• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: The Lone Ranger

2 juli, 2013 by Redaktionen

loneranger

The Lone Ranger
Betyg: 3
Premiär 3 juli 2013

San Francisco, 1933. En pojke i cowboydräkt går in på en utställning om The Wild West. I en av montrarna står en åldrig indian som fångar pojkens intresse. Efter en stund visar det sig att indianen lever och att han råkar vara den legendariske Tonto, kompanjon till den ökände Lone ranger. Pojken i sin mask inspirerar Tonto att berätta historien om hur The Lone Ranger först kom till och om deras första äventyr i jakten att hitta den onde Butch Cavendish.

The Lone Ranger är en produkt signerad Jerry Bruckheimer, så vad det är för typ av film ska jag egentligen inte behöva förklara. Man skulle kunna säga att The Lone Ranger är Pirates of the Carribean fast i ökenmiljö, inte bara för att Johnny Depp är med som underlig sidekick. Men hela stuket på filmen är likadant. Jag hoppas bara att vi slipper se tre filmer till av denna.

Jag är själv inte superintresserad av hela ”pangpang”-grejen med överdrivet många specialeffekter, jag är en väldigt simpel filmälskare, men jag gillade i stora delar den här filmen. Det jag dock funderar över är målgruppen till denna film. Den har elva års-gräns och har i folkmun kallats ”familjeäventyr” men jag tycker personligen att filmen är lite väl mörk ibland. Jag hade själv om jag var elva år tyckt att så mycket död som filmen porträtterar varit jobbigt, och då är jag ändå ett horrorfan. Var Twilight från 15 så tycker jag absolut att The Lone Ranger också borde vara det. Men jag kanske bara har blivit känslig med åren, vem vet. Tillbaka till själva filmen:

Lone Rangers två hjältar spelas av Armie Hammer och Johnny Depp som tyvärr inte lyckas hålla måttet. Armie är blek och man glömmer snabbt att han är hjälte och Johnny Depp överspelar i rollen som indianen Tonto, eller Jack Sparrow som man inte kan låta bli att tänka. Bäst i filmen är William Fichtner som spelar elakingen Butch, med sin harmynta och sitt närgångna sätt får han kårar att krypa längs ryggraden. Helena Bonham-Carter är med på ett hörn som excentrisk bordellmamma med tatuerat träben. Hon är alltid grymt skicklig och jag önskar innerligt att hennes karaktär fått mycket, mycket mer plats för det hade kunnat ge filmen högre betyg. Ruth Wilson som spelar den fagra mön i filmen plutar för mycket med läpparna, det måste bara nämnas.

Jag skulle rekommendera folk att se The Lone Ranger, men man kanske nödvändigtvis inte behöver se den på bio. Om man bara vill ha något som är spännande men som inte kräver mycket hjärnenergi så är detta absolut filmen för dig. Jag skulle dock inte ta med barnen, inte känsliga barn åtminstone.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension

Filmrecension: Man of steel

24 juni, 2013 by Redaktionen

Man-of-SteelMan of steel
Betyg: 1
Premiär: 26 juni

”Det är en fågel! Det är ett flygplan! Nej, det är…jag vet faktiskt inte riktigt vad det är, men inte är det Stålmannen i alla fall…”

Den här recensionen är väldigt svår att skriva, för jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska säga om Man of steel. Den är så pass blek och tråkig att det inte finns särskilt mycket att prata om.

Men vi kan väl försöka börja med handlingen.

Planeten Krypton är döende. Befolkningen har urholkat naturresurserna så pass mycket att deras värld inte har lång tid kvar innan den förstörs. Jor-El skickar sin son, Kal-El, till jorden där denne kommer bära livsödet att växa upp som den allsmäktige Stålmannen. Dock har den ondskefulle Gereral Zod bestämt sig för att det nu när planeten bara har några timmars existens kvar vore passande att utföra en militärkupp och starta ett nytt styre på den mycket kortlivade planeten. Kuppen misslyckas dock och de styrande anser att istället för att låta Zod förgås med planeten så är det en bättre att frysa ner honom, skicka honom till ett rymdfängelse i en farkost de själva av någon anledning inte har en tanke på att använda för att lämna planeten. Zod lyckas fly ut sitt fängelse och sätter kurs mot jorden i avsikt att döda Stålmannen samt förinta mänskligheten.

Jag är inte särskilt konservativ av mig. Jag är helt okej med att man förändrar en franschise, att man gör något nytt med det. Men tar man bort någonting ikoniskt från en välkänd karaktär så måste man ersätta det med något annat. Något som intresserar och fascinerar.

Så har man inte gjort i Man of steel.

Den här filmen är mörk, dyster och moloken. Den en gång så ståndaktige och hoppingivande Stålmannen tycks här ha sneglat alltför mycket åt Bruce Waynes håll och sysselsätter sig till större del av filmen med att iklädd det obligatoriska luffarskägget vandra jorden runt och tjura. Visserligen axlar han senare, bokstavligen talat, manteln att bli jordens övermänsklige beskyddare, men inte ens då blir filmen särskilt underhållande utan lunkar på, genom specialeffekterna, genom de raserade byggnaderna, genom rymdskeppen som pangar på varandra. Och jag sitter bara i biofåtöljen och undrar varför jag ska bry mig.

När jag sitter nedsjunken i biofåtöljen, totalt uttråkad och likgiltig så börjar jag tänka på alla luckor och inkonsekvenser filmens historia dras med. Alla ologiska beslut som karaktärerna fattar. Tillslut vill jag bara resa mig upp och vråla av frustration mot bioduken. Personerna som skrivit detta är välbetalda och har fått privilegiet att berätta en historia som kommer ses av människor jorden över, så varför kan de inte ta en extra vecka att finlira manuset så att vi slipper alla dessa förnuftsvidriga händelser och karaktärsbeslut?! Jag vet att så gott som alla filmer dras med sådant här, inklusive filmer jag själv gillar. Men en bra film får en att glömma inkonsekvenser, inte tänka på dem, utan bara njuta av resan.

Skådespelarinsatserna får mig inte heller att höja ögonbrynen. Henry Cavill och Amy Adams gör sitt bästa med det material de blivit tilldelade, Kevin Costner är lika tråkig och livlös som alltid och Michael Shannon verkar ha bestämt sig för att han om han nu är med i en sådan här sörja lika gärna kan ha lite roligt på jobbet och spelar över å det grövsta.

Jag måste erkänna att jag inte är särskilt förtjust i Zack Snyder. Däremot gör Christopher Nolan mig sällan besviken så jag hade hoppats på att detta sammarbete hade kunnat balansera upp filmen till en godkänd nivå. Istället verkar fusionen ha resulterat i att de bådas värsta sidor lyfts fram. Snyder fläskar på med specialeffekter, substanslösa actionscener och det ointresse för karaktärsutveckling som kännetecknar honom. Samtidigt tycks Nolan anse att hans formula till Batman (grådaskighet, dysterhet och pessimism) passar alldeles utmärkt till vilken superhjälte som helst och har därmed gjort sig av med allt som var roligt, charmigt och spännande med Stålmannen.

Vet ni vad, när jag började skriva denna recension hade jag faktiskt tänkt ge filmen en tvåa i betyg, men nu när jag kommit till slutet känner jag att den inte förtjänar annat än det allra lägsta.

Text: Franz Ung

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Filmrecension: The Internship

21 juni, 2013 by Redaktionen

the-internshipThe Internship
Betyg: 3
Premiär: 22 juni

I filmens öppningsscen sitter säljarna Billy (Vince Vaughn) och Nick (Owen Wilson) och äter middag med en gammal kund. Samtalet de för över restaurangbordet handlar om kundens fjortonåriga dotter och hur hälsosam hon är som äter nötter och frukt. Sedan visar kunden ett fotografi på flickan och Billy och Nick blir med ens obekväma. Det som ska vara roligt i den här scenen är att tjejen på bilden är något större än man borde vara om man äter nötter och frukt. Att jaga skratt med den här typen av skämt känns otroligt ofräscht med tanke på hur många unga tjejer som lider av ätstörningar i dagens samhälle.

Billy och Nick blir sparkade från säljföretaget de jobbar på och tvingas därför ta en praktikplats på Google. Praktikanterna delas in i lag och det bästa laget kommer i slutet av praktiken sedan få anställning på företaget. Självklart är Billy och Nick både för gamla och för dåligt uppdaterade gällande ny teknik för att tros klara av praktiken. Men då detta är deras sista chans ger de givetvis allt för att vinna tävlingen. Jag undrar hur mycket Google har betalat för den här utmärkta reklamen. Företaget målas upp som rena rama himmelriket med kompetent personal och fri tillgång till mat och träningspass.

Filmen har ett bra tempo och jag skrattar högt vid flera tillfällen. Tyvärr fortsätter de sexistiska skämten filmen igenom. Det görs besök på strippklubbar där alla killar blir gränslösa, galna och personlighetsförändrande. Jag är otroligt trött och förbannad på populärkultur som hjälper till att upprätthålla våldtäktsstrukturer: så fort en man ser en lättklädd kvinna är det okej för honom att bete sig hur som helst eftersom han ju tappar fattningen. När är det dags för Hollywood att göra feministiska filmer?

Jag vet inte om det beror på att jag sett alldeles för många dåliga komedier på senaste eller att jag har ett speciellt förhållande till Owen Wilson då han var min första (och än så länge största) filmstjärnecrush men jag anser ändå att The Internship är en bra komedi. Det är väl trots allt så att bra komiker som Vince Vaughn sällan misslyckas. Men snälla komedifilmskapare: jag förväntar mig inte ens att era filmer ska klara av bechdeltestet, men släng gärna in några fler brudar och försök sluta vara så sexistiska.

Text: Ida Stiller

Arkiverad under: Film, Filmrecension

Shane Meadows Stone Roses-dokumentär klar för Way Out West

19 juni, 2013 by Jonatan Södergren

roses

Dokumentären om Stone Roses, ett av Manchester-rockens mest framgångsrika och kultförklarade band, får smygpremiär på Way Out West som går av stapeln i Göteborg mellan den 8 och den 10 augusti. Filmen är lika mycket fan-dokumentär som den är en hyllning till livemusiken. Stone Roses – Made of Stone är gjord av This is England-regissören Shane Meadows som själv är ett stort Stone Roses-fan. Filmen har i september biopremiär i hela landet.

– Stone Roses – Made of Stone med sina fantastiska konsertsekvenser är en underbar blandning av dokumentär och liveupplevelse, med andra ord en perfekt film att visa för Way Out Wests besökare, säger Svante Tidholm, projektledare för Way Out Wests filmsatsning.

Du kan se filmens trailer här:

Arkiverad under: Film, Musik Taggad som: Made of Stone, Shane Meadows, Stone Roses, Way Out West

Filmrecension: Zaytoun

12 juni, 2013 by Redaktionen

ZAYTOUN1Zaytoun
Betyg: 3
Premiär: 7 juni

När jag var liten visste jag en sak om Libanon: det var sönderbombat. I Zaytoun samsas de håliga ihåliga husen med bilar som ännu åker på motorvägen; likt en slö dag på E4-an innan rusningstrafiken. Det är ofta omgivningarna som berör mig rakt igenom. Detaljer i dem. Skolan som är full av skotthål där barnen upprepar engelska fraser, där porträtt på deras döda kamrater står kvar på platserna där de suttit- det är mycket smärtsamma bilder. Emellanåt känner jag att Zaytoun klarar sig på just bilderna. Det övergivna nöjesfält som talar om: Här fanns en annan tid. Jag fanns här, innan mörkret kom.
Barnsoldaten Fahed, 12 år, når mig inte alls. Det är hemskt, han stjäl tuggummi och cigaretter och säljer dem i farliga områden han sparkar fotboll han håller gevär JAG FÖRSTÅR men det KÄNNS INTE. Så jag väntar på att olivträdet han bär skall komma hem. Olivträdet som hans far vägrade plantera innan han kunde göra det i Palestina, sitt land.
Om fadern introducerats något mer innan han blev sprängd i bitar kanske jag hade haft en mer nyanserad bild av Fahed, det vet jag inte. Men nu är det inte så, och olivträdet är min huvudperson.
Den israeliska stridspiloten Yoni ger mig mer, han har en mjuk utstrålning, försiktig, ljus. Stephen Dorff är lysande i rollen, jag tänker, inte helt osökt, på den (i min åsikt) väldigt underskattade filmen Felon. En bra man på fel plats, en överlevare med snälla ögon och utan fasader. Han får för få bra roller, Stephen.

Det går knackigt att recensera. Jag har ingen början och inget slut. Det är en bra film, sevärd, men inte mer, trots att den hade kunnat vara det. när Fahed och Yoni utvecklar en ”oväntad vänskap” är den inte alls oväntad, men jag förstår att den skall vara det. de ger sig av tillsammans, även det väntat. Ibland, dock, klappar Zaytoun till mig på käften med en enda mening, en enda bild- små saker, som är vassa vässade glödgade glödande, eller tvärtom; extremt kärleksfulla i sin magnifika litenhet.

Det finns inget mer att säga egentligen, förutom: Se filmen. För jag kan inte berätta om den på ett rättvist sätt. Jag lämnar recensionen som den är/inte är. Med en stark känsla av att jag borde säga förlåt till någon, vet bara inte vem.

Text: Klara Norling

Arkiverad under: Film, Filmrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 506
  • Sida 507
  • Sida 508
  • Sida 509
  • Sida 510
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 636
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Filmrecension: Sheep In The Box

Sheep in the box Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Sheep In The Box

Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

How to Rob a Bank Betyg 3 Svensk … Läs mer om Filmrecension: How to Rob a Bank – Robin Hood i en brutal samtid

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in