Film

Eiffel
Betyg 3
Svensk premiär 6 maj 2022
Regi Martin Bourbolon

År 1889 hölls världsutställningen i Paris. Gustave Eiffel ( Romain Duris) vann uppdraget att skapa ett franskt bidrag till utställningen. Han byggde ett torn och han tog i ordentligt. 300 meter högt och med ett otal järnbalkar, bultar etc blev det ett unikt landmärke. Det som skulle vara ett tillfälligt bygge blev permanent när han bytte alla nitar mot bultar. Filmen beskriver Eiffels kamp för att bygga och genomföra den komplicerade konstruktionen. Även att få arbetarna med på den svåra uppgiften var en bedrift. Tornet fick mycket kritik från många håll och även efter invigningen ville många att det skulle rivas.

Parallellt med historien om tornet löper Eiffels kamp för kärleken. Den vackra Adrienne
(Emma Mackey) som han hade en historia med 25 år tidigare dyker upp i Paris som gift kvinna. När han träffar henne blir hon hans inspiration och kärlek på nytt.

Scenerna växlar mellan 1889 och den tid då Eiffel var en ung nyutbildad ingenjör.
Kameran kryper tätt in på personerna där den stannar mesta tiden.De vackra miljöerna och kläderna till trots så är det ändå Eiffeltornet som spelar huvudrollen i den här filmen. Trots två intensiva personer som kärlekspar glöder historien aldrig. Eiffel må vara en duktig ingenjör men någon älskare är han inte. Allt för stressig och burdus för romantik och Adrianne är vacker men fastlåst i ett äktenskap. De konkurreras snabbt ut av intressanta beräkningar och skisser av byggnaden. Den fantastiska konstruktionen och den bragd det var att bygga tornet är imponerande. När arbetarna klänger på balkarna får hela biosalongen svindel. Ett byggnadsverk för en omöjlig kärlek.

Doctor Strange in the Multiverse of Madness
Betyg 4
Svensk och internationell biopremiär 4 maj 2022
Längd Två timmar och sex minuter
Tillåten från elva år

För alla Marvel-fans är denna film självklart ett måste. Men till och med jag föll för denna film. Att den har mycket action är väntat. Det är egentligen filmens minus för min smak. Jag är inte så road av en massa slagsmål och våld. Jag är trött på budskapet att våld löser världens problem, trött på att den goda sidans våld ska hyllas medan den onda sidans våld är förkastlig. Och om den onda sidan dessutom ser ut som orcher i Sagan om ringen då tappar jag intresset totalt. Men denna Marvelrulle överraskar med både finurlighet och överraskningar. Visst det börjar med att några skrämmande bläckfiskliknande demoner jagar en ung flicka på gatan och Doctor Strange hoppar in för att rädda flickan från monstret. Men resten av handlingen är betydligt mer överraskande.

Själv är jag inte alls någon Marvel-nörd eller expert. Superhjältar som engagerar mig är hellre Stålmannen och Batman. I filmerna från Marvels universum är det ofta lite för många superhjältar att hålla ordning på för att engagera mig. Men i denna underhållande film fokuserar handlingen främst på några få och speciellt på Doctor Strange. Och den utmaning han möter är spännande och går att fundera vidare på för alla som har intresse för existentiella frågor. Nej filmen i sig är förstås inte ett inlägg i någon existentiell fråga men den har ändå ett sådant tema. Frågan som tas upp är: Finns det flera universum? Och vad skulle hända om människor kunde ta sig mellan olika universum?

En häxa som lever i vår värld har förlorat sina två barn, två pojkar. Nu vill hon ta sig till ett universum där hon lever tillsammans med sina två pojkar. För att kunna göra det måste hon stjäla förmågan att färdas mellan olika universum av en ung kvinna, America Chavez. Problemet är att häxan då måste döda America. Det finns fler problem. Det finns många farliga krafter som sätts igång då människor färdas mellan olika universum. Filmen sätter igång funderingar och tankar kring både universum och vad vi är beredda att göra för att få tillbaka någon vi förlorat. Ok, det är inte en djup seriös dykning i ämnet metauniversum, men det ger tankar.

Visst blir filmen av och till starkt influerad av tvspelsgrafik. Det är väl naturligt då en stor del av dess målgrupp är generation av tvspelare. Att det syns att det är grafik är nog själva tanken för att målgruppen ska känna sig riktigt hemma.

Vi som inte är tvspelare kan istället njuta av en lång rad duktiga skådespelare med Benedict Cumberbatch i nätet som Doctor Strange. Elizabeth Olsen har rollen som Wanda Maximoff som visar sig vara häxan, Scarlet Witch. Benedict Wong gör åter rollen som Wong. Och en skådespelare som gör internationell långfilmsdebut nu är unga Xochitl Gomez som är född 2006. Hon är sedan tidigare förmodligen mest känd som Dawn Schafer från Netflix-serien The Babysitter’s Club. Nu spelar hon America Chavez, en ung kvinna som har förmågan att flytta sig mellan universum. Hon får väl godtjänt för sin debut och vi lär utan tvekan få se henne i fler sammanhang.

En Annan Värld Recension
Betyg 2
Svensk biopremiär 6 maj 2022
Regi Stéphane Brizé

I Ken Loach senaste film Sorry We Missed You fick biopubliken en smärtsam inblick i gig-ekonomin, där industrins ständiga jakt efter högre vinstmarginaler har splittrat samhällen, familjer och framtidsutsikterna för miljontals. Loach lyckades engagera publiken med ett enkelt och kraftfullt berättande som inte kändes tillrättavisande. Eldfängda och upprörda berättelser som ger sig på storföretag som värderar aktiepriser framför anständiga arbetsförhållanden eller ansvarstagande känns därmed som ett tidlöst ämne.

Oavsett hur relevant och provocerande ett ämne må vara så spelar det väldigt liten roll om utförandet är irrelevant utan någon passion eller kunskap. En Annan Värld borde inspirera och tvinga till reflektion men lyckas endast försätta biopubliken i en djup dvala.

När ett ämne eller tema har behandlats med kraftig frekvens så måste det finnas något distinkt – i all fall entusiastiskt, då det återkommer. En historia om revolt och frustration måste ha ett brinnande driv och en vilja av stål. För att vara en film som ifrågasätter falska löften och apati i en mördande steril kontorsmiljö så är det ironiskt att filmens regissör, Stéphane Brizé, behandlar berättelsen och karaktärerna med samma entusiasm som en timmes pendling till jobbet en kall januarimorgon.

Att arbeta subtilt och diskret kan vara både slående och fascinerade, att låta ansikten och stämningslägen berätta mer än dialog eller handlingar kan vara en ynnest att avnjuta, om det genomförs med ett mått av expertis det vill säga. En Annan Värld befinner sig konstant paralys då verktygen för att intressera är trasiga. När girigheten drabbar karaktärer som är lika levande som skyltdockor är det omöjligt att uppbåda något som helst engagemang.

Det finns en rad små frön som kunde ha skänkt En Annan Värld en behövlig intimitet och mänsklighet, men den spruckna relationen mellan Vincent Lindon och Sandrine Kiberlain, man och hustru, är lika syntetisk som en plastleksak och utan någon trovärdighet. Detta förvärras då denna sargade relation ska visa sig vara en essentiell del i berättandet. Karaktärsgalleriet är överlag lika intressant som valfri ensemble från någon av Michael Bays Transformers-filmer. Det finns inte en enda individ som är något mer än sin yrkesroll, sådant som trovärdigt känsloliv eller personlighet har fått en expressbiljett till närmsta papperskorg. Mest undran väcker skildringen av filmens kvinnliga karaktärer, i denna verklighet så är kvinnor uppdelade i två läger, antingen hysteriska nervvrak som endast kan uttrycka sig i floder av tårar eller iskalla psykopater som mer än gärna säljer sin själ för att avancera i karriären.

Det finns en också en rad verbala konfrontationer som kunde ha lett till minnesvärda diskussioner om rätt och fel, men det blir platt fall även här då dialogen är lika spännande som en kvartalsrapport från PEAB.

Det enda som överhuvudtaget stabiliserar En Annan värld från hjärtstillestånd är Vincent Lindon rollinsats, han gör sitt bästa för att injicera en emotionell ambivalens där hans karaktär slits mellan jobb och familj. Tyvärr så är det inte tillräckligt för att kompensera för en film som många gånger känns som en skiss. Det saknas engagemang från Stéphane Brizé och förutom Vincent Lindon så finns det absolut ingenting som kan kompensera för ett manuskript som har samma djup som ett skillingtryck.