Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Sabaya – hög autencitet

by

Sabaya
Betyg 3
Svensk biopremiär 19 november 2021
Regi Hogir Hirori

Sabaya kallas de yasidiska flickor och kvinnor som kidnappades av Daeshanhängare i Irak 2014. När män och pojkar dödades togs kvinnor och barn till fånga och blev en slags slavar hos IS.

Filmen skildrar hur Mahmud med medhjälpare kämpar för att ta reda på tillfångatagna yasidiska kvinnor och befria dem. För att sedan hjälpa dem att läka och kunna återgå
till sina familjer. Det är inte lätt, många år har gått, kvinnorna är rädda och har misshandlats . Några har fått barn med IS-män, andra har blivit intalade att deras familjer inte vill veta av dem. De är fångna både psykiskt och fysiskt. Mahmud verkar från ett hemcenter för yasidier i nordöstra Syrien. Verktygen han har är en mobil med dålig uppkoppling, en liten pistol och en skraltig bil. Det är en farlig uppgift att gå in i
Al-hol lägret bland 73.000 människor där de flest är eller har varit Daeshanhängare.

Mahmud är ingen glamorös hjälte. Skildringen visar en skitig gård, en hustru som tjatar om att han skall vara hemma mer och ständiga strömavbrottt. Men filmen visar också hur han envist försöker hitta fler av de tillfångatagna flickorna. Hittills har 206 flickor räddats men flera tusen saknas än. Den visar också den omtanke och det medlidande som man visar varandra. Att det är en osäker situation och en humanitär katastrof för de som är offer. Det komplicerade politiska läget med lägren fulla av IS anhängare från ett otal länder som bevakas av kurdiska styrkor och syriska demokratiska styrkor visar situationens komplexitet. Och Turkiets Erdogan som attackerar de kurdiska styrkorna.

Filmen levandegör en komplicerad politisk situation och man inser att lösningen inte är lätt. Ändå är det en positiv känsla att människor försöka hjälpa varandra och kämpar för upprättelse för de drabbade. Att i fattigdom och misär finns en styrka och vilja att hjälpa. Att miljön skildras realistiskt bidrar till filmens autenticitet.

Filmrecension: Becoming Cousteau – om äventyret och upptäckterna som väckte kampen för vår jord

by

Becoming Cousteau
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 november 2021
Regi Liz Garbus

När klimathot är i fokus kommer denna storartade film om vår planet. Jacques-Yves Cousteau råkade som ung ut för en bilolycka som gjorde att han i sin rehabilitering lärde sig dyka och blev fascinerad av världen under ytan. Han tog som sin livsuppgift att utforska haven. Han är fransk marinofficer som blev regissör, oceanograf och pionjär inom dykning och undervattensfotografering

Denna dokumentär visar hur enastående vacker och fascinerande livet i havet är, men den visar också vilket hot havsdjupen, naturen och hela vår jord står inför. I filmen får vi följa med på den resa Jacques-Yves Cousteau gjorde, från att utforska den otroliga världen under ytan till att berätta om den i böcker och filmer och till att upptäcka det reella hot som vår planet står inför.

För mig är de bästa dokumentärerna de som berättar något mer än biografin över personen som skildras. De mästerliga dokumentärerna berättar något som berör oss alla, något som kommunicerar något vi kan relatera till eller ge oss ny kunskap, fördjupad förståelse. Detta gör denna dokumentär i allra högsta grad, på flera sätt.

Cousteau var äventyrare, uppfinnare, filmskapare och blev världskänd som mannen i den röda mössan, då han i flera filmer hade en lysande röd mössa. Han utforskade platser människan aldrig tidigare sett och redan för över femtio år sen påtalade han hur klimathotet riskerade att sabotera ekosystemen under vattenytan. Denna dokumentär av Liz Garbus har Oscarsnominerats.

Becoming Cousteau skildrar 1900-talets främsta havsutforskare, som inspirerade efterföljande generationer. Jag hoppas att filmen får många att gå i hans fotspår. Nu då världens makthavare har träffats i Glasgow för att komma överens hur världens gemensamt kan ta krafttag för att hindra klimathotet är denna dokumentär efterlängtad. Cousteau var en av de viktigaste rösterna för att stoppa miljöförstörelsen, för att kunna rädda det mångfaldiga livet i haven.

Fakta om Cousteau från wikipedia:
Cousteau ägnade sitt liv åt att utforska världen under havsytan. Hans äventyr filmades och har visats i tv-serier. Med skeppet Calypso besökte Cousteau med sitt team många intressanta undervattensvärldar. Dessa resor och upptäckter finns skildrade i många böcker och filmer. Han vann tre Oscar för filmerna Den tysta världen (1956), Guldfisken och Värld utan sol (1964) liksom flera andra priser, inklusive Guldpalmen vid Filmfestivalen i Cannes 1956. 1976 ledde han den expedition som återfann vraket av fartyget HMHS Britannic på 120 meters djup i Medelhavet.

Kul att känna till:
The Life Aquatic with Steve Zissou från 2004 handlar om en besättning liknande Cousteaus.
I Dan Browns bok I cirkelns mitt har en av karaktärerna lånat många drag från Cousteau.

Filmrecension: Bröllopstalet

by

Bröllopstalet
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 november 2021
Regi Laurent Tirard

En romantisk komedi om hur hemskt det kan vara när den stora kärleken säger att hen vill ha paus i relationen ett tag. Huvudpersonen i denna film är 35-årige Adrien som är en rätt förvirrad och feg ung man som sällan säger vad han egentligen tänker och inte visar vad han står för. I filmen får vi mest se hans tankar och hur han skulle vilja reagera – och av och till är han rätt irriterande.

Adrien är en rätt falsk person som sällan säger vad han egentligen tycker. En dag säger plötsligt hans flickvän Sonia att hon vill ha en paus i deras förhållande. För Adrien blir det som att världen går under. Han blir desperat. Samtidigt är han hemma hos sina föräldrar på middag då hans systers fästman Ludo ber Adrien att hålla tal på systerns och Ludos kommande bröllop. Adrien hatar att hålla tal men som den fega person han är klarar han inte att säga nej. Så nu går han in en fas där han desperat försöker hitta något sätt att slippa hålla talet och samtidigt går han nästan under av längtar efter sin flickvän Sonia. Det knäppa är att hans familj inte ens vet att han har en flickvän. Som det verkar av filmen att döma bodde han till och med med Sonia. Det är uppenbart att han inte kan prata med sina föräldrar eller sin syster. Det är riktigt sorgligt att se hur han aldrig träder fram och säger hur han upplever något.

Filmen består till största delen av scener som spelas upp i Adriens huvud. Det blir av och till lite rörigt, för som åskådare undrar jag vad som egentligen hänt och vad som bara är inne i hans huvud. Det är rätt tröttsamt med en person som aldrig säger vad han tänker.

Men ändå lyckas filmskaparen få till en helhet till slutet. Filmen skildrar rätt bra hur det kan upplevas att känna sig övergiven och knappt våga skicka ett SMS. Alla som någon gång råkat ut för något liknande kan känna igen sig delvis.

Romantiska komedier är inte mina favoritfilmer, men trots det tycker jag som helhet att denna fungerar även om jag irriterar mig en hel del på en karaktär som Adrien.

Ett stort plus för Benjamin Lavernhe i rollen som Adrien och likaså för Sara Giraudeau i rollen som Sonia. Sara Giraudeau känner säkert många igen från den hyllade franska tv-serien Falsk identitet.

Flykt vinner Nordiska rådets filmpris 2021

by

Danska filmen Flykt är vinnare av Nordiska rådets filmpris 2021.

Ett pressmeddelande:
Nordiska rådets filmpris 2021 tilldelas regissören och manusförfattaren Jonas Poher Rasmussen, manusförfattaren Amin och producenterna Monica Hellström, Charlotte de La Gournerie och Signe Byrge Sørensen för den animerade dokumentären FLYKT (Flugt). Det prestigefyllda priset delades ut under en tv-sänd gala i Köpenhamn på tisdagskvällen.

Prissumman på 300 000 danska kronor delas mellan regissör, manusförfattare och producenter och priset uppmärksammar filmen som kollektiv konstform, en summa av mångas insatser. Nordiska rådets filmpris delas i år ut för 18:e gången och bland tidigare vinnare finns moderna klassiker som ANTICHRIST (Lars von Trier), PLAY (Ruben Östlund), JAKTEN (Thomas Vinterberg) och LOUDER THAN BOMBS (Joachim Trier).

Filmen FLYKT har under året deltagit på många internationella festivaler och har hittills tilldelats dryga tiotalet stora priser, bland annat på Sundancefestivalen och på animationsfestivalen i Annecy. I Sverige vann filmen i vintras priset för bästa nordiska dokumentär på Göteborg filmfestival. Med Nordiska rådets filmpris får FLYKT ytterligare ett betydande erkännande. Förra veckan nominerades filmen dessutom både som Danmarks officiella Oscarsbidrag och till IDA Documentary Award.

FLYKT distribueras i Sverige av TriArt och hade svensk biografpremiär 20 augusti 2021.

Juryns motivering:

Det är sällan som estetiska, politiska och mänskliga dimensioner uppgår i en så sublim, konstnärlig film som Flugt. I denna animerade dokumentärfilm berättar regissörens barndomsvän, Amin, för första gången sin dramatiska historia som homosexuell och barnflykting från Afghanistan, vid en tid när han står inför en stor vändpunkt i sitt liv i Danmark: han ska gifta sig.

Flugt ställer konkreta och drabbande frågor om vår tids migrantdebatt, och samtidigt gör den det lätt för tittaren att sätta sig in i Amins igenkännbara existentiella tvivel, som filmen stöttar med en genomtänkt och ibland humoristisk känsla för detaljer och stämningar.

Animationen löser på ett briljant sätt två praktiska utmaningar med anonymitet och brist på bildmaterial. Det stilsäkra utförandet skapar en sinnlig upplevelse, från skildringen av en lycklig barndom i Afghanistan till den brutala flykten mot Europa. Amin hamnar i Danmark och försöker där hitta trygghet och känna sig hemma.

Vi tycker att Flugt berättar en enormt viktig, relevant och rörande historia om att alla människor, oavsett etnicitet, bakgrund, ålder eller sexuell orientering, har rätt till en lycklig barndom och en trygg plats som de kan kalla sitt hem. Filmen skapades innan många människor nyligen måste fly från Afghanistan och inbördeskriget där, händelser som bara har ökat dess relevans. Regissören lyckas undvika att bli självömkande eller sentimental i filmens berättargrepp.

Flugt vann Grand Jury Prize i sektionen World Cinema Documentary på Sundance-filmfestivalen och spelfilmspriset på den internationella animationsfilmfestivalen i Annecy. Filmen väntas få stor internationell framgång under det kommande året. Det anser vi i den nordiska filmjuryn att den är fullständigt värd. Därför vill juryn enhälligt tilldela Flugt Nordiska rådets filmpris 2021.

Originaltitel: Flugt
Svensk titel: Flykt
Internationell titel: Flee
Regissör: Jonas Poher Rasmussen
Manusförfattare: Jonas Poher Rasmussen & Amin
Producenter: Monica Hellström, Charlotte de La Gournerie, Signe Byrge Sørensen
Svensk distributör: TriArt
Biopremiär: 20 augusti 2021

Tidigare års vinnare av filmpriset är: Barn (2020), Hjärter dam (2019), Woman at War (2018), Little Wing (2017), Louder Than Bombs (2016), Fúsi (2015), Om hästar och män (2014), Jakten (2013), Play (2012), Svinalängorna (2011), Submarino (2010), Antichrist (2009), Du levande (2008), Konsten att gråta i kör (2007), Zozo (2006), Dråpet (2005) och Mannen utan minne (2002).

Filmrecension: Eternals – välmenande och intelligent

by

Eternals
Betyg: 3
Svensk biopremiär: 3 november 2021
Regi: Chloé Zhao

Att den nyligen Oscarsbelönade Chloé Zhao fått i uppdrag att regissera Jack Kirbys abstrakta och udda skapelse är både vågat och klipskt. Under åren som gått har Marvel Studios och dess ledare Kevin Feige haft en övernaturlig förmåga att hitta regissörer med dramatiskt läggning och som också kan hantera en film med en budget som vida överstiger många länders BNP. Ryan Coogler briljerade med Black Panther, Jon Watts gav Spider-Man nytt liv igen och nu senast så bjöd Destin Daniel Cretton på en magisk film i Shang-Chi And The Legend Of The Ten Rings.

Chloé Zhao tillför en oerhörd känsla för det subtila och diskreta, Eternals visar sig vara en av de mest återhållsamma och försiktiga storfilmerna på länge. Scener som är befriade ifrån explosioner och sammandrabbningar staplas på varandra. Det är tydligt att Zhao är intresserad och fascinerad av filmens många karaktärer och deras mycket komplexa ursprung. Ambitionerna är höga, båda från studion och från Zhao, det är inte någon ihålig bruksvara som gjorts utan en personlig och egensinnig produktion som bär med sig mycket av det som gjorde Nomadland till en så uppslukande film. När Eternals är som bäst så verkar det som om Zhao fortsätter att försöka besvara de frågor och funderingar hon hade i Nomadland; hur ensamheten formar individen, vikten av att omge med bra människor och det eviga sökandet efter ett syfte.

Det råder inget tvivel om att Eternals är både välmenande och intelligent, men tyvärr så är Zhao inte riktigt redo för en film av den här storleken. Mängden karaktärer och deras komplexa motiv blir tillslut övermäktiga. Trots solitt skådespel från hela ensemblen – framförallt Richard Madden, Brian Tyree Henry, Lia McHugh och Lauren Ridloff, så tar det alltför lång tid innan någon av karaktärerna går att omfamna. Precis som i de tidiga X-Men-filmerna så är det stora karaktärsgalleriet något av ett hinder då det blir omöjligt att fördela tiden mellan personerna. Berättandet är många gånger tillkrånglat och svårt att följa, Zhao verkar vilja komma förbi själva intrigen och gå rakt på dramatiken istället. Bristen på erfarenhet är också flagrant i filmens actionscener. Efter den helt fabulösa sekvensen i San Francisco-bussen från Shang-Chi And The Legend Of The Ten Rings så känns Eternals actionscener mest som utfyllnad. De hämmas av mediokra digitala specialeffekter, tafatt koreografi och ihåliga slag som pågår alltför länge. Dessutom är Marvel Studios och dess patenterade humor inte fullt så funktionell som brukligt. Manuskriptet innehåller flera stiliga och underhållande repliker som kunde blivit komiskt guld, men Zhao lyckas inte hitta en bra tajming och många skämt försvinner och spolas bort av mörk dramatik eller tom action.

Problemen är därmed många, andra filmskapare och filmstudios skulle ha gett upp och börjat räkna ned tills sista arbetsdagen. Men Chloé Zhao visar sig vara en krigare, trots de många felen och en uppenbar ovana att hantera en film av denna storlek så slutar hon aldrig att arbeta i förhoppningen att bli bättre. Desto längre den pågår, desto bättre blir Eternals. Problemen med actionscenerna vägrar att försvinna, men både berättandet och spänningen höjs avsevärt mot slutet. Vi får bland annat en helt lysande vändning som intensifierar slutklämmen rejält. Dessutom väljer Zhao att imitera Denis Villeneuves Dune, istället för slå publiken med häpnad genom explosioner och stora fältslag så väljs en väg där vyer är minst lika viktiga för att få adrenalinet att pumpa. Eternals innehåller ett antal av Marvel Studios mest visuella och spektakulära sekvenser hittills, det sker med hjälp av ett vackert foto och en underbar komposition. Dramatiskt så finns det också ett antal stunder som berör djupt och som hör till det allra mest subtila och försynta vi sett i en MCU-film.

Eternals är långtifrån det bästa Marvel Studios eller Chloé Zhao har gjort. Dess narrativ har flera brister, personerna i dramat blir aldrig tillräckligt intressanta och actionscenerna är några av de mest ointressanta på länge. Men med sin oerhörda arbetsetik och ostoppbara vilja att gå hela vägen in i mål lyckas Eternals ändå lämna ett positivt intryck då eftertexterna rullar.