen och bort från droger och stadens stress. Det finns så många olika försök som gjordes kring detta med alla möjliga olika inriktningar såväl politiska som religiösa och mer obundna. Det finns fortfarande idag många olika former av kollektivboende både på landsbygd och i stad, så det finns en hel del som skulle kunna vara spännande att nysta i.

Jo, något berördes svårigheterna med att bo kollektivt på landsbygden, framför allt får vi höra om hur fysiskt tungt det kunde vara men med tanke på filmens titel blev jag besviken. Det är mycket mer en film om en relation som ofta skavde och ett sätt för de två att tillsammans med en dotter bearbeta vad som hände. För min del känns det som att dokumentären på det sättet blir för privat för att vara riktigt engagerande.