Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Tick, Tick … Boom!

by

Tick, Tick … Boom!
Betyg 3
Premiär på Netflix 19 november 2021
Regi Lin-Manuel Miranda

En film det är synd att den inte visas på svenska biografer. Filmen är en musikal som skulle avnjutas allra bäst på en stor duk och med ljudanläggning med hög kvalitet. Som alla musikaler är det mycket musik och karaktärernas tankar och känslor förs till största delen fram via sång och musik.

Denna musikalfilm bygger på verkliga händelser om den unge musikalkompositören Jonathan Larson som skapat musikalen Rent som gick i tolv år på Broadway. Tick, Tick… Bom! är en biografisk musikalisk dramafilm från 2021, regisserad av Lin-Manuel Miranda i hans långfilmsdebut, efter ett manus av Steven Levenson, baserat på den halvsjälvbiografiska musikalen med samma namn av Jonathan Larson.

Handlingen utspelar kring 1990 och kretsar kring Jonathan och om att bli trettio och få panik för att man inte lyckats förverkliga den amerikanska drömmen. Jonathan har sedan han var liten haft drömmen och ambitionen att bli berömd som kompositör av musikaler. Nu är det inte många dagar kvar tills han fyller trettio och paniken är i full gång. Det är på sätt vis en skildring av ung mans motsvarighet till den trettioårs kris som kvinnor ofta skildras med då de vill hitta en partner och få barn innan tiden rinner ut. Tiden är ett av filmens och musikalens tema vad är viktigast i livet och ställer, ofta övertydligt frågan: Vad gör vi av vår tid? Det är filmens svaghet att den är övertydlig. Visserligen är musikaler ofta övertydliga, det är på det sättet som många musikaler och operor byggs upp.

En annan stor tråd i berättelsen är aids-epidemin som härjade som mest dessa år och skördare många unga homosexuella mäns liv. Jonathan Larson är inte homosexuell men flera av hans bästa vänner drabbas av sjukdomen.

Det är lätt att bli irriterad på Jonathan då han är så självfixerad kring sitt komponerande att han inte ens kan lyssna på sin flickvän som har något viktigt att tala om – och han har inte tid för att lyssna på sin bästa vän heller eftersom han är så extremt fokuserad på att skriva en speciell sång till en musikal han ska visa upp för producenter. Jag tycker att det delvis är lite för klichéartat. Det är sådant som gör att denna film inte får ännu högre betyg. Den är absolut sevärd och har duktiga musiker med och den tar upp viktiga tankar.

Filmrecension: Shop

by

Shop
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 november 2021 och online 1 december 2021
Regi Jesper Klevenås
I rollerna bland andra Disa Östrand, Vanessa Knave och Alexander Salzberger

Att vara beroende av att shoppa och att handla så mycket att man tvingas till skuldsanering är nog ett av de beroenden som många kan uppleva oerhörts skamfyllt. Att vara fattig och inte ha råd att köpa vinterjacka åt sitt barn, att inte kunna betala skolresan för sitt barn – det kan kännas oerhört skamligt. Shop är en svart skildring av en ung kvinna, Linda, som på ytan ser ut att ha ett perfekt liv. Hon ser bra ut, hon har en fin dotter och bor tillsammans med en skötsam och bra pojkvän. Men Linda lider av ett okontrollerat shoppingmissbruk.

Denna film är stark och berörande – och den gör ont i magen. Linda är djupt beroende och kan glömma allt när hon shoppar. Hon kan lova sin pojkvän att aldrig shoppa utan att ha råd igen, men som alla missbrukare ljuger hon. Vid ett besök i en galleria glömmer Linda av sin dotter som väntar vid en rulltrappa. Dottern har diabetes och blir medvetslös medan hon väntar och måste föras till sjukhus i ambulans. Att missbrukare kan sälja ut sin egen mor är ett talesätt som sorgligt nog ofta stämmer. Att vara missbrukare är en sjukdom och det är något som många inte kan upphöra med utan stöd och hjälp.

Att ge människor hjälp vid missbruk är inte alltid lätt. Den som missbrukar kan vara lurig och på många sätt lura den som vill hjälpa. Det är inte enkelt att komma ur missbruk. Det går, det finns exempel på det, men det lyckas inte alltid. Det finns många exempel på. Ett viktigt skäl till att missbrukare misslyckas komma ur beroende har troligen att göra med hur de bemöts av omgivning och samhälle.

Denna film visar så starkt hur ett dåligt bemötande från omgivningen kan få förfärliga följder. Linda får hjälp på flera sätt men det räcker mer med att en person, i det här fallet en arbetsgivare, inte förstår situationen.

Jag tror denna film kommer att kännas i magen på de flesta och förhoppningsvis kan det sätta igång viktiga diskussioner. En viktig fråga är varför människor överhuvudtaget bygger sin självkänsla på att shoppa vackra kläder. Hur kan en människa bli lycklig av en dyr handväska? Vad är det för ideal som prackas på människor i dagens värld? Hur mycket ansvar har reklambyråer, hur mycket ansvar har influensers och modebloggare? Hur kan skolor ge unga människor självförtroende utan att bygga på ytliga saker som vackra kläder?

Intressant om regissören Jesper Klevenås. Han har arbetat som filmfotograf, bl a på Roy Anderssons Sånger från andra våningen, för vilken han 2001 belönades med en guldbagge för bästa foto (tillsammans med István Borbás). Sättet att filma och berätta på har likheter med Roy Anderssons underbara sätt att berätta med film. I Klevenås ser vi en värdig arvtagare av Roy Anderssons filmskapande. Klevenås har likheter med Roy Andersson men är helt klart på väg mot ett eget uttryck.

Klevenås debuterade som manusförfattare och regissör 2000 med novellfilmen Anja, som vann Stockholm filmfestivals stipendium 1 km film. Hans senaste kortfilm, Ett tyst barn, premiärvisades i Director’s Fortnight i Cannes 2010. Shop är hans långfilmsdebut.

Filmrecension: Mass – Komplext och välspelat om det svåra i att kunna säga förlåt

by

Titel Mass
Betyg 5
Svensk biopremiär 2022
Regissör: Fran Kranz
Skådespelare: Jason Isaacs, Ann Dowd,Breeda Wool,
Campbell Spoor

Hur hanterar man det ohanterbara, obegripbara, förlusten av ett barn? Kring detta utforskar regissör Fran Kranz i triangeldramat Mass, en film om skuld, skam och oförmågan att kunna förlåta. Genomförandet är lysande och resultatet en smärtsam historia om ett svårt ämne som engagerar men framförallt ger dem dig en djupare förståelse. 

Två par bestämmer träff för ett allvarstyngd samtal. De möts i ett undangömt, sparsmakat kyrkorum. Medan kyrkovärden funderar över hur stolarna ska stå eller hur mycket mat man bör erbjuda befinner sig deltagarnas tankar på helt annat håll. Jay (Jason isaacs) och Gail (Martha Plimpton) har i samband med en skolmassaker mist sin son. Nu tar de till sig modet och bestämmer sig för att bemöta föräldrarna till upphovspersonen, mannen som med berått mod sköt ner ett femtiotal studenter i ett klassrum. Kritiken och hatet gentemot Linda (Ann dowd) och Richard (Reed Birney) har inte varit nådig från drabbade föräldrar. I mötet med Jay och Gail ser paret sin chans till återupprättelse , en möjlighet att få förtydliga och ge sin syn i saken.

De börjar trevande. Jay och Gail förtäljer hur de tog sig dit med bil. De visar en bild på sina barn och berättar korta anekdoter. Likt katter kring het gröt rör sig paren runt det som är pudelns kärna. Smärtsamt är det att höra föräldrarnas berättelser.  Känslorna paren besitter är många och komplicerade. Här finns skulden, skamen vreden, ilskan och desperationen. Hur tar man sig vidare efter ha förlorat sitt barn? Läker såren någonsin?

Mass tar sig an ämnet såsom en forskare närmar sig subjektet, granskar varje tänkbart perspektiv och infallsvinkel. Vi förstår komplexiteten i frågan och hur olika politiska föreställningar, perspektiv och inställningar påverkar synen på mördaren och händelseförloppet. I Mass ges inga enkla svar och här finns inga vinnare, bara förlorare. Även föräldrarna till mördaren porträtteras som offer. Mass är en fysisk upplevelse som känns i hela kroppen. Det förträffliga skådespelet gör sitt till. Det sprakar till rejält i kyrkorummet när paren går i duell med varandra. I en boxningsmatch med Gud som övervakar beväpnar sig paren med ord och skyddar sig genom sin ovilja till att kunna förstå den andre. Med all önskvärd tydlighet visar Mass hur svårt det är med acceptans och förlåtelse, men att en sådan väg faktiskt är möjlig.

Petter Stjernstedt

Filmrecension: I koltrastens land – jag hoppas många ser denna film

by

I koltrastens land
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 november 2021
Regissör Blerta Basholli
Medverkande Yllka Gashi, Çun Lajçi, Aurita Agushi, med flera

Att starta en mindre affärsverksamhet i en patriarkalisk bygd i Europa kan möta stort motstånd. Denna film skildrar några kvinnor som vågade stå upp för sin rätt att ta hand om sin familj och samtidigt för vi se hur människor i Kosovo lever med en stor fråga: var är deras försvunna män, pappor och bröder? Tusentals män försvann under det krig som härjade i Kosovo. De kvinnor som tar ansvar för sina familjers ekonomi utmanar patriarkala krafter.

I fokus för denna skildring står Fahrije, en kvinna vars man varit försvunnen sedan kriget i Kosovo. Utan man i huset har familjen svårt att få ekonomin att fungera. Hennes svärfar, mannens pappa bor med dem men han är gammal och rullstolsbunden och kan inte bidra med så mycket. För att få pengar att överleva startar Fahrije en affärsverksamhet genom att sälja hemmagjord ajvar. Hon tar körkort och startar affärsprojektet tillsammans med andra kvinnor vilket inte ses med blida ögon. Hon blir hotad och utsatt och hennes barn får möta elaka kommentarer.

Filmskaparen har valt att berätta med bilder som fotograferade för att ge en stark känsla av realism, av autenticitet. Det känns som om att det är verkligheten, nästan som en dokumentär, som att jag är med där på plats.

Det är väldigt bra filmat och berättat, i en lugn takt där mycket händer under ytan. Vi ser hur en del av karaktärerna växer och utvecklas. Samtidigt som de utstår en hård kamp och Fahrije och övriga kvinnor måste stå på sig och våga tro på sig själva ser vi hur de stärks av sin gemenskap. Filmen är en ögonöppnare och ger hopp.

Filmen bygger på verkliga händelser. Inte bara att den utspelas i ett land och en bygd som påverkats av kriget och där människor fortfarande söker försvunna män utan också berättelsen om Fahrije och de andra kvinnorna bygger på verkligheten.

För mig var detta en vacker, stark, berörande ögonöppnare. Jag hoppas många ser denna film. Ibland känns det som att vi i Sverige som inte kommer från länder som drabbats av krig under senaste femtio åren inte inser vilken verklighet många i Europa lever i.

Filmbolaget berättar:
Denna feministiska filmpärla blev en sensation på filmfestivalen i Sundance där den hade sin världspremiär tidigare i år och kammade hem tre av festivalens tyngsta priser: det stora jurypriset, bästa regissör och publikpriset. I koltrastens land är även Kosovs Oscarsbidrag.

Filmrecension: Flag Day – domineras av familjen Sean Penn

by

Flag Day
Betyg 3
Regi Sean Penn
Visas på Stockholms filmfestival

En film som domineras av familjen Penn. Sean Penn spelar den ena huvudrollen och han är också filmens regissör. Hans dotter Dylan Penn spelar den andra huvudrollen och hennes bror Hopper spelar hennes bror Nick.

Filmen skildrar en dysfunktionell familj med en dotter som älskar sin pappa och den bygger på verkliga händelser. Pappa John Vogel var kriminell och definitivt en person utan gränser och med någon slags storhetsvansinne, med ett sjukligt behov att framställa sig själv som så mycket bättre och mer lyckad och framför allt rikare än han var. Dotter, Jennifer Vogel, älskade sin pappa och som barn förstod hon inte att han var kriminell. Frågan är hur mycket hon överhuvudtaget någonsin förstod det, trots att han fick långt fängelsestraff för ett bankrån. Som en annan kvinna i filmen vars far också svek henne uttryckte: ”Vi förlåter dem och tror på dem om och om igen”.

Handlingen bygger på en berättelse skriven av dottern, Jennifer Vogel, och allt skildras sett ur hennes ögon – och det är välgjort och konsekvent genomfört. Det är detta tillsammans med att det är skickliga skådespelare och en berättelse som berör som ger betyget. Men det är samtidigt en typisk Hollywood-produkt, för melodramatiskt, för känslofyllt patetiskt, för mycket hollywood-drama över filmen för att bli ett mästerverk. Det är synd, eftersom det är av värde att se att också kriminella män har finare och svagare sidor. Att de kan älska någon som John älskar sin dotter, att de inte är alltigenom onda. Alla människor har olika sidor inom sig, vilket tyvärr ofta glöms bort i vårt västerländska samhälle där människor kategoriseras i onda eller goda.

Sveriges Television skrev att filmen fick stående ovationer då den visades på filmfestivalen i Cannes:
Senast Sean Penn tävlade i Cannes blev hans The last face utbuad. I helgen var det premiär för hans nya film Flag day och enligt alla rapporter ska han ha fått stående ovationer i flera minuter.

Jag blir lite förvånad över det mottagandet. Publiken i Cannes borde ha lite mer krav på vad som anses så mästerligt att det blir stående ovationer. Visst spelar Sean Penn och hans barn Dylan och Hopper bra. Inte så konstigt att Dylan och Hopper är duktiga med två världsstjärnor till föräldrar. Deras mamma är skådespelerskan Robin Wright, känd bland annat från tv-serien House of Cards och för sin hyllade roll i Forrest Gump.

Kanske hade filmen blivit riktigt bra om inte huvudrollerna spelats av regissören och hans dotter. De har ett samspel som fungerar bra men också blir för mycket, för övertydligt. Men det är fascinerande hur skickligt Sean Penns karaktär John Vogel gestaltats både som ung man och åldrad man av Sean Penn.