Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: The Party – roligt, absurt, träffsäkert

by

The Party
Betyg 5
Svensk biopremiär 5 januari 2018
Visas på Stockholms Internationella Filmfestival 2017
Regi Sally Potter

Ett roligt, absurt och mycket träffsäkert kammardrama med sju av de skickligaste skådespelare du kan hitta. Handlingen i denna mörka komedi utspelar sig i en lägenhet och till största delen i ett av rummen och toaletten. Det är som en teaterföreställning, fast vi är inbjudna till raden framför första raden och kan se de agerande i närbild.

Janet (spelas av Kristin Scott Thomas) har en tillställning för de hon tror är hennes närmaste vänner för att fira att hon blivit utsedd till skuggminister för landets oppostionsparti. Det blir en träff ingen av de närvarande kommer att glömma: en mängd sanningar kommer upp till ytan. Bakom de

Om du inte klarar av att se drift med feminister eller post-feminister och inte klarar av att en film driver med socialt engagerade ”rättskaffens” politiker är det inte någon film för dig. För här finns inget heligt utan många av de outtalade budord som styr dagens kultur- och politiker-elit kommer i dagen. Regissören Sally Potter avslöjar baksidan av den fina folket.

Den schweiziske skådespelaren Bruno Ganz gör en träffsäker roll som Gottfried, en tysk healer och anhängare av new age-filosofin som är tillsammans med April (spelas av Patricia Clarkson), en bitter före detta feminist och före detta aktivist som tror att hon genomskådat allt.

Gottfried är en levande manifestation av den nyandliga alternativa hälsoreligionen som finns lite överallt med mindfulness, lyssnande och accepterande. Han sitter på golvet när han talar och han kan alla de floskler, sanningar och halvsanningar som det flödar över av idag i ny-andlighetens sfär. Han är helt underbar, ibland har han rätt och ibland är han en enda stor kliché.

Cillian Murphy spelar Tom, en stenrik finansman som kommer med en undangömd pistol och är på bristningsgränsen redan då han kommer. Han är helt rätt i den rollen. Jag tror inte jag sett Cillian Murphy göra någon dålig roll någonsin.

De sju skådespelarna är en av de pelare som bär upp detta mästerverk till teaterfilm eller filmteater. Förutom de jag redan nämnt ser vi Cherry Jones, Emily Mortimer och Timothy Spall.

Fotot är väl komponerat, filmen går helt i svartvitt och det är många närgångna bilder där vi kan se vad karaktären tänker utan att han eller hon säger något.

The Party var med i tävlingssektion på Berlin nternational Film Festival och är Sally Potters åttonde långfilm.

Sally Potters tidigare filmer:
1983 – The Gold Diggers
1992 – Orlando
1997 – The Tango Lesson
2000 – The Man Who Cried
2004 – Yes
2009 – Rage
2012 – Ginger & Rosa

Filmrecension: Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

by

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Betyg 4
Visas på Stockholms Internationella Filmfestival

En stark film om sorg, hämnd och skuld av den engelsk-irländske egensinnige filmregissören, manusförfattaren och dramatikern Martin McDonagh. I flera intervjuer har jag läst att han två av hans största inspiratörer och influenser är Quentin Tarantino och Samuel Beckett. Det märks. ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri” har likheter med både Tarantinos och Beckets absurda sätt att berätta saker. Filmen har oväntade vändningar, skojar med oss genom att bygga upp en scen som om den följer det vanliga sättet att berätta för att sedan vända på allt och snyggt bryta mot filmklichéer. Jag vill dock lägga till att ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri” är en film med mer hjärta och värme än Tarantinos filmrullar.

Handlingen utspelar sig i hålan Ebbing i Missouri. I centrum för filmen står Mildred, en kvinna i övre medelåldern, som förtärs av sin sorg efter sin dotter som våldtogs och mördades och den lokala polisen har inte hittat eller gripet mördaren. Mildred spelas starkt av Frances McDormand, jag tror att det lutar åt en Oscarsnominering för henne för den rollen.

Hon plågas svårt av sorg och skuldkänslor. Hon vill ha hämnd och när polisen inte lyckas gripa någon misstänkt säker hon hämnd på ortens polischef Willoughby, där Woody Harrelson gör ännu en bra roll i år (han spelar den charmige men psykopatiske pappan i The Glass Castle, som vi recenserar här, en roll han lär få en hel del filmpriser för). Polischef Willoughby låter hellre sina polismän jaga färgade smålangare än försöka hitta den man som mördat och våldtagit Mildreds dotter.

Mildred sätter upp tre stora reklamskyltar längs vägen in till Ebbing där hon frågar hur det kommer sig att dotterns våldtäktsman och mördare fortfarande är på fri fot och hon ställer frågan till polischefen. Polischefen har dock en hel del fans som blir uppretade. Det blir inte helt lätt för Mildreds son och hennes vänner när en del av polischefens supportrar blir förbannade på Mildred.

En lång rad duktiga skådespelare står på rollistan utöver Frances McDormand och Woody Harrelson, som Peter Dinklage (världskänd för sin roll som Tyrion i Game of Thrones) och Lucas Hedges som spelar Mildreds son Robbie (hyllades för sin roll i Manchester by the Sea).

Filmen har många poänger, den är rolig och absurd men också varm och den väcker tankar. Den berättar en hel del om människors strategier för att överleva sorg och tragedier. Den har visserligen en del moment som är svåra att tro på, som när en av polismännen slänger ut en man från ett fönster en våning upp inför flera vittnen utan att det blir något åtal om det. Blandningen av absurda scener och det mer realistiska fungerar inte helt friktionsfritt men så mycket annat är bra. Det är en sådan film jag glömmer att jag sitter i en biosalong och jag sugs helt in i handlingen.

Wikipedia berättar om regissören Martin McDonagh:
Han lämnade skolan som 16-åring och har ingen formell utbildning. Hans debutpjäs The Beauty Queen of Leenane (Skönheten i byn) uppfördes på Druid Theatre i Galway i Irland 1996. 1998 spelades pjäsen på Walter Kerr Theatre på Broadway i New York. Hans första sex pjäser som består av två trilogier utspelar sig i grevskapet Galway i västra Irland där han tillbringade sommarloven som barn.

2006 vann han en Oscar för sin första film, kortfilmen Six Shooter från 2005. 2008 långfilmsdebuterade han med In Bruges. Han har tilldelats kritikerpriset Critics’ Circle Award två gånger: 1996 som den mest lovande nye dramatikern och 2015 för pjäsen Hangmen. Han har tilldelats Laurence Olivier Award tre gånger: 2003 för bästa nya komedi för The Lieutenant of Inishmore (Löjtnanten från Inishmore) och både 2004 och 2016 för bästa nya pjäs, The Pillowman (Kuddmannen) respektive Hangmen.

Hans dramatik räknas till den riktning som i Storbritannien sedan 1990-talet går under namnet in-yer-face-theatre med portalnamn som Sarah Kane och Mark Ravenhill. Hans stil har beskrivits som sadistisk, provocerande och farlig och som en blandning mellan den irländske nationaldramatikern John Millington Synge och filmregissören Quentin Tarantino (Sean O’Hagan, The Guardian). Ett återkommande tema är hur orättvisor i barndomen resulterar i hämndlystnad.

Filmskaparen Mohammad Rasoulof tillåts inte lämna Iran – skriv under här

by

Mohammad Rasoulof

Den hyllade iranske filmskaparen Mohammad Rasoulof har sedan 16 september nekats utresa från Iran och kan därför inte komma till Stockholms Filmfestival och presentera sin regimkritiska film A Man with Intrigity.

Tidigare i år återvände regissören Mohammad Rasoulof till Iran med sin senaste prisbelönta film A Man with Intrigity. Filmen visas även på Stockholms filmfestival i höst, i kategorin Open Zone, och Mohammad Rasoulof har med det blivit inbjuden till festivalen för att presentera den. Den 16 september fick han sitt pass konfiskerat på Teherans flygplats och har sedan dess blivit förhörd av iranska underrättelsetjänsten flera gånger. Om iranska myndigheter väljer att gå vidare med anklagelserna riskerar han att få upp till sex års fängelse.

Detta är inte första gången Rasoulof utsätts för denna typ av behandling. I november 2013 visades hans film Manuscripts don’t burn på Stockholms filmfestival och festivalen bjöd även då in regissören till Stockholm. Rasoulof nekades att besöka festivalen av iranska myndigheter då han blivit fråntagen sitt pass under liknande omständigheter. Stockholm filmfestivals gästande internationella och svenska regissörer valde då att samlas för en manifestation för det fria ordet och för att stödja Rasoulofs sak. Denna och flera andra aktioner ledde till att Rasoulof slutligen tilläts lämna Iran.

Då Rasoulof nu återigen utsätts för samma överträdelse av sina mänskliga rättigheter som 2013 vill Stockholms filmfestival uppmärksamma, och även ställa sig bakom, en namninsamling startad av den franska producenten Michèle Halberstadt med syfte att få Mohammad Rasoulof frigiven.

– Vi är tacksamma för att Stockholms internationella filmfestival kan användas som plattform för att stödja konstnärer och yttrandefrihet, oavsett var i världen dessa konstnärer verkar, säger Git Scheynius, festivalchef.

Om du vill stödja kampen för fri konst och hjälpa till att få Mohammad Rasoulof frigiven, går det att skriva under namninsamlingen här.

Mohammed Rasoulofs film A Man with Intrigity visas:

10 nov – 20:00 på Zita 1
11 nov – 13:00 på Saga 2
18 nov – 20:00 på Zita 1

Filmrecension: Thor – Ragnarök

by

Thor – Ragnarök
Betyg 3
Svensk biopremiär 27 oktober 2017 i IMAX 3D, 3D och 2D

En helt klart godkänd tredje film i Marvels universums serie om asaguden Thor. Den här gången ska Thor försöka hindra Ragnarök, den förutspådda förgörelsen av gudarnas hemvist Asgård. Under sitt uppdrag tvingas han samarbeta med sin något opålitliga adoptivbror Loke – och han möter en riktigt elak storasyster, Hela (spelas suveränt roligt av Cate Blanchett).

Oden, Thors pappa och högsta guden i Asgård, har blivit gammal och vill ska dö. Till Thors överraskning är det inte han själv som tar över och inte den lurige adoptivbrodern Loke heller. Odens förstfödde är dödsgudinnan Hela. Hon är ond, riktigt ond och bitter. Det var hon som hjälpte Oden att bygga upp hans imperium. Hon krigade och erövrade för Oden. Men hon blev för krigsgalen och våldsam och älskade att döda och därför blev hon ivägskickad och inlåst. Hon var helt enkelt galen, tyckte Oden. Inte så konstigt att hon då kommer fylld av hämndlust.

Det är en uppföljare till Thor (2011) och Thor: The Dark World (2013), och är den sjuttonde filmen från Marvel Cinematic Universe (MCU). Filmen är regisserad av Taika Waititi och skriven av Eric Pearson, Craig Kyle och Christopher Yost. Taika Waititi dyker dessutom upp själv i rollen som Korg, en blivande revolutionsledare, varmhjärtat och på sätt sida men inte världens smartaste.

I rollistan finns en lång rad duktiga skådespelare. Chris Hemsworth är perfekt som Thor och Tom Hiddleston som Loke. Idris Elba spelar hjälten Heimdall och Jeff Goldblum är riktigt rolig som den depraverade Grandmaster, härskare i spelplaneten där alla invånare är helt passiviserade och indoktrinerade genom underhållning. Tessa Thompson spelar en tuff valkyria som blir en ny vapendragare till Thor. Anthony Hopkins är som alltid bra, nu som Oden.

Filmen är väl digitaliserad och har en rolig blandning av humor, självironi, spänning och äventyr. Stilen är som den är, överdriven men bra i sin kategori. Dessutom är den inte helt förutsägbar utan har en del överraskande vändningar.

Filmrecension: Django – jag vill sitta kvar i salongen och se den igen och igen och igen

by

Django
Betyg 5
Svensk biopremiär 3 november 2017

Django är den vackraste och mest berörande film jag sett på länge, länge – och dessutom bygger den på verkliga händelser. Django är en av världens främsta gitarrister och musiker under andra världskriget. Han håller till i Paris och hyllas och de tyska nazi-ockupationsstyrkornas ledande officerare blir hänförda och bestämmer att Django ska på turné i Tyskland. Problemet är bara att Django är av romskt ursprung och många romer skickas till koncentrationsläger av nazisterna.

Django heter egentligen Jean Reinhardt. Han föddes 23 januari 1910 i Liberchies nära Pont-à-Celles, Hainaut, Belgien, död 16 maj 1953 i Fontainebleau, Seine-et-Marne, Frankrike. Han var en belgisk-fransk självlärd jazzgitarrist av romsk härkomst. I Nationalencyklopedin beskrivs han som ”en av jazzens mest virtuosa och stilbildande gitarrister”. Wikipedia berättar:
Han tillbringade huvuddelen av sin barndom bland romer i Paris utkanter. Där spelade han gitarr och violin från tidig ålder, ibland också professionellt. När Reinhardt var 18 år drabbades hans hem av en brand och hans ringfinger och lillfinger på den vänstra handen brändes så svårt att de växte samman. En kirurg lyckades med att sära på fingrarna men de var i fortsättningen av liten nytta när det gällde att spela gitarr. Helt inställd på att fortsätta sitt gitarrspel ordnade han en helt egen strängsättning.

Under det ockuperade Paris i 1943 står denbriljanta och bekymmerslösa på toppen av sin karriär. Han spelar sin swing-jazz på stadens bästa arenor och konsertställen. Men det nazistiska propagandadepartementet vill skicka honom på turné i Tyskland. Samtidigt kommer rapporter om romer som dödats av nazister.

Filmen är snyggt fotad och har så mycket bra musik. Skådespelarna är enormt bra och Reda Kateb som spelar Django måste bara få några filmpriser för sin enastående insats. Det är en film som slukar mig totalt. Jag vill sitta kvar i salongen och se filmen igen och igen och igen.