Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Vårens svenska filmpremiärer 2018

by

Vårens svenska filmpremiärer i kollage.

Eva Green, Suzanne Reuter och en man med 23 förhållanden. Par i kris, familjer i fara och världens längsta smörgåstårta – från Pakistan till Ydre. Detta är ett axplock av vad man kan förvänta sig av de sammanlagt 20 svenska filmer som presenterades på Filminstitutets och Film&TV-producenternas gemensamma presskonferens den 15 januari 2018.

Här är en lista över vårens svenska filmpremiärer:
ed – För kärlekens skull* av Hannes Holm – premiär 3 januari (Nordisk Film)
Euphoria* av Lisa Langseth – premiär 2 februari (SF Studios)
Hjärtat* av Fanni Metelius – premiär 14 februari (TriArt Film)
Agatha – granndetektiven av Karla von Bengtsson – premiär 16 februari (Folkets Bio)
Stålkrigarinnor av Jelena Mila – premiär 18 februari (Jelena Mila)
Innan vintern kommer* av Stefan Jarl – premiär 23 februari (Folkets bio)
Tårtgeneralen* av Filip Hammar och Fredrik Wikingsson – premiär 7 mars (SF Studios)
Vad ska folk säga?* av Iram Haq – premiär 9 mars (Folkets bio)
Amatörer* av Gabriela Pichler – premiär 16 mars (TriArt Film)
The Deminer* av Hogir Hirori – premiär 16 mars (Filmcentrum)
Toppen av ingenting? Av Måns Månsson och Alex Petersén – premiär 16 mars (Njutafilms)
Krocken av Lena Koppel – premiär 23 mars (Folkets bio)
Jimmie* av Jesper Ganslandt – premiär 13 april (TriArt Film)
Händelser i Ydre av Alexander Rynéus, Malla Grapengiesser, Per Bifrost – premiär 13 april (Folkets Bio)
Trädgårdsgatan av Olof Spaak – premiär 27 april (Lucky Dogs)
Lida* av Anna Eborn – premiär april/maj (Folkets Bio)
Charmören* av Milad Alami – premiär 18 maj (Folkets Bio)
Anders, jag och hans 23 andra kvinnor av Nahid Persson – premiär 25 maj (Folkets Bio)
Lasse-Maja det första mysteriet* av Josephine Bornebusch – premiär juni (SF Studios)
Den blomstertid nu kommer av Crazy Pictures – premiär sommaren (SF Studios)

* Har fått stöd från Svenska Filminstitutet

Dokumentären om Rikard Wolff inviger dokumentärfilmfestivalen Tempo

by

Tio svenska långfilmsdokumentärer har nominerats till tävlingen Tempo Documentary Award. Festivalen invigs med Rikard, om nyligen bortgångne Rikard Wolff – en av Sveriges största och mest omtyckta artister och en ikon inom hbtq-rörelsen. Rikard är en av de dokumentärer som speglar det övergripande temat för festivalen: Persona.
Svensk premiär blir det också för Cinema Pameer, vars handling kretsar runt en biograf i Kabul och samtidigt ger en inblick i det vardagliga livet för den afghanska befolkningen.

Ett pressmail:

De nominerade filmerna i Tempo Documentary Award 2018
Cinema Pameer av Martin von Krogh
En bra vecka för demokratin av Cecilia Björk
Leva. Älska av Mette Aakerholm Gardell
Lida av Anna Eborn
Lyubov – kärlek på ryska av Staffan Julén
Rikard av Julia Stanislawska
Silvana – Väck mig när ni vaknat av Mika Gustafson/Olivia Kastebring/Christina Tsiobanelis
Stronger than a Bullet av Maryam Ebrahimi
That Summer av Göran Hugo Olsson
The Deminer av Hogir Hirori

Bland de nominerade dokumentärerna finns That Summer, vars titel hänvisar till sommaren 1972. Genom unikt återfunnet material berättas historien om den excentriska moder-dotter-duon ”Little Edie” och ”Big Edie” i deras förfallna hem i East Hampton. Materialet är inspelat åren innan premiären av Grey Gardens (1975) och var början på en film av Peter Beard och Jackie Onassis yngre syster Lee Radziwill som aldrig blev till.

Kärlek är ett tema som genomsyrar många av de nominerade filmerna. I Leva. Älska möter vi några av de äldre på ”Regnbågen seniorboende”, Sveriges första boende för hbtq-personer. Många äldre tvingas åter in i garderoben när de flyttar till äldreboenden men på Regnbågen startas nya vänskaper, romanser och liv! I Lida skildras livet för en äldre kvinna ur den svenskspråkiga minoriteten i Ukraina som inleder en romans med en rysk man. Dokumentären Lyubov – kärlek på ryska bygger på ett urval av de intervjuer nobelpristagaren Aleksijevitj gör för sin nästa bok om kärlek. Silvana – Väck mig när ni vaknat är en intim kärlekshistoria och en resa genom artisten, feministen och antirasisten Silvanas liv i offentligheten och privat.

I motsats till kärlek skildras också krig: i Stronger than a Bullet möter vi fotografen Saeid Sadeghi som fotograferade Iran-Irakkriget på 80-talet, vars fotografier har använts i propagandasyfte. Den irakiske åttabarnsfadern Fakhir som porträtteras i The Deminer, väljer att försöka rädda oskyldigas liv genom att själv utsätta sig för ständig livsfara när han desarmerar minor i det krigshärjade Mosul.

Dokumentären En bra vecka för demokratin åskådliggör på ett skarpt sätt Sveriges största politiska evenemang: Almedalsveckan. Filmen vänder blicken mot kulisserna snarare än mot scenen, visar nervositeten under talarnas förberedelser och beskriver det massiva medieuppbådet och hur politiska händelser skildras.

Tempo Documentary Award arrangeras i samarbete med Svenska Filminstitutet och Influence Film Club. Priset är 75.000 kronor och går till filmens regissör.

Samtliga nominerade filmer visas under Tempo Dokumentärfestival 5–11 mars, 2018. Priset delas ut till vinnaren på avslutningsgalan lördagen den 10 mars.

Grattis, ni vann manuset till Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

by

Den hyllade filmen ”Three Billboards Outsida Ebbing, Missouri” med Frances McDormand i huvudrollen har redan fått fina filmpriser, bland annat fick detta småstadsdrama Golden Globe-pris, i de tunga kategorierna bästa drama, bästa manus, bästa kvinnliga huvudroll och bästa manliga biroll.

Filmen gick upp på svenska biografer fredag 12 januari 2018.

Om du gillar att läsa manus till filmer har du chansen ni att vinna filmens manus som blivit en bok. Kulturbloggen har fått tag på fem exemplar av manusboken som våra besökare har chansen nu att tävla om.

Tävlingen är nu avgjord. Grattis:
Roselyn Levita, Helsingborg
Per Andersson, Ängelholm
Gun Bernhardsson, Höganäs
Britt-Marie Andersson, Ramlösa
Jonas Andersson, Stockholm

Vill du vara med och tävla om manusboken? Gör så här:
Berätta varför just du borde vinna en sådan bok.
Skicka din motivering – och din postadress (hur ska vi annars kunna posta vinsten till dig?) med epost till
tavling snabel-a kulturbloggen punkt com

Sista dag och tid för att skicka ditt tävlingsbidrag är fredag 19 januari kl 15.
Det lönar sig att vara snabbt med sitt tävlingsbidrag. Några vinnare utses några dagar före deadline.

Filmrecension: The Commuter

by

The Commuter
Betyg 3
Svensk biopremiär 12 januari 2018
Regissör Jaume Collet-Serra

Replik från filmen: Vad anser Gud om pengar? Kolla vilka han ger dem till.
Joanna (Elizabeth McGovern) och Michael (Liam Neeson) lever ett vanligt medelklassliv. Han en f.d polis som har blivit säljare av försäkringar och pendlar med tåget till jobbet varje dag. Tills den dag han får sparken eftersom han kostar mer än han drar in. 60 år med två huslån och en son på väg till college. När han blir tilltalad på tåget och erbjuden en stor summa pengar för att hitta en viss person på pendeln så slår han till.

Så länge Michael drar genom vagnarna i jakten på ledtrådar är filmen verkligen ett mysterium. Ett mysterium han försöker lösa likt en detektiv genom att prata med passagerarna på tåget. Det är bra och spännande men väldigt långt. När erbjudandet han fått utvecklar sig till dödshot mot hans familj blir filmen mer action för att helt plötsligt bli rena katastroffilmen. (Död mans grepp verkar inte finnas på amerikanska tåg.) Ett schablonartat slut avrundar filmen.

Liam Neeson gör huvudrollen i filmen. En sliten 60-åring som inte är någon superhjälte längre och som tvekar mellan vad som är rätt och vem
som skall räddas. Jag tycker om hans spel och att filmen berör moraliska dilemma. Många andra fina skådespelare, Elizabeth McGovern , Sam Neil, Veraa Farmiga och Patrick Wilson är med men ingen har fått någon dominerande roll att använda sin kapacitet på.

Historien är spännande men blir så småningom allt för osannolik för att den ska behålla spänningen. Delarna hänger inte ihop och när filmens slut kommer känns det som regissören har tröttnat på filmen. Jag tycker ändå att den är sevärd för den första halvan av filmen och för Liam och de andra skådespelarnas skull.

Filmrecension: Molly’s Game

by

Molly’s Game
Betyg 2
Premär 19 januari 2018
Regissör: Aaron Sorkin

Filmen Mollys game grundar sig på Molly Blooms självbiografiska bok med samma namn. Molly Bloom var skidåkerskan i landslaget som sadlade om och blev pokervärdinna på de lyxigaste pokerklubbarna.

Ett porträtt av en viljestark kvinna som driver spelklubb på ett område där kvinnorna tidigare bara har varit vackra attribut. Molly gestaltas av en strålande Jessica Chastain.

De är filmens två viktigaste förtjänster. För att en film från en självbiografi ska ge ett sann bild krävs att författaren redovisar även de svårare delarna. Jag tycker att den här filmen visar ett tillrättalagt porträtt. En kvinna som inte visar några känslor eller svagheter. Hon tar upp en rad problem som olycksfallet i OS, sin komplicerade relation till fadern (Kevin Costner), sitt drogberoende , misshandel ,sammanbrott och beroendet av att ha makten över mäktiga män. Att relationen till fadern haft stort inflytande över hennes liv förstår vi men inget reds ut. Och trots att alla dessa områden tas upp är det inget går på djupet och som berör mig. Molly är förvisso en stark och företagsam kvinna men märkligt anonym.

Som kriminaldrama är filmen inte heller särskilt upphetsande. Med skräckblandad förtjusning redovisas alla summor som spenderas. Vinster och förluster med ofantliga belopp och kända män som deltar runt spelbordet. Det ståtas med namn som Tobey Maguire, Leonardo DicCaprio, Matt Damon och Ben Affleck. Det är mycket pokertermer och det är mycket monolog. Molly talar mycket och intensivt och styr men det är inte mycket action. När ryska maffian dyker upp på spelklubben kommer FBI henne så småningom på spåren.

Att en stark kvinna gestaltas på film är ju positivt speciellt i ett kriminaldrama, Men Molly blir en pokerprinsessa som spelar sina kort väl men aldrig en levande människa.
Jag funderar på om jag kanske hade accepterat en sådan gestaltning lättare om det var en man i huvudrollen. Att jag bedömer män efter deras handlingar och kvinnor efter vad de känner och gör. Det är ju inte bara i pokervärlden kvinnor och män får olika roller. För mig blir den här filmen mest en yta utan intresse trots Jessica Chastains insats.