Film

Los Lobos
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 oktober 2020
Regi Samuel Kishi Leopo

En film som talar direkt till våra hjärtan och känns långt ner i magen. Vi följa Lucia, en ung mamma, som emigrerar från Mexico till USA med sina två små pojkar, i jakt efter ett bättre liv. Filmen vann filmfestivalen i Berlin, en av de prestigefyllda internationella filmfestivalerna. Ett mycket välförtjänt pris. Los Lobos är stark, berörande, engagerande och en film med många överraskande vändningar och samtidigt känns den så verklig, så realistisk. Det är som om jag som publik är med där, jag är en fluga på väggen som kan betrakta allt som händer.

Det är en film om hur utsatta människor som vill kämpa för ett bättre kan vara när de tar sig till USA och samtidigt är det en film som lyfter fram en del hopp om mänskligheten. Och framför allt fokuserar den på barnens perspektiv.

Vilken ålder de två små pojkarna, Max och Leo, har sägs aldrig i filmen men jag skulle gissa på att Leo är i fyra-fem-årsåldern och Max något år äldre. Hur legal invandrare deras mamma är kommer inte heller fram. Helt papperslösa verkar de dock inte vara men någon skola tycks inte finnas för dem, eller så är Max för liten för skolan. Leo är definitivt för liten. Någon barnomsorg finns inte tillgänglig och någon släkt har de inte. Mamman måste jobba för att få ihop pengar och pojkarna måste vara ensamma hemma i den lilla lägenheten. Lägenheten är i stort sett ett rum bara plus att där finns en toalett.

Reglerna för pojkarna är enkla: de ska inte öppna dörren för någon, de ska lära sig engelska och de ska ta hand om varandra. Deras mamma spelar in några regler för dem på en kassettbandspelare och sedan får de hålla sig inne i lägenheten. Det är hemskt att se hur de spelar fotboll i lägenheten med en hoprullad papperslapp. Ganska snart blir dagarna de lämnas ensamma i den nedgångna lägenheten mycket långa då mamman börjar jobba dubbla skift.

Los Lobos har svensk biopremiär lite före det amerikanska presidentvalet. Jag önskar att röstande människor i USA också för se filmen. Att barn måste få vara barn och måste få bättre liv än många utsatta invandrare och papperslösa har, det borde alla tänka på när de röstar. Detta är en film som stärker engagemanget för att försöka förändra världen, inget barn skulle behöva leva som dessa småpojkar – och ändå har de en mamma som älskar dem och gör allt hon kan för att skapa en bättre framtid för dem.

”Vi är vargar och vargar gråter inte, de är modiga och de håller ihop” säger mamma Lucía till sönerna Max och Leo. Los Lobos betyder vargar på spanska – och de två små pojkarna är fantasifulla och skapar sin egen berättelse om superhjälte-vargarna.

Givetvis går det inte att stänga av världen utanför lägenheten. Där finns andra barn, pojkar som spelar fotboll och där finns både farliga och ofarliga saker. Ingen kan nog i längden stänga inne en nyfiken pojke.

Jag är full av beundran för filmen. Handlingen är stark och berörande och skådespelarna så bra. Hur har regissören fått tag på dessa fantastiska små pojkar? Filmen in inspelad i miljöer som känns oerhört äkta och trovärdiga. Det är helt klart en av de bästa filmerna jag sett i år.

Filmen är delvis baserad på regissören Samuel Kishi Leopos mammas egna erfarenheter.

De Gaulle: Motståndets pris
Betyg 4
Svensk biopremiär 23 oktober 2020
Regi Antonin Baudry

Filmer om den brittiska och den amerikanska kampen mot Hitler och de tyska nazi-styrkornas frammarsch finns det relativt gott om. Men andra världskriget skildrat från Frankrikes vy är inte lika vanliga på svenska biografer. Att Frankrike och deras makthavare under brinnande krig har en del att skämmas över har skildrats i den starka tv-serien En liten fransk stad, där vi får se hur fransk polis bistod tyskarna med att förfölja och gripa både judar och kommunister. Ett gripande som förde med sig en säker död för många franska judar och kommunister. Filmen De Gaulle skildrar också en del av denna tid då franska makthavares undfallenhet och eftergivenhet mot de tyska nazisterna inte är så mycket att vara stolt över.

De Gaulle handlar förstås om den franske politikern och generalen Charles de Gaulle som blev en legendarisk karaktär i Frankrike. Han var den ende som förmådde Frankrike till motanfall mot de framvällande tyska pansardivisionerna i maj 1940 och befordrades till brigadgeneral innan han från London ledde de fria franska trupperna under resten av andra världskriget. Han var regeringschef 1944–1946 samt 8 januari 1959–28 april 1969 Frankrikes president.

Filmen handlar om händelserna i maj 1940 då den franska regeringen bestämmer sig för att lägga sig platt för de tyska ockupationsstyrkorna och De Gaulle manade fransmännen till att inte ge upp och kämpa mot den tyska ockupationsmakten. Han reste till London för att möta den brittiske premiärministern Winston Churchill och då De Gaulle uppmanade till motstånd mot tyskarna blev han förklarad som förrädare till Frankrike av den franska regeringen. Han talade via radio till det franska folket dagligen från Storbritannien. Hans insats gjorde honom till en stark symbol för motståndsrörelsen och en stor hjälte för folket.

I filmen är De Gaulle en hjälte och det är skrämmande att tänka på hur det kunde blivit om inget motstånd funnits i Frankrike. Att De Gaulle senare under sin era stod för annat som jag inte odelat sympatiserar med är ett annat ämne.

Filmen har flera styrkor. Att se händelser från andra världskriget ut andra ögon är brittiska eller amerikanska är redan det intressant. En stark del av filmen är skildringarna av alla människor som flyr undan de tyska nazisterna. Också De Gaulles familj, fru och tre barn varav den yngste har mongolism, flyr för sina liv. Det är förfärligt att se hur människor tvingas att fly under krig och det gör ont att inse att detta händer än idag i olika delar av världen – och det finns människor som vill stänga dörren för de flyende. Filmen visa frockså solidariteten som fanns mellan britter på markplan som hjälpte flyende fransmän. De Gaulle fick bära en stor oro för sin familj samtidigt som han kämpade för att Frankrike inte skulle ge upp.

General de Gaulle spelas av sexfaldigt Césarnominerade Lambert Wilson, bland annat känd för rollen som Jacques Cousteau i Jacques – Havets utforskare och som Merovingian i The Matrix Reloaded, Revolutions och den kommande fjärde delen.

De Gaulle är en stark film som känns på flera sätt.

Misbehaviour
Betyg 3
Svensk biopremiär 16 oktober 2020
Regi Philippa Lowthorpe

Miss World-tävlingen är för många en symbol för hur kvinnor degraderas till att vara enbart ett kuttersmycke. 1970 attackerades den tv-sända Miss World-tävlingen av kvinnorörelsen Women’s Liberation Movement. Misbehaviour är en underbar film om kvinnorna som låg bakom denna protest och vi får också följa några av de kvinnor som tävlade.

Keira Knightley spelar huvudrollen som Sally Alexander som är en ambitiös medelklasstjej som lyckats komma in på universitetsstudier som vuxen. Hon har ett barn, är skild men har en sambo som hjälper till och tar hand om flickan så Sally kan satsa på studier. Hon är ambitiös men märker hur universitetet på många sätt är männens värld, patriarkatet styr och det är svårt för en kvinna att göra karriär inom den akademiska världen. Hon träffar Jo (spelas så bra av Jessie Buckley) en mycket mer rebellisk ung kvinna. Jo och Sally blir en stark kombination som får fart på demonstrationen.

Kvinnogruppens demonstration och attack hade stor betydelse för kvinnorörelsen under 1970-talet så det var roligt och intressant att se filmen. Bland annat får vi se Greg Kinnear som spelar Bob Hope, showens programvärd som jagades från scen av aktivisterna med mjölbomber och slagord.

Det är ingen nyhet att både män och kvinnor kunde försvar männens rättigheter och menade att det är självklart att män hade rätt att bedöma kvinnor som om de vore boskap och ange deras mått med mera. Vi har sett detta skildras på många sätt i både film, tv-serier och i litteratur. Och troligen kommer det att behöva skildras många gånger till. Miss World-tävlingen existerar ju fortfarande även om den kanske i inte sänds under samma stora rabalder i västvärlden som den sändes då.

Filmens karaktärer är mer skildrade som typer än några djupgående personporträtt, men det fungerar bra för den här typen av film. En fundering filmen sätter igång är hur världen hade sett ut om inte så många kvinnor kämpat för kvinnors rättigheter. Det är inte lika illa idag som då men det finns mycket kvar att förändra.

Skrämmande är hur programledaren blixtsnabbt kunde får fram en mörkhyad tävlande för Sydafrika då han konfronterades av journalister som ifrågasatte att Sydafrikas tävlande var en vit och det landet hade apartheid. Journalister pressade honom också om att det alltid var en vit kvinna som vann tävlingen. Programledaren såg direkt till att Sydafrika hade två tävlande, en färgad och en vit. Den färgade unga kvinnan blev dessutom nummer två i tävlingen. Vann gjorde, otippat, Miss Grenada, Jennifer Hosten, som blev tävlingens första mörkhyade vinnare vilket väckte uppmärksamhet. Hon spelas av Gugu Mbatha-Raw. Förhandstippad som vinnare var den svenska kvinnan, Clara Rosager som spelas Marjorie Christel Johansson.

Det är en lång rad av duktiga, kända skådespelare i filmen utöver de redan nämnda, exempelvis
Phyllis Logan från Downton Abbey som Sallys mamma, Lesley Manville som Bob Hopes fru Dolores och Rhys Ifans från Notting Hill som Eric Morley, mannen bakom Miss World-konceptet.