Film

Fantastiska vidunder: Dumbledores hemligheter
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 april 2022
Regi David Yates
Manus J.K. Rowling och Steve Kloves
I rollerna Mads Mikkelsen, Jude Law, Eddie Redmayne

Fantastiska vidunder: Dumbledores hemligheter
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 april 2022

Film nummer tre i den planerade serien av fem om äventyren för den generation som föregick Harry Potter är en film som måste ses för alla som älskar Harry Potters värld. En välkommen återkomst av denna magiska spännande värld där vi både får svar på en du frågor som vi funderat på efter förra filmen och ett möte med flera fantastiska vidunder. Men om man inte är insatt i berättelserna kan det vara svårt att hänga med, det kan vara rörigt för den som inte känner till historiken.

I denna film får vi möta Albus Dumbledores bror Abeforth och veta mer vad som hände mellan de två bröderna och vi får även mer information om deras syster Ariana som tragiskt gick bort under en tre-vägs duell mellan Abefoth, Albus och Grindewald. Relationen mellan Albus och Grindewald förklaras också och hur de kom att skapa blodspakten. Credence fick i förra filmen reda på att han är en Dumbledore och är ute efter hämnd, men är det som Grindewald har berättat för honom sant?

Vi får också följa Newt på ett viktigt solo uppdrag för att hitta ett djur som har stor betydelse för den magiska värden

Fantastiska vidunder: Dumbledores hemligheter utspelas framför allt under 1930-talet i Berlin och det finns tydliga paralleller mellan den onde trollkarlen Gellert Grindelwald (spelas av Mads Mikkelsen) och Hitler. Filmen är förstås inspelad innan den ryska invasionen av Ukraina, men ämnet vad ondskefulla mäktiga män är beredda att göra är förfärande aktuell.

Den första filmen i denna prequel-serie till Harry Potter var den hittills bästa i serien. Tvåan nådde aldrig samma nivå. Denna tredje film är inte lika mästerlig som den första men absolut bättre än tvåan. Den är engagerande och spännande med otroligt välgjorda animationer.

Ett stort plus får filmen för att den efter händelserna i Berlin också låter oss få återbesöka Hogwarths. Det är trots allt där vi vill befinna oss om vi älskar denna magiska värld. Sista delen av filmen förflyttar sig sedan till Butan.

Filmen handlar, som titeln säger, en hel del om Dumbledore och hans bror. Filmens titeln fångar så bra vad filmen handlar om. Det är Dumbledore och det är fantastiska vidunder.

Ett litet minus är att jag saknar en kärlekshistoria från tidigare filmer som jag vill se mer av. Men helt utan kärleksberättelser är denna tredje film dock inte. Vi får följa en annan kärleksrelation stället: Jacob spenderar filmen att försöka få tillbaka Queenie som gick över till Grindewald i förra filmen i hopp om att en dag kunna leva öppet med Jacob.

Mads Mikkelsen är en duktig skådespelare men i rollen som den ondskefulle Grindelwald föredrar jag ändå Johnny Depp. Det är synt att han tvingades bort. Depp har något fascinerade i sin utstrålning av positiv galenskap.

X
Betyg 2
Svensk biopremiär 8 april 2022
Regi Ti West

Tobe Hoopers Motorsågsmassakern fortsätter att vara en hörnsten vad gäller tematik och miljöval i skräckfilmer. Den ödsliga Texas-prärien befolkad av sadistiska galningar återkommer gång på gång i en rad olika popkulturella uttryck. Regissören Ti West är uppenbarligen besatt av Hoopers klassiska helvetesresa, här finns det vinkningar och referenser i kubik och kvadrat. Även Wes Cravens The Hills Have Eyes fungerar som ett starkt fundament för vad West vill åstadkomma här. Där dessa entusiastiska hyllningar är charmerande i marginalen så är de föga behjälpliga då det faktiskt ska skapas en intressant och robust film. För även om det finns stunder i X som är krypande obehagliga lyckas West aldrig åstadkomma något annat än en trivial och tjatig grisfest.

Från första början så lider X av en plågsam schizofreni, West – som också är filmens manusförfattare, verka vara oförmögen att bestämma sig för vilken sorts film han vill göra. Ibland verkar det vara en fortsättning på den sortens skräckfilm som Ari Aster gjort sig känd för. Nästa stund påminner det snarare om något som hade kunnat förekomma i Quentin Tarantino och Robert Rodriguez Grindhouse. De här diametralt motsatta sidorna lyckas aldrig samverka. Det är som en pingisboll som skjuts mellan de två planhalvorna. Den här märkliga mixen leder också till en av de mest ointressanta och utdragna intrigerna i skräckfilmens historia. Det är en ren orgie i pubertal fyllefest, fascination för blottade könsorgan och fruktansvärt sega natursekvenser – som leker Terrence Malick. Allt detta söver publiken snabbare än kloroform.

Det blir inte bättre av ett kollektivt skådespel som redan nu är en utmärkt kandidat till nästa års Razzie-gala. Den Texas-accent som aktörerna påtvingats är närmast parodisk, det är som en nidbild av Larry Hagman och Matthew McConaughey med den sistnämndas välkända ord ”all right, all right, all right”.

Den olidligt usla intrigen visar sig också vara utan betydelse då filmen går in i sin andra fas. Där får subtil och exakt skräck ställa sig i längst bak i kön, istället serveras ett blodbad som hade fått Kristian Tyrann att skämmas. Alla aspirationer att vara konstnärlig och djuplodande bokstavligt talat slaktas med alla möjliga tillhyggen. Det känns som skräckfilmens motsvarighet till blandsaft, addera bara vatten så har vi en film med varenda tänkbar klyscha, där förutsägbarhet väntar bakom varje hörn.
Den enda ljusglimten är ett fåtal stunder som faktiskt är krypande obehagliga. Dessa sekvenser är laddade, återhållsamma och otroligt exakta, men de är också sällsynta som högsta vinsten på en trisslott.

X är en förvirrad, lat och otroligt ointressant historia, med ett makabert dåligt skådespel och en berättelse som är lika inspirerande som pulvermos så är detta en av de största parenteserna på länge.

Excess Will Save Us
Betyg 2
Svensk biopremiär 1 april 2022
Regi Morgane Dziurla-Petit

Morgane Dziurla-Petit är en skicklig ung lovande regissör. Trots att jag blev besviken på denna långfilm, som bygger på en oerhört hyllad kortfilm som vann Guldbagge, ser jag tydligt att det är ett verk av en begåvad regissör. Hennes sätt att välja foton och berätta en historia är intressant och jag vill gärna se mer film från henne. Film där hon tar steget bort från sin egen släkt och familj och släpper lös dramatiken helt.

Excess Will Save Us är en dramadokumentär och har representerats på dokumentärfilmfestivaler. De som medverkar i filmen spelar sig själva men spelar ändå upp en mer absurd version av sig själva, det är jag övertygad om. De kan inte vara så utflippade som de är.

Morgane återvänder till sin släkt i den lilla nordfranska byn Villereau för att göra sin första långfilm. Hennes farbror, som är vuxen medelålders, bor hemma hos sin åldrade pappa. Det verkar vara flera som bor hemma hos sina föräldrar fast det är långt över tonåren. Då de flesta mest lever på sina små gårdar är det ett liv långt från det liv de flesta av oss i Sverige lever. Lön, skatt och spara till pension är begrepp som är viktiga i vårt samhälle. Inte så långt från oss ligger Frankrike med byn Villereau. Det är som att uppleva en helt annan värld där ingen tycks fundera på vad de ska leva på när de blir pensionärer. Det är fascinerande, tycker jag, hur olika liv vi kan leva och ändå tillhör vi Europa.

I fokus för filmens händelser står framför allt hennes pappa, hennes farbror och den gamla bittra farfadern. Morganes plan var från början att fokusera på sin kusin och hennes längtan efter att byta åker mot asfalt. Hennes kusin har en pojkvän som bor i stan. Men de tre männen tar över showen, definitivt. Till en början är det roligt och absurt och galet. Det är bara så svårt att riktigt engagera sig i personer som framställer sig själv som löjligare än de förmodligen är. Också den unga kvinnliga kusinen framställer sig som rätt dum.

Denna hybridfilm mellan dokumentär och dramakomedi är bitvis komisk, excentrisk och unik men någonstans i mitten av filmen snubblar den på sig själv, i samband med scenerna vi får se från kortfilmsfestivalen där kortfilmen Excess Will Save Us visas och farbrodern tillsammans med sin flickvän beter sig oerhört löjligt, som en parodi på landsortsbor. Meta-berättande där filmen ännu mer betonar att den handlar om sig själv.

Fakta om regissören
Morgane Dziurla-Petit är född 1996 i Frankrike och är bosatt i Sverige sedan 2017. Med flera prisbelönade kortfilmer bakom sig, gör hon nu sin långfilmsdebut. Excess Will Save Us belönades med juryns specialpris i Rotterdam tidigare i år och var uttagen till tävlan för Dragon Award på årets filmfestival i Göteborg.

Morgane Dziurla-Petit berättar om sina tanker om titeln på filmen:
– Med titeln vill jag säga att för att överleva måste man ibland förvanska historien. Det är ett sätt att skapa någonting stort på en plats där ingenting händer. Utom i människornas fantasi.

Delar av filmen är mästerliga och berättar något mer än att skildra några udda personer i en liten nästan bortglömd by. Då vi kan se hur människors rädsla och paranoia skapar problem och skräck, som när någon sköt duvor och en dam larmade och polisen kom till byn för att jaga terrorister. Men för min smak dras skämten för många barn och karaktärerna framställer karikatyrer av sig själva och när två av dessa män i fyllan en natt slog ihjäl gårdens hönor med hammare, då fick jag nog. Jag undrar: har regissören på allvar låtit dem döda hönor för filmen eller är det låtsashönor vi ser? Jag vet inte, men jag mår dåligt av den scenen.

Morbius
Betyg 1
Svensk biopremiär 30 mars 2022
Regi Daniel Espinosa

Spider-Man No Way Home är en av de största triumferna vi sett flera år. Inte nog med att de gjorde det omöjliga och band ihop årtionden av olika filmer och skådespelare, det var också första gången under pandemin som en biofilm lyckades attrahera och fängsla miljontals besökare jorden runt. Den villkorslösa kärleken som demonstrerades i biosalongerna är värd en egen dokumentär.

Men att bevara denna eufori verkar inte vara av intresse för Sony Pictures. Den märkliga satsningen på ett filmiskt universum baserat på Spider-Man – utan Spider-Man, är fortfarande obegriplig. Även om Venom Let There Be Carnage inte var någon dramatisk arvtagare till Harold Pinter eller Samuel Beckett, så var det en harmlös historia som regisserades med behövlig humor signerad Andy Serkis. Om det skulle göras en jämförelse mellan Serkis film och Morbius så skulle den förstnämnda framstå som en självklar vinnarkandidat för Nobelpriset i litteratur.

Daniel Espinosa fick en direktbiljett till Hollywood efter sin adaption av Snabba Cash. De flesta som jobbar inom filmbranschen skulle offra ett antal kroppsdelar för de möjligheter som Espinosa givits. Tyvärr valde Espinosa att kasta bort denna chans i närmsta papperskorg på LAX. Under tio års tid har vi fått utstå malande och identitetslöst dravel som Safe House och Life. Tyvärr innebär inte Morbius den behövliga och akuta uppryckning som Espinosa skulle behöva, istället fungerar den som raketbränsle för hans sämsta sidor. Som alltid så genomsyras Espinosas regi av ofantligt mycket slarv, berättelsen är en enda sörja av lösryckta scener som snabbt söver tittaren. Entusiasmen är också rekordlåg, det är som att detta bara är ett hinder på vägen för Espinosa. Dock så är det svårt att helt tillskriva Espinosa ansvaret för härdsmältan som utspelas på filmduken. Morbius känns som en enda lång och desperat räddningsaktion där oräkneligt många människor lagt sig i den kreativa processen för att räddas vad som räddas kan.

Med den bisarrt korta speltiden på knappt 100 minuter så presenteras en förvirrad och totalt ointressant berättelse som hålls ihop av silvertejp och trälim. Vad som är mest beklämmande är filmens immunitet mot entusiasm eller energi. Trots att det förekommer scener som i teorin borde få adrenalinet att pumpa, så lyckas de bara agera som ett sänke gjutet i bly. Morbius hemsöks också av de sämsta specialeffekterna som skådats sedan Dwayne ’’The Rock’’ Johnson förvandlades till en skorpion i Mumiens Återkomst. Det går överhuvudtaget inte att beskriva den mardröm som utspelas – koreografin, kameravinklarna och klippningen är inget annat än katastrof. Alla actionscener verkar dessutom ha spelats in i en vindtunnel som fyllts av kontinuerlig brandrök. I en genre som kantas av fantastisk och nervpirrande action så är det som erbjuds här ett slag i ansiktet på allt och alla. Som kronan på verket har den svenska kompositören Jon Ekstrand genomfört ett skamlöst Hans Zimmer-plagiat som borde konfiskeras av närmsta copyrightväktare.

Om det funnits en känslomässig nerv i det hela hade actionfiaskot kunnat ursäktas. Det sägs att det inte finns zombies eller vampyrer, men efter att ha sett Morbius är jag övertygad om att den måste ha minst 90 procent zombie-DNA i sig med tanke på hur död filmen är, någon annan förklaring finns inte. De få sekvenser som är menade att engagera publiken i karaktärernas diverse predikament kunde lika gärna ha skickats till förbränningen istället för att ockupera biorepertoaren. Inte blir det bättre av en helt hopplös ensemble, Jared Leto tittar hålögt in i kameran för att sedan gnälla och beklaga sig, Letos insats och karaktär är lika sympatisk som en skorpion vars tagg är redo att genomborra huden. Att Letos skådespel är inkonsekvent är en sak, men att se skräcken i Jared Harris ögon är tragiskt. Denna briljanta aktör får äran att sitta ned, öppna munnen och sedan försvinna. Matt Smith som vanligtvis är solid gör sin sämsta roll någonsin och doppar hela sin karriär i saltsyra i och med sin medverkan. Det enda som toppar dessa hälsofarliga rolltolkningar är Tyrese Gibson och Al Madrigal i rollen som två polisutredare som når en ny nivå vad gäller det patetiska. Denna duo får Hans Holmér och Christer van der Kwast att framstå som Sherlock Holmes och Hercule Poirot.

Morbius är fullkomligt omöjlig att titta på från början till slut. Den enda behållningen är att filmens amerikanska premiär är satt till den första april, det kunde inte ha blivit ett mer passande datum för en såhär tandlös ursäkt till film.