Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Ken Loach till Stockholm när Jag, Daniel Blake öppnar Stockholms internationella filmfestival

by

kenloachstockholm På bilden: skådespelaren Dave Johns och regissör Ken Loach under inspelningen av Jag, Daniel Blake

Jag, Daniel Blake kommer att vara öppningsfilm på Stockholms internationella filmfestival i november. Den brittiske regissören Ken Loach besöker festivalen och kommer träffa den svenska publiken och pressen under öppningen.

Ett pressmeddelande:
Ken Loach är en av Europas främsta regissörer, känd för sitt sociala engagemang och ställningstagande för arbetarklassen. Med Jag, Daniel Blake vann han filmbranschens finaste pris Guldpalmen i Cannes i våras och tillhör därmed den lilla skara regissörer som vunnit den två gånger.

Jag, Daniel Blake handlar om den 59-årige snickaren Daniel (Dave Jones) som på grund av sjukdom blivit arbetslös. Enligt hans läkare bör han inte jobba under en längre period, men enligt myndigheterna är han för frisk för att vara sjukskriven. Tillsammans med Kattie (Hayley Squires), en arbetslös ensamstående mamma som också fastnat i det krångliga byråkratiska systemet, försöker de få rätt mot myndigheterna. Deras vänskap ger dem bägge styrka att orka kämpa mot ett sjukt system som oftast mer stjälper än hjälper de drabbade.

Ken Loach, född 17 juni 1936 i Storbritannien, är en av Europas mest inflytelserika regissörer någonsin. Han slog igenom med filmen Kes – Falken (1969) och har regisserat över 20 filmer sedan dess, bland annat Land & Frihet (1995). År 2006 vann han Guldpalmen i Cannes för filmen Frihetens Pris och med Jag, Daniel Blake – sin elfte nominering i Cannes – vann han sin andra Guldpalm i våras.

Stockholms 27:e internationella filmfestival pågår 9-20 november 2016. Jag, Daniel Blake får svensk biopremiär den 9 december.

Filmrecension: Ben Hur – godkänd men inte samma mästerverk som originalet

by

benhurny

Ben Hur
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 september 2016

Ben Hur är en av filmhistoriens stora äventyrsfilmer. Den amerikanska filmen Ben-Hur gick upp på bio från 1959. Den bygger på romanen “Ben-Hur: En berättelse från Kristi tid” av Lew Wallace och filminspelningen hade en på den tiden gigantisk budget med 100.000 kostymer och 8.000. Filmen som var en riktig långfilm, nästan fyra timmar lång, är en av hittills tre filmer som tilldelats elva Oscars, bland annat för bästa film och bästa regi.

Nyinspelningen fungerar sisådär och kommer troligen inte att få några finare filmpriser. Originalet är definitivt av högra kvalitet.

Jag minns fortfarande känslan av storhet när jag såg originalfilmen Ben Hur för många år sedan. Jag blev helt tagen och rankar den sedan dess bland en av de tio bästa filmer jag sett i mitt liv. Jag funderar på varför nyinspelningen inte alls drog med mig på samma sätt. Har vi helt enkelt tröttnat på den här formen av förutsägbara filmer med typisk och förutsägbar sensmoral? Upplevde jag originalfilmen så mycket bättre för att jag då inte alls var lika van att se film? Jag tror dock inte det. Originalfilmen är nästan fyra timmar och den nya versionen är bara två timmar, ändå tyckte jag den nya var segare. Originalfilmen upplevde jag aldrig som lång, inte en sekund får lång. Originalet har helt enkelt en bättre dialog, bättre karaktärsskildringar, trovärdigare berättelse och inte lika glamour-tjusiga skådespelare.

Grundhistorien är sig lik men med några förändringar. I originalen är juden Judah Ben-Hur och romaren Messala barndomsvänner som återses efter många år och så sätter handlingen igång som får dem att hata varandra och utkräva hämnd på varandra. I den nya versionen är Messala adoptivbror, adopterad av Judahs far då Messalas far dött. Redan det

Det är något med hur fotot och filmtekniken fungerar i en del Hollywood-produktioner som känns väldigt påklistrat. Det spelar ingen roll om handlingen utspelar sig i mörkret bland galär-slavar, det känns att det är glamorösa skådespelare som spelar olika roller.

Nåväl, den nya versionen är inte något mästerverk men det är en godkänd underhållande söt berättelse. Den fungerar men är inte något mästerverk. Om femtio år kommer originalfilmen fortfarande att vara den som håller bäst. Nu bör väl vara film i och för sig bedömas för sig själv. Den nya versionen av Ben Hur håller hygglig kvalitet även om den inte skapar filmhistoria. Berättelsen och speciellt parallellhandlingen om Jesus gör film värd att se.

Om filmen
Fursten Judah Ben-Hur blir oskyldigt anklagad för mordförsök på den romerske ståthållaren av sin adoptivbror Messala, som är officer i den romerska armén. Ben-Hur blir dömd till ett liv som galärslav och tvingas lämna sin familj och kvinnan han älskar. Efter år av umbäranden lyckas Ben-Hur bli fri, fast besluten att återvända till Jerusalem för att utkräva hämnd.

I rollerna: Jack Huston (Judah Ben-Hur), Toby Kebbell (Messala), Sophia Black D’Elia, Rodrigo Santoro, Nazanin Boniadi, Ayelet Zurer, Morgan Freeman
Regi: Timur Bekmambetov

Filmrecension: Bortom Lampedusa – vinnare av Guldbjörnen i Berlin 2016

by

boromlampedusa

Bortom Lampedusa
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 september 2016

Bortom Lampedusa är en italiensk dokumentär av Gianfranco Rosi. Filmen vann Guldbjörnen i Berlin 2016.

Lampedusa är en ö cirka 20 mil söder om Sicilien. Lampedusa är inte vilken ö som helst. Den är det närmaste målet för flyktingarna från Afrika och Mellanöstern. De kommer i överlastade farkoster från Libyen. Det kommer tusentals flyktingar. Många blir räddade av aktioner som Mare Nostrum . Men varje dag inträffar tragedier. De överlastade båtarna sjunker och människor drunknar.

Regissören bosätter sig på ön i ett år. Han blir vän med Samuele 12 år som gör slangbellor, kämpar med engelska läxor och nya glasögon. Han leker krig med kompisen bland kaktusar och förbinder de skadade kaktusarna när de har blivit träffade. Det är genom honom vi ser livet på ön.

Farmodern som donar med kaffe. Hon bäddar dubbelsängen med omsorgsfull kärlek. Farbrodern med fiskebåten och det lugna havet. Det vardagliga livet flyter på.

Öns enda läkare, doktor Pietro Bartolo, har verkat i 30 år på ön. Det är han som är med när migranterna räddas och avgör vem som behöver vård eller skall till förvar. Unga män dör av uttorkning eller får stora livshotande sår av bensin som blandats med havsvattnet . Flyktingarna undersöks och de är så många , så anonyma. De slussas vidare till förvar och till fastlandet men tragedin är så tydlig.

Det är en fin poetisk film med ett underbart naturfotografi. Det är en film som visar att humanismen kan finnas kvar även när tragedin är överväldigande.

Titta: filmklipp från Upp i det blå

by

uppidetbla

Åttaåriga Pottan ska på sommarläger. Men av misstag hamnar hon på en återvinningsstation hos några riktigt märkliga typer. Motvilligt tar de hand om Pottan som snart upptäcker deras hemlighet. Bakom höga stängsel snickras det på en hemmagjord rymdfarkost…

Humor, äventyr och oväntad vänskap när Pottan blir världens första åttaåring i rymden.

Upp i det blå: Ett stjärnspäckat rymdäventyr av skaparen bakom Höjdarna och Allram Eest. I Petter Lennstrands långfilmsdebut Upp i det blå är ser vi Adam Lundgren, Shebly Niavarani, Ida Engvoll, Susanne Thorson och Eric Ericson med flera i rollerna. Långfilmsdebuterar gör även åttaåriga Mira Forsell och några märkliga typer med högtflygande planer. I filmen agerar skådespelare och Petters karaktäristiskt egensinniga muppdockor tillsammans.

Manus: Petter Lennstrand och Martin Olczak

Regi: Petter Lennstrand har skapat och regisserat flera framgångsrika projekt för SVT, bland annat Julkalendern Höjdarna (2004) och två säsonger För alla åldrar (2009–2010). Petter skapade även karaktären Allram Eest som blev ett folkkärt fenomen.

Producent: Lars Jönsson driver Memfis Film. Han har belönats fyra gånger med Guldbaggen för ”Bästa Film”; Masjävlar (2004), Lilja 4-ever (2002), Fucking Åmål (1998) och Änglagård (1992).

Sverigepremiär: 21 oktober 2016.

Arkiverad under: Film

Filmrecension: Stulna blickar

by

stulnablickar

Stulna blickar
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 augusti

Stulna blickar vann Guldlejonet på filmfestivalen i Venedig 2015. Vilket är första gången en film från Venezuela får detta prestigefyllda pris.

Det är en film som är svår att betygsätta. Dramaturgiskt är den på gränsen till ett mästerverk, den berättar om två människor som möts vilket förändrar deras liv för alltid. Den berättar utan att säga oss allting tydligt, vi måste dra slutsatser själva – och det är slutsatser som inte är helt bekväma att komma fram till.

Det är med ett stort mått av obehag jag ser en filmens ena huvudkaraktär, Armando. Han är en välbärgad företagare i medelåldern. Han har aldrig gift sig, det är tydligt att han inte dras sexuellt till kvinnor. Han söker sig till kaoset i Caracas slum där han lockar den unge vackre Elder med pengar. Det sägs inte tydligt i filmen men jag uppfattar Elder som tonåring, kanske 17 eller 18 år.

Elder tillhör ett kriminellt smågäng som tar sig fram genom småstölder. Det är en stor samhällsklyfta emellan dem två, dessutom är Armando tillräckligt gammal för att vara Elders pappa. När Armando raggar upp Elder och ger honom pengar för att visa sig naken känns det nästan som pedofili. Det känns inte helt rätt.

Elder har flickvän och uttrycker sitt förakt för homosexuella. Långsamt ändrar sig dock förhållandet mellan de två.

Skådespelarna är mycket bra och det är filmat på ett sätt som får mig att känna att det här kan hända, det är som ett stycke mycket obehaglig verklighet spelas upp för mig. Regissören Lorenzo Vigas gör det inte lätt för oss som tittare, det går nog inte att se den här filmen och förbli oberörd.