Film

Kärleksbevis
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 oktober 2022
Regi Richard Hobert
I huvudrollerna Rolf Lassgård, Livia Millhagen och Hedda Rehnberg

En skildring av hur barnsligt vuxna kan bete sig i samband med skilsmässor när känslor av äganderätt och hämnd släpps lösa. Ett ämne som skildrats i många berättelser, en del gripande, andra mer förutsägbara. Jag vill så gärna tycka om denna film som har flera duktiga favorit-skådespelare och är skapad av en duktig svensk regissör. Men tyvärr, berättelsen tar aldrig tag i mig och tuffar på med klichéer och klyschiga karaktärer.

Är det ett drama eller en psykologisk thriller? Jag tycker inte den är övertygande som någondera. Thomas (Rolf Lassgård) och Marie (Livia Millhagen) ska skiljas och möts en sista dag för att tömma och sälja sommarhuset på Österlen. De låtsas vara beslutna att denna sista dag ska de uppföra sig vuxet och lugnt. De måste vara där båda två för att kunna skriva under köpeavtalet. De väntar på att mäklaren och köparna ska dyka upp.

Marie har egentligen träffat en ny kärlek. Det verkar som att den riktiga anledningen till att hon vill skiljas är att hon har ett nytt passionerat förhållande. Fast det vill hon hålla mycket hemligt. Hon ser till att prata i smyg i telefon med sin nya kärlek. Men Thomas tjuvlyssnar, givetvis. Thomas har väldigt svårt att acceptera skilsmässan. Det har trots allt vuxna barn och har varit gifta i tjugo år och gjort mycket roligt tillsammans. Han känner att han inte får riktigt grepp på varför Marie egentligen vill skiljas.

Denna sista dag tillsammans bjuder på flera absurda inslag. Vildsvin härjar i området och Thomas har sagt upp rep med tomburkar på som skramlar när vildsvinen närmar sig tomten runt stugan. En man (spelad av duktige Fredrik Gunnarsson) som bor i bygden dyker upp och sätter sig med gevär för att vara redo att skjuta vildsvin när det dyker upp. Denna jägare har et högst personligt motiv till att skjuta vildsvin. Det blir en rätt övertydlig metafor för handlingens intrig.

Nu blir det krångligare och mer invecklat än så. En söt ung kvinna dyker upp under kvällens lopp. För att inte förstöra och berätta viktiga, eventuellt överraskande, vändningar i handlingen ska jag inte berätta mer. Ett skäl till att filmen inte får ännu längre är att den har trots mycket förutsägbart och träig dialog en del oväntade vändningar.

Ett skäl till att filmen aldrig berör mig är att den bygger på fördomsfulla förutsättningar, som att det alltid är mannen som har svårast vid skilsmässor, som lider mest. Jag förstår att en sensmoral är det bästa alltid är att tala sanning – och det visar hur svårt och tillkrånglat det blir när man väl väljer lögn istället. Lögnen föder alltid mer lögner. Ett litet plus är hur filmen visar hur svårt det kan vara att verkligen vara säker på sina känslor och vad man verkligen i grunden vill.

Ett plus för filmen är musiken. Ledmotivet till Kärleksbevis står Nina Hobert för. Lyssna på ledmotivet En kärleksvals här:

Fiktiv granskning – En grävande historia
Betyg 3
Svensk biopremiär 21 oktober 2022
Manus och regi Jimmy Olsson
I rollerna Ann Petrén, Reine Brynolfsson, Peter Andersson, Stefan Sundström, Johan Hedenberg, Annica Liljeblad, Jimmy Olsson, Camilla Fågelborg, Mattias Nordqvist med flera.

Vad händer när våra kultförklarade älskade barndomsidoler, våra kulturarv, som Pippi Långstrump och Alfons Åberg blir vuxna? Är det tillåtet för en grävande journalist att undersöka detta? Fiktiv granskning är en rolig drift med våra nationalklenoder.

Huvudrollen som den grävande journalisten Jimmy spelas av filmens regissör Jimmy Olsson. Han var en hyllad grävande journalist som råkade gräva lite för mycket i Palmegruppen vilket fick till resultat att gruppen gjorde ett sista utpekande av trolig mördare av Olof Palme (det omdiskuterade utpekandet av Stig Engström, som inte längre är i livet och därför inte kunde ställas inför rätta och antingen bli fälld eller friad) plus att Palmegruppen därmed också kunde läggas ned. Jimmy Olsson får skulden av sina chefer och journalistkollegor för att Palmegruppen lades ned och Jimmy placeras i ett hörn för sig själv på redaktionen.

Palmegruppen skildras i filmen som en grupp riktiga lata tomtar som inte får mycket gjort. Jag kan inte låta bli att dra paralleller med barnlitteraturens national-klenoder som Pippi Långstrump och Alfons Åberg. Är det lika tabu att angripa dem som Palmegruppen, det är frågan jag ställer efter att ha sett Fiktiv granskning.

Filmens distributör skriver:
Fiktiv granskning är en objektiv, påhittad och helt sann historia om när sockerdrickan sinar och våra mest älskade karaktärer måste växa upp.

Det kan låta som att något inte kan vara både påhittat och helt sant, men på sätt och vis kan det vara så. Allt beror på hur vi definierar ”sann”. Hur som helst, roligt är det, och en lång rad duktiga svenska skådespelare är med. Att få se Ann Petrén som en uppgiven och utfattig Pippi Långstrump är både kul och ger tankar. Allra roligast kanske var att se Peter Andersson som den slipade finanshajen som växte upp i miljonprogrammen som Alfons Åberg och Stefan Sundström som en traumatiserad Lillebror Svante från Karlsson på Taket.

Filmen är inspelad med en skakig kamera som stryker under känslan av en undersökande journalist som är på uppdrag och han en fotograf med som tvingas spela in under omöjliga vinklar emellanåt. Det är mycket väl genomfört. Och ger mersmak. Jag skulle gärna se Jimmy Olsson fortsätta undersöka nationalklenoder som Emil i Lönneberga, Ronja Rövardotter och Utvandrarna och kanske Kulla-Gulla.

Vortex
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 oktober 2022
Regi Gaspar Noé

En gripande berättelse om att åldras och den obönhörliga tidens spår. En film om livets oundvikliga väg till ålderdom, svaghet och ibland hjälplöshet. Vi får följa ett äldre par, Lui och Elle., som båda börjat bli skruttiga. Mannen, Lui (spelas av kultregissören Dario Argento) har en oroväckande kände hosta med hans fru Elle (spelas så trovärdigt och äkta av Françoise Lebrun) är dement i hög grad.

De bor i en trång lägenhet i Paris, lägenheten belamrad med böcker, tavlor, affischer – som allt vittnar om ett aktivt och fascinerande liv. Men ingen undgår tiden. Vi blir alla äldre såvida vi inte dör som unga.

Det äldre paret Lui och Elle har båda börjat bli skruttiga. Lui, spelad av kultregissören Dario Argento, hostar oroväckande, men Elle (franska proffset Françoise Lebrun) har börjat bli rejält dement. Skildringen känns som om vi får titta in i ett stycke verklighet. Det är berättar så realistiskt. Frun, Elle, är pensionerad psykolog och psykiatriker och inser emellanåt hur hennes hjärna faller ihop, vilket gör henne djupt deprimerad. Maken flyr in i ett skrivprojekt om sambandet mellan drömmar och film och han kan på så sätt undvika att se verkligheten. Sonen dyker upp med sin son och måste bli förälder åt sina föräldrar.

Det är en berättelse som många kan känna igen sig i, men samtidigt får den mig att få ont i magen när jag ser hur hjälplösa de är, hur okunniga de är om hur demens och andra sjukdomar påverkar en människa. Jag känner kvinnan desperation där hon går runt, runt i lägenheten och inte känner igen sig och emellanåt inte heller känner igen sin man eller son eller barnbarn.

Filmmässigt mycket speciell där handling, regissören är ofta experimentell i formen. I Vortex rullar berättelsen fram i en split screen, ett sätt att visuellt visa klyftan mellan huvudpersonerna. Men att vara proffsigt experimentell i filmberättandet räcker inte för de högsta betygen. En av filmens styrkor är hur den kryper under huden och berör och är svår att skaka av sig. Men den är lite för lång, för övertydlig. Den är nästan två och en halv timme lång, vilket på ett sätt stryker under filmens budskap och ger en känsla av hur långsamt dagarna känns för huvudkaraktärerna men samtidigt gör filmens längd att den slutar att överraska, den är övertydlig och lite seg. Samtidigt går den inte att skaka av sig.

Crimes Of The Future
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 oktober 2022
Regi David Cronenberg

En gång i tiden kunde David Cronenberg chockera med magstarka scener som dränkte biopubliken i kroppsvätskor, men också med oväntat medryckande berättelser. Hans obehagliga och minnesvärda version av Flugan är kanske det bästa exemplet på denna besynnerliga kombination.

Men under hela 2000-talet har Cronenberg slirat runt i en drös av förvirrade och mållösa projekt. Endast den – oväntat, enkelspåriga A History Of Violence har stuckit ut som energisk i en hop av ointressanta filmer. Trots att det gått hela åtta år sedan Cronenbergs senaste film verkar det inte har lett till någon nyvunnen skaparglädje eller ens måttligt intresse.

Denna gång hoppas Cronenberg på två saker. Dels att han fortfarande kan chockera som få, göra biopubliken knäsvag och illamående och dels att skapa paralleller till dagens dödliga exhibitionism och hysterika konsumtionsberoende.

Den första ambitionen rämnar dock som ett korthus i en svensk vinterstorm. Trots flera blodiga scener, där Cronenberg pressar in kameran i öppna sår och gör åkningar kring blodiga organ, är chockvärdet obefintligt. Inte ens då filmen – forcerat, försöker introducera lite ’’hederlig’’ sadomasochism blir det något utslag på chocktermometern. Inte ens i sina mest motbjudande stunder kan Crimes Of The Future tävla med de tamaste scenerna från bloddrypande TV-serier som Game Of Thrones eller The Boys.

Vad gäller de sociala allegorierna är dessa – inledningsvis, bättre. Cronenbergs uppenbara avsky inför dagens mediekultur och mänsklighetens brist på empati, återkommer i filmens introduktion. Om det funnits en vilja, framförallt en påtaglig inspiration, hade dessa vassa gliringar kunnat rädda projektet. Men samhällskritiken blir enbart en tunn fernissa som snabbt känns pliktskyldig. Jag kan uppskatta artistiska chockangrepp på moderna företeelser, men det måste göras mer inlevelsefullt än såhär. Det är som att Cronenberg har en fin deg som han vägrar låta jäsa. Istället kastar han in den ugnen och serverar en hopsjunken och osmaklig limpa som definierar idén om slöseri med tid och resurser.

Den visuella framställningen av ett samhälle i förfall kan – paradoxalt nog, vara både intressant och uppfinningsrik, men även här tar sig Cronenberg an utmaningen med en gäspning. Att mycket av filmen har spelats in i ett lager gör sig ständigt påmint med mördande fula kulisser som får IKEAs hämtningshyllor att framstå som arkitektoniska mästerverk. Förutom snygg rekvisita, som kunde ritats av Alien-designern H.R Giger, finns det inte något av visuellt värde.

Allt det här förvärras då Cronenberg valt att inkludera kolsvart humor, som rör sig mellan cynisk satir och det rent bisarra. För att understryka sin allegori, vad gäller ett känslolöst och kallt samhälle‚ har han tagit det ödesdigra beslutet att regissera samtliga aktörer som om de inte hade muskler i ansiktet – eller några mänskliga känslor. Att framställa apati på film är sannerligen inte lätt, men att låta Viggo Mortensen och Léa Seydoux stirra in i betongväggar, med ögon som är lika livfulla som stenkulor, är under all kritik. Inte blir det bättre av att den eminent usla Kristen Stewart medverkar. Det tveksamma skådespeleriet i kombination med Cronenbergs trötta hållning får alla försök till skruvad komik att framstå lika lyckade som en blodig biff på en vegan-middag.

Ambitionerna att ifrågasätta samhället är det enda som skänker projektet någon substans. Men inte ens detta kan Cronenberg bevara. Istället för att bestämt göra en renodlad samhällssatir irrar han bort sig i ett hopplöst och fåfängt försök att göra filmen till en mörk thriller. Berättelsen är så pass ointressant och förvirrad att det inte går att skapa någon spänning eller mystik. Hela avslutningen blir en fasansfullt rörig och tråkig betongkloss som kulminerar i ett slut som lämnar tittaren mållös, av helt fel anledningar.

Crimes of The Future är en trött och förvirrad sörja. Utan försöker till samhällskritik hade detta behövt åka till soptippens avdelning för miljöfarligt avfall.