Film

Kiss of The Spider Woman
Betyg 1
Svensk biopremiär 16 januari 2026
Regi Bill Condon

Det är bara att tacka och ta emot gällande en filmupplevelse så unken att straffkommendering känns som ett riktigt attraktivt alternativ. Varför vi har att göra med en olycka i klass med en helt stillastående E4 under julhelgen är i mångt och mycket obegripligt men också utomordentligt oacceptabelt. Detta då Kiss Of The Spider Woman bygger på en Tony-belönad pjäs från 1992 som tidigare – dessutom, filmatiserats med William Hurt i huvudrollen. Därför borde det finnas ledning, riktmärken och någon form av sund orientering, att gå vilse med så pass tydliga referenser borde vara omöjligt. Men Bill Condon – som har ett antal musikaler på sitt CV, klarar inte av att gå i en rak linje än mindre regissera något som ens kan klassifieras som fungerande. Ordinarie varningstecken, som en oerhört sen svensk premiär samt Jennifer Lopez i en av huvudrollerna bleknar dock när själva travestin börjar.

Nog för att musikaler kan förlita sig på ett mer teatralt utseende och förlita sig på ett mått surrealism kontra övertygande realism. Men den karga och horribla fängelsemiljö som presenteras är inte bara syntetisk utan lika övertygande som en dödsdömd skolpjäs där den mest imponerande rekvisitan är några smutsiga lakan. Att produktionen inte lär kunna ställas bredvid Paraplyerna I Cherbourg eller den makalösa koreografin i Wicked är en sak, men även de faktorer som inte är kopplade till bankkontot befinner sig på samma nivå som jordens inre. Tanken att skapa ett intimt och hjärtligt drama, där två män finner kärlek, förståelse och frigörelse under de mest horribla omständigheter borde vara en kraftfull men också relevant saga i en tid då intoleransen ökar i det västerländska samhället. Bill Condon verkar dock inte särskilt intresserad, varken av sina skådespelare eller berättelsen. Kemin mellan Diego Luna och den relativt nykomna Tonatiuh rör sig någonstans mellan att vara patetiskt plastig och outhärdligt banal. Tonatiuh som är menad att vara ljuset som belyser kärleken till filmkonsten och dess oerhörda kapacitet att vara livsnödvändig eskapism bjuder på ett skådespel så falskt, överdrivet och klyschigt att det är svårt att inte känna ett krypande obehag. Diego Luna grymtar, mumlar och utstöter själlösa observationer som snart blir parodiska.

Utan någon som helst kemi eller övertygelse från filmens centrala två karaktärer är filmen ute på otäckt tunn is, men Bill Condon borrar snabbt hål i det redan sköra fundamentet. För då filmen vill visa kraften i drömmar men också filmmediets fantastiska livsbejakande kraft stjälper allt. Då bjuds vi på – om möjligt, än sämre scenografi som varken är klassisk eller välgjord, snarare radioaktivt plastig, för att inte säga ful. Sedan har vi musiken, eller den soniska plågan. Att musik är subjektivt är lika nytt som smör på bröd, men genomförandet, melodierna för att inte säga det gräsligt simpla texterna får Sean Banans sämsta lyrik att framstå som ljuvlig poesi ämnad att vinna ett nobelpris i litteratur. Oavsett om det är Luna eller Lopez som sjunger är det som att hesa Fredrik tjuter ut en varning gällande det allmänna välbefinnandet. Jag har sett både det ena och andra vad gäller dålig musik, likaså erbarmliga framföranden, men att se Jennifer Lopez yla melodramatiskt dravel samtidigt som hon hoppar runt i en svart Halloween-klänning befinner sig på samma kriminella nivå som Mikael Ricksfors iskalla avrättning av Bruce Springsteens The River.

Inte ens berättelsen, om ett auktoritärt och repressivt Argentina, är något annat än en plastig fernissa inte ens duglig nog som lacknafta. All form av genuint allvar förtrycks av filmens imbecilla förstånd och de mer emotionella scenerna är provocerande konstlade. Addera sedan ett slut som är lika utdraget som tuggummi på en skosula.

Det hela summeras bäst i filmens mitt då Diego Luna drabbas av allvarliga magproblem och vi tvingas till en pinsam sekvens där underkläder spolieras av exakt vad filmen är, hundraprocentig skit.

Sound Of Falling
Betyg 3
Svensk biopremiär 9 januari 2026
Regi Mascha Schilinski

Tysklands Oscarsbidrag 2025 har – förutom äran att representera landet, belönats med jurypriset från Cannes filmfestival. Förhandssnacket har varit lyriskt och öronbedövande positivt. Nog finns här aspekter värda att applådera och även bli imponerad av men som helhet blir det långtifrån så fulländat som beundrarna lovat.

När en film aktivt väljer att bryta mot alla trender och gå utanför de flesta kommersiella normer brukar också begreppet utmaning snabbt infinna sig. Inte bara vad gäller produktionen utan också för publiken, några av filmvärldens bästa exempel har varit prövande och långtifrån lätta att ta in. Det kan antingen handla om en ohygglig speltid eller att innehållet är djupt prövande. Båda dessa beskrivningar passar ypperligt för Sound Of Falling. Detta är tveklöst en av 2025 års mest svåra och enigmatiska projekt, inte bara för det osedvanligt långsamma och utdragna tempot, filmen använder en ickelinjär berättarstil där de olika narrativen delar få kopplingar bortsett från miljön. Vad som dock får det hela att inte bli fullkomlig – och outhärdlig, navelskådning är filmens atmosfär och – ofta, fantastiska visuella egenskaper.

Det sägs att en films faktiska utseende sällan kan väga upp problematiska sidor, men i fallet med Sound Of Falling är det omöjligt att inte erkänna att utan det trollbindande fotot eller de smärtsamt intima närbilderna skulle vara en avsevärt sämre film. Fotografen Fabian Gamper nyttjar ett foto som drar tankarna till Kubricks Barry Lyndon där varenda sekvens såg ut som en tidstypisk oljemålning. Även här framstår bilderna som mysteriösa tavlor där det vi beskådar måste processas åtskilliga gånger för att allt ska kunna urskiljas. Detta bidrar till en nästan hypnotisk atmosfär som blandar obehag, klaustrofobi och rädsla för det okända.

Den makalöst täta stämningen lovar gott tidigt, flera gånger om känns det som att regissören Mascha Schilinski laddar upp inför något storslaget, där hon tar filmen vidare till en storslagen stratosfär är allt arbete känns värt mödan. Denna belöning vägrar dock infinna sig, detta då filmens oerhört fragmenterade och gåtfulla persona gör det närmast omöjligt att hitta en röd tråd, inte bara strukturellt utan också tematiskt och emotionellt. Det finns övergripande insikter och tankar om kvinnans roll i samhället, hur patriarkala strukturer hämmar oavsett tidsperiod men allt är så pass dolt att det behövs en arme av forensiska tekniker för att få fram det.

Sound Of Falling blir istället ett sorts pussel där bitarna ständigt rör sig, inte för att addera något av berättarmässigt värde utan för att försöka addera onödig mystik. Andrej Tarkovskijs filmer tycks ha varit en massiv inspirationskälla vad gäller att överlåta mycket av tolkningarna till publiken. Men där Tarkovskij var en mästare i att faktiskt omsluta frågorna med ett ramverk som gjorde att slutprodukten kändes komplett lämnar Schilinski så pass mycket löst och otydligt att intresset snart falnar. De olika berättelserna varierar också kraftigt vad gäller intressenivå, där ett par lyckas att vara både suggestiva även otäcka är andra rent flamsiga och fullkomligt ointressanta. Många gånger känns det hela överambitiöst och långtifrån så slipat som filmen vill ge sken av, istället framstår filmens gåtfulla karaktär som ett rätt pretentiöst kamouflage för att dölja att det finns allvarliga brister i den faktiska visionen.

Genom den delvis makalösa stämningen och flera moment som är hårresande effektiva lyckas Mascha Schilinski ta filmen över mållinjen, men det inte den episka triumf som lyriska kritiker lovar, än mindre de stora förhoppningar som den faktiska filmen flera gånger ingjuter. Istället blir det hela ett delvis lyckat experiment som hade kunnat fulländas med en gnutta mindre ambivalens.