The Double
Betyg: 4
Regi: Richard Ayoade
Svensk biopremiär: 12 september
Simon James lever ett ensamt liv i en höstmörk värld. På hans arbetsplats sitter gamla, färglösa människor i bås. De trycker på knappar och matar in siffror. Ute, likväl som inne, hörs ett evigt vinande, som stod man mitt i en osynlig snöstorm. Alla lampor blinkar uppgivet.
Simon James gör det han ska. Han sitter i den bullriga tågvagnen, som tar honom till det trötta kontoret, där han skriver sina rapporter och väntar på ett genombrott som aldrig kommer. Sen hälsar han på sin mamma, som sitter på en stol i ett rum på ett vårdhem. Han tömmer plånboken när hyran för vårdhemsplatsen höjts: ”Det här är allt jag har”. Det tomma ansiktet i kassan svarar: ”Ja, det räcker inte”.
Simon James drömmer om flickan som sköter den stora kopieringsmaskinen på kontoret. Hon bor i huset mittemot hans. Han har ett teleskop vid sitt fönster, genom vilket han ser hennes sorgsna kvällsrutin upprepa sig.
En dag dyker en nyanställd man upp på kontoret. Han är orädd, social och framåt. Han är även Simon James dubbelgångare.
Till en början umgås de båda, till utseendet identiska männen, som vänner. Inom kort börjar dock Simon känna en växande frustration gentemot sin nya kollega, som allt mer nästlar sig in i den förstnämndes liv.
The Double är Submarine-regissören Richard Ayoades tolkning av Dostojevskijs Dubbelgångaren. Jesse Eisenberg spelar både Simon James och dubbelgångaren, James Simon. Trots att hans båda karaktärer bär samma wellpapp-färgade kostym är det faktiskt inte särskilt förvirrande. Eisenberg arbetar så skickligt med hållning och kroppsspråk att det alltid framgår klart och tydligt vem som gör vad. Filmen i övrigt är dock relativt förvirrande, men det får man bara köpa.
Visuellt är The Double mörk, märklig och smått fantastisk. Denna beskrivning kan även appliceras på andra beståndsdelar av filmen, men det är bildspråket och scenografin som klänger sig fast som mest. Det är trasigt, brunt och gnissligt, inga strömlinjeformade skepnader som lätt smeker mot ögat. Richard Ayoade har skapat en dystopisk framtidsvärld som känns hämtad ur dåtiden, hur paradoxalt det än må låta. Filmens genomgående mörker ackompanjeras av en finurlig, svart humor. I bakgrunden av allt detta spelas svängiga, japanska 60-talshits.
The Double är en begåvad och egen film om ensamhet, om att aldrig riktigt få finnas. Det är en film om hur detta kan få en människa att helt och hållet gå sönder. Ingen tröstande film i höstmörkret, men väl sevärd ändå.
Text: Josefina Linde