Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Stockholms filmfestival har fokus på brasiliansk film i år

by

trash

Stockholms filmfestival fyllr 25 år i år och det firar festivalen bland annat genom att starta ett samarbete med brasiliansk film, Cinema do Brasil.

Genom samarbetet med Cinema do Brasil kommer publiken att få se brasilianska filmer och få möjlighet att möta regissörerna.

Ett pressmeddelande berättar:
I samarbete med Cinema do Brasil kommer Stockholms filmfestival i år att visa sex brasilianska filmer – Obra, Praia do Futuro, Captive hearts, Trash, Almost Samba och The way he looks. Festivalpubliken kommer få möjlighet att möta några av regissörerna som kommer på besök för att presentera filmerna och svara på publikens frågor. Utöver de sex filmerna ovan, visas även en brasiliansk kortfilm, No Caminho dos Pés i sektionen iFestival.

– Det är med stor glädje vi presenterar ett större utbud av brasiliansk film på Stockholms filmfestival. Att vi dessutom kan erbjuda att publiken får möta ett flertal av regissörerna och för filmbranschen att knyta närmare kontakter med Brasilien är mycket tillfredställande, säger Git Scheynius, festivalchef

André Strum, Cinema do Brasil säger i en kommentar:
“Möjligheten att ha ett urval av brasilianska filmer på Stockholms filmfestival är ett fantastiskt tillfälle att visa nya produktioner till en ny och medveten publik. Festivalen har en tradition av att presentera nya talanger som sedan blir internationella stjärnor.”

Stockholms filmfestival kommer även göra ett samarbete med den brasilianska konstnären Laura Lima. I Cinema Shadow skapar hon en unik och magisk situation där en långfilm spelas in och samtidigt visas i realtid på en biograf. När inspelningen är färdig försvinner också möjligheten att se filmen. Verket tar sin början i Stockholm och slutar 8 timmar senare på stranden Praia do Diablo, ”Djävulsstranden”, i Rio deJaneiro.

Här finns mer information om Cinema Shadow.

Uma Thurman till Stockholm Filmfestival

by

umathurman

Årets Stockholm Achievement Award tilldelas den amerikanska skådespelerskan Uma Thurman. Hon besöker Stockholms internationella filmfestival i november för att ta emot den prestigefulla Bronshästen och möta publiken under ett exklusivt Face2Face.

Ett pressmeddelande berättar:

Sedan hennes allra tidigaste roller har Uma Thurman fängslat publik över hela världen med en omedelbar närvaro. Oavsett om hennes roller omges av sagolik fantasi eller hård råhet bottnar de alltid i en djup medmänsklighet som genomsyrar varje replik.

Stockholms filmfestival är mycket stolta över att presentera årets pristagare, skådespelerskan Uma Thurman. Hon besöker filmfestivalen 4-8 november, minglar på röda mattan under galainvigningen samt deltar i avtäckandet av Ai Weiweis isskulptur.

Publiken har möjlighet att möta Uma Thurman i ett timslångt Face2Face följt av en dubbelvisning av Kill Bill Volume 1 och 2 på biograf Park, 7 november, kl 18.00.

Biljetter till prisutdelning, Face2Face och filmvisning släpps 14 oktober, kl 12.00.

Uma Thurman gjorde filmdebut i slutet av 80-talet med en roll i filmen Kiss Daddy Goodnight (1987). Hon fick sitt stora genombrott med rollen som Mia Wallace i Pulp Fiction (1994), för vilken hon nominerades till en Oscar för bästa biroll. Därefter medverkade hon i filmer som The Avengers och Batman and Robin innan hon fick huvudrollen som en hämndlysten, svärdfäktande yrkesmördare i Quentin Tarantinos Kill Bill, Volume 1 (2003) och Volume 2 (2004).

Filmrecension: Boyhood

by

boyhood

Boyhood
Betyg: 5
Biopremiär: 26 september 2014

Under 2000-talet har ordet ”epic” (samt den svenska översättningen episk) blivit ett av de mest felanvända – då ofta i sammanhang där film och TV-spel diskuteras. Slagfält, breda vyer över sol och hav eller andra storslagna upplevelser misstas för just episka. Men egentligen har ordet härkomst från det grekiska dramat och avser en berättelse som spinner över en längre tid – som Dantes resa genom de sju helvetescirklarna eller Homeros irrfärder. De är båda storslagna berättelser, men också episka i dess riktiga bemärkelse.

Vad som från början gick under projektnamnet ”12 Years” ändrades senare till Boyhood eftersom manusförfattaren och regissören Richard Linklater oroade sig för att den skulle blandas ihop med Steve McQueens slavdrama 12 Years a Slave – vilket såklart var ett väldigt smart och logiskt drag, även om dess originaltitel beskriver detta episka projekt alldeles utmärkt: under 12 år har Richard följt skådespelaren Ellar Coltrane (som spelar sonen Mason) och regissörens egna dotter Lorelei Linklater (som spelar Masons syster Samantha) genom deras uppväxtperiod upp till college och den splittring som oundvikligen sker inom familjer förr eller senare.

Med risk för att någonting skulle hända de båda ungdomarna, som misshandel eller överkörd av fordon, var Richard beredd att skriva om manus för att passa den nya verkligheten – vilket påvisar sann passion, innovation och inte minst mod. Det gör också att greppet om att återvända till samma skådespelare under väl valda episoder i deras liv fungerar så mycket bättre än om de använt fyra-fem olika skådespelare för att gestalta de olika tidsperioderna. All utveckling är naturlig, och lutar sig inte mot sminkning eller maskering för att låtsas någonting den egentligen inte är.

Vad händer då under alla dessa år? Livet. Syskonkärlek och syskonbråk. Moderns kamp med jobbet, att behöva ta hand om barnen och dessutom hela hushållet. Som om det inte vore nog är hennes relationer minst sagt problemfyllda med alkohol och misshandel. Vilket bara antyds, och inte riktigt visas – vilket är ett delikat sätt att påvisa problematiken utan att vältra sig i dess grafiska smutsighet och därmed sprida normaliseringen av kvinnovåld. Men hennes olyckliga relationer till män drabbar inte henne, utan även barnen som ständigt tvingas flytta och aldrig hinner rota sig i skola och med vänner. Vilket gör det ännu jobbigare för betraktaren, som ser hur väl hon försöker med jobb och sina barn – hur drabbad hon är av allting, och trots att hon bara vill väl skiter allt ihop sig. Vilket är mästerligt fångat av såväl regissören som skådespelarna.

Mot slutet, när barnen ska flytta hemifrån och splittra den union som mot all förmodan hållit dem enade genom vått och torrt, brister det för mamman. Allt hon haft ska nu tas ifrån henne. Ändå vet hon att det är det enda logiska. Hur vackra blommorna än är blåser bladen tillslut bort med vinden. Ändå blir uppbrottet så starkt, trots att båda de och betraktaren vet att de kommer kunna mötas igen. Om ett år eller tolv.

Arkiverad under: Film

Från galapremiären av Wałęsa – Man of Hope

by

Walesa_KeyArt

Wałęsa – Man of Hope
Betyg: 3
Sverigepremiär: 3 oktober 2014

Wałęsa – Man of Hope handlar om solidaritetskämpen och Nobelpristagaren Lech Wałęsa som hade en avgörande roll i kampen för ett fritt Polen under 1970-talet samt var med och grundade det forna Sovjetunionens första fria fackförbundsrörelse Solidarność år 1980.

Filmen är regisserad av den polske regissören Andrzej Wajda som bland annat ligger bakom filmerna Aska och diamanter (1958) och Järnmannen (1981). Premiären av Wałęsa – Man of Hope är en av de saker som Polska Ambassaden i Stockholm anordnar i år för att fira 25-årsjubileumet av Polen som en demokrati. Efter en presentation från TriArts VD, Eva Esseen Arndorff, samt av en representant från Polska Ambassaden i Stockholm, inleds Galavisningen på Bio Rio med ett samtal av författaren Agneta Pjeijel om Wajda, Lech Wałęsa och Solidaritetsrörelsen.

Filmen börjar 1980 med en intervju mellan den italienska journalisten Oriana Fallaci och Lech Wałęsa i den senares hem i Gdańsk. Under denna tar filmen med oss i tiden och illustrerar de våldsamma demonstrationer och strejker under 1970-talet som fick Wałęsa att börja engagera sig i kampen för ett fritt Polen, för att med tiden bli en stor och karismatisk ledare. Den skildrar avgörande ögonblick i hans liv, visar hur han flera gånger fängslas, engagerar andra, samtidigt som han inte riktigt lyckas med att balansera detta med att vara där för sin fru Danuta och deras sex barn.

Den 88-årige Andrzej Wajda har gjort en estetiskt väldigt snygg film och blandar nytt, fiktivt filmat material med autentiskt arkivmaterial från tiden det på riktigt utspelade sig, och låter dessa då och då överlappas med varandra på ett elegant sätt. Robert Wieckiewicz övertygar i rollen som den färgstarke Wałęsa. Själv måste jag erkänna att jag är alldeles för dåligt insatt i denna historiska händelse, men håller med om kritiken filmen bland annat fått för att vara lite väl mansdominerad, då det var flera kvinnor som var viktiga för frihetskampen – här hamnar de mest i bakgrunden. Annars är det i stort en bra och annorlunda biopic som lyckas med att framställa Wałęsa som en folkhjälte, men på bekostnad av tid att spendera med sin familj.

Text: Mikaela Gustin

20,000 Days on Earth – jag satt kvar som hypnotiserad och ville inte lämna biosalongen

by

20000days

20,000 Days on Earth
Betyg: 5

Mina förväntningar inför detta film var inte särskilt höga. Jag håller Nick Cave för en av mina absoluta favoritartister, men när han lämnar musiken för andra projekt har det sällan slutat bra. Filmen ”The Proposition” från 2005 som han skrev manus till var som bäst okej, och hans bok The death of Bunny Monroe var ganska dålig. Jag visste inte heller riktigt vad jag skulle förvänta mig av denna film. Beskrivningarna jag tagit del av tidigare framställer den som någon slags dokumentär, fast något i beskrivningen fick mig att ana att så kanske inte var fallet. Med detta i åtanke kan ni föreställa er min glädje när filmer jag var både konfunderad och tveksam kring visade sig vara årets hittills bästa film!

Filmer äger rum under Nick Caves 20 000:e dag på denna jord och vi får följa honom under denna dag. Detta låter som ett koncept för en rät och slät dokumentär, men inget kunde vara mindre sant. Vi bjuds istället på en ofta resa som pendlar mellan det inre och yttre, det greppbara och det fragmentariska. Vi är med honom när han samtalar med sina vänner och kollegor om tiden som varit, vi är med honom när han blickar tillbaka på sin barn- och ungdom, vi är med honom när han beskriver den vilda naturen med rädsla och respekt och anknyter denna som en katalysator till konstnärligt skapande. Jag använder termen ”vi är med honom” istället för ”vi följer honom” då den senare termen för tankarna till det dokumentära formatet som närmast kan beskrivas som flugan på väggen. Här sprängs istället väggarna mellan det inre och det yttre, mellan nutid och dåtid. Filmen känns istället som ett försök till att gestalta tankeverksamhet och grubblerier i dess renaste form.

Jag har tidigare funderat över varför jag aldrig varit särskilt förtjust i Nick Caves försök till narrativt berättande utanför filmmediet. Hans lyrik är ju så färgstark och tematiken i hans låtar följer ofta en dramaturgisk berättarstruktur, vilket borde göra sig bra som både film och litteratur. Jag anser att problemet har legat i att hans texter har en viss rytmik som blivit lidande när han åtagit sig de andra medierna. Och det är därför som han med 20,000 Days on Earth lyckas där han tidigare misslyckas. Här är rytmen överordnat allt annat, och filmens övriga komponenter är byggda kring denna. Detta leder till att klippningen i filmen är makalös! Kasten mellan det introverta och det extroverta. Först en repetition i en studio. Plötsligt en ensam bilfärd. En sinnesbild av Kylie Minogue sitter i bilen och har ett samtal med Nick Cave. Ensam i bilen igen. Otyglade vågor. Montagen i filmen är oklanderliga och jag vågar påstå att de är att jämföra med Vertovs och Eisensteins talanger.

När filmen var slut ville jag inte lämna biosalongen. Jag satt kvar, som hypnotiserad. Tillslut reste jag mig upp, lämnade biografen. Ute på gatan såg jag en stor leende sol. Det var en god dag och en ond dag. Och allt var ljust och nytt.
Text: Franz Ung