Film

The King of Staten Island
Betyg 3
Svensk biopremiär 24 juli 2020
Regi Judd Apatow
Manus Judd Apatow, Pete Davidson och Dave Sirus
I rollerna Marisa Tomei, Pete Davidson, Adriana DeMeo, Bel Powley, Steve Buscemi, Bill Burr, Pamela Adlon, Maude Apatow, Domenick Lombardozzi m fl.

Ett starkt drama om att växa upp med en stor sorg och att vara speciell, att vara en ung man med en bokstavskombination som det brukar benämnas i dagens värld då man sticker ut från mängden och inte följer dagens riktlinjer för att staka ut sin karriär redan som ung.

Huvudpersonen, Scott, är i filmen 22 år och har som sjuåring förlorat sin pappa, som var brandman. Scott stod nära sin pappa och har inte kunnat hantera sin sorg. Han har inte lyckats klara skolan och kan inte studera vidare på college medan hans lillasyster nu är på väg att studera på college. Scott bor kvar hos sin mamma som är rejält utmattad. Scott driver mest runt med några kompisar Oscar, Igor och Richie och röker hasch. Hans dröm är att bli tatuerare och starta en kombinerad restaurang och tatuerings-studio. Restaurangens gäster ska kunna äta mat och samtidigt se på när andra gäster blir tatuerade. Ingen mer än Scott tror på hans idé och han lyckas inte ens bli accepterad som lärling hos en tatuerare.

Förutom att han verkar vara helt utan förmåga att genomföra något han vill och mest driver omkring är han självmordsbenägen och verkar också försöka låsa människor kring sig med sina hot om självmord. När han av filmbolaget beskrivs som att han inte hanterat sin sorg skulle jag vilja att det handlar om mycket mer än så. Jag känner så många som drabbats av stora tragedier och bär stora sorger med sig i livet. Att bli så utflippad som Scott är handlar om mer än att hantera en sorg och förlust.

Mitt i röran då lillasyster flyttat lång bort till college träffar hans mamma börjar träffa en högljudd brandman, Ray. Scott och Ray fungerar inte alls ihop och det blir konflikt på flera sätt.

Rollen som Scott spelas av Pete Davidson, skådespelare och komiker född 1993 som framför allt är bekant från Saturday Night Live. Han är uppväxt på Staten Island, New York, där filmen utspelas och hans pappa Scott Matthew Davidson var brandman som dog under attackerna på World Trade Center 9 september. Då Pete Davidson är en av de tre manusförfattarna finns det förmodligen en del egen-upplevt med i filmens handling.

Regissören Judd Apatow har flera gången under sin karriär lyft lovande komiker-talanger till framgång genom roller i succé-komedier på bio, bland andra Steve Carell, Seth Rogen, Jonah Hill, Jason Segel, Kristen Wiig, Amy Schumer och Kumail Nanjiani. Nu förväntas han göra att Pete Davidson slår igenom rejält internationella med The King of Staten Island som av filmbolaget beskrivs som en komedi med kärlek, sorg och skratt på Staten Island.

Jag tycker det är synd att filmen delvis ska vara en komedi. Filmen är omkring två timmar och en kvart lång, en dryg halvtimme längre än normallängd – och av och till fungerar det bra med det längre formatet. På det sättet hinner skildringar av några av karaktärerna fördjupas, vilket är ett plus. Tyvärr dras filmen ner av de scener som ska vara mer komiska. Ett drama om sorg och hur en familj kan ta leva med stor sorg är värd att tas mer på allvar. Med mer betoning på dramat hade filmen fått högre betyg. Även om betyg 3 är i högsta grad godkänt. Filmen var lite trög att ta sig in i, för mig är det svårt att känna engagemang för weedrökande utflippade unga men efter cirka 40 minuter grep handlingen tag i i mig och jag ville följa utvecklingen. Ett plus också att se Steve Buscemi i en biroll där han skildrar en för honom relativt ovanlig karaktär.

The Outpost
Betyg 3
Svensk biopremiär 17 juli 2020
Regi: Rod Lurie
Manus: Eric Johnson, Paul Tamasy, baserad på roman av Jake Tapper
Medverkande: Orlando Bloom, Scott Eastwood, Caleb Landry Jones
Censur: 15 år

För att vara en film om soldater och krigstillstånd är detta en mänsklig film som jag kan stå ut med. Jag har svårt för krigsfilmer, men här känns det mer som att jag får komma nära soldaterna och filmen känns nästan som en dokumentär skildring. Det beror väl till stor del på att den bygger på en sann historia. Filmen är baserad på den bästsäljande romanen av CNN:s korrespondent Jake Tapper och den handlar om den sanna historien om slaget vid Kamdesh i Afghanistan, där 54 amerikanska soldater omringades av 400 talibanska rebeller vid världens dödligaste militära utpost, Outpost Keaton.

Att USA befinner sig i krigstillstånd med Afganistan är nästan bortglömt av medier. Det är den långvarigaste krigssituationen för amerikansk del under nutid.

Händelserna som skildras utspelades 2009. En grupp amerikanska soldater är utplacerade i en post längst ner i en brant dal. En riktigt idiotisk planering av en post, det begriper till och med en person som jag som aldrig gjort värnplikt eller varit i någon form av krigssituation. Talibanerna har fri sikt att beskjuta soldaterna och posten. Ursprungligen var tanken att soldaterna skulle samarbeta med lokalbefolkningen. När beslutet tas att posten ska stängas då sätter talibanerna in full kraft i sina attacker. Det blir en hel del onödig blodsutgjutelse, på grund av basens utsatta läge och en del idiotiska beslut av högre befäl.

Det som gör att jag står ut med filmen är att den inte är en hjälteberättelse enligt amerikansk film sedvanlig filmtradition. Det känns som att jag får en inblick i livet för en soldat som är utkastad i Afganistan, en livssituation som jag förmodligen aldrig kommer att uppleva själv och därför kan få viss inblick i hur det livet kan vara. Soldaterna har också olika karaktärer och är trovärdiga personer.

Så för att vara en krigsfilm är den är godkänd för min del.

Den hemliga trädgården
Betyg 3
Svensk biopremiär den 17 juli 2020
Regi Marc Munden

En klassisk historia som har blivit en gripande och spännande familjefilm.
Den 10-årige Mary Lennox, född i Indien av brittiska föräldrar blir föräldralös på grund av koleran.

Tillsammans med många andra engelska barn skickas hon till England, till sin morbror Archibald Craven som lever på ett gods i Yorkshire. På godset i Yorkshire härskar förstämning och hushållerskan Mrs Medlock styr med järnhand i det stora och mörka huset. Mary får stränga order var hon får gå men naturligtvis utforskar hon ändå godset. I en av flyglarna träffar hon sin kusin Collin som ligger till sängs och inte kan gå. Bevakad av hushållerskan ligger han alltid på sitt rum och kommer aldrig ut.

En dag när Mary snokar runt på ägorna kommer en stor lurvig hund som hon följer och den leder henne till en hemlig magisk trädgård. En trädgård som har anknytning till både hennes avlidna mamma och moster. Den fantastiska trädgården leder till många upptäckter i naturen men också att hon så småningom förstår sina föräldrar och släktingar . Hennes utveckling från bortskämd och krävande börjar och hon utvecklas till en godhjärtad och envis hjältinna. .

Filmen är baserad på romanen Den hemliga trädgården som skrevs av Frances Hodgson Burnett år 1909. Boken har blivit filmatiserad 8 gånger. Att filmen utspelar sig på ett gods och under kolonialtid gör att miljön känns lite som ett Downtown Abbey . Hushållerskor och hjälp med påklädning är avlägset för de flesta unga. Samtidigt blir den hemlighetsfulla trädgården som en fantasivärld. En tidlös
prunkande värld långt från allt vad miljöförstöring heter. En dröm om den fantastiska orörda naturen som kan lösa alla problem. En dröm om paradiset där endast fantasin sätter gränser.
Där kan sjukdomar botas och vänskapen utvecklas. Med den drömska tonen i naturen och mystiken får filmen ett drag av en vacker saga. Till och med Marys trauman från barndomen som dyker upp i Flashbacks med jämna mellanrum med en mor som aldrig visar sin kärlek får sina försonande drag.

Det är en vacker film och jag tycker om mystiken. Filmen är som en kombination av en traditionell flickbokshistoria och en fantasy historia.

Översättarna
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 juli 2020
Regi Régis Roinsard
I rollerna: Olga Kurylenko (Quantum of Solace, The Room), Sidse Babett Knudsen (Borgen, The Duke of Burgundy, Westworld) och Lambert Wilson (Jacques – Havets utforskare).

Filmen ger en rejäl spark åt kommersialiseringen av litteraturen, där ger en riktig känga åt förlagsvärlden och samtidigt är den spännande med överraskande vändningar, en thriller där du troligen inte kan räkna ut vem som är boven. Och ganska rolig också, men en hel del drift av dagens kulturelit.

Jag har vid det här laget sett många, många deckare och thrillers och i nio fall av tio kan jag alltid säga vem som är boven efter att ha sett tio-femton minuter av filmen eller avsnittet i tv-serien. Att jag kan lista ut snabbt vem som är boven behöver inte vara negativt, det som avgör kvaliteten är många saker. Men det är ändå trevligt att bli överraskad av en del vändningar i den här underbara filmen.

Det är en av många filmer och tv-serier på senare tid som rollbesätts med skådespelare från flera olika länder. Det är en trevlig utveckling, tänker jag. I den här filmen känns det naturligt med ett sådant urval eftersom handlingen bygger på att att en förlagsägare har plockat ut nio av världens duktigaste översättare från olika länder. Dessa översättare har fått ett jobb som kan verka ett drömjobb. Tillsammans ska de översätta den avslutande delen av en omåttligt populär fantasytrilogi. Det är inte långsökt att tänka sig paralleller till Outlander eller Game of Thrones.

Hemlighetsmakeriet inför boksläppet är på allra högsta nivån. De nio översättarna ska utföra arbetet isolerade i en lyxigt inredd bunker. Säkerheten är så hög att de inte får ha mobiltelefoner och inte tillgång till Internet. De får bara tillgång till något kapitel i taget som de ska översätta. Det blir en del protester mot det, några översättare tycker de inte fungerar att översätta utan att känna till helheten. Men de har ingen talan, de är fast i bunkern som snabbt känns som ett fängelse när det otänkbara händer: Trots den rigorösa säkerheten sprids tio första sidorna av manuskriptet sprids online.

Förläggaren är övertygad om någon av de nio översättarna ligger bakom. Den uppretade förläggaren som dessutom utsätts för utpressning av hackaren skyr inte några medel i jakten på att avslöja och gripa den som läckt manuskriptet. Drömjobbet blir en riktig mardröm. Det var länge sedan jag satt som på nålar och ville se slutet av en thriller.

Mjölkkriget
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 juli 2020
Originaltitel: The County/Héraðið
Regi och manus: Grímur Hákonarson
I rollerna: Arndís Hrönn Egilsdóttir, Hinrik Ólafsson, Sigurður Sigurjónsson, Hannes Óli Ágústsson, Ragnhildur Gísladóttir, Sveinn Ólafur Gunnarsson, Jens Albinus

Jag fullkomligt älskar den här filmen och dess karaktärer och i synnerhet huvudpersonen, den viljestarka, upproriska mjölkbonden Inga (Arndís Hrönn Egilsdóttir). Inga är en medelålders kvinna, inte tvålfager och inte smal och som en älva och långt ifrån skör som en porslinsfigur. Hon är rakt på, ärlig och vad som kan en del kan vilja använda det rätt konstiga ordet manhaftig. Varför måste det just vara förknippat med ordet man att våga stå upp för sin rätt?

Överhuvudtaget är karaktärerna som klippta ur verkligheten och berättelsen skulle kunna utspela sig i vardagslivet för många. Berättelsen skildrar kampen mellan det kooperativa som bestämmer över alla och den enskilde individens frihet och rätt. Det är ingen enkel fråga, egentligen, även om kooperativet i filmen till stor del skildras som en maktfullkomlig maffia med hybris.

Filmen utspelas på isländsk landsbygd där de flesta livnär sig på att vara bönder eller genom arbetsuppgifter med anknytning till jordbruket. Bönderna är knutna till ett kooperativ som ska vara till stöd för dem. Men kooperativet har också stor makt. Varenda bonde måste köpa allt sitt material och annat, som gödsel, via kooperativet. Ingas man död plötsligt i en bilolycka och kanske var det till och med självmord. När Inga pratar med en av hans vänner får hon reda på att hennes man tvingas vara en slags skvallertacka/spion åt kooperativet som styr bygden.

Inga upptäcker hur kooperativet styr allt och tvingar dem att köpa exempelvis gödsel för mycket dyrare pris än de kan få om de köper på annat håll. Hon tar upp kampen mot kooperativet, men det är givetvis ingen lätt uppgift. Hennes man har dött och gården är skuldsatt och mjölkpriserna pressade.

Det är en fantastiskt berättelse och jag känner det som att jag är med där i kampen.

Regissörens Grímur Hákonarson berättar:
– Mjölkkriget har verklighetsbakgrund – jag känner lite folk från samhället Skagafjörður och fick höra berättelser om deras korruptionsproblem. Inga är baserad på en kvinna jag känner – hon startade en liten revolution på isländska landsbygden, som är rätt mansdominerad.

Grímur Hákonarson långfilmsdebuterade 2010 med Summerland/Sumarlandið som gav honom en Edda-nominering för bästa manus. Hans nästa film blev succén Bland män och får, historien om två excentriska bröder, som vann priset Un Certain Regard i Cannes.

Mjölkkriget har visats på filmfestivalerna i Toronto, Hamburg och Chicago samt inom tävlan på festivalen i Göteborg. Arndís Hrönn Egilsdóttir, som spelar Inga, har nominerats till det isländska filmpriset Edda för bästa kvinnliga biroll två gånger för tidigare filminsatser.

Mjölkkriget – en fantastisk berättelse om den lilla människan kamp för frihet mot kooperativet. Det är en berättelse som berör oss alla på olika sätt och den är högaktuell i denna pandemi-tid då den svenska strategin har handlat just om den stora massan före de enskilda. Myndigheter som lagt strategin i Sverige har ju medvetet tagit beslut att tusentals ska få dö medan en del länder satsat stenhårt på att så få som möjligt ska dö. Om detta kan mycket säga och debatteras, vilket det också görs och kommer att göra. Filmens huvudfråga är dock något som är aktuellt i människors liv och samhällen om och om igen. Kooperativa sammanslutningar kan ge den enskilda styrka tillsammans med de övriga men de kan också bli förtryckande maktcentrum.