Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Hanami

by

Hanami
Betyg 3
Svensk biopremiär 31 oktober 2025
Regi Denise Fernande

Filmen beskrivs som visuellt vacker med fantastiska landskapsbilder av Kap Verde. Men ibland får det vackra ta över för mycket vilket blir på bekostnad av dramaturgin.

Berättelsen kretsar kring en ung kvinna, Nana, med rötter på Kap Verde när hon utforskar sin identitet och förhållande till sitt ursprung. Vi får följa henne på en vulkanisk ö där hon söker vem hon är, var hon kommer ifrån, var och hur och vart hon är på väg. Det är en slags coming-to-age-film men oerhört poetiskt filmad med bilder där kameran vilar länge. Det är fint, men ändå blir det för långdraget för mig och det blir på bekostnad av dramatiken.

Nana är föräldralös men har ändå en varm kvinnlig gemenskap omkring sig. Det är något som verkar vara självklart där. Något jag ser som totalt annorlunda än i det svenska samhället där det ju inte finns någon självklart medkänsla mellan grannar.

Filmen är vacker och skickligt estetiskt fotograferad och ihopklippt och väver in de stora existentiella frågorna. Så även om jag inte gav den högsta betyg är den i hög grad sevärd och ger många känslor och tankar. Det finns mycket symbolik i filmen som växer fram i tankarna länge efteråt.

Hanami belönades med The Ingmar Bergman International Debut Award vid Göteborg Film Festival tidigare i år. Kritik: Filmen hyllas som en lovande debut med unik berättelse och konstnärligt värde

Vi är alla olika och jag tror andra betraktare kan säkert älska denna film. Den är speciell och mycket filmiskt poetiskt, där bilderna vilar och talar till vårt undermedvetna. Det är skönt med filmer som inte är övergödslade med action – men för mig just nu är denna vacker och sevärd men samtidigt lite trög och för långsam och inte så överraskande, ganska självklart vad den vill säga och förmedla.

Filmrecension: Hemmet – gräsligt

by

Hemmet
Betyg: 1
Svensk biopremiär: 29 oktober
Regi: Mattias J Skoglund

För allas trevnad och välbefinnande vore det bästa att utfärda bottenbetyg, lämna det där och fortsätta med andra vardagliga bestyr. Det skulle förskona mig själv – men framförallt, alla inblandade, från att behöva förstå det magplask som är ytterligare ett skrattretande försök att göra drömmen sann om att svensk skräck kan vara något annat än ett grymt skämt.

Hemmet har dock den goda (?) smaken att inte inge några särskilt höga förhoppningar. Inledningen är en livlös, visuellt undermålig och energilös klumpeduns som ger horribla aningar om vad som kan vänta. Vad som sedan sker i outhärdliga 87 minuter rör sig någonstans mellan studentspex, ofrivillig komik och fullkomlig förnedring. Den låga nivån som filmen valt att bosätta sig på är ett antal dimensioner under Marianergraven. Det är svårt att se skillnad på Hemmet och valfri hemfilm där ett par fnissiga och skojfriska ungdomar blivit inspirerade att efter en sen filmkväll – innehållandes onödigt mycket rusdryck, i all naivitet iscensätta lite slumpmässigt trams.

Där andra filmer förstår sina begränsningar och är villiga att förlöjliga sig själva för att skapa komisk effekt, som den usla – men i alla fall underhållande, Rubber om ett rullande mördardäck, tror Hemmet att dess uppgift är att skapa en skandinavisk Hereditary. Försöken är dock så pass inkompetenta att det knappt går att hitta tillräckliga uttryck för att beskriva travestin. Att räkna upp specifika namn på de inblandade – som gör ett jobb bortom kritik och förnuft, tjänar inget till. Detta är ett brinnande hus där ingen insats eller intention spelar någon roll, allt slukas av slentrian, klyschor och ett utförande som knappt hade godkänts att laddas upp för gratis visningar på YouTube.

Skräcken är lika obefintlig som den är usel, det är ett par trötta chockklippningar och undermåliga skräcksminkningar som knappt skulle leda till höjda ögonbryn på allhelgona. De fåtaliga vinkningarna till ikoniska skräckmoment är lika taffliga som tragiska. Utöver det är berättartekniken så pass oinspirerad och slarvig att man kan fråga sig om alla som medverkar gör det under tvång. Det tempo som nyttjas hade kunnat ta livet av en patient i djup koma, varenda scen rosslar oroväckande och varenda försök att röra detta håglösa skräp framåt känns som en ansträngning endast en mytologisk gud kan klara av. Inte ens de delar som kunde ha resulterat i en ynklig kall kår kan användas korrekt. Någonstans mot mitten börjar jag misstänka att hela filmen endast är en lista skapad av artificiell intelligens där skräckgenrens sämsta klyschor sammanställts.

Tragedin kulminerar i ett slut så pass gräsligt att jag känner mig redo att skrivas in på filmens titulära plats i ett försök att kurera – men framförallt, radera allt jag just upplevt från mitt minne.

Mästaren och Margarita – publikens favorit i Monster of Film

by

Mästaren och Margarita har vunnit Publikpriset på den 14:e upplagan av Stockholm International Fantastic Film Festival – Monster of Film.

Filmens distributör i Sverige skriver i ett pressmeddelande:
Att vinna festivalpriser är alltid roligt, men att vinna publikens pris, där festivalbesökarna själva röstar fram sin favorit, är något alldeles speciellt.
Vi hoppas att priset hjälper filmen att nå en ännu bredare publik när den får biopremiär den 5 december.

Dessutom har vi haft två mycket lyckade förhandsvisningar med regissörssamtal – på ett fullsatt Capitol i Göteborg och Panora i Malmö – och fått fantastisk respons från publiken.

Michael hade mycket att berätta om arbetet med filmen – från de första manusidéerna till den färdiga versionen.

Enligt honom var det ett litet mirakel att filmen överhuvudtaget blev färdig och kunde nå publiken – först i Ryssland, och i år även i andra länder.

Här är några fakta om filmen som han delade med publiken i Göteborg och Malmö. Mycket av det visste inte ens jag tidigare:

När Michael Lockshin och manusförfattaren Roman Kantor utvecklade filmmanuset läste de inte bara romanen, utan studerade också flera tidigare versioner av Bulgakovs egna manuskript. De samarbetade nära med Bulgakov-museet och flera framstående Bulgakov-experter.

Filmningen avslutades i november 2021, och premiären var planerad till slutet av 2022. Universal Pictures skulle distribuera filmen. Alla planer krossades dock när det fullskaliga kriget i Ukraina bröt ut. Universal drog sig ur projektet och lämnade Ryssland. Filmen hamnade i limbo – ofullständig och utan distributör – i över ett år.

Michael Lockshin, som är amerikansk medborgare, lämnade Ryssland i slutet av 2021. På grund av sitt tydliga ställningstagande mot Putinregimen och kriget i Ukraina blev han persona non grata i Ryssland. Han kan inte resa dit på grund av risken att bli arresterad. Producenterna tvingades offentligt ta avstånd från honom för att få distributionstillstånd, och när filmen senare visades på rysk tv klipptes både hans namn och flera scener bort av censuren.

När Mästaren och Margarita till slut fick en lokal distributör och hade premiär i början av 2024 vågade ingen rysk tv-kanal visa reklam för filmen. Distributörerna hade därför mycket låga förväntningar på besökssiffrorna.
Men filmen blev en dundersuccé redan under premiärhelgen, vilket snabbt spred sig genom sociala medier – där biobesökare förvånades över hur en så samtidskritisk film kunnat släppas igenom censuren och misstänkte att den snart skulle förbjudas. Resultatet blev att publiken rusade till biograferna för att hinna se filmen innan ett eventuellt förbud. Några dagar senare ”vaknade” statspropagandan, och filmen attackerades hårt i alla statliga medier. Trots – eller kanske tack vare – det ökade intresset ytterligare, och filmen sågs till slut av över fem miljoner biobesökare.

När Lockshin arbetade med filmen tänkte han sig den som en berättelse om Rysslands förflutna och en varning för dess möjliga framtid. Men när filmen stod färdig blev det tydligt att den handlade om nutiden, när många författare, dramatiker och kulturpersonligheter tvingats lämna landet eller döms till långa straff.

Under de senaste åren har censuren i Ryssland blivit allt hårdare – särskilt kring frågor som rör religion. På grund av det kunde inte alla scener filmas som planerat.
Till exempel fick Woland inte visas framför en stor uppochnervänd pentagram, eftersom censuren klassade symbolen som ”satanistisk”. Om Bulgakov skulle skriva och försöka publicera sin roman i dagens Ryssland, skulle den med största sannolikhet förbjudas – precis som på 1930-talet i Sovjetunionen.

Michael Lockshin upptäckte Claes Bang genom Ruben Östlunds film The Square.
För rollen som Pontius Pilatus tvingades Bang studera latin – något han, enligt egen utsago, aldrig kommer att göra igen.

Filmrecension: Vi dör i natt

by

Vi dör i natt
Betyg 1
Svensk biopremiär 24 oktober 2025
Regi Richard Holm

Det brukar sägs att allt elände anländer på en och samma gång – för att också parafrasera Halmstads största musikexport. Nästa vecka har Hemmet premiär, en svensk skräckfilm som vill placera filmer som Herediatry och The Conjuring i svensk småstadsmiljö, utan att avslöja alltför mycket är slutresultatet allt annat än imponerande…

Men även de sämsta och mest erbarmliga filmer kan känna sig stolta och hålla huvudet högt då de stirrar ned på vad Richard Holm har åstadkommit – eller orsakat, med en film så usel att jag börjar överväga om det var ett gravt misstag att bli filmintresserad för cirka tjugo år sedan. Då svensk film velat ta ut svängarna och röra sig nära amerikanska actionthrillers har det uteslutande slutat i vettlösa tragedier som – för folkhälsans skull, måste raderas ur det kollektiva medvetandet. Det är svårt att se hur filmer som exempelvis Gangster med Mikael Persbrandt i huvudrollen inte skulle göra sig utmärkt i filmvärldens motsvarighet till Kumla. Vi Dör I Natt begår dock så grova överträdelser mot filmkonsten, tittarna och teknisk utrustning som filmkameror och de arma projektorer som tvingas visa eländet att en helt ny anstalt behöver uppföras.

Att se Vi Dör I Natt får mig att ångra alla de gånger som bottenbetygen har dragits fram som ett kraftigt fördömande. Jag måste personligen be om ursäkt till några av årets bottenkandidater som The Old Guard 2, William Tell och Marked Men, alla upplevelser som orsakat djup personlig vånda, men i jämförelse med vad som erbjuds här är allt det där en härlig dag på stranden i Maldiverna.

Om Richard Holm och alla ansvariga framträder inom kort tid och bekänner att filmen är skapad som ett sjuk, sjukt skämt skulle min själsfrid kunna påbörja restaurering. Tills dess är alla former av kritik och och verbala negativa fördömande nästan menlösa. Vad vi får uppelva i knappt 90 minuter befinner sig någonstans mellan en julkalender – berövad på all sin budget, och ett retuscherat avsnitt av Macken. Faktum är att Roy och Roger bjöd på betydligt mer trovärdiga och dramatiskt djuplodande scenarion är något här. I ett försök att leka John Carpenter och Attack Mot Polisstation 13 har Holm placerat sin film i en sorts svensk motsvarighet, nämligen ett svensk snabbköp… Det är nog för att kapitulera, säga upp sig från sitt jobb och flytta ut till en bergstopp och börja filosofera kring var mänskligheten befinner sig år 2025.

Dock har valfri COOP avsevärt mer intressant interiör än något här. Detta är en arkitektonisk mardröm som varken är klaustrofobisk eller nervpirrande, den gråa betongen och butikens grundlöst värdelösa utbud av plastkrukor och plastigt dravel får hjärnhalvorna att individuellt röra sig mot öst och väst. Sedan kommer spänningsmoment som resulterar i några av årets mest ofrivilliga skratt, där Liam Neeson inte ens frammanade ett enda flin i The Naked Gun lyckas Holm åtminstone att få alla – som fortfarande är medvetande, att vända sig av skratt. Någon annan reaktion finns inte, det är en bottenlös och gränslös cirkus som Holm regisserar där alla skådespelare leker clowner och bjuder på skådespel som måste skrivas ut ur alla former av arkiv och system för att bevara deras heder. Att de personer vi får möta är lika sympatiska som skunkar med rabies gör att den redan obefintliga intressenivån försvinner likt snabbt som billig parfym i en tyfon. Det största och mest absurda skämtet sker då Gyllene Tiders klassiska När Vi Två Blir En dundrar ut, lyriken om myggbett som svider och gyllene tider är nämligen betydligt mer sofistikerad än en enda stavelse som yppas här.

Då allt skall kulminera har naturlagarna körts över med en bulldozer, slutet är så pass löjeväckande att ingenting Holm hade introducerat hade fått någon att höja ett ögonbryn. För om vi ändå är och rotar i gamla poplåtar med tveksam lyrik, varför inte låta Roger Pontare rusa in i snabbköpet med yxan i hand och en kulspruta? Inte ens den absurditeten hade skapat en reaktion då det här är morbid komik som inte ens förtjänar att betygsättas.

Filmrecension: Springsteen: Deliver Me From Nowhere – snuddar någotsånär vid vad som gjort en ordinär man från New Jersey till den största rockpoeten i modern tid

by

Springsteen: Deliver Me From Nowhere
Betyg 3
Svensk biopremiär 24 oktober 2025
Regi Scott Cooper

För kända musiker eller grupper tycks det oftast bara vara en fråga om tid tills en biografisk film framträder. Men vad gäller Bruce Springsteen har förutsättningarna varit annorlunda. Mannen som – med rätta, gjort sig känd som den bästa och mest elektriska live-artisten de senaste fyrtio åren har också varit notoriskt noga med att ständigt neka flera kommersiella uttryck. Springsteens musik var under lång tid svår att använda på film – minus de gånger då han spelade in titelspår till exempelvis Jonathan Demmes Philadelphia. Potentiella samarbeten med gitarrmakaren Fender har också resulterat i hårda nej, detsamma med mångmiljonerbjudanden för att låna ut musiken till reklam.

Men i och med försäljningen av sin musikkatalog till Sony för ett par år sedan har en tydlig förändring skett vad gäller bossens villighet att ställa sitt artisteri i det ultrakommersiella rampljuset. Numera kan låtar som Badlands till och med dyka upp i Guardians Of The Galaxy. Att det således nu finns en biografisk film om New Jerseys mest kända person – uppbackad av självaste Walt Disney, är ytterligare ett bevis på att den höga och orubbliga barriären nu är riven.

Med tanke på att Bruce Springsteens artisteri för många – inklusive undertecknad, går bortom hyllningar och stora adjektiv blir uppgiften att på något sätt fånga denna artistiska gärning nästintill omöjlig. Därför väljer regissören Scott Cooper att inte göra en omspännande biografi som behandlar uppväxt, genombrott, svårigheter och vägen till att bli i det närmaste legendarisk, en formula som varit cementerad i så kallade ’’biopics’’ sedan Ray 2004. Istället är detta en mer koncentrerad studie av en period i Springsteens liv som för många – även kalenderbitare som memorerat låtlistor och de mest exklusiva live-framföranden, inte är helt tydlig. Skapandet av albumet Nebraska omskrivs ofta som en privat och djupt kompromisslös process där vad som var tänkt att vara demos blev till ett av de mest hyllade och minnesvärda albumen i Springsteens karriär.

Scott Cooper vill också skapa paralleller mellan skivans tematik, innehåll och djupt nergångna porträtt av förtvivlan och hopplöshet som ett direkt resultat av den mentala ohälsa som Springsteen många gånger talat om, bland annat i sin biografi. Dock finns det problem att förankra hela filmens emotionella spektra och berättelse kring denna känslomässiga analog. Låtarna på Nebraska är avskalade långa och svepande sagor som transporterar lyssnarna till platser och personer som de helst inte vill veta av – mördare, utstötta och livsöden så desperata att det är svårt att processa. Den skapande processen som filmen vill delge skildras dock alltför ordinärt.

Det är korta sekvenser då lyrik författas och arrangemang tillsätts, det görs aldrig någon kraftig djupdykning i vad som fick Springsteen att ta nästa steg vad gäller att förfina sitt narrativa låtskrivande. Mycket förankras istället genom svartvita tillbakablickar vars vackra foto och o-märkvärdiga amerikanska småstäder genast drar tankarna till den fantastiska Alexander Payne-filmen med samma titel som albumet. Tillbakablickarna är förvisso dramatiska men är aningen för ytliga och långtifrån så kraftfulla som de skulle behöva vara. Filmen slirar också vad gäller den karaktär som spelas av Odessa Young, en helt fiktiv karaktär som är tänkt att demonstrera den emotionella otillgänglighet som Springsteen genomgick under inspelningen. Tyvärr är detta ett sidospår som tillför ytterst lite av värde då det känns pliktskyldigt och stelt, detta trots en mycket bra insats av Young. Filmens tematik hoppar också hej vilt. Där Nebraska handlar om förtvivlan och hopplöshet vill filmen många gånger istället försöka förstå vikten av att värdera kopplingen till den plats man kom ifrån, trots att den kan vara kantad av trauma. Detta är dock bisarrt att sammankoppla med Nebraska då det är ämnen som behandlades på Darkness On The Edge of Town, en skiva som helt och hållet var en motreaktion till de drömmande älskande som flydde staden full av förlorare i albumet Born To Run. Den här dissonansen blir som mest uppenbar i filmens final då Cooper verkar tappa greppet om sin film, från att ha varit koncentrerad och ytterst lågmäld blir den märkligt bombastisk och närmast sentimental. Det är också här filmen vill ha utdelning på det emotionella planet trots att den gjort alltför lite för att skapa en stark grund, framförallt vad gäller Springsteens ytterst komplicerade relation till sin far.

Istället kommer de sanna rysningarna då Springsteen med sina vapendragare går in i studion och vi får se hur Born In The USA skapas. Precis som scenerna i James Mangolds A Complete Unknown är skapandet av legendarisk musik skildrat med en kompromisslös passion. Addera dessutom Jeremy Allen White i en roll som musikvärldens minst dramatiska person, där Dylans osympatiska hybris eller Johnny Cash ultra-maskulina persona var aningen mer tacksamt att skildra är Bruce Springsteen en person med introverta egenskaper som – enligt honom själv, ogillar att vara i centrum då han inte är på scen. Denna alldagliga, avslappnade och självironiska humor lyckas Allen förmedla oerhört väl, mest slående är det i ett par ytterst specifika ansiktsuttryck som är otäckt nära den verkliga varan. Addera också att Whites sång är ypperlig så är detta ett starkt om inte klassiskt porträtt.

Scott Cooper verkar också vara bekväm med sitt ämne, för efter kompletta parenteser med filmer som Black Mass och Out Of The Furnace är detta första gången sedan Crazy Heart som hans filmskapande känns inspirerat. Och under de sekvenser som faktiskt rör vid tematiken om hur Bruce Springsteens musik påverkat miljontals människor är det svårt att inte bli gråtmild. Då kommer konsertminnen tillbaka och en påminnelse om att vi här faktiskt har en film som någotsånär – mellan varven, snuddar vid vad som gjort en ordinär man från New Jersey till den största rockpoeten i modern tid, ett faktum som i sig är en triumf.