Film

Ghostbusters: Afterlife
Betyg 4
Svensk biopremiär 19 november 2021
Regi Jason Reitman

Inte sedan originalfilmen från 1984 har Ghostbusters varit relevant eller ens acceptabelt. Ivan Reitmans film är väl värd sin status som en humoristisk filmpärla. Konceptet, utförandet och manuset är fortfarande lysande mer än trettio år senare. Ensemblen med Bill Murray, Dan Aykroyd, Ernie Hudson, Rick Moranis, Sigourney Weaver och den bortgångne Harold Ramis, var i det närmaste perfekt för uppgiften att skapa hysterisk komik.

Därefter gick allting fel… Ghostbusters II från 1989 kan vara en av de mest tragiska och tafatta jag sett vad uppföljare beträffar. Skärpan, vitaliteten och uppfinningsrikedomen var som bortblåst och vad som erbjöds var en långsam, innehållslös och mördande trist upplevelse. Men ingen hade kunnat förbereda sig på den härdsmälta som var nyversionen av Ghostbusters från 2016. Trots en lysande samling skådespelerskor som Kristen Wiig, Leslie Jones, Melissa McCarthy och Kate McKinnon så var slutresultatet en fullkomlig katastrof. Med miserabelt dålig regi, värdelöst manuskript och tydlig känsla av oengagemang så såg Ghostbusters (2016) ut att vara spiken i kistan för hela filmserien.

Tack och lov så insåg Sony sitt misstag och har nu levererat Ghostbusters: Afterlife. Filmen ignorerar katastrofen för fem år sedan och går tillbaka till rötterna. Själva nyckeln till en lyckad Ghostbusters-film visar sig vara namnet Reitman. Jason Reitman efterträder här sin far Ivan som regissör. Jason Reitman är mest känd för sina underfundiga och något udda filmer som Up In The Air och Juno. Afterlife är till skillnad från tidigare filmer en energisk, snabb och rolig upplevelse som sparkar igång Ghostbusters igen. Det är beundransvärt hur försiktigt och varsamt Reitman behandlar originalet. Varenda beståndsdel av originalet bryts ned och analyseras, det finns en nästan religös hängivenhet att återskapa stämningen och utseendet. Elmer Bernsteins musik ackompanjerar en rad scener, de klassiska attiraljerna – som overallerna och de mekaniska spökfällorna, är som hämtade ur en tidsmaskin. Hela upplevelsen är autentisk och rentav förtrollande för fansen som gått igenom varenda ruta av Ivan Reitmans film.

Men filmer med stor vördnad och respekt för sin historia kan i många fall gå över gränsen. Även om man kan återskapa delar av sin historia så innebär det sällan automatisk framgång. Exempel som Doctor Sleep – eller nu senast Halloween Kills, övertalar sig själva att det är fullt tillräckligt med att efterapa det visuella för bli jämbördig med originalet. Reitman lyckas istället hitta essensen och själen från den första filmen. Även om det förekommer åtskilliga visuella vinkningar så genomförs det med enorm precision och intelligens. Alla sekvenser som involverar nostalgi blir så mycket mer än ihåliga referenser. Moment som har parodierats och hyllats under årtionden blir kärleksfullt återupplivade i Afterlife. Rent spirituellt råder det inget tvivel om att detta är en sann efterföljare.

Precis som då J.J Abrams tog tillbaka Star Wars från döden med The Force Awakens så är det fråga om en oerhörd balansgång mellan att imitera, hylla och föra arvet vidare till en ny generation. Både Afterlife och Force Awakens lider av att vara strukturellt identiska med filmerna de önskar att hylla. Men efter ”nära döden”-upplevelser så är det bekanta ett starkt tillvägagångssätt för att återfå bäringen på skutan. Även om berättelsen inte bjuder på några överraskningar så känns det tryggt och säkert att vara tillbaka på fast mark igen. Samtidigt som Reitman hyllar sin fars verk så är Afterlife också ett kärleksbrev till andra 80-talsfilmer, däribland Steven Spielberg och The Goonies. Parallellerna till Stranger Things blir också helt oundvikliga, framförallt i och med Finn Wolfhards medverkan. Till skillnad från den alltmer vilsna och ansträngda Netflix-serien så behåller Afterlife en ungdomlig nerv som känns autentisk och där äventyret faktiskt är spännande, inte bara ett pliktskyldigt måste för att förlänga seriens livslängd.

Afterlife är genomgående energisk och gladlynt, den bekymmerslösa och entusiastiska attityden håller i sig genom hela filmen. Ivan Reitmans styrka låg aldrig i att regissera gastkramande actionscener. Jason Reitman däremot visar sig ha en stor fallenhet för strålande biljakter och matiné-doftande action. Den ikoniska bilen Ecto-1 må vara älskad av fans världen över, men den har alltid fått agera som en glorifierad kuliss. Först nu blir denna klassiska filmbil till en karaktär i sig och det är svårt att inte falla pladask för valfri scen där bilen medverkar.

Allting stärks också av en oerhört stark ensemble. Carrie Coon kan vara en av filmvärldens mest underskattade skådespelare, med otrolig inlevelse och finess gör Coon en ganska platt karaktär till en både empatisk och karismatisk person. Mckenna Grace är lysande i rollen som Coons briljanta och egensinniga dotter. Paul Rudd är lika charmerande och lättillgänglig som alltid. Det är bara Finn Wolfhard som har det svårt med en roll som känns både ofärdig och ointressant.

Trots allt som Reitman lyckas med så finns ett och annat moment som känns utdraget och onödigt. Återigen så är scenerna med Wolfhard den primära boven i dramat, med en malande och själlös tonårsromans som endast skadar filmens tempo. Och även om logik inte bör efterfrågas i en film med spöken och proton-ryggsäckar, så finns det en rad luckor som är chockerande stora och ogenomtänkta. Slutligen så har Afterlife inte heller samma komiska udd som originalet. Humorn är förvisso närvarande och oftast effektiv, ändå når Afterlife inte de komiska höjder som då Harold Ramis,Dan Aykroyd och Rick Moranis stod för manuskriptet för 37 år sedan. Bristerna är dock inte tillräckligt stora för att stoppa den karavan av underhållning och komik som Jason Reitman dirigerar.

Från början till slut så är Ghostbusters: Afterlife underhållande, värmande och rolig – en kombination som är alltmer sällsynt. Filmen är utan tvekan en av årets mest positiva överraskningar.