Stulna blickar
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 augusti
Stulna blickar vann Guldlejonet på filmfestivalen i Venedig 2015. Vilket är första gången en film från Venezuela får detta prestigefyllda pris.
Det är en film som är svår att betygsätta. Dramaturgiskt är den på gränsen till ett mästerverk, den berättar om två människor som möts vilket förändrar deras liv för alltid. Den berättar utan att säga oss allting tydligt, vi måste dra slutsatser själva – och det är slutsatser som inte är helt bekväma att komma fram till.
Det är med ett stort mått av obehag jag ser en filmens ena huvudkaraktär, Armando. Han är en välbärgad företagare i medelåldern. Han har aldrig gift sig, det är tydligt att han inte dras sexuellt till kvinnor. Han söker sig till kaoset i Caracas slum där han lockar den unge vackre Elder med pengar. Det sägs inte tydligt i filmen men jag uppfattar Elder som tonåring, kanske 17 eller 18 år.
Elder tillhör ett kriminellt smågäng som tar sig fram genom småstölder. Det är en stor samhällsklyfta emellan dem två, dessutom är Armando tillräckligt gammal för att vara Elders pappa. När Armando raggar upp Elder och ger honom pengar för att visa sig naken känns det nästan som pedofili. Det känns inte helt rätt.
Elder har flickvän och uttrycker sitt förakt för homosexuella. Långsamt ändrar sig dock förhållandet mellan de två.
Skådespelarna är mycket bra och det är filmat på ett sätt som får mig att känna att det här kan hända, det är som ett stycke mycket obehaglig verklighet spelas upp för mig. Regissören Lorenzo Vigas gör det inte lätt för oss som tittare, det går nog inte att se den här filmen och förbli oberörd.