Film

The Hateful Eight
Betyg 3
Svensk biopremiär 70 mm-versionen 1 januari 2016 på biograf Rigoletto i Stockholm
Svensk biopremiär digital version: 13 januari 2016, runt om i landet

Quentin Tarantino är tillbaka med en grym, och minst sagt dödlig, historia som utspelar sig strax efter amerikanska inbördeskriget, står det i pressinbjudan till recensionsvisningen. Ja det är en äkta Tarantinorulle med blod som sprutar åt alla håll, precis som det mesta han gjort för film, åtminstone allt som går i samma spår som Kill Bill-serien.

The Hateful Eight visas på bio i två versioner, båda är långt. Den kortare, den digitala versionen är två timmar och 47 minuter, den längre som visas i vidfilmsformatet 70 mm Ultra Panavision är närmare tre och eh halv timme, men paus. Tanken med att göra en sådan version är att biofilmen ska bli en helkvällsupplevelse, som att gå på opera eller teater. Då är det en föreställning med paus där du kan ta något att dricka och småprata om vad du upplevt. Den här recensionen bygger på den versionen. Före paus var jag benägen att ge betyg 4 eller 3, eller att ha sett resterande delen av filmen började jag landa på betyg 2 eller 1. Så för filmen i helhet blir det då en godkänd 3:a, men långt ifrån något mästerverk.

Filmens absolut största styrka är musiken, komponerad av Polarprisvinnanren Ennio Morricone. Det är första gången Morricone komponerar specialskriven musik till en av Tarantinos filmer, och också första gången han specialkomponerar musik till en western sedan ”Den gode, den onde, den fule” från 1966. Musiken är helt outstanding, helt fantastisk och bär rakt igenom filmen.

Filmens andra styrka är fotot. Speciellt då förstås i 70 mm-versionen. Det är också dess svaghet. I första tredjedelen och allra mest den första halvtimmen är fotot helt underbart, vackert, storslaget, enormt – men samtidigt känns det lite som filmproducent, regissör och fotograf varit lite för förälskade i formatets möjligheter. Ja ni vet som en del 3D-filmer kan ha 3D-effekter som egentligen inte fyller någon annan funktion är att visa att tekniken är där. Fast en bra bit in i filmen var fotot fängslande. Jag kände snöstormen och det kalla, kalla vinden och jag kände värmen inomhus vid brasan.

Det som sedan tar över är ett kammarspel där i stort sett allt utspelar sig i ett enda stort rum. Det är också synd att använda denna teknik på en film som är mycket av filmad teater. Musiken lär vara årets säkraste Oscarsvinnare

Filmens tredje styrka är skådespelarna. Samuel L Jackson, Jennifer Jason Leigh, Kurt Russell, Tim Roth, Michael Mad­sen, Walton Goggins, Bruce Dern och De­mián Bichir med flera, ja det garanterar en bra kvalitet. Fast det är som att jag har sett samma sak tidigare i hans tidigare filmer. Kurt Russell belagd med yvigt skägg är en ny variant på den figur som Jeff Bridges ofta får spela, Tim Roth är en variant på Christoph Waltz, exempelvis i Inglourious Basterds.

Dialogerna är ibland Tarantino-skarpa men ändå inte hans skarpaste. Det är som att han går på i sina gamla spår. Han har samma skådespelare, samma karaktärer, samma form av dialog i film efter film. Visst, ”The Hateful Eight” har sina poänger och är helt godkänd att tillbringa en kväll med, men det är inte Tarantinos största verk, långt därifrån.

Handlingen i korthet:
Prisjägaren John “The Hangman” Ruth transporterar Daisy Domergue genom ett vintrigt Wyoming, mot Red Rock där hon ska ställas inför rätta. Längst med vägen plockar de upp två främlingar: en före detta soldat som också han blivit ökänd prisjägare, och en man som utger sig för att vara Red Rocks nya sheriff. När en snöstorm sveper in över slätterna, bestämmer sig de fyra för att ta skydd i en raststuga uppe i bergen. Väl där möts de inte av ägarna, utan av fyra andra okända ansikten. Stormen börjar vina mellan bergstopparna, och när det står klart att 10.000 dollar finns att hämta för den som lyckas föra Daisy till Red Rock, blir intrigerna allt mer våldsamma och sveken allt fler. Snart inser de åtta resenärerna att alla kanske inte kommer att klara sig till Red Rock trots allt.