Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Night Comes On – stark, enastående

by

Night Comes On
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 april 2019
Regi Jordana Spiro

En stark skildring av en ung människa som växer upp under tragiska omständigheter och som knappt får någon chans i livet och som blir sviken av samhället, vuxna och myndigheter om och om igen, men ändå finns det hopp och livskraft i denna unga kvinna.

Angel släpps ut från ungdomsfängelset på sin artonårsdag. Vi får följa med henne till hennes övervakare och det är som att slå huvudet mot en vägg. Angel behöver ha en underskrift av en förälder för att kunna få en kurs hon vill, men hennes mamma är mördad av pappan och övervakaren vägrar ge henne adressen till pappan.

Tillsammans med sin tioåriga syster ger hon sig ut på en resa för att söka upp deras pappa, och för att hämnas sin mors död. Deras pappa mördade deras mamma men genom att sälja sitt hus fick pappan råd att ha en advokat som lyckades få honom frikänd. Nu vill pappan få vårdnad om den yngsta dottern. Angel drivs av ett starkt hat till pappan som förstört familjen och hon är fast besluten att han inte ska få vårdnad om lillasystern. Hon har dessutom ytterligare en plan, hon ska döda pappan.

De två systrarna spelas så bra och känns så äkta. Dominique Fishback som Angel Lamere och Tatum Marilyn Hall som lillasyster Abby Lamere. Det spelar så trovärdigt att filmen delvis känns som en dokumentär.

Filmen är regissören Jordana Spiros debutfilm. Det är ett gripande drama om unga i samhällets utkant. Night Comes On hade världspremiär på Sundance Film Festival 2018 och där Jordana Spiro tilldelades Next Innovator Award.

Filmrecension: Den skyldige

by

Den skyldige
Betyg 4
Svensk biopremiär den 29 mars 2019

En ensam polis Asger Holm, placerad i inre tjänst under tiden han utreds för en felaktig skjutning i sin tjänsteutövning. En desillusionerad, cynisk polis som har sett det mesta. Visst känns personen bekant från många andra polisfilmer. Men där tar också likheten slut med andra filmer.

I det danska Oscarsbidraget är polisen i larmcentralens växel nästan ensam i bild från filmens början till slut. Med undantag av några kollegor i de andra telefonerna och en övervakande chef utspelar sig hela historien via telefonlinjen. Här ringer de vanliga 112-samtalen, folk som cyklat omkull, blivit bestulna eller är allmänt arga på samhället. Ointresserad och uppfostrande svarar han, kopplar vidare och mästrar de både de som ringer och andra kollegor. Men när han får ett samtal från en kidnappad kvinna väcks hans engagemang och han bryter mot reglementet och försöker hjälpa på alla vis.

Med ett manus som verkligen håller , en regi som stödjer historien till fullo och en perfekt skådespelare i rollen så blir det en mycket speciell film. Polisen Asger Holm spelas av Jacob Cedergren, behärskad men med illa dold ilska och förtvivlan. Kameran registrerar hela tiden med närbilder hans irritation under ytan och hur nära bristningsgränsen han är.

Filmen sker i åskådarens fantasi och i två rum på en larmcentral. Att historien utspelar sig genom telefonsamtal gör att man som åskådare själv skapar sig bilder av händelseförloppet. Samtalen och Asgers reaktioner och känslor styr upplevelsen. Det är en mycket suggestiv film. Utan en enda synlig blodsdroppe är filmen ändå en rysare. Dramatiken håller filmen igenom ända till slutet.

Filmrecension: Vid evighetens port – ett måste för alla konstintresserade

by

Vid evighetens port
Betyg 4
Svensk biopremiär 29 mars 2019
Regi Julian Schnabel

Vid evighetens port är en film som den som är intresserad av konst måste se. Regissören Julian Schnabel är själv konstnär och det märks in i minsta detalj. Det ena efter det andra av van Goghs konstverk är återgivna i filmens foto, i naturmiljöer, i rumsdetaljer, i människovimlet, i människornas ansikten, med mera, med mera. Schnabel låter oss också komma in i van Goghs sinnen, vi kan se världen med hans ögon i många scener.

Willem Dafoe som har rollen som Vincent van Gogh nominerades till bland annat en Oscar och en Golden Globe för sin insats. Han är porträttlik men han känns också som han är konstnären.

Vid evighetens port är mer än en skildring av den världsberömda konstnären Vincent van Gogh. Genom skildringen av honom får vi en berättelse om en människa som vågade följa sitt inre kall, som vågade försöka förmedla hur han kände inför vad han såg och hur han såg livet, naturen och konsten. Det är också en berättelse om en skör människa och omgivningens oförmåga att acceptera människor som bryter mot normen.

Van Gogh fick betala en högt pris för att han utmanade samtidens normer. Filmen fokuserar på de år i hans liv då han var som mest febrilt verksam och skapande, i slutet av hans korta liv. Han föddes 30 mars 1853 i Zundert i Noord-Brabant i Nederländerna och dog 29 juli 1890 i Auvers-sur-Oise i Val-d’Oise.

Vi får se hur han skapar tavlor med djärva penseldrag och starka färgen i södra Frankrike, i trakterna kring Arles, dit han begav sig för att kunna skapa med solljus och slippa diset i Paris med omgivningar. Han är en udda personlighet, en enstöring som helst är ensam med sina målningar. Hans konstnärsvän Gauguin (Oscar Isaac) är en av de få som han släpper närmare inpå sig. Samtalen mellan dem om konst och om livet är en av filmens stora behållningar.

Vincent van Gogh hade starkt stöd av sin samt sin äldre bror Theo (spelas så bra av Rupert Friend som många säkert känner igen från tv-serien Homeland). Vincent van Goghs liv är ett gripande livsöde, som kan följas tack vare all brevkorrespondens som han och hans bror Theo hade med varandra. Den bevarade korrespondensen till Theo, målarkamraterna och släkten omfattar 750 brev.

Vincent van Gogh blev aldrig uppskattad under sin livstid. Endast en av hans tavlor såldes under hans livstid. Idag kostar hans tavlor flera hundra miljoner kronor. 1990 såldes ”Porträtt av dr Gachet” för 691 miljoner kronor.

Många under hans samtid tyckte att hans konst var osund, och efter att han lämnat sitt avskurna öra till en kvinnlig bekant betraktade byborna honom som galen. Vincent hamnar på institution, där en präst (Mads Mikkelsen) hjälper honom till någon sorts insikt om varför han är missförstådd – kanske målar han för människor som inte är födda än?

Willem Dafoe belönades med det manliga skådespelarpriset vid filmfestivalen i Venedig för sin insats. Julian Schnabel, som tidigare gjort Fjärilen i glaskupan, Before Night Falls och Basquiat – den svarte rebellen har skrivit manus till Vincent van Gogh – Vid evighetens port tillsammans med sin hustru Louise Kugelberg samt Jean-Claude Carrière. Kugelberg och Schnabel har också klippt filmen tillsammans.

Filmrecension: Helan & Halvan – hjärtevärmande

by

Helan & Halvan
Betyg 4
Premiär 22 mars 2019
Regi Jon S. Baird

Helan och Halvan, två roliga och lite löjliga figurer som alltid gör bort sig. Några att skratta åt men också känna igen sig i. De är ett begrepp i många länder om än under olika namn. Deras filmer och skämt har roat många i flera generationer och de uppträdde länge.

Men om figurerna är välkända så är det väl få som vet vilka personerna bakom rollerna var. Här får vi möta Oliver Hardy (Helan) och Stan Laurel ( Halvan) i en spelfilm om deras liv och deras karriär. Två herrar som förutom helt olika kroppsform har helt olika kynnen. Ändå är de bästa vänner och arbetskamrater. Beroende av varandra för sina föreställningar och filmer. Med olika inställning till livet kompletterar de varandra. Medan Stan Laurel är ambitiös och hela tiden arbetar med utveckling av dialog och scener tar Oliver Hardy den bredare vägen.

Att de har en genuin vänskap och respekt för varandra visas genom hela filmen trots att de har en väldigt lång karriär tillsammans. En karriär som egentligen borde ha avslutats tidigare? Det är egentligen bara när deras partners dyker upp som det blir slitningar. Med en karriär som går upp och ner under så lång tid och producenter som tjänar mer pengar än de gör är det inte alltid lätt att fortsätta. Filmen visar verkligen deras beroende av varandra. När andra motspelare kommer in saknas kemin och komiken.

En styrka hos filmen är att den koncentrerar sig helt på Oliver och Stan. Att vi får lära känna dem och deras relation gör att filmen blir varm och intressant. Trots att historien är rak och utan sidohistorier räcker den väl för att hålla intresset filmen igenom. Med fantastiskt duktiga skådespelare Steve Coogan som Stan och John C. Reilly som Oliver blir filmen genuint äkta. Steve Coogan är den brittiska artige gentlemannen personifierad och John. C Reilly den bullrige godmodige amerikanen. När porträtten kompletteras av Johns lilla ettriga fru Lucille (Shirley Henderson) och Stans osannolika partner Nina Arianda (Ida Kitaeva Laurel) ges ytterligare en dimension till porträtten.

En väl berättad och noggrant redigerad film. En hjärtevärmande film om manlig vänskap och livet på och bakom scenen.

Filmrecension: Till drömmarnas land

by

Till drömmarnas land
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 mars 2019
Regi Viktor Lindgren

En speciell, unik berättelse som överraskar på flera sätt och bryter mot många klichéer och när filmskaparen utnyttjar klichéer är det medvetet och säger något. I centrum för berättelsen står den 15-åriga svenska flickan Elin och den 17-åriga romska flickan Sabina. De möts i den svenska orten Holmsund, en vänskap uppstår trots omgivningens ovilja. Eller ovilja, det är snarare så att människorna i omgivningen är fångade i sina egna misslyckanden och bitterhet och lever med en oförmåga att se på livet med fantasi.

Sabina är i Holmsund tillsammans med två av sina bröder, som fått jobb i en slags kombinerad bilverkstad och garage. Sabina försöker få något jobb också för att kunna tjäna pengar, men det är omöjligt för en 17-årig romsk flicka att hitta ett arbete.

Elin bor med sin pappa som är på väg att gå under i sorg. Flera år tidigare födde Elins mamma en dödfödd lillebror och sorgen skar så djupt i familjen att allt föll samman. Några år efter tragedin tog mamman sitt liv. Familjen som är kvar är en trasig pappa och en sorgsen Elin. Sorgen och tragedin gjorde att Elin haft självskadebeteende, hennes armar och ben är fyllda av ärr.

Elin och Sabina är två mycket olika tonårstjejer men de hittar varandra, bland annat i sin humor. Men omgivningen ser inte allt på dem med blida ögon. Sabina blir bemött med misstänksamhet och fördomar. Men frågan är vem som är olyckligast.

Filmens styrka är samtidigt dess svaghet. Filmen berättar inte allt och den har också drag av mystik, men samtidigt spretar den lite åt för många håll. Filmen är regissören Viktor Lindgrens långfilmsdebut. Filmen är inspelad på ett sätt som gör att den känns delvis som en dokumentär.
Jag är imponerade och tror att om han hade skalat bort några av de mystiska delarna och hållit sig till de realistiska spåren hade filmen varit en fullpoängare.