Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: The Square – elegant, smart och med flera dimensioner

by

The Square
Betyg 4
Svensk biopremiär 25 augusti 2017
Regi: Ruben Östlund

Avantgarde segrade över realism. Så fick den andra svenska regissören genom tiderna en guldpalm. Så skrev Dagens Nyheter när den svenska regissören Ruben Östlund vann guldpalmen på Cannes filmfestival.

Den hyllade svenska regissören Ruben Östlund tar sig an flera teman i The Square: elegant, smart och med flera dimensioner i alla skildringar av karaktärer och teman tar han itu med frågor om fördelning av världens tillgångar, den växande tilltron till individen och den sjunkande tilltron till samhället, navelskådande inom konstvärlden, hysterin kring att nå ut i medier och sociala medier och moralfrågor.

Ruben Östlund skildrar inget enbart i svart eller vitt och han ger oss inte färdigförpackade svar. Men en nyckelscen till var han själv står i dessa frågor tror jag vi får i en liten scen mot slutet då huvudpersonen Christian (som spelar av den danske skådespelaren Claes Bang) spelar in ett videomeddelande med sin mobiltelefon och han slår fast att de som bor i elitens kvarter är rädda för de som bor i förorten och tvärtom och att denna rädsla och klyftorna mellan fattig och rik, mäktig och maktlösa, inte kan rättas till bara för att två individer möter varandra med respekt utan det kan bara förändras med strukturella åtgärder.

Som tur är försöker Ruben Östlund sig inte på att propagera för hur strukturen ska förändras. Det är bra, för om filmen blev propaganda för en särskild politik skulle den tappa sin konstnärliga kvalitet. Nu öppnar den för att fundera vidare och den ställer frågor och bygger frågeställningar på ett genomtänkt sätt. Där finns så många scener med så mycket olika aspekter att det är svårt att ta in allt första gången filmen ses. Det här är definitivt en film som tål att ses flera gånger – och nog rent av bör ses flera gången.

Huvudpersonen, Christian, är en konstnärlig ledare på ett modernt konstmuseum. Han lever i centrum av konstvärlden och tar sitt arbete på största allvar. Bland de första scenerna ser vi honom intervjuas av e journalisten Anne (spelas av Elisabeth Moss, känd från den hajpade tv-serien The Handmaid´s Tale på HBO Nordic). Anne ber honom att förklara en beskrivning av en utställning och den beskrivning är komisk men sorgligt också väldigt relevant för hur konstvärlden idag kan gestalta sig med frågor om en handväska blir konst om den ställs ut på ett konstmuseum.

Elisabeth Moss karaktär är svårbegriplig på flera sätt. Hon lever med en schimpans i sin lägenhet och detta korresponderar med scenen då det fina konstfolket och dess sponsorer minglar och äter en fin middag och ska bli underhållna av en konstnärlig performance som består av en man som rör sig och beter sig som en apa och det blir våldsamt. Det finns flera sätt att tolka dessa scener – och det är just styrkan i The Square: inget är okomplicerat, inget är bara gott eller ont, inget är bara enfärgat.

Filmens distributör beskriver filmens handling så här:
Dagarna innan den prestigefulla utställningen The Square ska öppna blir han bestulen på öppen gata, något han varken kan skaka av sig eller låta passera obemärkt. Han påbörjar en jakt på förövaren som försätter honom i allt dråpligare situationer och får honom att ifrågasätta sin egen moraliska kompass. Samtidigt måste Christian hantera den PR-byrå som museet anlitat för att marknadsföra den kommande utställningen. Något som visar sig ta en oväntad riktning och som försätter såväl den konstnärlige ledaren som muséet i kris.

Ruben Östlund säger om filmen:
– The Square är, precis som Turist, både drama och satir. Jag ville göra en elegant film, med visuella och retoriska verktyg som både provocerar och underhåller publiken. Tematiskt rör sig filmen kring ämnen som ansvar och tillit, fattig och rik, makt och maktlöshet. Den växande tilltron till individen och den sjunkande tilltron på samhället. Misstron mot staten i media och inom konsten.

Medverkande: Claes Bang som Christian
Elisabeth Moss som Anne
Dominic West som Julian Gijoni
Terry Notary som Oleg
Christopher Læssø som Michael
Annica Liljeblad som Sonja
Elijandro Edouard som Pojken

Filmrecension: Dödens apostel – en spansk tät och brutal thriller som tagit kritikerna med storm

by

Dödens apostel
Betyg 4
Svensk biopremiär 18 augusti 2017

Dödens apostel är en spansk, tät och brutal thriller som tagit kritikerna med storm och blev en omedelbar biosuccé i hemlandet Spanien. Filmen nominerades till sju Goyas (bland annat bästa film, bästa manus och bästa regi) och fem kritikerpriser, samt vann juryns pris i San Sebastian för manuset.

Priserna är välförtjänta. Det här är en kriminalfilm som kryper under huden och ingen film jag skakar av mig lätt och glömmer. När europeiska thrillers slår till är det ofta mycket starkare än de amerikanska Hollywood-produktionerna som ofta är väldigt förutsägbara och bygger på samma mall. Denna spanska mörka deckare är skrämmande och har oväntade handlingar och har samtidigt en del att berätta om samhället i Spanien.

Handlingen utspelar sig i Madrid, 2011. Det är den varmaste augusti i mannaminne och en halv miljon pilgrimer inväntar påvens besök. Hela staden är fylld av säkerhetsstyrkor för att bevaka evenemanget som dessutom krockar med politiska protester. Mitt i uppståndelsen hittas två äldre kvinnor mördade. Det blir upp till de omaka poliserna Velarde och Alfaro att ta sig an fallen.

De två poliserna är ett udda par, Antonio de la Torre spelar Velarde som har svår stamning och Roberto Álamo spelar Javier Alfaro som har stora problem med sin ilska och tar gärna till knytnävar och slåss när han blir arg. De anar att det finns en seriemördare som utför grova våldtäkter på äldre kvinnor och mördar kvinnorna. Men polisernas chefer vill inte ha några tidningsskriverier om att någon seriemördare skulle gå lös samtidigt som hundratusentals människor samlas i staden för att få en skymt av påven.

Filmen är så spännande och så skickligt berättad med både bild och ljud. I dramatiska scener hört ett dovt surrande ljud som gör att jag sitter som på nålar och känner spänningen stiga. Det är effektivt hotfullt. Kameran är både rörlig och fast och vi får följa karaktärerna i olika situationer och både spelstilen och filmtekniken gör att det nästan känns som om det vore dokumentär och verkligt.

Antonio De La Torre är känd bland annat från Marshland och Roberto Álamo var med i The Skin I Live In. Filmens producenter är även desamma som bakom Marshland och Oscarsbelönade Hemligheten i deras ögon. En salig spansk presskår har dragit paralleller till David Finchers Se7en och har utsett Rodrigo Sorogoyen som en regissör att hålla ögonen på.

Ruben Östlund ger sig ut på Sverigeturné med Guldpalmen och The Square

by

The Square skrev in sig i historien när den som första film med svensk regissör på 66 år vann Guldpalmen i Cannes. Nu åker Ruben Östlund och delar av teamet bakom filmen ut på Sverigeturné med Guldpalmen för allmän beskådan, förhandsvisningar och samtal om filmen.

Ett pressmeddelande berättar:
I maj vann Ruben Östlunds The Square filmvärldens finaste och mest prestigefyllda pris – Guldpalmen i Cannes. Nu åker den guld och-diamantbeströdda Palmen ut på Sverigeturné för att allmänheten ska få möjlighet att beskåda priset som närmast kan liknas med ett ”VM-guld” i film, se filmen på förhand, träffa regissören Ruben Östlund och teamet bakom filmen.

-Kom och ta selfies med Guldpalmen, se The Square och hör mig och de andra i teamet berätta om arbetet med filmen, uppmanar regissören, Ruben Östlund.

Turnén kommer innehålla förhandsvisningstillfällen av filmen för allmänheten, möjlighet att ställa frågor till regissör och team och givetvis kan man titta på priset – Guldpalmen. Turnén pågår mellan den 18-31 augusti och sker i samarbete med lokala biografer i respektive stad.

Följande orter (och biografer) får besök av Guldpalmsturnén

18 augusti – Malmö, Spegeln
18 augusti – Lund, Biograf Kino
19 augusti – Halmstad, Biograf Röda Kvarn
19 augusti – Kungsbacka, Biograf Facklan
19 augusti – Borås, Biostaden
26 augusti – Uddevalla, Biostaden
31 augusti – Östersund,Biostaden

Filmrecension: The Nile Hilton Incident – inget är bara vitt eller svart, gott eller ont

by

The Nile Hilton Incident
Betyg 4
Svensk biopremiär: 29 september 2017
Regi: Tarik Saleh
I rollerna: Fares Fares, Mari Malek, Slimane Dazi, Hichem Yacoubi, Yasser Ali Maher, Ahmed Seleem, Hania Amar och Ger Duany.

Tarik Salehs thriller ”The Nile Hilton Incident” med Fares Fares i huvudrollen har redan före den svenska biopremiären fått priser på filmfestivaler och strålande recensioner. Filmen utspelar sig i Kairo, i Egypten, några veckor före den egyptiska revolutionen 2011. Filmens största styrka är att den känns mycket äkta och sorgligt trovärdig. Människorna har alla både goda och dåliga sidor och inget är bara svart eller vitt. Som livet, fast vi så gärna skulle vilja att livet var så rosenrött som slutet i många Hollywoodproduktioner.

Fares Fares spelar Noredin, en korrumeprad kriminalpolis i centrala Kairo. Han pressar lokala brottslingar på pengar. I ett rus av droger och alkohol håller han sig flytande i ett rättssystem som är på randen till kollaps. Han tar emot mutor och när han kommer till ett hotellrum med en mördad kvinna drar han sig inte för att undersöka hennes plånbok och där ta för sig av hennes sedlar. Men ingen reagerar, för alla poliser i rummet är likadana. Alla är så vana vid att systemet är totalt korrupt. Korruptionen är livsluften för dem alla.

En känd sångerska hittas död på det berömda hotellet The Nile Hilton och Noredin får leda utredningen. Det är ett svartsjukedrama, eftersom det är en vacker kvinna. Det är det alltid när en vacker kvinna är mördad, säger en av de utredande poliserna.

Sanningen bakom mordet visar sig dock vara mycket mer komplicerat än så. Noredin hittar spår ända upp till den innersta kretsen runt presidenten. Det finns ett vittne till mordet, en dag-avlönad ung flyktingkvinna från Sudan. Noredins utredning för honom till Kairos slum och fattigkvarter såväl till de mest välbärgade och deras lyxvillor och golfbanor, allt medan människorna på gatan börjat resa sig och kräva demokrati. Det visar sig finnas många som kunde vilja döda den kända sångerskan – och många som vill tjäna en hacka genom utpressning.

Filmen är stark och lite sorglig också. Filmen är inspirerad av ett verkligt mordfall. Frågor och tankar jag ställer mig efteråt är hur stor nytta revolutionen gjorde, till exempel. Hur mycket av korruptionen försvann efteråt?

”The Nile Hilton Incident” hade världspremiär på den prestigefyllda Sundancefestivalen i USA i januari där den vann priset för Bästa film i den internationella tävlan. Filmen fick också även utmärkelsen Bästa film vid filmfestivalen i franska Beaunesunder under våren.

Premiär på vanliga biografer hade filmen i Frankrike i början av juli då den gick upp på över 150 franska biografer – en av årets största releaser för en icke franskspråkig film. Filmen har fått lysande recensioner i fransk press, bland annat av ansedda Le Journal du dimanche som frågar sig om den inte är ”årets thriller”, och av Le Monde som kallar filmen en effektiv och spännande berättelse i sann film noir-stil som man inte ska missa.

Filmens regissör Tarik Saleh började sin karriär som graffitikonstnär och har bland annat 1989 skapat målningen Fascinate i Bromsten, tillsammans med graffitimålaren Circle. I början av 1990-talet sökte han sig till sin fars ursprungsland Egypten, där han studerade på konstskola i Alexandria och var med och startade tidningen Alive. I Sverige gav han några år senare ut tidningen Atlas och har även arbetat som grafisk formgivare bland annat på Sveriges Television.

2011 regisserade han musikvideor för Lykke Li, däribland ”Sadness is a Blessing” med Stellan Skarsgård, tilldelad pris för ”Bästa berättande video” på Antville Music Video Awards.

Tarik Salehs filmografi:
2000 – En klass för sig (TV-serie) (manus)
2001 – Sacrificio – Vem förrådde Che Guevara?
2006 – Gitmo – Krigets nya spelregler
2009 – Metropia
2014 – Tommy
2016 – The Nile Hilton Incident

Filmrecension: Paris Can Wait – en lång väntan till filmens slut

by

Paris Can Wait
Betyg 1
Svensk biopremiär den 18 augusti 2017
Manus och regi: Eleanor Coppola

En lång rad närbilder på fransk lyxmat – det är filmens enda behållning, ifall du gillar kött och överflöd utan proportioner. I övrigt är ”Paris Can Wait” en film i total avsaknad av intressant handling och ingen trovärdig karaktär och riktigt, riktigt usel dialog, överpepprad av fördomar, klyschor och klicheer.

Diane Lane spelar Anne, en amerikansk kvinna som är i Frankrike dit hon följt med sin man (spelas av Alec Baldwin) som är en stenrik, jätteberömd filmproducent. Livet går i full fart och det är möten, telefonsamtal och resor världen över. Nu är de på väg för några arbetsmöten för hennes man i Budapest. Anne har ont i öronen och blir därför avrådd från att gå ombord på flygplanet. Istället lovar fransmannen Jacques, en av makens kontakter inom filmbranschen, att köra Anne till Paris där hon ska möta sin man efter att han varit i Budapest.

Allt utspelar sig i en miljö och med omständigheter där endast de allra rikaste rör sig. Att kunna helt obekymrat ta in på de dyraste lyxhotellen och boka bord på de förnämaste restaurangerna för att där beställa in de mest exklusiva maträtter – och då de inte orkar välja beställer de in massor för att kunna plocka småbitar av allt. Ett sådant lyxliv är totalt ointressant att se. Speciellt när dialogerna ljuder så falskt och karaktärerna så uselt spelade. Ett undantag: Alec Baldwin är rätt i sin roll, men han är inte med särskilt mycket.

Under bilresan till Pairs blir det så löjligt när bilen dtar sig fram i borde varit skrotad för flera decennier sedan. När bilen sedan får motorstopp ringer de inte efter hjälp utan lagar fläktremmen med en av damens strumpor. När de samtidigt kan slösa enorma summor på restauranger. Nej, det är liksom inte trovärdigt.

Fransmannen Jacques är som en parodi på alla fördomar om fransmän och Anne bekräftar alla fördomar om amerikanskor. Han älskar mat och dofter och plockade tomater med sin mamma när han var liten medan hon, amerikanskan, växte upp med djupfrysta ärtor och potatismos (förmodligen på pulver dessutom). Fransmannen kan förstås inte köra direkt till Paris utan gör en massa avstickare för att de ska äta fransk mat och se berömda byggnader från romartiden.

Om det är något jag är extra noga med i film och all kultur så är det skildring av sorg. Oscars-prisade Manchester By the Sea som kom förra året skildrar en man som drabbats av en stor, ofattbar, tragedi. Detta skildras på ett mästerligt sätt och det är först en lång bit in i filmen vi får reda på vad som hänt, men då är allt skildrat så trovärdigt. Av någon outgrundlig anledning har regissören och manusförfattaren låtit filmens två huvudkaraktärer, Anne och Jacques, bära på var sin sorg – och när det uppdagas känns det klyschigt och falskt och inte ett dugg trovärdigt, bara löjligt.

Filmens huvudkonflikt ska uppenbart om de två olika sätten som Annes man och Jacques lever på. Annes man har hela tiden fullt upp att göra och hinner inte bara vara med sin fru medan Jacques ser henne. Fast det är så ytligt skildrat att jag inte köper det för en sekund.

Regissören Eleanor Coppola är fru till mästerregissören Francis Ford Coppola (de har för övrigt varit gifta sedan 1963). Jag kan inte låta bli att undra om ”Paris Can Wait” är ett sätt av Eleanor Coppola att säga något till sin make. Hur som helst, filmen var den sämsta jag sett på en bioduk hittills i år. Tråkigt, eftersom det är den första långfilm som Eleanor Coppola både skrivit manus till och regisserat och hon är född 1936. Det är alltid imponerande när människor bryter mot åldersdiskriminerande fördomar och vågar skapa något efter statens fastlagda pensionsålder.