Film

Lill-Zlatan och Morbror Raring
Betyg 4
Premiär 25 mars 2022
Regi Christian Lo

En barnfilm lika fin för vuxna som för barn. Det var länge sedan jag såg en så mysig och genuin film. Med en historia som känns äkta och berättad rakt upp och ner.

Ella ska hälsa på sin bästa morbror och de skall göra mycket kul. Men när hon kommer dit så dyker snart upp en konkurrent om uppmärksamheten. Det är Steve från Holland.
Kampen att få behålla morbroderns odelade uppmärksamhet startar. Ella skyr
inga medel. Det blir en vecka med många fula tricks men också nya vänskapsband.

Med en trumpen huvudperson Ella (Agnes Colliander) omgiven av morbror Tommy (Simon J. Berger) , mormor (Inger Nilsson) och konkurrenten Steve (Tibor Lukacs) skapas en verklighetsnära historia efter Pirjo Lindenbaums barnbok.

Agnes Colliander är precis så envis och tjurig som en 9-åring kan vara men också charmig och ömsint med ett alldeles eget minspel. Simon J. Berger är en suverän skådespelare med mjuk framtoning. Men när William Spetz i knallrött läppstift och långt blont hår dyker upp på duken då och då bleknar de andra.

Det är en fin historia och det är skönt att inte fokus ligger på att två killar blir förälskade i varandra. Kärlek mellan killar visas som en vanlig förälskelse och inget specifikt.
Att Ella blir svartsjuk och vill ha ensamrätt på sin morbror kan nog både barn och vuxna
förstå. En historia att leva sig in i för alla åldrar. Det är en familjefilm som kan rekommenderas till hela familjen.

HISTORJÁ – Stygn för Sápmi
Betyg 5
Svensk biopremiär 25 mars 2022
Regi Thomas Jackson

En film som borde väcka varenda tittare till insikt om det vägskäl världen står inför. De allra bästa dokumentärerna berättar i sitt fokus på en människa eller händelse om oss alla. Denna skildring är berörande, omskakande, vacker och både skrämmande och hoppfull. Genom att möta samernas historia, skildrat genom en kvinnas ögon förstår vi vad klimathotet innebär för oss alla, för varenda en av oss.

Vi får möta den samiska konstnären Britta Marakatt-Labba. För några år sedan svar hon utvald för att visa ett verk på på Documenta i Kassel, en av den internationella konstscenens mest inflytelserika plattforma. Hennes konstverk var ett 24 meter långt broderat verk över samernas historia. Verket var så starkt och många i publiken började gråta. Över en natt blev Britta Marakatt-Labba en av Sveriges mest eftersökta konstnärer. Under våren 2022 är hon också aktuell som uttagen i Venedig-biennalens huvudutställning.

När jag läste informationen om denna dokumentär tänkte jag att den kunde vara intressant men den är så oändligt mycket mer. Den talar till djupet inom oss och den handlar både om mänsklighetens existens, om baksidan av vad västvärldens fixering vid industri och välfärd, hur västvärlden både skövlar natur och djur och tar bort kultur från människor. I filmen får vi se filmklipp från när den svenska och norska staten i 1900-talets början tvångsförflyttade samer. Vi får se hur samiska kvinnor av kristendomens kyrkor förbjöds att ha sina huvudbonader då dessa ansågs hylla djävulen, vi får se hur den svenska staten skövlat och förstört de samiska religiösa platserna. Jag förmodar att det är den sekulariserade svenska inställningen som totalt är blind för andra gruppers religion och kultur. Då den sekulariserade västerländska kulturen mest av allt tillber kommers och välfärds i så snabb tillväxttakt som möjligt så finns det ingen förståelse för andra värderingar.

Denna dokumentär berättar rakt på sak och tydligt om hur samer på en mängd olika sätt fråntagits sin rätt att existera som egen kultur. Det kanske går att delvis rätta till men lika allvarligt är hur samernas rennäring i grunden hotas av den globala klimatkrisen. Och det är inte bara samernas rennäring som hotas – världen över hotas andra folk som lever närmare naturen och detta kommer ganska snart att påverka allas våra liv.

Utöver filmens viktiga ämne om klimathotet och förtrycket av samerna är filmen en underbar hyllning till konst. Britta Marakatt-Labbas broderade verk är helt underbara och de. förmedlar både kritik av samhället men den ger också en inblick i magi och mystik och visar på konstens fantastiska kraft att tala till oss på djupet.

Ambulance
Betyg 1
Svensk biopremiär 25 mars 2022
Regi Michael Bay

Michael Bay har härmed blivit ett adjektiv. Som en stor anhängare och beundrare av kvalitativ actionfilm så skär det i hjärtat när biopubliken tvingas uthärda kategoriskt skräp som Ambulance. Sedan Bay sjösatte Transformers så har han grävt ett alltmer ödesdigert hål för sig själv. Varken Armageddon eller The Rock kan klassas som obestridd kvalitetsfilm, men i jämförelse med det Bay levererat de senaste årtiondena så framstår dessa filmer som en gåva från gud.

Ambulance bygger på en oansenlig dansk film med samma namn, det borde i praktiken gett Bay vissa riktlinjer. Det är som att misslyckas med en målarbok avsedd för barn där det enda kravet är att hålla sig innanför de tydligt markerade linjerna.

Tragiskt nog för Bay så kan inte ens en remake genomföras någotsånär korrekt. I de inledande sekunderna så finns det mikroskopiska spår som antyder att berättelsen kan ha en viss potential. Det amerikanska sjukvårdssystemet får en rejäl känga och det känns aningen mer hjärtligt än brukligt för Bay. Denna potentiellt intressanta intrig genomförs dock med gnisslande tänder, att bygga upp någon form av empati för filmens protagonister verkar inte alls intressera Bay. Och så fort det är slut med petitesser som logiskt berättade eller ens drägliga karaktärer så inleds en fullkomlig massaker som lämnar publiken och filmmediet tom till kropp och själ. Det är faktiskt så pass erbarmligt att det är svårt att veta var man skall börja dissikera det hela.

Att se Ambulance är lika plågsamt som en rotfyllning utan bedövning, alltifrån ett patetiskt bankrån som försöker efterapa Michael Manns Heat till personregin är så pass gräsligt att det knappt går att tänka på utan att drabbas av allvarliga men för livet. Kuppen som sådan är ett skämt, flera gånger om så försöker Bay på en rad olika desperata sätt demonstrera vilka kriminella genier som vi har att göra med. Jag kan inte tänka mig några mer patetiska brottslingar än de som visas upp här, Jönssonligan har genomfört trovärdigare stötar än vad som förekommer här.

Tyvärr så slutar inte fiaskot här. De resterande två timmarna ägnas åt en evighetslång biljakt som vill vara en hybrid mellan Speed och Mad Max Fury Road men som inte ens klarar av att efterlikna en såsig version av Flåklypa Grand Prix. Denna gräsliga jakt kantas av ett stort antal explosioner, bilar som voltar och en helt obegriplig logik. Dessutom så har Bay blivit tokig i att fotografera med drönare och ger oss en rad bisarra kameravinklar som orsakar yrsel.

En actionfilm har rätt att bortse från logik och sans, Michael Bay utmanar dock alla tidigare extremfall. Efter ett tag kan man fråga sig varför Jake Gyllenhaal och Yahya Abdul-Mateen II inte ringer till Han Solo och ber om en resa till galaxens utkant med Millenium Falcon, det hade varit enklare att smälta än något som presenteras här. Vart man än tittar så väntar något förfärligt, spänningsmomenten är totalt impotenta då Bay inte kan skapa någon nerv eller intensitet, filmens patos är så pass banalt att man kan fråga sig om det är ett tidigt aprilskämt. Och givetvis så kan Bay inte undvika att kasta in lite ”härlig” xenofobi och porträttera varenda latinamerikan som flottiga äckel som mördar lika lätt som de förtär en taco. Lägg till uruselt skådespel och humor som är lika låg som Döda havet så är det som upplagt för en grotesk filmupplevelse som måste undvikas till varje pris.

The Scars of Ali Boulala
Betyg 3
Svensk premiär 25 mars 2022
Regi Max Eriksson

En 16-åring på skateboard som får chansen att åka till USA och komma med i ett team, The Flic har inga bekymmer. Livet blir som en galen fantasivärld och målet är att bara ha kul. Ali är en fantastisk skaitare och han är besatt av det. Han är med i ett team där det finns inga gränser och han är den vildaste av alla. Alla älskar Ali och han älskar sitt liv. Han röker på och han festar. Han är besatt av sitt utseende och han blir besatt av droger. Han turnerar i 10 år med sin skateboard.
Tills en dag då går allt överstyr. År 2007 kraschar han med motorcykel och hamnar på sjukhus, bästa kompisen mister livet. En del av honom dör den dagen. Han blir en annan person. Ärren som han har på utsidan finns nu också inombords.

En dokumentär om en kille med en ovanligt stor begåvning att åka skate men som slarvar bort den. Som är besatt av skate men också blir besatt av droger.
Halva filmen berättar om hur roligt Ali har i sitt vilda liv. Hur han drogar men ändå åker på topp. De gånger han ramlar reser han på sig och fortsätter. Odlar myten om det häftiga vilda livet.
Den andra delen visar ett annat liv. Ett liv efter kraschen, då minnet sviker, allt går långsamt och skatebordåkandet är dåtid. Och hans samvete gnager för kompisen som miste livet.

Det är fint porträtt av en person med mycket livsglädje men som också hela tiden utmanar döden. Som tänjer på gränser som om han önskar att någon ska säga stopp. Varför somliga blir så ger filmen inget svar på men det finns otaliga exempel i sportvärlden och parallellen till drogmissbruk känns given. Kanske han bara insåg för sent att han inte var osårbar. Intervjuerna med hans gamla vänner tillför ingen förklaring. En sevärd sann historia.

Licorice Pizza
Betyg 3
Svensk biopremiär 18 mars 2022
Regi Paul Thomas Anderson

Paul Thomas Anderson är en svår nöt att knäcka. Genom sin karriär så har tematiken, miljön och tidsperioderna alltid varierat mellan de olika filmerna. Det är nästintill omöjligt att tro att den surrealistiska och deprimerande Magnolia kan komma från samma filmskapare som gjorde Punch Drunk Love, en lättsmält historia med riksclownen Adam Sandler i huvudrollen.

Andersons olika uttrycksformer har gjort hans filmer till lite av ett lotteri. I fallet med There Will Be Blood skapades en nihilistisk, mörk och otäckt intensiv film där Daniel Day Lewis briljerade i en av sina mest gastkramande rolltolkningar. Men på andra sidan staketet så finns rent erbarmligt skräp som Inherent Vice, en film som var så pass rörig, slarvig och fånig att jag än idag minns den iskalla reaktionen då filmen premiärvisades på New York Film Festival.

Licorice Pizza ser inledningsvis ut att vara en spirituell uppföljare till Punch Drunk Love, det är inte tal om några mord eller skyfall där regndropparna bytts ut mot grodor. Men Anderson visar sig inte vara intresserad av en simpel kopia, istället demonstreras stor värme och mestadels sympatiska karaktärer. Detta är aningen chockartat med tanke på den strikta och oftast återhållsamma dramaturgi som Anderson gjort sig känd för. Flera gånger påminner Licorice Pizza om en dämpad version av Emma Stone-filmen Easy A, där amerikanska tonåringar spottar ur sig spydiga kommentarer och inte skyggar för att göra diskreta, men sexuella, närmanden. Det finns en avslappnad och inbjudande aura runt Licorice Pizza vilket gör den oväntat trevligt att se på. Berättelsen är också en mycket kapabel historia om att växa upp och forma en ny identitet där världens många problem och faror måste konfronteras, inte ignoreras.

Det blir än mer lättillgängligt i och med ett anspråkslöst och diskret foto som gärna dröjer sig kvar och följer karaktärerna i långa tagningar. Att mycket av dialogen sker på språng- då karaktärer rör sig mellan olika rum, kan låta irrelevant, men detta skapar ett behövligt tempo, det är som att Anderson och hela filmteamet är lika rastlösa som filmens karaktärer. Allting dränks också i ett lysande soundtrack som är fyllt med musik från bland annat David Bowie och Paul McCartney.

Valet av skådespelare är också överraskande och likaså uppfriskande. Här finns flera oprövade och vågade val. Cooper Hoffman – son till Philip Seymour, gör sin debut och hittar omedelbart en balans mellan det uppkäftiga, självcentrerade men också charmerande. Flera karaktär är som en enda lång hyllning till John Hughes där ödmjukhet och distinkta personligheter står i framkanten. Hoffman och hans motspelerska Alana Haim är båda lösa och lediga vilket gör deras många – och i de flesta fall argumentativa, konversationer intressanta och minnesvärda. Det är tydligt att Anderson vill hålla en distans till alltför välkända aktörer. Även om skådespelare som Hoffman och Haim inte är de mest attraktiva att locka med på en affisch så är denna anonymitet en stor fördel, berättelsen tillåts att existera på egen hand och blir till den verkliga ledstjärnan, inte ensemblen.

Anderson har sällan låtit sig vara alltför humoristisk, men genom hans filmografi har det funnits minimala spår av sublim kaoskomik där allting brakar samman. Licorice Pizza innehåller en av de allra mest underhållande och roliga sekvenserna som Anderson gjort sedan den hysteriska sekvensen i Boogie Nights då Mark Wahlberg och John C. Reilly försöker klara sig helskinnade ur en knarkaffär.

Allt är genomgående mycket förnöjsamt men det saknas en konkret och tydlig slutdestination. Man brukar säga att resan är mer givande än slutmålet och detta summerar hela Licorice Pizza. Trots en rad eskapader, romanser och komplikationer så känns slutet ihåligt och närmast ofärdigt. Att ett avslut kan vara ambivalent är givetvis inte fel, men i detta fall så hade en mer kraftfull final skapat en bättre helhet. Detta gör det hela trivsamt men inkomplett, något som hindrar Licorice Pizza att utnämnas till en lysande ’feel good’’-film.