Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Film

Filmrecension: Ali och Ava – genuin och romantisk

by

Ali och Ava
Betyg 4
Svensk premiär 2 september 2022
Regi Clio Barnard

En charmig historia som man måste älska

Två udda själar möts. Båda lite luggslitna, inte helt unga och med olika liv i bagaget.
Ali ( Adele Akhtar) är en skön kille, rolig och spontan och tidigare Dj. Hemligt separerad från en fru som vuxit ifrån honom. Ava ( Claire Rushbrook) är elevassistent, godhjärtad änka med barn och barnbarn , tycker om musik och med en härlig approach till livet. Trots olikheter i ras och klass hittar de varandra och har roligt ihop.

Med samma värme blir de förälskade. Men allt går inte på räls i ett England där arbetarklassen anammat skinnskallekulturen. Ungarna kastar sten på Alis bil i arbetarklassens radhuskvarter. Och Avas son Callum bär svarta kängor efter fadern.

Utan stora kärleksscener visas deras förälskelse. Mer som ett par som varit gifta länge
och har en naturlig relation till varandra. En realistisk skildring av vanliga liv med familjers förväntan och släktens krav omkring sig. Men glädjen att ha hittat varandra
trots ålder, ras och klass är genuin och romantisk. En härligt par som skapar feelgoodkänsla i filmen.

Claire Rushbrook är en lysande stjärna som sprider ljus i filmen och Adele Akhtar
matchar henne med en komisk sida.

En film som visar att kärleken bygger broar.

Filmrecension: Tillbaka till Reims (Fragment) – skildrar hur socialistiska väljare gått till högerpartiet

by

Tillbaka till Reims (Fragment)
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 september 2022
En film av Jean-Gabriel Périot, baserad på biografin av Didier Eribon

En film som skildrar en franska arbetarklassen och hur många har lämnat socialismen och/eller kommunismen för högerpartiet Front National. Med hjälp av filmfragment, nyhetsinslag och scener ur dokumentärer illustrerar och förklarar filmen utvecklingen för den franska arbetarklassen som helhet – från 1950-talet fram till idag. Inbitna kommunister utgör nu en viktig bas för det extrema högerpartiet Front National. Men det beror mer på förlust av identitet än främlingsfientlighet.

Drygt första halvan av filmen är oerhört stark och skildrar den fattigdom som arbetarklassen levde i under 1900-talets första halva. Hur omöjligt det var för barn födda i arbetarklassen att studera på högskola eller universitet. Hur skarpa skiljelinjer det var, och kanske fortfarande är, mellan de som har makten och de som inte har makt. Klyftorna mellan överklassen och arbetarklassen.

Tillbaka till Reims (Fragment) bygger på Didier Eribons memoarer från 2009 som bland annat adapterats på Dramaten och Göteborgs Stadsteater. Här kan du läsa Kulturbloggens tankar kring uppsättningen på Dramaten.

Didier Eribon lämnade sina föräldrar och gjorde en klassresa då han byggde sig ett liv som intellektuell i Frankrike. Han vägrade återvända så länga hans pappa var vid liv. Han hatade sin pappa så mycket. När hans pappa placerats på ett hem för dementa åkta Didier Eribon och hälsade på sin mamma som knappt kunde sluta att berätta. Hon berättade om sin uppväxt, om hur både hon och hennes mamma hade haft drömmar om att kunna studera och bli något men istället förblev kvar i arbetarklassen då det i stort sett var omöjligt för någon ur arbetarklassen att studera och för flickor var det ännu mer omöjligt.

Sista tredjedelen av filmen skildrar hur sympatierna för Front National vuxit inom arbetarklassen. Tyvärr tycks filmens skapare har fastnat i beskrivningen av sympatisörer till Front National som drivna enbart av rasism. Det är samma diskussion här hemma i Sverige kring Sverigedemokraterna. Så länge motståndare till SD endast sätter fasciststämpel på SD kommer vi aldrig att ta itu med det som gör att människor röstar på dem. Jag förmodar att det är samma sak i Frankrike med framväxten av högerpartier som Front National. Det är glasklart skildrat i filmen hur arbetarklassen under 1900-talets mitt drogs till det socialistiska och kommunististiska partierna. Klyftorna mellan de fattiga och rika var gigantiska och lönerna för arbetarklassen var låga och arbetstimmarna många. Däremot visar filmen inte på något begripligt svar på hur Front National kunde växa fram. Inget händer av sig själv.

Att filmen släpps nu före den svenska valet är bra tänkt. Men jag hade verkligen önskat att det fanns någon annan förklaring till framväxten av exempelvis Front National än rasism. Tanken med att släppa filmen på bio nu är förstås att dra paralleller till Sverigedemokraterna. Det senaste jag läste i nyheter om SD är att partiet inte kommer att stödja M om Moderaterna envisas med att sänka a-kassan. Förra veckan kom SD med vallöfte att de vill inlemma tandvård i sjukvårdsförsäkringen, precis samma löfte som Vänstern gett nyligen. Människor ska ha råd att gå till tandläkaren. Båda dessa utspel av SD borde gjorts av Socialdemokraterna. Om vi inte ser att det finns stora problem i samhället som de som har mest makt inte tar itu med det då kommer partier som SD att växa. Jag hade önskat att Tillbaka till Reims tog upp sådana aspekter. Hade filmens sista tredjedel varit tydligare med att det finns problem med de partier som har makten, problem med samhället som gett utrymme för så kallade missnöjespartier till höger, då hade filmen fått högsta betyg.

Filmrecension: Schack – en film jag måste se om igen

by

Schack
Betyg 4
Svensk biopremiär 2 september 2022
Regi Philipp Stölzle

En film som kryper under huden och som inte går att skaka av sig. Handlingen utspelas under andra världskriget och vi får följa hur nazisterna som marscherat in i Wien griper advokat Josef Bartok för att han har tillgång till välfyllda bankkonton för kunder som flyttat Österrike. Nazisterna vill ha tillgång till pengarna och försöker med olika metoder tvinga Bartok att ge dem kontonumren. Gestapp kan inte döda honom, för då kan de inte få kontonumren. Josef Bartok är högst medveten om att hans enda sätt att överleva är att inte lämna ut kontonumren.

Det är hemskt att se hur grymma plågoandarna, de nazistiska befälhavarna, är. Nu med ett pågående krig i Europa blir det en högst påtaglig berättelse om något som händer just nu. Det är inte bara i Europa och nu som det pågår eller pågått. Runt om i världen, genom hela historien, finns det personer med makt som låter tortera fångar på olika sätt. Från både Iran och Saudiarabien kommer vittnesmål med jämna mellanrum om grymheter. Filmens berättelse utspelas under och strax efter andra världskriget men vi vet alla att det är en evig berättelse om människors förmåga till grymheter och en skildring av vad som händer med en människa som utsätts för tortyr och övergrepp.

Schack är en oerhört stark skildring av människors grymhet och samtidigt en hyllning till kulturen och den kraft kultur ger människor. Bartok hålls isolerad av Gestapo i ett rum på hotellet Metropol i staden. Under dagar, veckor och månader är det enda han hör från en annan människa skriken från mindre lyckligt lottade fångar som torteras i angränsande delar av fastigheten. Efter ett av många förhör lyckas Bartok sno åt sig en bok om schack. Att nogsamt iscensätta de klassiska partier som beskrivs i boken blir enda sättet för honom att inte bryta samman totalt. Schackets värld blir hans flyktväg.

Filmen har många bottnar och frågan är vad som är verklighet och vad som är drömmar, tankar, verklighetsflykt för att överleva i fångenskap. Det är film jag kommer att se mer än en gång, för jag vet att jag kommer att se många talande detaljer när jag ser om den.

Huvudrollen som Josef Bartok spelas Oliver Masucci, som är så bra och så trovärdig. Svenska skådespelaren Rolf Lassgård medverkar i en av de större rollerna också,.

Filmen bygger på en klassiska novellen “Schack” av Stefan Zweig. Författaren föddes och var verksam i Österrike men drevs i exil efter nazisternas maktövertagande 1933. Zweig är också känd för sin skildring av hur Europa changserade i sviterna av första världskriget i boken Världen av igår: en europées minnen. Den var en av inspirationskällorna när Wes Anderson gjorde Grand Budapest Hotel.

Filmrecension: Det ska va gôtt å leva – en film om Galenskaparna After Shave – rolig, äkta, sätter igång minnen

by

Det ska va gôtt å leva – en film om Galenskaparna After Shave
Betyg 5
Svensk biopremiär 9 september 2022
Regi Anna Hammarén, Rasmus Ohlander, Håkan Hammarén
Medverkande Knut Agnred, Anders Eriksson, Kerstin Granlund, Claes Eriksson, Per Fritzell, Jan Rippe, samt i arkivmaterial även Peter Rangmar.

En underhållande dokumentär som jag gärna hade sett i ett par timmar till. Den är en timme och fyrtio minuter men för min del skulle den få vara fyra-fem timmar. Jag vill bara se mer och mer. Den är rolig, sätter igång en massa minnen och känns väldigt äkta och ärlig.

Humorgruppen Galenskaparna After Shave fyller 40 år och filmen berättar hur det började hemma hos bröderna Claes och Anders Eriksson och vi får följa hur de mötte övriga delen i gruppen i samband med att flera av dem började plugga på Chalmers i Göteborg. Plugga och plugga, det blev väl inte så många poäng tagna av dem då de hade fullt upp med att skapa sketcher, sjunga och uppträda. Vilket många av oss är tacksamma över. Den glädje, underhållning och humor som denna grupp spritt vibrerar genom hela filmen. Chalmers studentspex och cortege varje valborg tycks vara en plantskola för artister.

Tv-serien Macken innebar deras riktigt stora nationella genombrott. Det är starkt att se publiken sjunga med i sångerna när tv-serien blivit en scen-föreställning. Titellåten för Macken liksom sången om husvagnssemester och sången om konfirmanden som vill ha en synt har blivit kultförklarade klassiker som jag tror att oavsett vilken musikstil man gillar ändå inte kan låta bli att sjunga med i.

Dokumentären handlar om gruppen men det är också en metafor för alla artister. Vi får en nära inblick i relationerna mellan artister och publik och kritiker. Claes Eriksson, som skrivit en stor del av gruppens material är mest i fokus och intervjuas men de övriga är också med och intervjuas.

Claes Eriksson är inte särskilt imponerad av kritiker. När gruppen i början av dess karriär hade haft succé med en föreställning i Göteborg bokade de en teater i Stockholm för att sätta upp föreställningen där. De blev totalt nedgjorda i en Stockholmstidning där recensenten skrev att gruppens medlemmar varken kunde dansa eller sjunga eller vara underhållande. Något år senare gav gruppen en ny föreställning i Stockholm och då blev de otroligt hyllade. Jag är väldigt förvånad över hur en kritiker kunde såga en föreställning och dess medverkande så grovt.

Claes Eriksson tycks vara rätt skeptisk till kritiker. Jag tror kritiker behövs av flera skäl men jag kan inte förstå hur en kritiker kan såga artister totalt. Bakom varje föreställning ligger mycket arbete, många förberedelser och varje artist är en människa med känslor och förhoppningar och som anstränger sig. Att vara kritisk är en sak men att såga jäms med fotknölarna fyller ingen större funktion. Det krävs inte någon större kunskap att recensera på det sättet: att bara fördöma eller bara höja till skyarna utan att förklara. Mer än så förväntar jag mig av en kritiker.

Denna dokumentär sätter igång både minnen och tankar – och det är precis det bra film ska göra. Filmens skapare har lyckats komma nära både Claes och Anders Eriksson och de övriga, intervjuerna känns väldigt ärligt och äkta.

För den som älskar Galenskaparna After Shave är filmen förstås en film som måste ses, men jag tycker den är så bra och så inspirerade och tankeväckande att jag rekommenderar alla att se den. Och vem älskar inte denna galenskap? Behöver vi inte alla den emellanåt? Vi behöver skratt och vi behöver underhållning.

Filmrecension: Den blinda mannen som inte ville se Titanic – bland det starkaste jag sett på länge

by

Den blinda mannen som inte ville se Titanic
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 augusti 2022
Regi Teemu Nikki
Medverkande Petri Poikolainen, Marjaana Maijala, Samuli Jaskio, Hannamaija Nikander, Matti Onnismaa, Rami Rusinen m fl

En unik berättelse om kärlek, liv och död och mänskligheten på gott och ont. En av de starkaste filmer jag sett på länge. Vinnare av publikpriset på Filmfestivalen i Venedig 2022. Mycket välförtjänt.

Filmen skildrar Jaakko, en ganska ung man som är blind och rullstolsbunden då han drabbats av MS. Han lever väldigt isolerad i sin lägenhet där han har en assistent som kommer en liten stund en gång om dagen och hjälper honom. Utanför kan han höra grannarna skvallra om honom och spekulera om varför han blivit så hjälplös, han hör du hur diskuterar: Har han druckit för mycket alkohol? Hur orkar han alls leva?

Han är överbeskyddad av sina föräldrar. Han är vuxen men då han är så funktionshindrad kan föräldrarna inte släppa greppet om honom och de ringer flera gånger om dagen och vill ta ut honom på utflykter och annat. Det måste vara mycket svårt både för föräldrar och deras vuxna barn när barnet blir så funktionshindrad och behöver så mycket hjälp.

Via en online chatt har Jaakko fått kontakt med Sirpa, en kvinna som också har en svår sjukdom. De lever både mycket nära döden.

Jaakko är en rolig karaktär. Han har sina bestämda åsikter och har många dvd-filer som han sett på den tiden då han kunde se. Men det finns en film han har och som han vägrar att se: Titanic. Han är stolt över att den fortfarande är kvar i en oöppnad förpackning.

​Jaakko spelas av Petri Poikolainen som av många kritiker sägs här göra sitt livs roll. En morgon får han ett mail om att han vunnit 600 euro på Keno och strax därefter berättar Sirpa att hon fått sorgligt besked på sitt blodprov. Hon måste få cytostatika och är jätteledsen. Jaakko beslutar sig då att åka och hälsa på henne. Det är bara tre timmars färd mellan dem. Två taxiresor och en tågresa. Problemet är att hans assisten inte kan följa med honom på så kort varsel så han ger sig iväg utan någon hjälp. Vad kan gå fel? Han måste få hjälp till taxin, från taxin till tåget, hjälp av tåget till nästa taxi. Hur det går ska jag inte avslöja.

Filmen är konsekvent filmad nära honom och vi upplever det mesta ur hans perspektiv. Han kan inte se alls och vi får se omgivning och andra personer suddigt. Hur ofta får vi överhuvudtaget se filmer filmade ur blindas eller synskadades perspektiv?

De första tio minuterna av filmen var mest en presentation och då trodde jag att filmen var en dokumentär. Men oj vad jag bedrog mig. Det är ett drama som är bland de starkaste jag sett på länge och skakar om och får oss att både känna och tänka kring livet, döden, de existentiella frågorna och vad det är att vara människa.