Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

The Double – Begåvad, mörk och egen

by

The-Double

The Double
Betyg: 4
Regi: Richard Ayoade
Svensk biopremiär: 12 september

Simon James lever ett ensamt liv i en höstmörk värld. På hans arbetsplats sitter gamla, färglösa människor i bås. De trycker på knappar och matar in siffror. Ute, likväl som inne, hörs ett evigt vinande, som stod man mitt i en osynlig snöstorm. Alla lampor blinkar uppgivet.

The-Double-2Simon James gör det han ska. Han sitter i den bullriga tågvagnen, som tar honom till det trötta kontoret, där han skriver sina rapporter och väntar på ett genombrott som aldrig kommer. Sen hälsar han på sin mamma, som sitter på en stol i ett rum på ett vårdhem. Han tömmer plånboken när hyran för vårdhemsplatsen höjts: ”Det här är allt jag har”. Det tomma ansiktet i kassan svarar: ”Ja, det räcker inte”.

Simon James drömmer om flickan som sköter den stora kopieringsmaskinen på kontoret. Hon bor i huset mittemot hans. Han har ett teleskop vid sitt fönster, genom vilket han ser hennes sorgsna kvällsrutin upprepa sig.

En dag dyker en nyanställd man upp på kontoret. Han är orädd, social och framåt. Han är även Simon James dubbelgångare.

Till en början umgås de båda, till utseendet identiska männen, som vänner. Inom kort börjar dock Simon känna en växande frustration gentemot sin nya kollega, som allt mer nästlar sig in i den förstnämndes liv.

The Double är Submarine-regissören Richard Ayoades tolkning av Dostojevskijs Dubbelgångaren. Jesse Eisenberg spelar både Simon James och dubbelgångaren, James Simon. Trots att hans båda karaktärer bär samma wellpapp-färgade kostym är det faktiskt inte särskilt förvirrande. Eisenberg arbetar så skickligt med hållning och kroppsspråk att det alltid framgår klart och tydligt vem som gör vad. Filmen i övrigt är dock relativt förvirrande, men det får man bara köpa.

Visuellt är The Double mörk, märklig och smått fantastisk. Denna beskrivning kan även appliceras på andra beståndsdelar av filmen, men det är bildspråket och scenografin som klänger sig fast som mest. Det är trasigt, brunt och gnissligt, inga strömlinjeformade skepnader som lätt smeker mot ögat. Richard Ayoade har skapat en dystopisk framtidsvärld som känns hämtad ur dåtiden, hur paradoxalt det än må låta. Filmens genomgående mörker ackompanjeras av en finurlig, svart humor. I bakgrunden av allt detta spelas svängiga, japanska 60-talshits.

The Double är en begåvad och egen film om ensamhet, om att aldrig riktigt få finnas. Det är en film om hur detta kan få en människa att helt och hållet gå sönder. Ingen tröstande film i höstmörkret, men väl sevärd ändå.
Text: Josefina Linde

Filmrecension: Tom at the farm – en gastkramande psykologisk thriller

by

tomatthefarm

Tom at the farm
Betyg: 4

Jag har sett och verkligen uppskattat den unge regissören Xavier Dolans alla långfilmer (I killed my mother 2009, Heartbeats 2010, Laurance Anyways 2012) hittills. Han är onekligen en fascinerande filmskapare, dels bara genom att han skapar filmer av denna dignitet i sin unga ålder (född 1989), dels genom att han för varje film delvis tycks slå in på en ny filmgenre. Denna film förvånade mig mycket genom att ganska omedelbart bli till en gastkramande rysare. Den är enligt mig av en betydligt mörkare nyans än tidigare filmer.

Filmens huvudperson är Tom (spelad av Xavier Dolan själv), som reser ut till en bondgård på landsbygden för att närvara vid sin avlidne pojkväns begravning. I Tom har Xavier Dolan verkligen lyckats skapa en trovärdig, samtida storstadsmänniska, något han har visats sig vara skicklig på även i sina tidigare produktioner (jag tänker framförallt på Heartbeats från 2010). Tom är en stilmedveten, självsäker, art director. Mötet med pojkvännens familj och bakgrund kommer som en shock. På gården bor pojkvännens mamma och äldre bror. Ingen känner till Tom och hans relation med den avlidne. Modern är minst sagt skör, men tacksam över att en ”vän” från staden har kommit till begravningen, som i övrigt är hjärtskärande dåligt besökt. Gästerna består framförallt av plikttrogna släktingar. Brodern blir redan under den första natten hotfull och våldsam. Det görs genast klart att det är han som bestämmer villkoren för Toms vistelse. Tom dras djupt in i ett psykologiskt spel med våldsamma och sexuella inslag som blir allt mer framträdande. Till en början skrämmer och fascinerar den lilla familjen honom och han är vid ett tillfälle på väg därifrån. Märkvärdigt fort blir Tom dock så förvirrad att han finner sig själv vara en integrerad del i den underliga konstellationen. Gården börjar mer och mer att likna ett helvete på jorden, omöjligt att ta sig ifrån.

Xavier Dolans filmer har det gemensamma draget att det huvudsakliga fokuset ligger på mänskliga relationer, i synnerhet familjerelationer. De är ofta komplicerade och problematiska, men aldrig så brutala och rent av livsfarliga som i denna thriller. Han förmedlar på ett suggestivt sätt hur våld och manipulation kan normaliseras fort. Tom lyckas själv inte inse hur allvarlig situationen som han har dragits in i är. För att få insikt behöver han hjälp utifrån.

Fotoarbetet och rollprestationerna är lågmälda men utmärkta, något annat hade jag inte förväntat mig. Xavier Dolan har själv utvecklats som skådespelare sedan debutfilmen. Den suggestiva stämningen och den lågmälda men täta intrigen är filmens starka sida. Jag tycker att filmen är betydligt mer skrämmande än många uttalade skräckfilmer, men det skulle nog inte alla hålla med om. Filmen har ett lågt tempo och det är det dramatiska i det lilla och alldagliga som Xavier Dolan lyfter fram. Uppskattar man det kommer man att uppskatta denna film, som är mer psykologisk och genomarbetad än vad som är typiskt för genren.
Text: Sigrid Abenius

Filmrecension: Blodsband

by

blodsband

Blodsband
Betyg: 4
Biopremiär: 22 augusti 2014

Efter att ha spelat den bråkiga ungdomen James Cook i brittiska serien Skins känns det logiskt att Jack O’Connell får rollen som värstingkillen Eric som just förflyttats från ungdomsfängelse till den anstalt där hans biologiska pappa sitter fängslad på livstid. Han är ytterst trovärdig i rollen som ungdom på glid, och detta är hans bästa rollprestation hittills.

Trots valet av plats är detta varken något traditionellt utbrytardrama eller stereotyp våldsskildring om hur tufft fängelselivet är med alla slagsmål och våldtäkter i duschen. Tvärtom är detta ett känslosamt drama som gräver djupt i Erics förflutna och därmed skapar en sorts empati för honom och hans nuvarande situation. Och redan från början står det klart att han endast agerar våldsamt när vakterna också gör det. Därmed blir filmen mer kritisk än våldsromantiserande då den påvisar att hela systemet bygger på en ilska mot de intagna och att vakternas våld enbart väcker mer våld. Detsamma gäller gentemot andra intagna, där han ibland hamnar i onåd men tack vare terapi lär sig stanna i ilskan och lär sig att det är ok att vara en tönt (som de intagna själva beskriver det) som inte exploderar så fort någon säger någonting de själva inte gillar. Utvecklingen sker såklart successivt, men når fram till honom.

Ändå väljer styrelsen att inte låta Eric stanna i terapin, sliter bort honom från hans positiva utveckling och slänger tillbaka honom till hans gamla vanor. Vilket såklart är otroligt kontraproduktivt, men ändå visar vilken industri fängelserna är: en våldsinstitution där vakterna får utöva makt över de intagna och mycket hellre ser fängelset som ett straff snarare än rehabilitering som kan hjälpa människor tillbaka till ett mer vanligt liv. Även om inte alla är mottagliga för en sådan utveckling, finns det nog många som Eric som mycket väl kan få hjälp av terapi och andra stödinsatser (jobb, studier) men som hamnar i en våldsspiral på grund av att systemet inte vill tro på dem utan målar in dem i ett hörn av destruktivitet. Inte blir det bättre när ledningen förbjuder hustrubesök för de intagna…

I slutet skiljs Eric och hans pappa Neville — spelad av Ben Mendelsohn — åt vilket blir väldigt känslosamt trots deras interna stridigheter under filmens gång. De kramas och känner för första gången sammanhållning till varandra. Allt som förstört dem och byggt upp deras ilska skjuts åt sidan för en stund och förblir oviktigt. Därför blir det extra ledsamt när Eric går tillbaka in i fängelset och de snurrande ståldörrarna gnisslar ledsamt långt efter att han försvunnit. Neville blir ivägförd till ett nytt säkerhetsfängelse och Eric återvänder till det system som inte vill rädda honom utan snarare eldar på de underliggande demonerna som får medierna att rapportera om våldsamheter och dödsfall. Och just därför är detta en av de bästa, och viktigaste, fängelseskildringar som gjorts på väldigt länge. Tankarna förs såklart till Oz, om än inverterat. Men det goda betyget ligger ändå i den ilska som lätt väcks hos åskådarna tack vare det orättvisa systemet och de våldsamma mansideal som därmed upprätthålls.

Filmrecension: Magic in the Moonlight

by

magic

Magic in the Moonlight
Betyg: 4
Biopremiär: 22 augusti 2014

Efter att ha lämnat ifrån sig några välsvarvade reklamfilmer för några av Europas största städer (Rom, Paris och Barcelona), och en syrlig rumpspark till den amerikanska (mar)drömmen som uppstått ur den ekonomiska krisen, levererar nu Woody Allen ett mer down-to-earth-drama som slänger oss bakåt i tiden till ett mer fashionabelt Frankrike. Intrigen kan till en början verka tunn, och fånig, men växer alltmer under tidens gång.

När Stanley (spelad av Colin Firth) går med på att avslöja ett medium (Sophie, spelad av Emma Stone) är det med starkt självförtroende han tar sig an uppgiften. Sedan träffas de. Då får han anledning att ompröva hela sin livsuppfattning. Öppensinnad tar han till sig ny information och anpassar sin världsbild efter det. Allt detta under tiden som en romans mellan Sophie och Stanley börjar formas, och att han skulle kunna vara hennes pappa verkar inte vara något problem. (vilket är någonting genomgående i Allens filmer, och har tolkats som alltifrån kärleken övervinner allt till ren gubbsjuka — vari min tolkning tillfaller den senare kategorin)

Med stor charm och humor, och viss del list, lotsas tittaren genom detta drama — som till en början kan tyckas handla om tro och hopp, för att sedan fasas ut till en känga mot konservativa dårar med skygglappar för öron och ögon som vägrar förhålla sig till annan information än de själva lärt sig som den rätta.

Det enda jag kan ha en invändning mot är slutet. Jag kan tycka att det sista klippet borde slutat med ett par dörrknackningar — och inte en sista romantisk konfrontation. Men å andra sidan är ju hela filmens poäng att det inte är i de små tricken som gör att folk ger oss mer än vi förtjänar, utan i personkemin mellan två människor, som verklig magi uppstår.

FIlmrecension: What If

by

whatif

What If
Betyg: 2
Biopremiär: 22 augusti 2014

Det är lätt att få intrycket av att Daniel Radcliffe gjorde sitt livs misstag när han gick med på att göra alla dessa Harry Potter-filmer på raken utan avbrott för andra filmer. Kanske inte ekonomiskt sett, men karriärmässigt har det blivit lite av en bromskloss när så många förknippar honom så starkt med just den franschisen och att det nu gör att andra rolltolkningar han tar sig an blir lidande just därför. Vad som visas är en ”romantisk komedi” men vad gör Harry Potter i huvudrollen? Världar kolliderar och det känns som att vara med i en tågkrasch.

Bortsett från det är filmen inte mycket att hänga i julgranen i alla fall. Kille blir kär i tjej, tjej är upptagen med en annan kille så de bestämmer sig för att bara vara vänner. Kille ljuger, kille vill vara mer än vän. När tjejens kille sedan reser iväg i jobbet intensiveras deras vänskap och kille inbillar sig nu alla tecken. All denna intrig leder till att tjej blir förolämpad. Intrigen är lika papperstunn som den låter som. Utvecklingen är snuttifierad och patetisk. Visst, kärlek är inte alltid enkel — men då borde heller inte gestaltningen av den vara det heller.

Trots det räddas filmen från bottenbetyg med hjälp av viss charm och humor, så om den snart släpps på DVD har tittaren någonting att se en kommande bakissöndag. Annars har den inte mycket högre potential.